Seglatsen

(…till Tunisien bjöd på magiska stunder…)

Monastir, Tunisien, Afrika

Man skulle kunna tro att tiden går långsamt när det enda man ser är ett enda stort hav. Men på något besynnerligt vis upptar naturens alla skiftande scener ens inre. Särskilt om natten kan det kännas som man seglar runt i ett tidlöst universum och har man inte upplevt det själv, kan det vara svårt att förstå. Som i de stunder man upplever mareld och dess magiska neonljus som får kölvattnet att lysa av grönt. Eller hur fullmånens magiska mångata stundom glittrar så starkt, att man skulle kunna tro att det är på dagen. Få vet idag hur en stjärnhimmel ser ut, när den inte är påverkad av ljusföroreningarna över land…

 

Till Monastir hade vi 220 nautiska mil och vi visste att seglatsen skulle kräva en del motorgång. Vi var trots det glada att få komma iväg och i vanlig ordning ägnade vi tiden åt att lyssna på nedladdade avsnitt av radioprogrammet ”på minuten” och spela Yatzy. Även fiske stod på agendan.

Första kvällen uppenbarade sig ett häftigt ovädersmoln med en stigande luftvirvel i underkant. Avståndet till tromben var som tur var stort. Andra dygnet kunde vi äntligen börja segla, även om det inte blev så många timmar som vi hoppats. Det mest spektakulära under seglatsen var den lilla fågel som mönstrade på. Fågeln var trött och sökte vila, eller om han bara ville ha skjuts – för först tretton timmar senare flög han sin kos och då var vi nästan framme i Tunisien. Vi döpte fågeln till ”Fluffy” och han smälte våra hjärtan. Helt oblyg kunde han sitta på Styrmans arm och Kapten kunde hålla honom i sin hand. När Fluffy inte hängde med oss, vilade han sig på mantåget eller skuttade planlöst runt på däck. En rolig lite krabat, minst sagt.

Inne på tunisiskt vatten blev vi uppropade av landets kustbevakning. Efter avlagd rapport hälsades vi välkomna till landet, och vi hissade den tunisiska gästflaggan. Strax före ankomsten till Monastir kom en hejdundrande regnskur. Som tur var hann det klarna upp och sista biten fick vi sällskap av en vacker regnbåge. 

 Vår lille vän Fluffy seglar med oss under ett halvt dygn…
 

Någon läsare undrade vad vi gör när vi seglar (förutom att segla då). Här följer några hållpunkter från första dagens segling, saxat ur loggboken.

18 oktober 2021. Portopalo, Sicilien. Dag för avsegling

06:30 Styrman Pimpsten vaknar och sätter på te, konstaterar att spisen krånglar

06:45 Kapten väcks och får mecka spis (det var dags att byta dieselfilter).

07:30 Äntligen får vi vårt te och samtidigt vinkar vi av båtgrannen som ska till Ragusa. Styrman snubblar handlöst över sittbrunnen och häller ut te över dynor, men lyckas rädda koppen.

07:40 Torkar te från däck och dynor och konstaterar att Styrman är blåslagen, men att hon inte brutit något.

08:00 Lyfter ankaret. Inför seglatsen frikopplar vi ankaret helt och låser detta för att kunna plugga igen ankarklyset

08:15 Lämnar bukten och därmed Italien. Sätter kurs 250 grader, med målet att gå till Monastir dit det är 220 nautiska mil

09:15 Kapten börjar fiska

09:30 Yatzy, två omgångar spelas och Kapten vinner (2-0 till Kapten).

10:00 Dagens första mål, sillmacka med ägg. Solen börjar värma och temperaturen i luften har stigit till 22 grader.

11:50 Kapten får napp, en lagom stor makrill. Den rensas och läggs i kylen.

12:45 Kapten får napp igen, makrill nummer två (procedur som ovan)

13:20 Napp igen, men fisken släpper före vi hinner se vad det är vi fått på kroken

14:00 Får gira för en oljeplattform, position 36′ 30.555 N 14′ 38.987 E. Har nu avverkat 24 distans och vi spelar Yatzy igen. Det blir en varsin vinst (oavgjort 1-1)

14:15 Äter bär med naturell yoghurt och vildhonung från ön Ikaria (Grekland). Lyssnar på radioprogrammet ”på minuten”

15:25 Får ett upphinnande containerskepp att hålla koll på, CMA CGM T. JEFFERSON som seglar under Maltesisk flagg.

15:34 Kapten sover middag, sover till 16:50. Styrman navigerar.

17:05 Solen börjar stå lågt och i motljuset syns Malta (dit det är 23,9 nm)

17:15 Ännu motorgång och vi gör en fart på 4,6 knop. Kapten går ner i båten och dammsuger medan Styrman navigerar.

17:20 En liten fågel slår sig ner på båten för att vila en stund

17:45 En stor sköldpadda passerar och vi fotar och filmar omgivningarna

17:55 Det nappar igen och Kapten får upp en ”bonito”. Till skillnad från dagens tidigare fångst, läggs denna i frysen efter att den rensats

18:30 Äter middag, rökt lax med dillstuvad potatis

Klockan 19-20 En makalös vacker solnedgång, vi fotar och filmar

Mellan klockan 20-22 dyker åska upp framför oss, som vi får navigera oss förbi. Innan dagsljuset helt försvunnit syns en tromb från det ovädersmoln som ligger för om styrbord.

Klockan 23 har vi lyckats sicksacka oss förbi åskan och vi kan äntligen slappna av, vi börjar gå skift inför natten

 
 Ett containerskepp kommer lastat… 
 
 Det nappar…
 
 Efter vi rensat vår fångst fyller vi vår kyl och frys…
 
Solen står lågt…
 
Det tornar upp sig allt fler moln…
 
 Därborta regnar det…men vad är det vi ser…??? 
 
 En tromb… (ursäkta den kassa bildkvaliteten)
 
 Ett magiskt ljus över havet, kan det bero på att vi är nära Afrika???
 
 Flertalet fåglar mönstrar på för lite vila, men ingen stannar så länge som Fluffy…
 
 Lite mosig kan man känna sig efter ett par dygn till havs…(om inte annat så blir håret rufsigt)
 
 En rejäl skur… (Stackars Kapten får klara sig själv därute)…
 
 Vi hissar den tunisiska gästflaggan…(gästflaggorna tillverkar Styrman själv, hon målar med textilfärg från Panduro Hobby)
 
 Monastir ligger framför oss och en vacker regnbåge gör oss sällskap sista biten in till land…
 

Lite Statistik från seglatsen mellan Italien och Tunisien 

Distans 220 nautiska mil

Tid på havet 50,5 timme (dryga två dygn),

Yatzy-vinster: 6-4 till Kaptens favör

Fiskefångst; 4 firrar  

Over and Out

 

 

 

 

Slicka såren i Afrika

(…gör en något stympad besättning…) 

 

Monastir, Tunisien, Afrika 

Jo ni läser rätt. Vi är i Afrika och att vi hamnat här, har sina skäl. Något vi inte nämnt tidigare, är Kaptens onda axel. Trots övningar har den inte blivit bättre och seglingen ger tyvärr inte den vila som axeln skulle behöva. När vi (på grund av det dåliga vädret) blev kvar i Syrakusa längre tid än önskat, tog vi upp frågan till diskussion. Var det fortfarande hållbart att korsa Medelhavet så sent på säsongen? För skulle vi behöva söka hamn på något ställe där hamnpriserna inte matchar vår plånbok, riskerade vi att försätta oss i en oönskad sits. I Italien, Malta och på Balearerna är hamnpriserna hutlösa, som regel får man betala mellan 700 – 1500 kronor per natt. Att då förlita sig på idel ankring med kravet på sig att kunna byta ankarvik med kort varsel, är Kaptens axel inte kapabel till just nu. I diskussionen lyfte vi även andra spörsmål som för stunden låg nära hjärtat. För sant är att det inte bara är båten som ska navigeras, utan även livet i sig.

Ett bekymmer är den känsla av ensamhet som Styrman Pimpsten upplevt en tid. Trots att pandemin nu klingat av har den sociala biten av seglandet inte fullt kommit tillbaka. Delvis beror det på årstiden, många seglare har nu lagt sina båtar i vinterförvar och flugit hem. Men även människors ändrade beteenden till följd av pandemin och det dåliga vädret som tvingat oss stanna ombord mer än vi önskat, har också bidragit. Sen vi lämnade Korfu för snart en månad sedan har vi bara varit i land sex gånger (före dess vi nådde afrikansk mark). Och bara för att man kliver i land och ser andra människor betyder det ju inte att ett umgänge uppstår. En av dagarna vi lyckades ta oss i land i Syrakusa – pratade vi hastigast med våra franska vänner på den blå katamaranen. De berättade att de var på väg till Monastir i Tunisien och att de går dit varje vinter. Platsen är särskilt populär bland amerikaner, kanadensare, australiensare och nyzeeländare som enligt regelverket måste ut ur EU med jämna mellanrum. Det lät intressant och vi ville veta mer.

Fransmännen berättade att många båtägare väljer att stanna kvar i Monastir över vintern och att det finns en stor sammanhållning och gemenskap seglare emellan därav. Klimatet är dessutom bästa tänkbara. När vi sen fick veta att hamnpriset låg i nivå med vår budget, var det inte längre mycket att tveka på. Vi mejlade Monastir Marina och frågade om de hade plats för Wilma. Därefter väntade vi på svar…

 Efter stormen lämnade vi Syrakusa, utan att än fått veta huruvida vi kunde segla till Monastir eller inte. Glatt vinkade vår närmaste båtgranne ”hejdå” till oss, i den tysta gemenskap som uppstått under de stormiga dagarna. De hade (liksom vi) inte kunnat ta sig i land på flera dygn. Vi visste just inget om grannen, annat än att båten bar maltesisk flagg. Vi hade alltså inte pratat med varandra utan bara sett grannarna genom hård vind, blixtar och regn de få gånger de gått ut på däck. Känslan var dock att vi under ovädret ”suttit i samma båt” (fast då i varsin båt) och deras yviga gest till farväl sa oss därför så mycket mer än en vanlig vinkning. Det var en hjärtlig önskan om lycka på färden.

I väntan på svar från Tunisien, valde vi att segla mot Malta och det i ett seglingsben. Men som vi berättade i förra inlägget, mötte vi stormens efterdyningar i form av höga svall som tvingade oss att avbryta seglingen. Den natten ankrade vi upp intill den sicilianska byn Avola. Redan dagen därpå kunde vi fortsätta vår segling men nu med målet att nå Portopalo nere på sydspetsen av Sicilien. Framåt sena eftermiddagen gled vi in i ankarviken och till vår förvåning låg grannen från Syrakusa där. Maltesen som vinkat så glatt till oss. Nu fick vi återigen anledning att vinka till varandra.

Sen var det den där jäkla foppatoffeln…

Nu hade vi fått klart med Monastir och vi bestämde oss därför att segla till Tunisien, utan att passera Malta. Redan i ottan dagen därpå gjorde vi oss klara för de 220 sjömilen vi hade framför oss. Det sista vi gör före avfärd, är att ta en kopp te tillsammans i sittbrunnen. Medan vi sitter där förväntansfulla ser vi hur grannen tar upp sitt ankare. Vi vinkar glatt och extra glada blir vi, när de på väg ut ur viken kör så pass nära Wilma att vi kan växla några ord till varandra. Tyvärr visar det sig att vi inte ska åt samma håll, annars hade vi kunnat göra sällskap på havet. Med tekoppen i handen ska Styrman Pimpsten under samtalet ta ett kliv över sittbrunnen för att bättre höra vad båtgrannen säger. På fötterna bär Styrman sina nya foppatofflor som hon inhandlat för 2,50 euro i Kalamata. Detta för att hennes gamla foppatofflor glömts bort under sprayhooden för lång tid i extremhettan som rådde i somras. Värmen hade lyckats krympa tofflorna så de passade en åttaåring med storlek 33. De nya var härligt rymliga, men också ovana så här i början. Så i klivet över sittbrunnen lyckas Pimpsten olyckligtvis få foten under den pall som stod på däck och när hon försökte rädda sitt misstag, fick hon istället pallen med sig. Den fastnade på något vis mellan benen. Det hela slutade med att Styrman handlöst faller över sittbrunnen och hon landar rätt illa. Vi som bara häromdagen pratade om risken för fallolyckor ombord.

En förvånad båtgranne måste ha sett Styrman plötsligt försvinna ur synfältet. Kapten avslutar snabbt samtalet för att kolla hur det gick med fallet.  Allt te hade farit ut över däck men tekoppen hade Styrman hela tiden hållit i sitt grepp, likt en målvakt som vägrar släppa in bollen. Dessutom var koppen hel. Men i övrigt..aj aj, aj…

Glädjande kunde vi snart konstatera att inga ben var brutna. Men rätt öm och mörbultad.

En halvtimme därefter lämnar även vi ankarviken, med målet satt mot Monastir i Tunisien. Hur själva seglatsen gick, berättar vi om i nästa inlägg. Men något vi kan säga, är att det blir till att slicka såren i Afrika. En Kapten med värkande axel och en blåslagen Styrman. Och så den trasiga tanden som Styrman Pimpsten bet sönder på Korfu. Så det kan gå! 

Skepp o Hoj!

 Så här har vi seglat sedan vi lämnade Syrakusa…
 
 En blåsvart fot, en rejäl blodutgutelse på smalbenet, ett präktigt blåmärke på höften och ett på innanlåret inte långt från mufflan… Tre ömma fingrar från tekoppen… Men allt gick efter omständigheterna bra och vi har inte behövt söka sjukvård…
 
Over and Out

 

 

 

 

 

 

 

Avbruten seglats

(…och återigen droppar vi ankaret i mörkret…) 
 

Någonstans i närheten av Avola, Sicilien, Italien

”Va fan sitter man inte i stadsparken och matar duvorna istället” skrek Kapten ut över havet där någon stackars trut fladdrade förbi. Mer eller mindre hela dagen hade vädret knölat med motström, svall från två olika håll och till en början, alldeles för
svaga vindar att segla på. Men vi höll ut för snart skulle vi komma in i ett bälte av blåst, som var en gammal rest från stormen häromdagen. I svansen av denna lovade perfekta vindar som skulle kunna ta oss en bra bit. Tiden gick och vi höll ut.

Nog började det blåsa alltid. Stormens efterdyningar bjöd också på hög sjö vars svall nu plötsligt dök upp från syd-sydväst och inte som prognosen lovat, från väst. Vi höll upp mot vinden så mycket det gick utan att för den sakens skull dundra rakt in
i den krabba sjön. Till en början kunde vi hålla kursen hyggligt bra men vart eftersom tiden gick reste sig havet allt mer. Till slut stod vi mest och stampade och obönhörligt trycktes vi allt längre ut från kust och ur kurs. ”Det är ju inte klokt”
utbrast Kapten. ”Det blåser 14 meter per sekund och vi har tagit in ett rev i storseglet och ändå gör vi bara 1,2 knop”. De andra båtarna ute på havet hade för länge sedan börjat söka sig till land och nu hängde solen tungt ovanför bergen in över
land.

Med åtta distans till närmaste ankring tog vi beslutet att avbryta den planerade nattseglingen. Varken fart eller riktning gjorde oss lyckliga. Trots att vi puttade på med motorn blev det jäkligt stökigt när Wilma skulle läggas om på ny kurs under den
stund som svallen slog rakt in mot fören. Till slut hade hela ekipaget lyckats skramlat runt och så fort vi lagt oss på den nya kursen fick vi en behagligare segling och dessutom fart i seglen.

Medan vi såg solen gå ner resonerade vi kring segling i Medelhavet. Om de små ”gläntorna” man som seglare finner att segla på, innan vädret på nytt slår om. Om hur man omväxlande får stå ut med stiltje och hårda vindar, så fort distansen blir lite längre.
Det är liksom allt eller inget. Därtill alla dessa lokala väderfenomen som skapas runt uddar och öar. Många seglare vittnar om att de går mycket för motor och otal är de båtar som inte ens verkar använda sina segel. Peter Smith hade kanske rätt. När
vi för ett gäng år sedan mötte honom i Portugal såg han helt oförstående ut när vi berättade att vi skulle segla in i Medelhavet. ”Why are you going into that pond”. Ja det kunde man ju verkligen fråga sig, vad vi skulle in i den pölen och göra. Sen
skildes vi åt, Peter åt sitt håll med målet att segla nordvästpassagen och vi åt vårt håll.

Vår tid i Medelhavet har varit enormt lärorik, så vi ångrar oss absolut inte. Men kanske är det så att vi kommit till en punkt där vi känner oss klara med Medelhavet.  Ja ja…en annan dag låter kanske våra tongångar annorlunda. Hur som helst ankrade
vi upp i mörkret, ett stenkast från byn Avola som gett den sicilianska druvan Nero d´avola sitt namn. Med luttrad vana konstaterade vi att ankring i mörkret börjat bli mer rutin än undantag. Återigen fick vi anledning att skänka en tacksam tanke till
Peter Smith, mannen som konstruerat vårt ankare. I dessa lägen är ett Rocna-ankare den bästa slags huvudkudden man kan få.

Skepp o Hoj!

 Så här såg det ut när vi fick upp ankaret efter att ha legat i oväder och snurrat i Syrakusa i två veckor…fiskelina, två blyade tågvirken som någon fiskebåt tappat samt en snubberline med en rostfri krok som passar till vårt ankare i aktern. Det tog sin tid att frigöra oss från vår ankringsplats…
 
Avbruten seglats och äntligen lägger sig havet närmare land och vi bjuds på en vacker solnedgång…
 
Over and Out
 

Pssst…gillar du bloggen? I så fall får du gärna ge en uppmuntran och trycka på gillaknappen (I mobilversionen syns den som ett hjärta). Det är helt anonymt, vi ser bara antalet. Men det sporrar Styrman till fortsatt skrivande.



Stormen har bedarrat

(…och ödmjukt inser vi att vi haft tur…)

Syrakusa, Sicilien, Italien

Morgonen efter stormen klev vi ut på däck. Luften var sådär härligt krispig, hög och klar och lugnet hade åter lagt sig över viken. Den höstvarma solen kändes efterlängtad och på något vis, alldeles lagom. Ovädret hade för vår del passerat problemfritt,
även om det ständiga gungandet gjorde oss något trötta. Så länge vågorna kom från samma riktning som vinden kändes det mer eller mindre som vanligt, trots att det runt masten blåste tjugo meter per sekund. Men när svallen utifrån havet letade sig
in i bukten och fick alla båtarna att börja kränga i sidled, var det inte längre lika behagligt. Från vår position kunde vi se hur de vresiga svallen utifrån havet slungades högt upp i skyn, när de slog mot klipporna på den södra sidan av gattet.

När vi var hemma i Sverige köpte vi en dieselvärmare som komplement till den reflexkamin som vi använder när vi kör centralvärme ombord. Kapten passade nu på att installera denna medan Styrman ägnade sin tid åt köket. Potatisbullar med stekt bacon och
lingon visade sig vara perfekt mat när stormen härjar. Däremellan spelade vi Yatzy och fikade. På något sätt förflöt timmarna rätt fort.

 Bra mat när det blåser runt masten, potatisbullar, bacon och lingon…

När klockan närmade sig sex på kvällen, hör vi plötsligt en båtmotor. Vem i jösse namn är ute och kör båt i detta vädret var vår första tanke. Nyfiket tittade vi ut och såg då hur en ambulansbåt med blåljus svängde in precis bakom Wilma. De verkade leta
efter en specifik båt och då vi inte kallat på hjälp (de behövde nog se båtnamnet på skrovet) drog den snart vidare till den engelsk-flaggade segelbåten bakom oss. Där la den sig med bredsidan till och hängde upp sig med fendrar emellan.

Avståndet och det gråa vädret gjorde det lite svårt att se några detaljer, men i kikaren såg vi hur en person togs ombord på räddningsbåten. Därefter körde båten i frisk fart in mot land, där en ambulans med blåsljus stod och väntade. Det positiva var
att se att god hjälp går att få. Men lite oroligt underar vi över vad som kan ha hänt vår granne. Närmast slås vi av tanken att någon har ramlat och slagit sig illa. Eller om det är något annat mer akut med tanke på att sirenerna var påslagna. Att
bli allvarligt sjuk långt hemifrån, är något av en mardröm. Vi hoppas det löser sig fint.

Tacksamma för vårt eget välmående, blev kvällen lite mer eftertänksam än vanligt. Dels diskuterade vi riskerna med att segla. I oväder och hög sjö kan båten kränga rejält och det händer att seglare ramlar och slår sig illa. En kvinna vi mötte i Portugal
för några år sedan, hade precis hämtat sig efter ett olyckligt fall ombord. Hon hade, när hon skulle ta emot sig, brutit handleden och fått framtänderna utslagna. Vi känner också en ensamseglare som för ett gäng år sedan fick ett rejält njurstensanfall,
långt ut till havs. Det krävdes en stor räddningsaktion för att få honom till sjukhus och hans båt till trygg hamn. Puh, vi har varit förskonade…

Snart seglar vi igen, så häng på!

Skepp o Hoj!

 

 

 

 

I väntan på stormen

(…surrar vi båten och tröstar oss med bakverk…)

Syrakusa, Sicilien, Italien

Vi är ännu kvar i den stora ankarviken i Syrakusa. Vädret har omväxlande varit bra och dåligt, utan minsta antydan till medvindar som hade kunnat föra oss framåt. Trots att vädret bjudit på en hel del blåst och åska (som gjort att vi blivit ”fast” ombord) har vi haft det bra. De lugnare dagarna har vi tagit jollen in till land och spatserat genom de vackra gränderna. Vi har även passat på att handlat förnödenheter så vi klarar oss flera veckor, ja kanske månader till och med.

Vi ser ett seglingsfönster komma i helgen och detta verkar tillräckligt långt och stabilt för att ta oss till nästa destination. Men innan dess ska vi låta en storm passera, vilket vi helst hade sluppit (stormen alltså). Enligt prognosen kommer vi ligga precis i kanten och vi slipper därmed de värsta vindstyrkorna. Men 19-22 meter per sekund (beroende på vilken vädersajt vi studerar) är fullt tillräckligt ändå för att göra tillvaron allvarsam. Inför stormen ropade vi upp marinan och frågade om det fanns en plats för Wilma i hamnen, men tyvärr var det fullt. Så bäst är att stanna där vi är, för vi ligger trots allt bra skyddade för svall och ankaret vet vi har grävt ner sig fint efter all blåst som varit.

Vi är dock inte de enda som blir kvar i viken, våra franska vänner i den blå katamaranen (som ska segla samma väg som oss) och ett handfull andra segelbåtar, blir också liggande på svaj när ovädret drar förbi. Nu hoppas vi på en draggningsfri show.

Inför den annalkande stormen passade vi på att göra de sista ärendena inne i stan, kasta sopor och leta upp ett postkontor. Vi fann även ett litet hak som serverade en bedårande dekorativ och god cappuccino. Det kändes skönt för framför oss har vi flera dagar som vi inte kommer att kunna ta oss i land. Först väntar två dagar på ankare i dåligt väder och därefter seglar vi. Om prognosen håller vad den lovat, vill säga.

Oj så kulinariskt överraskade vi blev över detta till synes enkla café. När vi druckit upp kaffet, beställde vi med oss det sicilianska bakverket Cannoli till båten. Det kändes gott att få trösta sig med lite godsaker innan stormen kommer, därtill skulle Styrman Pimpstens pappa fyllt år om han vore i livet. Normalt äter vi inte så mycket sötsaker men helt klart var det värt ett undantag. 

Om du någon gång besöker Syrakusa så leta upp NICK HOUSE Coffee Bar (90100) och beställ en cannoli Siciliani och en cappuccino. Du lär inte bli besviken.

 Skepp o Hoj!

 Torsdag kväll blåser det storm och vi hoppas ovädret inte drar in för mycket över land. Vi har tagit upp utombordaren och surrat jollen på däck, likaså solpanelerna och bordet i sittbrunnen är inplockat…allt löst sitter fast. 
 
Vi har släppt ut 50 meter kätting och kan släppa ut 50 meter till om det skulle behövas. I övrigt litar vi på vårt 33 kilos Rocna-ankare med 10 mm kätting… 
 
 Det Sicilianska bakverket Cannoli fungerar som tröst inför oväder…
 
 Det tog lite emot att förstöra det fina mönstret i skummet…
 
 Vi fick olika mönster…
 
Inget pråligt och dyrt ställe, tvärt om…
 
 Bakverken tog vi med till båten…
 
Over and Out

På en bar i Syrakusa

(…hedrar vi minnet av Felix…)
 

Syrakusa, Sicilien, Italien

Det var på dagen två år sedan pappa Felix vinklade upp tofflorna och tog ner skylten till sin kapellverkstad i Lysekil. Två år av saknad och jäkligt tomt blev det när gubben la nästan i vädret. Envisheten själv men samtidigt så nyfiken, intresserad och
kunnig inom sitt gebit. Han kunde också vara enormt rolig utan att ibland själv förstå det. Som den gången på slutet, då han plågad av smärta åkte ambulans in till sjukhuset. Värken var så svår att Felix fick ligga på bår och framme vid sjukhuset
vänder sig farsgubben mot ambulanspersonalen och ”tackar för skjutsen”. Jo jo, det kan ju väl hända. Men när han därefter ber ambulanspersonalen vänta utanför akuten med kommentaren ”ni kan vänta på mig här, så kan ni köra hem mig igen när jag är
klar” är ju rätt komiskt. Även om vårdpersonalen inte öppet kunde visa det, så hoppas vi de fick sig ett gott skratt.

Felix återsåg aldrig sitt hem på Kungsgatan 15. På skärbordet i verkstan låg kapell som lämnats in för lagning och så sent som dagen innan han åkte till sjukhuset, satt han och sydde. Envis, sa vi det? Trots att Felix passerat 80 höll han igång och det
blev nog rätt bra trots allt. Att få lämna sin plats på jorden mitt i steget, ännu ihågkommen och varken bortglömd av sig själv eller andra efter år på någon ointressant institution, måste ju vara varje människas dröm. När gubben dog blev det tomt.
De dagliga samtalen tystnade när vår största supporter gick runt hörnet och nu får Wilma segla vidare i livet utan sin skapare. På flera sätt var Felix den osynlige besättningsmedlemmen och han ville veta allt om våra äventyr på havet.

Det kändes därför gott i hjärtat att bege oss till de äldsta kvarteren i Syrakusa. Runt gränder och gator promenerade vi länge innan vi fann det perfekta stället att slå oss ned på, en bar som spelade odödliga melodier från hans ungdomstid. Jazz och Evergreens.
Därefter skålade vi för Felix i Gin o Tonic, hans favoritdryck.

Skål på dig, Fartzan. Ha det så gott, där du är!

 I väntan på en GT…
 
En skål för pappa…
 
Vi går en promenad i Syrakusa…
 
Syrakusa grundades av grekiska kolonisatörer år 734 f Kr…
 
Lucia föddes i Syrakusa år 283 efter Kr…det är henne vi firar den 13e december…
 
 Där ute väntar Wilma på oss…
 
 Syrakusa finns med på Unescos världsarvslista…
 
Gränder och gator, inte sällan med små kaféer och restauranger…
 
Seaside…
 
Vackert vart än man går...
 
En yngre generation Syrakusa-bor…
 
Piazza del Doumo…
 
 Under någons balkong…
 
En glad gatumusikant som spelade ”Santa Lucia” på sitt dragspel…
 
Efter dagar på ankare med hårda vindar och åska, var det skönt att komma i land…
 
Charmigare stad får man leta efter…
 
Efter drinken beställde vi in pasta med musslor. Inte farligt dyrt, 8 euro per näsa…
 
När vi ska ta oss tillbaka till Wilma har det mörknat, här en vacker gatulampa…
 
Och en liten kortsnutts-film där Kapten skålar för Felix… (glöm inte ljudet)
 
Over and Out
 
 

Inblåsta men inte bortblåsta

(…åska och regn sätter stopp för fortsatt segling…)
 
Syrakusa, Sicilien, Italien

Styrman Pimpsten sprang omkring i båten med blott en hårsnodd i håret. Det var det enda plagg hon bar och helt klart stod det, att hon plagierade på den upptagna titeln ”den nakna kocken”. Den kvava luften och egendomliga värmen ville aldrig riktigt ge med sig, trots de dagliga urladdningarna i form av åska och regn. Hur många dagar hade det hållit på nu…hon hade tappat räkningen. En sak var dock säker, någon segling var det inte tu tal om. Det var knappt ens tillrådligt att ta jollen in till land. Nyfiket lyfte Styrman på locket till frysen och tittade ner. Det var länge sedan någon mat inhandlades och nästan all frukt och grönt var slut. Straxt därpå hade hon bestämt sig och med handen om en guldmakrill stängde hon locket. Det får bli fisksoppa i kväll, ett par potatisar och en lök och ja, kanske något mer… 
Från sin köksbänk tittar Styrman ut genom ventilen och därborta över kullarna ser hon åskan på nytt närma sig. Hon sträcker sig efter potatisskalaren samtidigt som hon stilla undrar, ska det aldrig ta slut…?

 

 

Sedan vi kom till Syrakusa har blixtarna flitigt studsat över de sicilianska kullarna och dess närliggande vatten. Trots att Moder Natur släppt ut åskan som förlösare verkar årets sommarvärme svår att knäcka, den kvava värmen tycks inte riktigt vilja
släppa sitt grepp. Ute på havet blåser nu hårda västliga vindar och någon segling inom närmaste tiden, är det inte tal om. De stundom intensiva åsknedslagen och regnskurarna gör det dessutom svårt att ta sig in till land. Med fasa har vi sett hur
någon stackars båtgranne totalt överraskats på vägen tillbaka till sin båt. Jollen är ingen vidare säker farkost när det åskar och regnar. Om inte annat blir man blöt. Väldigt blöt.

Det går trots allt ingen nöd på oss, vi om några har en enorm förmåga att sysselsätta oss ombord. Kapten Betong passade ena dagen på att fylla på med mer luft i expansionskärlet till tryckvattensystemet. Det är egentligen inget som varit fel och trasigt,
men tidigare startade pumpen direkt, så även om man bara behövde ett par få droppar. Med ett ökat lufttryck (som i sin tur motverkar vattentrycket) har vi nu fått en jämnare gång på pumpen. Kapten passade även på att kolla motorolja, kylvatten och
sjövattenfiltret till motorn. Pimpsten å sin sida, vars uppgift är att garantera att besättningen inte svälter, fick tänka till lite extra. Snart helt barskrapade på färska grönsaker och annat väsentligt, gäller det att vara såväl innovativ som kreativ.
I vart fall om man inte vill ta av de undanstuvade konservburkarna, som utgör vår nödproviant.

Fisksoppan behövde, i brist på varor, en ny komposition. Fänkål, morot och purjolök ersattes med potatis, rödlök och tomat. Ett vitlöksbröd därtill och en hemmagjord hummus. Det smakade så pass bra att vi hade kunnat bjuda självaste kungen på maträtten.
Det är vid dessa tillfällen hon gläds åt sitt stora förråd av kryddor – timjan, vitlök, saffran och en skvätt vitt vin utgör en fantastiskt kombo till en egenfångad fisk.

En del av tiden har gått åt att beskåda åskovädret. Framför allt har Wilma behövt att hennes besättning är på sin vakt när vädret gör sig gällande. Ena dagen fick vi en plötslig vindkantring och Wilma la sig ned på sidan och började segla på sitt ankare.
Med ens hade alla båtarna i viken svängt 180 grader och för den som inte sjösurrat sin båt ordentligt, fick garanterat en ovälkommen ommöblering på köpet. De blixtar som slagit ner nära Wilma har vi fått larm om, via appen ”my lightning tracker”.
Vid några tillfällen har varningen känts överflödig då utsikten från båten talat sitt eget tydliga språk. Som den gången då blixten slog ner 700 meter från Wilma. Förutom ljusskenet vars efterföljande knall fick oss att hoppa högt, knastrade luften
i flera sekunder efteråt. Lite fundersamma är vi om elektroniken ombord kan ha påverkats och under dagen ska vi starta upp systemen och testa.

Inte ett ledset öga ombord, så här långt. Men skönt vore det om vädret kunde bli något bättre, så vi kan ta oss in till stan och bunkra mat och lite mer diesel inför fortsatt seglats. Fram tills dess får väl Styrman springa runt med sin hårsnodd och glädja
sin Kapten på alla dess sätt. Med god mat om inte annat.

Skepp o Hoj!

åska, regn och hårda vindar om vart annat…
 
En blixt slog ner blott 700 meter från Wilma och den hårda knallen fick oss att hoppa till…
(Wilma är den blå pricken i ankarviken)
 
På morgonen innan nästa oväder drar in passar Kapten på att ösa jollen…
 
Medan Kapten sköter om Wilma sitter Pimpsten och skriver…
 
 Styrman Pimpstens arbetsplats, en hel del tid läggs i byssan…
 
Fisksoppa gjord på guldmakrill med smaksättning av timjan, tomat, saffran, vitlök, vitt vin, grädde och en skvätt fiskfond. Därtill åkte ett par potatisar och en lök ner i soppan och som tillbehör serverades hummus och vitlöksbröd…
 

Och så en kort film från ruskvädret i ankarviken… (Hörrö…glöm inte ljudet…)

 Over and Out

 

 

Pssst…gillar du bloggen? I så fall får du gärna ge en uppmuntran och trycka på gillaknappen (I mobilversionen syns den som ett hjärta). Det är helt anonymt, vi ser bara antalet. Men det sporrar Styrman till fortsatt skrivande.



 

 

Den jädra åskan

(…kom i vägen för oss…)
 

Syrakusa, Sicilien, Italien

De 230 nautiska milen ville vi avverka rätt raskt. Kustremsan utmed fotsulan på Italien saknar bra vikar och vill man ankra, får man göra det utmed kusten (helt oskyddad för vindar från ost och sydost). Därför ville vi helst avverka distansen i ett ben.
Målet var att nå den stora ankarviken i Syrakusa. Så när ett lämpligt seglingsfönster dök upp kastade vi loss, från Santa Maria di Leuca uppe vid Italiens stövelklack, mot Sicilien.

De jämna behagliga vindarna snett akterifrån höll i sig dryga dygnet, därefter dog vinden av. Tiden fram tills dess hade knatat på – med god fiskelycka som krona på verket. Kapten njöt av att äntligen få dra upp fin middagsmat ur havet (sent omsider
skulle utdelningen på de inköpta fiskedragen komma). Vid ett tillfälle hade han inte hunnit mer än kroka på och släppa i draget förrän det högg. ”NAPP IGEN” skrek Kapten förtjust medan Styrman på nytt fick hämta håven. Framåt lunchtid andra dagen
stod Wilma nästan helt stilla, den lilla framförflyttning som skedde stod svallen för. Men vi höll ut – för nya vindar var att vänta.

På hösten när den heta medelhavsvärmen ska bytas ut mot svalare väder, uppstår ofta åskväder. Vi börjar kunna mönstret och därför höll vi noga koll på väderprognosen. Tryggt konstaterade vi att det endast in över land skulle förekomma elektriska urladdningar,
med några få undantag. Men inget som skulle ställa till krångel för oss. Den åskan som låg över Sicilien skulle hinna skingras före vi nådde dit och med den aktuella farten som för stunden rådde, skulle det ta tid. Lugnt lät vi tiden bero och dagen
ägnades åt pyssel ombord.

Sent på eftermiddagen började det blåsa på nytt. Äntligen slapp vi ligga och guppa, nu var det åter fart på skutan och vi hade kommit halvvägs. Hade vi tur skulle vi hinna fram före morgondagens solnedgång, men det förutsatte att inget krånglade och att
vinden höll i sig. Vid skymningen såg vi återkommande ljussken framför oss, åska vars blixtar slog ner någonstans bortom horisonten. Avståndet gjorde att det kändes helt ok att segla rakt mot åskan, något som sinnet annars inte gillar. Med Kapten
vid rodret gick Styrman ner i kabyssen för att laga kvällsmiddag, stekt fisk med pepparrotskräm (fint så det förslår). Halvvägs in i matlagningen ropar Kapten att det byggts upp ett nytt oväder med åska. Tillsammans tittar vi på skådespelet, likt
en fyr blinkade himlen till med jämna mellanrum. Men såg blixtarna inte ut att vara lite väl nära? Med åtta distans till närmaste land var det ren tur att vi hade internet. Först en koll på väderprognosen, som fortfarande visade fint väder. Men prognos
är en prognos och då blixtarna verkade befinna sig betydligt närmare än Sicilien fortsatte Kapten att söka information. Snart fann han en sajt som i realtid visar blixtnedslagen – och den visade något helt annat än prognosen. Framför oss hade vi ett
åskoväder blott tio nautiska mil bort och det verkade röra sig i vår riktning.

Två tallrikar med stekt fisk, pepparrotskräm och vildris äts lite hastigt i sittbrunnen. Snart känner vi av väderfronten, det blåser upp och havet reser sig. De vackra ljusskenen i fjärran har plötsligt blivit utbytta mot skarpa blixtnedslag, med muller
som ljudligt dånar över havet. Efter en snabb överläggning tar vi beslut om att gira dikt styrbord och gå in mot land. Ute på havet är båtar mer sårbara, inte minst då masten utgör en måltavla. Vi är inte överdrivet oroliga för åska på havet, men
har respekt. För vi vet vad åskan kan ställa till med, det fick vi erfara när vi låg på Naxos. Utan att det för den sakens skull behöver bli en direktträff, kan blixten slå ut navigationsutrustningen och annan teknik ombord. Den gången klarade sig
Wilma hyggligt bra, med blotta förskräckelsen var det bara en antenn som gick åt pipsvängen. Medan båten intill fick all elektronik utslagen, till och med ankarspelet slutade fungera. Året innan hade ägaren investerat i ny elektronik för en kvarts
miljon svenska kronor, vi tyckte lite synd om honom.

Till närmaste ankring hade vi nästan två timmars motorgång att göra. På vår nya kurs låg åskan snett akter om oss och allt snabbare kom den närmare. På havet fanns, förutom Wilma, två små fiskebåtar och nu satte även de full fart in mot land. De tyckte
nog precis som vi, att ovädret låg lite väl nära. När klockan närmade sig elva på kvällen kunde vi äntligen göra oss klara för ankring. Sista biten slår vi av på farten och glada konstaterar vi att havet lagt sig rejält, varken svall eller vind kommer
störa vår kommande nattvila. Det händer inte allt för sällan, att vi ankrar i mörkret – vilket kan vara något av en utmaning. Omgivningarna är svåra att se i mörkret och landremsan skvallrar rätt mycket om vilken bottenbeskaffenhet som råder närmast
kusten. Är det flackt och sand på land så är det sannolikt långgrunt och en fin sandbotten. Är det ett brant berg som stupar ner i havet, kan man anta att det är djupt ända in till land och ofta är botten mindre ankringsvänlig. En annan svårighet
med att ankra i mörkret är att man inte ser sandfläckarna och består botten av en massa sjögräs, kan man få försöka flera gånger innan man finner fäste. Sjökortet berättar en del men absolut inte allt, särskilt i Medelhavet saknas ofta detaljerade
djupangivelser och bottenbeskaffenhet närmast kust.  

Nu närmade vi oss och i mörkret kunde vi tydligt se att landremsan var flack och att det gick en bilväg längs med kusten, möjligtvis gick trafiken på en stenmur utmed havet. Kapten stod på däck och försökte tyda omgivningarna, plötsligt pekar han och
ropar ”gira styrbord, där är en sandstrand”. Strax därefter släpper vi ankaret på sju meters djup och ankaret fäster direkt. Vattenytan ligger alldeles blank och stilla och innan vi kryper till kojs delar vi på en kall öl i värmen. Glädjande noterar
vi att åskan börjat vandra bortåt, mot ett annat håll.

Nästa morgon häpnar vi. Nyvakna står vi på däck och blickar in mot land. Den lilla sandstranden Kapten sett i mörkret visade sig vara oändlig, flera kilometer lång. Och den väg vi trott gått utmed vattnet, visade sig ligga högre upp i terrängen. Av vårt
noga sökande efter en bra plätt att ankra på i mörkret, hade vi med facit i hand kunna droppa ankaret precis var som helst. Precis vart som helst så långt ögat nådde. Tänk er Tylösand gånger fem (eller kanske till och med gånger tio). Vi skrattade
så vi kiknade.

Tyvärr hade natten på ankaret gjort att vi missat de bästa vindarna. De var nu lite i svagaste laget. Vi gav oss ändå iväg i glad förvissning om att inga nya åskoväder hotade störa vår färd. Efter åtta timmar på havet började vi närma oss tåspetsen av
Italien. Det hade blivit dags att lämna den kustnära seglingen och innan vi förlorade kontakten med internet passade vi på att kolla vädret. Längre fram lovade bättre vindar och den åskan som fanns, skulle ligga på behörigt avstånd in över land.

Pah! Trodde vi. Mittemellan Sicilien och fastlandet tornade svarta moln upp sig. Klockan var tre på natten och det var Styrmans vakt. Radarn visade var regnet befann sig och precis som dygnet innan, innehöll det åska. En repris på gårdagsnatten var inte
alls vad vi önskade och mitt ute på havet fanns ingenting att söka skydd bakom. Åskovädret kom från Messina-sundet och rörde sig i riktning mot Cypern. Om vi inte gjorde något nu, skulle vi hamna i dess väg. Med en timme kvar på Kaptens vila, väckte
hon honom. Nu behövdes några gemensamma kloka beslut.

Som ett smatterband slog blixtarna mellan molnen och någon enstaka gång slog de ner i vattnet. Vi girade först styrbord och stävade mot Messina och gick parallellt, precis i kanten av molnen. Vi såg hela tiden till att ha Wilmas mast under den stjärnklara
delen av himlen. Efter en halvtimme tvingades vi gira styrbord igen, nu mot fastlandet med Sicilien i ryggen. Att komma runt och förbi åskan verkade svårt och det fick oss att tänka på den gången för tre år sedan, då vi skulle segla från Sardinien
till Sicilien. Då var vi tre segelbåtar som tvingades vända tillbaka efter ett halvt dygn till havs. 

I vårt kringflackande tillstånd mitt ute på havet ser vi plötsligt hur det ljusnar i molntäcket, ungefär i riktning mot Syrakusa. Vi byter kurs igen och hoppas att öppningen varar tillräckligt länge, så vi kommer igenom och förbi. Någon mer sömn blev
det inte den natten, båda spejade och spanade efter åskan som nu låg på båda sidor om oss. Men allteftersom gav den med sig och strax före soluppgången började det blåsa friskt. Molnen skingrade sig och nu dansade Wilma fram med sex knops fart.

Strax före ankomsten till Syrakusa fick Kapten en makrill på kroken. Firre nummer fem sen vi avseglade från Santa Maria di Leuca. Och sen kom regnet…

Skepp o Hoj!

 Innan vi lämnade Santa Maria di Leuca träffade vi en ung tjej vid namn Fanny, som seglade med den svenskflaggade båten Amber. Hon ritade av Wilma och skickade oss denna teckning. Visst är den fantastisk! 
 
 När vi vaknar upp ser vi en oändligt lång strand med idel sandbotten…
 
 Fiskelycka ombord…
 
 Mer fiskelycka ombord…
 
 Och döm om vår förvåning när vi fick en svärdfisk på kroken. Det är i princip omöjligt att få en svärdfisk på lina och vi var inte odelat positiva, då svärdfiskbeståndet i Medelhavet minskat under senare år. Vår tanke var att först släppa tillbaka den men då kroken skadat svärdfisken för mycket, behöll vi den som mat till oss själva. Svärdfisk säljs i affärerna här, så vi var nog inte de största skitstövlarna. På flera platser på jorden är beståndet livskraftigt och svärdfisken MSC-märkt. 
 
Sjuttiotvå timmar tog det från Santa Maria di Leuca till Syrakusa, men då behövde vi stanna och ankrade några timmar på grund av åska. Mitt emellan fastlandet och Sicilien behövde vi också segla en krumelur på grund av den jädra åskan…
 
 Äntligen börjar det dagas efter en natt med åska…
 
 Morgonen innan vi når Syrakusa…
 
 Sista natten blev det inte så gott om sömn, Kapten nickar till…
 
 Äntligen börjar det blåsa och då får Kapten napp…
 
 Spöregn och sex knops fart – Syracusa, here we come!!!
 
Over and Out
 

Pssst…gillar du bloggen? I så fall får du gärna ge en uppmuntran och trycka på gillaknappen (det är anonymt, vi ser bara antalet – men det sporrar Styrman till fortsatt skrivande).



 

 

Santa Maria di Leuca

(…i väntan på nya vindar…)
 
Skrivet på havet efter vi lämnat Santa Maria di Leuca, Apulien, Italien

Det var trevligt att åter bekanta sig med Italien. När vi kom fram till Santa Maria di Leuca (längst ut på den italienska stövelklacken) behövde vi vänta in rätta vindar för fortsatt segling söderut. Marinan tog i vårt tycke oskäligt mycket betalt (kanske
beroende på bristande konkurrens) och vi valde därför att ankra utanför hamnen. Första natten var lugn och vi sov gott. Den andra natten rullade dyningar oavbrutet in från havet. Som en ojande gammal ko vaggade Wilma från sida till sida så den goda
sömnen blev påtagligt störd. Efter en gungig natt kändes det skönt att sjösätta jollen och köra in till land.

Santa Maria di Leuca visade sig inte vara någon världsmetropol, tvärt om verkade byns glansdagar ha passerat för länge sen. Den mesta aktiviteten kretsade kring marinan och längs med strandpromenaden låg restauranger utplacerade. Byn var på något vis
mysig ändå och den avmätta känslan trodde vi kanske berodde på att det var sent på säsongen. I riktning bort från havet traskade vi med hopp om att få se något annat än de klassiska turiststråken. Luften var kvav och fuktig och med svett i pannan
promenerade vi runt en lång stund innan vi fann det vi sökte, en anspråkslös liten restaurang. För en sekund fick vi för oss att det inte ens var en restaurang för trädgården var så personligt utsmyckad och såväl skylt som meny vid entrén saknades.
Vi fick helt enkelt lov att kliva in och fråga någon. Vi stötte på en kvinna i vacker sommarklänning och på vårt spörsmål om det var öppet, svarade hon glatt ”si si”. Medan vi väntade på att pastan vi beställt skulle bli klar, visade kvinnan oss runt
i trädgården. En mer fantasifull plats har vi då aldrig sett och mellan de udda prylarna, och vi pratar om allt, sprang höns omkring och pickade. Köket var öppet så vi kunde se rakt in i det. Det doftade ljuvligt och där stod mannen i familjen och
rörde i grytorna.

Kvinnan kunde stötta sin guidning med några enstaka ord på engelska, i övrigt skedde den på italienska – vilket gick förvånansvärt bra. På hennes fråga var vi kom ifrån, berättade vi att vi kom från Sverige och att vi seglat hit och att vår båt låg i
ankarviken. Då sprack hon upp i ett stort leende , varpå hon tog med oss upp på en höjd. Och där, mellan ett par pinjeträd – kunde vi skönja ett stråk av Medelhavet. Inte mycket, men lite blått hav gick att se. Kvinnan pekade ut mot mot havet och
på osäker engelska fick hon fram ”sea view”. Vi skrattade gott alla tre, för situationen påminde lite om fenomenet ”när hotell skryter om havsutsikt” och det enda hav man ser – är den man får om man vrider nacken 145 grader samtidigt som man häver
sig ut över balkongräcket (med livet som insats). Kvinnan stampade i marken och menade att platsen på grund av sitt läge måste vara värd miljoner euros. Vi skrattade återigen och det slog oss hur gott humor fungerar världen över, det behövs
inget  gemensamt språk. Den begränsade havsutsikten gav tyvärr ingen träff på Wilma, vilket annars hade varit ballt.

Kvinnan i den blommiga klänningen ledde oss tillbaka ner till restaurangen och längs med stigen passade hon på att plocka med sig kvistar från den vilt växande oreganon. Kanske att vår pasta skulle kryddas med denna. Samtidigt som vi passerade köket hälldes
vår pasta upp, så det var bara att slå sig till bords och börja avnjuta den enkla men mycket väl tillagade anrättningen. Vi njöt och lät timmarna passera. För vi visste mycket väl, att snart skulle vi vara tillbaka på Wilma och det eviga gungandet.

Redan nästa morgon kastade vi loss…(fortsättning följer)

Skepp o Hoj!

 Vi tar oss i land efter en rullig natt på ankaret…
 
 Wilma ligger lite ensam därute på ankaret…
 
 Sent i september och sommarens hets har lagt sig…
 
 Vi promenerar i riktning bort från havet och emellanåt skönjer vi Wilma mellan husen…
 
 Är detta en restaurang…??? Ja, det är det!
 
 Vi slår oss ner vid ett av de få borden och när vi beställt blir vi visade runt i trädgården…
 
 Höns, katter och en hund och flera fågelburar med exotiska fåglar…
 
 Kvinnan försöker locka till sig tuppen…
 
 Kvinnan är på väg upp på baksidan av huset, till högsta punkten av trädgården för att visa oss utsikten...
 
Från vårt bord kan vi se köket…
 
 Vår bordsskiva…
 
En av trädgårdens odlingar…
 
 Spännande restaurang…
 
En selfie i Santa Maria di Leuca…
 
 Enkelt men mycket gott, detta är vad Kapten beställde…
 
 Pasta pomodoro till Styrman…
 
Over and Out
 
 
 
 

Mot Italiens stövelklack

 (…med perfekt segling och fiskelycka…)

Santa Maria di Leuca, Apulien, Italien 

Vi hade inte hunnit mycket mer än att stuva och packa båten inför avresan när Styrman Pimpsten olyckligtvis bet av en hörna av sin tand. Den enklare middagen var det sista vi hade att göra före sänggåendet och nog kändes det typiskt. Snabbt resonerade vi fram och tillbaka, om vi trots skadan skulle segla vidare till Italien – eller om vi skulle stanna på Korfu ytterligare ett par dagar för att få tanden fixad. Vår erfarenhet av grekisk tandvård var god, vi visste dessutom att prisläget harmoniserade fint med vår plånbok. Styrman undersökte skadan men kunde snart konstatera att den skadade tanden varken skavde mot tandköttet eller ilade. Det kändes inte så akut. Med tandborsten dinglandes i mungipan proklamerade Styrman ”Bi scheglar ti Iddalien”. Kapten tittade lite skeptiskt tillbaka och frågade om hon var säker. Det var hon.

Nästa morgon bar det av för motor i den svaga vinden. Men så fort vi rundat och kommit ut en bit från land så kom blåsten. Med några slag över fjärden kom vi strax före solnedgång fram till ön Othonoi (som ligger utanför Korfu och tillhör Grekland). Där ankrade vi, för det var ingen idé att segla natt – vinden var utlovad att droppa under mörkrets timmar. I ankarviken låg det redan en segelbåt och det visade sig vara våra ”styrbords-grannar” från marinan på Korfu. Det blev ett glatt vinkande och i en glad gest höjde grannarna sina vinglas, det var ju trots allt fredag kväll. Själva firade vi stunden med att dyka på ankaret för att se så vi satt bra inför natten.

Morgonen därpå kastade vi loss före solens uppgång. Båtgrannarna verkade fortfarande sova så tyst smög vi ur bukten och satte segel rätt snart, innan vindarna fångade oss i mörkret. Precis som prognosen utlovat gick svallen till en början höga. Men väl ute på havet kom en jämn och behaglig vind och svallen var inte längre lika krabba. Nu dansade Wilma fram över havet i fem fina knop. Vi kopplade på autopiloten och satte kurs mot Italiens stövelklack och seglatsen skulle visa sig bli årets (hittills) bästa. Ute på havet fanns tid för reflektion och vi diskuterade åren i Grekland, vad vi upplevt och vart vi seglat.

En halvtimme in på Italienskt vatten började fiskerullen svirra ljudligt, vi hade fått napp! Glad som en spillevink konstaterade Kapten Betong att han nog (trots allt) inte är världens sämsta fiskare. Han är mer en glad amatör och ur havet håvade han en fin guldmakrill på närmare tre kilo. En lagom middag för Wilmas besättning.

Ankrade på den italienska sidan i byn Santa Maria di Leuca, hade vi inte hunnit mer än korka upp förrän våra ”styrbordsgrannar” från Korfu kom inseglandes. Nu var det vår tur att höja glasen i en glad gest, det var ju lördagskväll trots allt. Det kändes underbart att ha lagt Grekland bakom oss, fetaostens tid var över för denna gång – nu väntar mozzarella och pasta (helst utan hästhuvuden i sängen). Och tanden låter vi en tandläkare laga och ingen veterinär. Men det blir nog inte ute på Italiens stövelklack, vi tar det längre söderut. 

Skepp o Hoj!

 Vi har inte sett hela Grekland, men rätt många platser ändå!
 
Kapten har fått napp på italienskt vatten…
 
Over and Out!