Gibraltar/ La Linea, Spanien.

I morse var Gibraltarklippan borta när vi vaknade. Dold av en sfär av töcken, en envis dimma som inte bara raderade utsikten, utan även fick den rådande värmeböljan att dämpas något. Från båtarna i farleden hördes dova signaler, långa och återkommande som varning för dess framfart genom det kondenserade vattnet och dåliga sikt. Boooooo! En stunds tystnad och därefter åter ett ”booooooo”. Ett annorlunda uppvaknande. Och för en gångs skull var vi inte sjöblöta av svett…

Trots att vi är acklimatiserade finns dagar som inte hamnar under kategorin ”favoriter”. Extrem värme med hög luftfuktighet är en sådan. På många håll i Spanien råder farligt höga temperaturer nu. Här kring Gibraltar har vi det lite bättre. Och på nyheterna pratas det om hundratals döda till följd av den hetta som legat som ett lock över landet de senaste tio dagarna. Därför blev vi extra glada en dag som denna – några timmar med morgondimma, innan solen obönhörligt trängt bort fukten från vårt däck och omgivningarna intill.

Igår åkte vi katamaran. Ja, ni läste rätt! Förfrågan kom från en granne med skadad hand. Styrman hade plåstrat om det djupa snittet ovanför ringfingrets knog och även om såret såg ut att läka fint, skulle nog ett par frivilliga matroser göra gott. Glada hoppade vi på det lilla äventyret som skulle komma att bli VÅR FÖRSTA ÅKTUR MED KATAMARAN. Någonsin. Säga vad man vill om katamaraner, men inte är de som betongbåtar med ett tungt enkelskrov. Vi tyckte rörelserna genom vattnet var besynnerliga och ”fanskapet” lutar ju inte. Det är väl just det som uppskattas av andra – att man slipper lutningen och då antalet katamaraner till synes ökar i antal för vart år som går, så är det nog vi som är konstiga. Vi tillhör nog ett gammalt utdöende seglarsläkte och på Wilma finns inte ens någon sittbrunn att tala om. Ombord på vår båt samlas man inget stort gäng för att umgås och dricka drinkar i solnedgången. Därför brukar vi inte föreslå Wilma som sällskapsplats – för få gäster uppskattar att sitta med med knäna i ansiktet, likt ett vikt gem med vinglaset uppstoppat i armhålan. Ombord på katamaraner däremot, finns gott om plats. Där råder snarare en överhängande risk att drabbas av torgskräck.

Hur som helst, ute med katamaranen la vi efter en kortare tur till i en av marinorna i Gibraltar. Där hade vi ett par paket att hämta upp. Gissa om vi blev förvånade när folket på båten bredvid pratade svenska, båten var namnat hemmahamn i UK. Det visade sig att det trevliga paret just köpt båten och de hade inte ens hunnit göra någon jungfrufärd med sitt nya flytetyg. Kul med ny bekantskap, får se om vi kan locka över dem till den spanska sidan. Och eftersom de (likt vår handskadade granne) köpt en katamaran, så kommer även de slippa luta sig fram över Medelhavet.

Innan vi for tillbaka bjöd vår handskadade kompis oss på en riktigt härlig engelsk frukost som tack för hjälpen. Och efter att vi tankat intill flygplatsen på tillbakavägen, kom ett flygplan in för landning. För ett tag befann sig planet precis i samma höjd som oss, så nära att vi hade kunnat se Prins Williams näshår utan förstoringsglas. Om han hade varit ombord vill säga. Vilket vi inte visste eftersom solen reflekterades i alla fönster. Hur som helst vinkade vi glatt och låtsades som det åtminstone fanns en prominent person ombord på kärran tillhörande British Airways, som kunnat bevittna hur vi åkte katamaran för första gången.

Skepp o Hoj!

Over and Out