SO LONG!

Så många gånger som vi loggat upp oss för att se om det kommit någon ny uppdatering på vädersajten. Och varje gång insett att det inte finns något vidare väder att segla på. Förrän nu. Ett riktigt bra väderfönster ser vi komma måndag och tisdag. På sträckan utlovas sydostliga vindar med vindbyar mellan 8 och 15 meter per sekund (ca 15-30 knots). Våghöjden aldrig mer än 1,8 meter med en intervall på 5 sekunder. Vilket är helt ok när vi har svallen med oss (men det blir lite bumpigt). Ingen åska och ingen nederbörd och en nattemperatur på 14 grader. Nu ska vi väl inte ha sådan otur att prognosen så snart inpå hinner ändra sig till något som inte fungerar…

Läs mer »

Utklarering och kommande seglats

Till skillnad från många andra seglare här, har vi INTE lagt Wilma i ”out of use”. Fördelen är att utklareringen för oss blir lättare eftersom vi inte behöver ta oss till myndigheterna uppe vid flygplatsen, utan vi kan lösa allt i hamnen hos den lokala tullen och polisen. Den möjliga nackdelen är att vi måste lämna landet senast den 20 april (men dit är det ju ett tag) för då har det gått sex månader sedan vi anlände. Varför många valt ”out of use” beror på att man antingen planerat stanna längre än sex månader. Eller så har man löst ett helårskontrakt i marinan, vilket är superduperbilligt. Många seglare från världens alla hörn återkommer till Monastir år efter år.

Läs mer »

Wilmas nya räcke

Inför avsegling har vi ägnat tiden åt rostfria arbeten (vi väntar ännu på värmeslingan till varmvattenberedaren). En hyvens kille här i stan gör riktigt schyssta jobb och för att öka säkerheten ytterligare på Wilma, bad vi honom tillverka ett räcke. Det låga mantåget har i grov sjö känts lite läskig, trots att vi alltid spänner fast oss vid jobb på fördäck. När vi var i Portugal tillverkade Kapten ett räcke runt aktern och vi har bokstavligen älskat detta stadiga räcke. Sedan dess har vi pratat om att sätta räcke runt resten av båten. Här i Tunisien blev det äntligen av, prismässigt kan vi inte få det billigare.

Läs mer »

Ett riktigt kap

Något smått osannolikt har hänt. Kapten Betong är, som ni vet, en praktisk grabb. Allra helst går han runt i sina byxor av snickarmodell. Slitstarka med knäskydd och en massa fickor avsedda för verktyg, bär han dem så gott som dagligen. Att kunna få fram en skruvmejsel eller tumstock med en enkel handrörelse är precis lika självklart som för Styrman att bära trosor. Fast såklart händer det att Kapten byter om till något mer presentabelt. Om till exempel han och fru Styrman Pimpsten ska ut på nöjen. Men på det stora hela är Kapten en helt vanlig kille (dagligen iklädd i arbetskläder) som helst meckar själv, framför att ringa någon när något går sönder.

På nya platser vi kommer till, händer det att lokalbefolkningen (företrädesvis kroppsarbetarna och hantverkarna på orten) tilltalar Kapten med ”Sir” eller ”Mister”. ”No, no, no” responderar Kapten och lägger till ”call me Fredrik” för att visa att de är jämlikar. Snart förstår de, att den där svensken är en ”skitgris” precis som dem (positivt menat) och då börjar något intressant att inträffa. Kapten blir snart inkluderad i gemenskapen – det samtalas, växlas erfarenheter och Kapten får såklart den bästa hjälp och information som tänkas kan när han behöver få fatt i något specifikt till båten. När det sen på våren är dags att segla iväg igen, har snudd på varenda hantverkare koll på vem den där ägaren till betongbåten är. Detta gäller även folket i båttillbehörsbutiken.

I båttillbehörsbutiken har Kapten numera så högt förtroende att han själv får gå in bakom disken och vidare ut på lagret, för att leta efter det han söker. Det skojas friskt när Kapten kommer in och stämningen är vad man skulle kunna säga, ”familjär”. Ägaren till butiken är en man av lite äldre snitt och där arbetar även hans två döttrar. Den äldsta dottern är uppskattningsvis i åldern mellan trettio och fyrtio. För ett par veckor sedan när Kapten kom in i butiken så upplevde Kapten att döttrarna för dagen var lite extra pratsamma. Nyfiket ställdes frågor om Kaptens civilstånd, om han hade barn och hur länge han tänkt stanna i Tunisien. Stämningen var som vanligt munter och Kapten svarade snällt. Jo, barn finns och barnbarn likaså. Och frun seglar han med, fick döttrarna veta. Döttrarna hummade eftertänksamt vartefter svaren kom.

Kapten tänkte väl inte mer på det utan fortsatte leta efter det han sökte. Snart dök pappan upp bredvid Kapten och frågade: ”VILL DU GIFTA DIG MED MIN DOTTER??? ”Ooops”, hann Kapten tänka, både lite roat och oroat. Plötsligt insåg Kapten varför döttrarna varit så frågvisa, de ville helt enkelt ta reda på om något hindrade ett eventuellt giftermål. Som att Kapten redan var gift. Men det visste inte pappan som plötsligt dykt upp, att döttrarna redan frågat. Nu önskades ett svar från den ”potentielle svärsonen i snickarbyxor”. Pappan hade samtidigt med frågan pekat mot den äldsta dottern. Det var alltså henne pappan ämnade gifta bort.

Att byta ut Styrman skulle Kapten aldrig göra. Men samtidigt kunde han inte låta bli att känna sig lite smickrad över erbjudandet. Det måste ju rimligtvis betyda att pappan (eller dottern, kanske båda) fattat tycke för Kapten. Att pappan ansåg Kapten god nog åt hans dotter ingav en viss respekt. Det snurrade till i huvudet på Kapten, hur skulle han svara på detta med anseendet i behåll? Innan Kapten hann svara inflikade dottern; ”Pappa, han är redan gift!” Jo, så är det bekräftade Kapten och höll upp sitt finger med vigselringen. Som tur var verkade pappan ta beskedet med jämnmod.

Sedan den dagen går pappan under det inofficiella namnet ”svärfar”. Varje gång Kapten har ett ärende dit så säger han till Styrman ”Jag sticker bort till svärfar och ser om han har en bit slang”…(eller vad det nu är Kapten behöver köpa). Tack och lov är stämningen lika uppsluppen och gemytlig som innan den ödesmättade frågan om giftermål kom på tal. Utom möjligtvis den gången häromsistens då Styrman valde att följa med in i butiken. Det var inte alls Styrmans avsikt att lägga sordin på stämningen. Men i samma stund hon klev över tröskeln så blev det vääääldigt tyst.

Häpp och Skoj!

Mission completed

Vi har drabbats av posttraumatisk stress. Detta efter att vi skulle hämta ut paket på posten. Tunisisk postgång är som ni förstår, inte som svensk. Paketen var två till antal och inget av dem var till oss. Ena paketet var åt våra tyska vänner som av hälsoskäl behövt brådska hem för läkarvård. Det andra paketet tillhörde våra italienska båtgrannar som även de rest hem, men av helt andra skäl…

Läs mer »

När allt går sönder

Inom loppet av några timmar pajade såväl kylen, frysen och varmvattenberedaren ombord. Som om inte det vore nog så föll ena hjulet på dammsugaren av (och hur ofta händer det under ens livstid, att dammsugarhjulet lossnar???). Befinner man sig i Afrika och inte i den norrländska skogen, får man lite bråttom att fixa kyl och frys. För här kan man inte ta hjälp av naturen eftersom utomhustemperaturen strax norr om Sahara helt klart överstiger gränsen för det som anses vara kylskåpskallt (alltså var det ingen bra idé att slänga ut maten på däck). Aj, aj, aj…vi som hade börjat fylla upp förråden inför kommande avsegling. Vad hade hänt och än mer, gick det att laga?

Läs mer »

Uppäten av kölsvinet

Igår inträffade något intressant. När Styrman var upp till matbutiken så fanns ingen couscous. Som vi tidigare berättat gapar hyllorna tomma på ris, eftersom landet har ont om euro. Men couscous?! Det som är deras nationalrätt, hur kunde detta hända? Inte heller fanns det mycket pasta kvar. Vi misstänker att människor här har börjat bunkra till följd av det som nu sker i Europa. Och vi gör ju likadant, bunkrar – men kanske mest för den anledningen att vi håller på att göra oss klara för segling…

Läs mer »