Plats: I trakterna av Gibraltar

Plötsligt kom det efterlängtade meddelandet från UPS, att vårt segel fanns att hämta upp vid hamnkontoret. Nyfikna som barn på julafton öppnade vi paketet så fort vi var tillbaka på båten. Skulle färgen stämma, Wilma har som bekant röda segel. Och skulle det passa? Vi slet ner det gamla seglet och hissade det nya…

Det byråkratiska krånglet som alltjämt uppstår när man importerar något från andra sidan jordklotet, i synnerhet till ett tredje land vars språk man inte pratar, var skönt att ha lagt bakom sig. Snart kunde vi glädjande konstatera att kinesen gjort ett bra jobb. Allt stämde perfekt och vi kunde riktigt känna hur Wilma bad om att få komma ut på havet och provsegla lite. Men än får hon ge sig lite till tåls, tills vi fått vindrodret på plats.

Faktum är att vi betalat hamnhyra fram till den 10 augusti, för att få tillgodoräkna oss månadspris. Beslutet togs efter att vi kollat in vädret. Runt om i Spanien råder just nu extrem hetta, på sina platser över fyrtio grader. Faktum är att det typ är svalast här, där vi befinner oss. Strax under trettio grader är förvisso också varmt men vi har hela tiden en fläktande bris som drar genom Gibraltar sund. Vi kände att det helt klart är värt att ha en mer behaglig tillvaro. Istället för att varje minut försöka överleva. Här kan vi njuta av både Gibraltar och Spanien och än är vi inte längre in på säsongen, än att vi hinner segla dit vi ska.

En annan positiv nyhet är att myndigheterna för två dagar sedan tog bort varningen för de ”orcas” (späckhuggare) som rutinmässigt attackerar fritidsbåtar i sundet. Tidigare än väntat. Nu har beståndet dragit sig längre västerut, vilket gör att vi tryggt kan segla vidare. När det väl blir av. Vilket också innebär att vi en dag kan ge oss ut och prova vindrodret.

På den sociala fronten händer också en del. En dag ringde en seglarkompis vi lärde känna i Portugal för fem år sedan. Nu ringde han från sin ankarvik på Tasmanien av alla platser. Samma dag fick vi ett trevligt mejl från hamnfogden på den lilla svenska ön Ven, där vi var för sex år sedan. Och häromdagen hörde våra kanadensiska vänner av sig (de vi lärde känna i Tunisien i vintras och som vi sammanstrålade med på Mallorca). Textmeddelandet löd ”we are here now” med ett förtydligande om att de låg på ankare precis utanför vår marina. På frågan om vi ville komma ut och hälsa på, svarade vi glatt ja – och i jollen for vi med badkläder för en skön eftermiddag tillsammans. Detta är nog bland det bästa med långsegling – alla människor man möter. Det blev ett kärt återseende och förutom trevligt snack i sittbrunnen, stack Styrman och Caroline iväg på ett litet äventyr på deras nyinköpta sup-board. Vinden blåste friskt från land och hade det inte varit för våra envisa paddeltag, hade vi nog hamnat i Afrika.

Det aktiva valet att stanna här lite längre för att inte smälta bort i den gassande solen, känns helt rätt. Segling blir det tids nog, med Wilmas nya segel och vindroder. Det känns faktiskt som vi har lite semester. Hur man nu kan ha det, så som vi lever.

Skepp o Hoj!

Over and Out