Så klev jag av, lite hastigare än tänkt eftersom Freya behövde byta kaj för att bunkra. Med generöst många timmar kvar innan mitt flyg går. Känslorna går isär. På samma gång som mitt behov av ledighet är enormt efter sju veckor ombord, sliter mitt hjärta med en slags separationsångest. Tillståndet är inte helt ovanligt och det har flera namn: hemstress, övergångsångest eller homecoming blues…

Nu väntar en massa roligheter – jag har resor och tid hemma att se fram emot. Men det positiva blandas ändå med blå känslor eftersom mina dagar i Halmstad saknar struktur – och ensam i lägenheten är jag inte längre styrd av den strukturerade vardagen som råder ombord på Freya. Det känns extra starkt precis när jag kliver av fartyget, eftersom jag är både fysiskt och mentalt trött efter intensiva veckor ombord. Det går heller inte att komma ifrån att fartyget betyder mycket för mitt sociala sammanhang.

Min gråtmildhet nu kommer snart att lägga sig – när jag fått prioritera sömn, mat och lite rörelse i vardagen. Som tur är har jag inte Halmstad att åka till direkt; nu när jag klev av i Akureyri på Island har jag valt att ha semester här i en vecka innan det bär av till min lilla lya därhemma.

Vad jag behöver just nu är lugn och ro, vila och sömn – naturen och tid för reflektion. Det låter kanske enkelt för den som alltid är i land. Men jag tror att de flesta sjömän som inte har ett familjeliv som väntar därhemma känner igen känslan. Det blir bra. Snart skuttar jag ut på möjligheternas gröna fält. Först ska jag bara njuta av lite välförtjänt vila de närmaste dagarna. Så att jag (så snart det går) kan byta ut denna homecoming blues mot hipp hoppens lättare steg.

Några fler bilder från Akureyri. Om några timmar hoppar jag på flyget och tar mig till huvudstaden…

// Coddi.