Jag var naiv nog att tro att de tunga dagarna skulle vara över. Att jag blivit så pass stark att jag kunde blicka framåt, utan att falla tillbaka ner i det stora svarta hålet av sorg. Jag hade fel. Lika oannonserat som en storm i svunna tider, drog skuggorna över mig och ensamheten höll på att slita mig itu. Uppgivenhet. Tårar. Nu när alla åkt är jag den mesta tiden ensam. Men värst är ändå känslan av att sakna mening och sammanhang. Vem är jag ens? Vem är den här tjejen som på ostadiga ben ska gå vidare i livet på egen hand? Samtidigt som de svårmodiga känslorna rullar som vågor inuti min kropp, finns det ekonomiska och juridiska ting som jag måste ta tag i. Jag tänker framför allt på Wilma, mitt kära hem som står ensam på en grusig plan i Lissabon…
Läs mer »
projektsunshine.se 