Gibraltar/ La Linea, Spanien.

Vi började förbereda Wilma för ett vindroder redan för två år sedan. Vi visste med oss att vi i framtiden önskade oss ett mekaniskt självstyrningssystem – och att fästa ett vindroder på en spetsgattad båt, är något av en utmaning. Med ett V-format akterparti behövde vi tillverka en rörkonstruktion, en båge. Vilket var vad vi gjorde då…

Nu undrar säkert någon av er vad ett vindroder är. Ett vindroder är precis vad det låter, den styr rodret utefter en specifik vindvinkel. Precis som autopiloten är ett vindroder en självstyrningsenhet, fast ett helt mekaniskt sådant. Med hjälp av vindflöjeln förs pendelrörelserna över till rodret, som i sin tur styr båten. En sinnrik uppfinning som vi säkert får möjlighet att visa upp framöver, så ni lättare förstår.

Vårt vindroder är av en sort som har ett eget roder. Fördelen är att vi på så vis får ett extra roder, helt oberoende av vårt ordinarie dito. Därtill är vindrodret ett komplement till autopiloten. Allt för att stå rustade inför alla möjliga situationer som kan uppstå. I dagarna har Kapten ägnat sig åt att tillverka fästen till bågen i aktern, för att få till upphängningen av vindrodret. Återstår nu, är att trimma in vindrodret. Vi behöver alltså segla för att kunna justera vår mekaniska självstyrning. Vilket fick oss att fundera en extra gång.

I Gibraltar sund har det kommit att bli ett stort problem med anfallande späckhuggare, som just riktar in sig på att skada fritidsbåtarnas roder. Problemen började i juni för två år sedan och nästan dagligen läser vi om segelbåtar som blivit attackerade, som måste bogseras in till land efter att ha blivit manöverodugliga. Därför känns det dumt att utmana ödet genom att segla fram och tillbaka utmed kusten för att trimma in – just ett roder av alla dess ting. En annan plats och en annan tid på året gör sig nog bättre. Och oavsett, vi väntar ju ännu på vårt segel från Hongkong. Som i skrivande stund fastnat hos tullen. Men det är en helt annan historia…

Skepp o Hoj!

Over and Out