Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Vad tycks om fotografiet ovan, det är taget med vår drönare. Kapten skickade sin flygande leksak rakt upp i skyn och så knäppte han av en bild. Häftigt. Husen ser ut som boxar, som små lådor som står sida vid sida. Fast nu ska vi berätta om en helt annan låda, den hemliga som Kapten snickrat och som vi nu avslöjar.

Ett fenomen, som kan vara till bekymmer för en seglare – är att osurrade saker tenderar att rymma i sjögång. Så fort man släpper taget om smörkniven, grönsaken och burken, far de iväg i alla möjliga riktningar. Det är med stor fascination vi minns pannbiffen som spårlöst försvann i Atlantens rullningar för ett par år sedan. Trots idogt sökande återfanns den inte förrän till kvällen. Pannbiffen hade av en bråkdels sekund (medan Styrman tittat bort) lyckats ta en imponerande luftfärd, ut ur kabyssen och in i sovhytten. När Kapten på kvällen kröp ner i sin koj så kände han något. En pannbiff. Först en förvånad min, sen en högst befogad fråga. ”Vad gör en pannbiff i min säng?” 

Hmmm…

-Älskling, vad gör en pannbiff i min säng???!

 

Att kunna sköta matlagningen säkert ute på havet är därför viktigt. Nästa gång kanske det inte är en pannbiff som far genom luften, utan en vass kniv eller het vätska som i värsta fall kan skada besättningen (fast vi är alltid noga med säkerheten, så ingen har behövt känna sig orolig). Nu har vi i vart fall nöjet att presentera den hemliga lådan vi tidigare berättat om. Någon av er trodde kanske att det var en låda med lock, likt en box man kan gömma saker i. Men ack nej, detta är en låda som Kapten snickrat, som ska gardera honom från framtida pannbiffar bland kuddar och täcken. 

TADA! PIMPSTENS SJÖGÅNGSLÅDA!

Lådan hålls fast genom den list som löper längs med köksbänken och den är försedd med fack i olika storlekar. I facken kan man sen lägga grönsaker och skålar med mera. Ena förvaringsutrymmet är ämnat för skärbräda och kniv. Vi ska montera några elastiska band är tanken, så vi kan klämma åt koppar och flaskor som annars riskerar att välta inne i facken. Hela idén är lånad, knyckt och tvärstulen av jorden-runt-nonstop-seglaren Anders Eriksson. Han byggde sig en liknande och genast insåg vi hur smart det är med en ”sjögångslåda” (TACK Anders för tipset, du får skicka räkning med brevduvan).

 Sjögångslådan är inte testad i skarpt läge än, det är dåligt med svall i marinan. Men tids nog. Vem vet, kanske inviger vi med flygande pannbiff på menyn. 

Skepp o Hoj!

(…men bara för ett ögonblick…)

 

 

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Ett gammalt kokboksställ grävdes fram ur lådorna senast vi var hemma i Sverige. Det härrör från vårt tidigare liv som landkrabbor och stället håller Styrman Pimpsten kär. Vi är petiga kring vilka prylar som får finnas ombord, det är trångt nog ändå. Allt ska ju härbärgeras och risken finns, att ju fler saker – desto mer måste man vända upp och ner på båten när man letar efter sin pryl. Men kokboksstället har nu kvalat in och sitter permanent på väggen i båtköket. Nu läser kocken sina recept lätt och smidigt för kokboken sitter placerad i ögonhöjd.

 Stället utan kokbok… (och då får man krokar att hänga saker i…)

 

Det tog inte lång tid förrän kokboksstället blev invigt. Varje vinter lagas det kroppkakor (minst en gång om året) och rätten bär starka minnen från barndomen. Härliga dofter av stekt lök, fläsk och kryddpeppar och första laddningen kroppkakor serveras nykokta med skirat smör och rårörda lingon. Resten kyls till senare tillfälle där de delas och steks i smör. Kroppkakor ska vara på småländskt vis, hemmagjorda och på kokt potatis (om vi själva får välja).

Stadig och mättande mat har Kapten Betong verkligen behövt, för han har hängt i masten många timmar. Vi har nu bytt stående rigg och många stag och vant blev det. De nya vajrarna är i dimension 10 mm rostfri, nittontrådig – precis som den förra som suttit där i trettiofem år. Det var inget fel på den vi hade, men tiden sa oss att det var dags. Som tur är så beställde vi och hämtade riggen precis innan Grekland slog igen på grund av pandemin, ibland ska man ha lite tur. Vi behåller den gamla riggen som reserv tills vidare.

Vi hann även införskaffa en ny skorstensdel med hatt. Heter det så, den översta delen, hatt?! Hela vintern har vi eldat i kaminen ombord och inte behövt betala för dyr el för att hålla varmt. Något många av er kanske inte har koll på, är att elen i Sverige är betydligt billigare än på de flesta andra håll i världen. Tidigare knorrade dieselkaminen lite, för skorstensröret ovan däck var lite i kortaste laget. Det var dåligt drag. Vi testade då med att förlänga röret. Bekymret försvann och nu har vi fixat skorstenen permanent med enkom nya delar. När vi seglar så plockar vi bort skorstenen så den inte är i vägen för seglet. Så sommartid stuvas skorstenen undan och numera finns det en liten förvaringsväska som Kapten Betong sytt för ändamålet. Skorstenen ska sen förvaras i helveteshålet, tillsammans med den gamla riggen. I helveteshålet bor ingen djävul även om namnet antyder så. Den har fått heta helveteshål, eftersom man svär och stönar när man ska in där. En gång knäckte Kapten ett par revben där och därför gömmer vi saker i hålet som vi inte behöver så ofta.

 Kapten har sytt en väska till skorstensrören och hatten, under sommaren när vi inte eldar bor paketet inne i helveteshålet…

 

Inte en tråkig stund ombord. Vi lovordar vår verkstad, vår symaskin och vår oömma båt som erbjuder oss så mycket. Vi gillar att göra saker, som ni förstår. Tänk om allt vore modernt och helt…vilken mardröm!

Skepp och Hoj!

Fler bilder;

Kroppkakorna är fyllda med fläsk, kryddpeppar och lök som man fäst i smör. För att göra matlagningen rolig så gör Styrman alltid fyllningen dagen innan… (kroppkakor kan kännas tidsödande att laga, vilket inte alls är nödvändigt om man bara planerar lite)

 

 Likaså skalar hon potatisen dagen före…här i Grekland gäller tydligen inga standariserade eu-mått på potatisen. Till ett kilo potatis gick det åt endast 2 (!) potatisar. Den ena potatisen hade storlek 37, den var lika stor som Styrmans Pimpstens högerfot… (…ja kanske samma som vänstra då…)

 

 Nykokta kroppkakor…konsten är att få i mycket fyllning så det inte bara är potatis man äter… (potatisdegen innehåller förutom potatis, även ett ägg och lite mjöl och salt…)

 

Nylagade äts de kokta, med skirat smör och rårörda lingon…

 

 Medan de oätna läggs i kylen för att bli bra lunchmat, smörstekta med lingonsylt…Kroppkakor är bra mat i coronatider om man äger mer tid och är fattigare än vanligt vill säga…(ja lite så som vi lever för jämnan, isolerade, men fattiga (läs:snåla) med all tid i världen…

 

Over and Out

 

 

(…och ett regnskydd för nedgångsluckan…)

Nu har påsken passerat och den firades på distans med besättningen på S/Y Sally. Våra seglarvänner sitter precis som vi, fast i dessa coronatider. De i Spanien, och vi här i Grekland. Men med teknikens hjälp så kunde vi via Facetime koppla upp och vi samtalade, skålade och sjöng i hop i över en timme och det var enormt trevligt och stämningshöjande. Inte minst pratade vi om många seglares prekära situation, då seglingsförbud gör att många väljer eller tvingas segla hem mer eller mindre utan stopp längs med vägen. Våra vänners ursprungliga plan var att sakteliga ta sig ut ur Medelhavet för att därifrån styra norröver, och se och uppleva platser de missade på nervägen. Nu kanske det blir annorlunda och för den som är nyfiken kan följa deras välskrivna blogg Sally Seglar (seglingsresor.se).

 Umgänget var det inget fel på, här med seglarvännerna på S/Y Sally över facetime…

 

Annat som händer…

Våra isolerade dagar här i norra Grekland är inte endast av ondo. Alla har vi väl en lista med ogjorda ting vi aldrig riktigt kommer till skott med. Men pandemins seglingsförbud har nu öppnat upp för flera bortglömda göromål. Som vårt önskemål om ett regnskydd till nedgångsluckan som exempel. När vi seglar i motvind skyddar sprayhooden nedgången (såklart). Men kommer ett hårt regn akterifrån, så regnar det in och ner i båten. Då skjuter vi i nedgångsluckan och bommar igen. Detta fungerar såklart, men ett regnskydds-kapell har flera fördelar. Är det ett tropiskt varmt spöregn så vill vi ogärna stänga in båten, det blir varmt ändå därinne. Med ett regnskydd av tyg är det dessutom lätt att hoppa upp och ner i båten, då vi bara för det åt sidan när vi vill passera. Men framför allt så kan vi segla och styra båten sittandes i nedgången, där vi på vår bekväma pall kikar ut genom sprayhoods-fönstret och styr med hjälp av ratten på insidan. Man är liksom ute, fast inne. Många moderna båtar är ju utrustade med ett binimi-kapell över sittbrunnen, där detta överlappar till sprayhooden. Dessa båtar har således inte samma bekymmer, även om det inte skyddar helt vid ett våldsamt regn.

Tipset om ett kapell-regnskydd fick vi redan för tre år sedan av ett australiensiskt långseglarpar, men vi har hittills inte kommit till skott. Kanske av den enkla anledningen att det oftast är fint väder då vi seglar. Och regnar det så kommer dropparna oftast framifrån. Eller rakt uppifrån, eller från sidan där sprayhooden också skyddar. Problemet uppstår därför inte allt för ofta. Som vid ankring till exempel, då kommer regnet alltid framifrån (om man har ankaret i fören vill säga). Och när man seglar har framfarten en viss betydelse – är regnet lätt i svag medvind, så seglar man lite ifrån dropparna. Men blåser och regnar det hårt rakt akterifrån, ja då svär vi och skjuter i luckan i sitt spår. Med nedgångsluckan på plats kan vi inte sitta på pallen och styra, utan vi får välja mellan att sitta ute och bli blöta, eller gå ner i båten (och inte lika bra se vart vi styr vår skuta).

 Varje gång vi fått ett vågrätt attackregn i ryggen så har vi svurit och sagt att vi ska sy det där jäkla regnskyddet så fort vi kommer fram. Men snart har solen spruckit upp och då har det inte känts så angeläget, och snart har vi glömt. Tills nu. Tänk att det skulle krävas ett virus för att komma till skott…

Regnskyddet kan kombineras såväl med som utan nedgångsluckan. På dagarna rullar vi upp skyddet och fäster det ovanpå sprayhooden så vi har fri passage (om det inte spöregnar akterifrån vill säga, då fäller vi ner regnskyddet). Kapten har sytt en ruta i skyddet så vi kan se ut, alternativt in…

Regnskyddet på nu på plats. Ovankanten sitter med hjälp av tryckknappar (och det går även att fästa sidorna). Vi har stor glädje av skyddet redan nu, varje dag (inte bara när det regnar) för när kvällen infaller så drar vi för regnskyddet för att inte släppa ut den goa värmen vi har ombord som dagens sol gett oss. Kvällarna är inte så varma ännu här i Grekland, men samtidigt vill vi ju vädra och få in massa härligt syre ombord. Och skulle det mot förmodan börja regna mitt i natten, ja då är ju skyddet redan på plats. 

Skepp o Hoj!

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Vi var lite osäkra på om det gick att få en leverans av diesel ner till hamnen. Men efter ett snack med macken så fick vi grönt ljus. Dagen därpå rullade en tankbil ut på piren så vi fick fylla. Känslan var obeskrivlig. Nu kan vi segla, även om vi i dagsläget inte får. Saken är den att vi haft snustorrt i tanken, då vi för ett par veckor sedan gjort den årliga rengöringen av densamma. Nu när vi hör om många seglare som i dessa coronatider blivit bortkörda från hamnar och ankarvikar, så vill vi se till att hålla Wilma startklar. För säkerhetsskull. Oavsett.

Det finns en anekdot kring Wilmas tre tankar ombord (diesel-, septi- och färskvattentank). När pappa Felix byggde Wilma så gjorde han först en ritning på hur tankarna skulle se ut. Men hemma på ön hade Felix ingen möjlighet att svetsa, så han fick ställa sig i Smedjan hos ”Janne Bambam” i Vaxholm. Felix gav snart upp sina försök. Kanske att resultatet inte blev gott nog med en pinna-svets. Eller om beslutet kom efter att Janne Bambam dykt upp i Smedjan och lagt sin hand på Felix axel med orden ”och här står du och brinner, Felix”. Felix hade inte märkt att han satt eld på sig själv där han stod och svetsade. Det brann och bolmade om den bruna arbetsvästen han bar, där han fullt koncentrerad försökte få till svetsfogarna. Felix var på flera sätt en stor man, men han kommer inte gå till historien som den store svetsaren.

Far och Son. Felix hade många färdigheter, men det fanns andra som var bättre på att svetsa…

Istället kom Felix i kontakt med en duktig kille på Lidingö, Melker. Verkstaden låg bredvid en morotsjuice-fabrik och på gräsmattan skuttade en massa vilda kaniner som lockats dit av morotsavfallet som fabriken lagt ut på baksidan. Melker hette nog något annat, för berättelse vill säga att han var polack. Och att han började sin bana med att tillverka hembränningsapparater någonstans på Södermalm. Nu hade dock Melker blivit renhårig och för tiden var han av Sveriges bästa svetsare. Han lär ha svetsat på flera av Sveriges kärnkraftverk, så han kunde sin sak.

Nu blev resultatet något annat. Till Felix stora belåtenhet tig-svetsade Melker de tre tankarna. Och efter denna dag fick han uppdraget att tillverka allt det övriga som behövde svetsas ombord på Wilma. Som tillexempel roder samt rodergångjärn, peke, röstjärn, mastbeslag, reling och skotskenor. Felix ritade och Melker svetsade och kaninerna mumsade morötter.

Skepp o Hoj!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Sedan utegångsförbudet trädde i kraft för snart två veckor sedan har vi endast varit utanför hamnområdet vid ett par tillfällen. På något vis har vi snabbt anpassat oss. Om det inte vore för det stora högtalarsystemet på stan som dagligen ropar ut stränga förhållningsregler till invånarna, hade vi knappt märkt av att landet stängt ner. Om mornarna när vi just vaknat, känns allt som en dröm. Men så fort högtalarsystemet drar igång och förkunnar att ingen får gå utanför sina hem så blir vi påminda. Utegångsförbud, ja just ja. Vi mår trots omständigheterna bra och vi klarar oss fint, andra har det nog betydligt mer bekymmersamt.

 Att vi nu inte får segla har gett oss extra tid att pyssla med Wilma. Häromdagen satte vi upp Wilmas reservlanternor inne i båten. Dekorativt pryder de varsitt hörn av styrhytten och byssan, som en bättre stämningshöjare och för den osäkre – en påminnelse om vad som är styrbord och babord. Men framför allt så är det en plats för lanternorna att bo på när de inte tjänstgör som navigationsljus. För de fungerar faktiskt, trots att de är av äldre snitt och drivs på fotogen.

Inte bara för syns skull, de bär en funktion…

Bakgrunden är den att Felix, tillika Kapten Betongs pappa, skaffade lanternorna på 70-talet i samband med att han började bygga Wilma. Felix var en man som ogärna lämnade något åt ödet. Inte heller hade han full tilltro på ny teknik. Så när han monterade de elektriska navigationsljusen så ville han ha en reservplan utifall lanternorna skulle få glappkontakt eller gå sönder ute på havet. I en butik i Gamla Stan i Stockholm kom han över ett par fotogenlanternor som han därefter renoverade varsamt. Han målade upp dem och satte i nya vekar. Prydligt splitsade han en bit tjärad märling, ett fästsnöre – så lanternorna inte skulle kunna gå förlorade i havet, om de mot förmodan skulle lossa från sina fästen.

Bevis på Felix klurigheter, självklart ska fotogenlanternan surras för storm…

När vi röjde upp hemma hos Felix i höstas, efter hans bortgång – så fann vi fotogenlanternorna på nytt och det var en självklarhet att dessa skulle få återförenas med Wilma. Faktum är att fästena till fotogenlanternorna hela tiden suttit på Wilma där de väntat på sina kamrater. Reservlanternornas fästen är placerade strax för om de elektriska sidolanternorna. Historien är lite smått rörande kan vi själva känna, så därför ville gärna berätta för er. Vi tror att Felix ler från sin himmel.

Detta är styrbordslanternan…

 Sidolanternerna är trekantiga med en halvcirkelformad framsida, allt för att passa på lanternfästet ute…

 

Fästena till reservlanternorna har hela tiden suttit och väntat på sina kompisar (det ensamma fästet). På mahognybrädan sitter Wilmas ordinarie (elektriska) sidolanterna, samt en strålkastare (arbetsbelysning). Nu finns även möjligheten att komplettera med fotogendriven ljuskälla…

 Gammal men funktionell, Felix satte för många år sedan i en ny veke…

 

 Det här är vårt hem…inte lätt att få det hemtrevligt i en båt, men vi gör vårt bästa. Vi trivs… Fotogenlanternan, den röda som avser babord (vänster) syns i hörnet…

 

Vi har även pysslat med en rad annat ombord, men vi delar upp inläggen lite så har ni något att se fram emot att få läsa. På återseende!

Skepp o Hoj!

 Grekland – långsegling – långsegla – segla i grekland – Felix Norberg – antika fotogenlanternor – vårt hem på köl – utegångsförbud i Grekland – Coronavirus – Wilma seglar – S/Y Wilma – Kapten Betong – Styrman Pimpsten – styrbord och babord – båtrenovering – pyssel ombord

(…behöver man få tiden att gå…)

Nästan lite tacksamt tyckte vi det var, att ett par regndagar drog över oss. För fick vi nu inte längre röra oss fritt utan mer eller mindre sitta i husarrest (för vår del båtarrest) så kändes det mindre svåruthärdligt. Dagar som solen skiner längtar vi så vansinnigt mycket efter att få segla. Med regnet smattrande mot däck och kaminen lätt sprakande för att jaga det råa inomhusklimatet på flykt så blev det riktigt mysigt, trots allt.

 Kapten plockade fram symaskinen. För en tid sedan så köpte vi en pirra (en enkel hopfällbar transportkärra) för att köra tunga saker på. Suverän till fyllda diesel- och vattendunkar, men även till tunga matkassar. Den förra kärran vi hade fick gå i graven efter två år. Men då ska man veta att den var högst begagnad när vi fick den, för den fiskade vi upp ur en sopcontainer på varvet i Lissabon. Någon seglare hade uppenbarligen redan dömt ut den, men inte vi. Kapten tog fram svetsen och lagade. Nu gick den dock inte att rädda efter två års flitigt användande, utan den fick gå i graven.

För att få matkassarna att stanna på pirran har vi fram till nu knutit ett snöre om hela ekipaget, annars vill kassarna förr eller senare trilla av vid en trottoarkant eller två. Kapten tyckte därför att tiden som isolerad sjöman var ett ypperligt tillfälle till att sy en särskild shoppingbag till pirran. Inte minst hade han en hel del stuvbitar av kapelltyg. Han sydde först ett lapptäcke av tyget och därefter mallade han och satte tyget i symaskinen. Resultatet blev en förslutningsbar säck med öljetter och splitsade snören. När säcken sitter fast på pirran så fungerar den precis som en klassisk dramaten, ni vet en sån där shoppingvagn som glada tanter använder för att skona sina utslitna axlar. Givetvis kan säcken enkelt plockas bort för att då ge plats åt dunkar och paket.

 Styrman ville inte vara sämre denna regniga dag så hon inventerade sitt matförråd. Hon är ju något av en självutnämnd världsmästare i mathushållning. När hon stolt berättar om sin förmåga för utomstående, så menar en del att SÅ lite pengar kan man inte att leva på. Denna självvalda snålhet ser hon som sport. Ju billigare vi kan leva, ju längre tid kan vi segla. Punkt.

Sillen är slut men Styrman vill inte slänga sillspadet…

Nu stod hon med en sillburk med endast spadet kvar i, själva sillen hade gått åt till lunch. Vad kan man göra med spadet då, tänkte hon – och så kom hon på att man gärna tar tillvara på ansjovisspadet när man tillagar en Janssons frestelse. Sagt och gjort, det blev en Styrmans Frestelse med potatis, lök, gräddmjölk och sillspad. Helt sillfri, men förbluffande god med fin smak av sill. Perfekt lunchmat till en svensk knäckemacka.

Om man grovriver potatis stället för att ”stava” den, så går det fortare att tillaga och frestelsen blir garanterad krämig…

 Färdiga resultatet…

Prislappen på lunchen blev snudd på omöjlig att räkna ut, för vad är värdet på spadet när sillen är uppäten? Därtill, tre potatisar och en gul lök och en skvätt grädde som var på upphällningen. Det garnerade ströbrödet kom från överblivet bröd som fått torka.

Krämig och god, och billigt inte minst. Styrmans frestelse passar bra till lunch…

Nu ska inte Styrman slå sig för bröstet, för rekordet har nog Jesus som fick fem bröd och två fiskar att räcka till fem tusen män, förutom kvinnor och barn.

Men det låter lite för bra, för att vara sant!

Skepp o Hoj!

.

(…med krav på rörselsecertifikat…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Sista flyget från Thessaloniki till Sverige lyfte i helgen. Nu har vi passerat POINT OF NO RETURN och kan inte resa hem. Här blir vi kvar tills krisen är över.

 Grekland inför nu än hårdare restriktioner i kampen mot COVID19. I morgon den 23 mars klockan 06:00 införs utegångsförbud. Endast i undantagsfall får människor röra sig utanför hemmet och då måste ett rörelsecertifikat kunna visas upp vid kontroll, samt att man måste ha sin ID-handling med sig. Vi förväntas stanna i våra hem och bara i absoluta nödfall gå utanför dörren.

Rörelsecertifikatet finns i två versioner där TYP A avser resor till och från arbete, medan TYP B gäller enskilda resor/förflyttningar. För vår del gäller TYP B och detta får vi antingen genom att SMS:a numret 13033. Men det godtas även att man skriver ett eget, där man uppger sitt namn och sin adress samt vilket av myndigheterna godkänt ärende man har att uträtta utanför hemmet. Godkända ärenden utanför hemmet är uppdelade i sex olika kategorier. Som exempel;

1. Besök hos apotek eller läkare, när detta är rekommenderat efter kontakt

2. Besök i matbutik där hemleverans inte kan ordnas

Tack och lov så handlade vi rejält med mat före helgen, så vi behöver inte gå utanför dörren på flera dagar…

Grekerna är såklart enormt oroliga för att smittspridningen ska bli lika okontrollerad som i Italien. Vi läser att i grannlandet dör nu en italienare varannan minut. Vi är såklart inte ensamma om att behöva ändra på planer och kraftigt minska rörelsefriheten. Så mycket mer isolerade än vi är nu kan vi knappast bli – långt hemifrån i ett land där vi inte förstår språket. Men vi känner oss inte särskilt otrygga, Wilma är vårt hem och vi är igenkända ansikten både i hamnen och i matbutiken. Annars är det nog inte särskilt positivt att vara utlänning i Grekland just nu, eller i något annat land heller för den delen. Misstänksamheten är uppenbar mot den som är annorlunda och inte verkar höra hemma på orten. Så vi ligger lågt, jävligt lågt – för att inte sticka ut.

Så nu vinkar vi lite bort till er i Sverige, eller var ni läsare nu befinner er. Var rädda om er och gör något skoj i stugorna. Själva kan vi inspirera er med ett gott mattips.

Ena dagen blev det räkmacka…mums…

För ett par veckor sedan köpte vi en påse räkor med skal på IKEA. Skaldjuren här smakar inte alls som hemma, tyvärr. Men tack vare Swedish Food Market så kunde vi förse oss med räkor som smakar som vi tycker de ska. Vi var nämligen vansinnigt sugna på en klassisk räkmacka. Då räkor inte är någon riktig lågprismat så gäller det ju att tänka till, vi är ju lågbudgetseglare och maxar därför möjligheterna till lägsta möjliga peng.

Snålt, smart och smidigt…att kasta räkskal är kriminellt…

Därför kokade Styrman en soppa på de överblivna räkskalen. Det är faktiskt busenkelt och det borde vara olagligt att slänga räkskal, för det är ju där smakerna sitter. I de grekiska matbutikerna finns inga fonder att köpa (av Bong-typ). Det går alltså inte att fuska sig till med köpt smaksättare, utan du måste koka egen fond (buljongtärning är inte riktigt samma sak, dessutom finns det av någon anledning inte fiskbuljongtärningar att köpa i Grekland). Styrmans räksoppa serverades alltså helt slät, utan några räkor i alls. Ett nybakt bröd till så är festen ett faktum. Gastronomiskt god och inte kostar den många kronor heller.

Rykande varm räksoppa (utan räkor) och ett busfärskt bröd – sen hamnar du den kulinariska himlen…

Så trygga räkan ingen vara, och trygga behöver vi vara. Häpp!

Skepp o Hoj!