Nästa morgon kunde Styrman inte hitta sitt armbandsur. Det var vid hotellfrukosten hon upptäckt att klockan saknades och rummet var redan tömt. Kapten erbjöd sig att leta och snabbt försvann han från sitt morgonte. Det dröjde och dröjde. Men så plötsligt dök han upp med armbandsuret. ”Vart låg klockan” ville Styrman veta. Kapten berättade att han fått vända upp och ner på hotellrummet, men att han till slut funnit den….i örngottet! Förvånat bedyrade Styrman att hon inte hade en aning om hur uret hamnat där. Vilket var sant.

När vi kom ut till minibussen var de andra redan på plats. Ali fick kämpa ett tag för att få liv i motorn och när den väl hoppade igång så gav den ifrån sig ett missljud. Det lät inte alls bra. Med tanke på att vi var i färd med att ge oss ut i Saharas öken, bådade det inte gott. Ali frågade Kapten om han vid nästa stopp kunde ta sig en titt på motorn. Självklart svarade Kapten, samtidigt som han tänkte ”att så mycket mer än en diagnos” kunde han nog inte bidra med. Syvende och sist är ju Sahara mest känt för sin sand (och inte för några reservdelar till en minibuss av märket Hyundai). Detta kunde nog bli en spännande dag.

Om du är ett fan av Star Wars, känner du säkert till att huvudkaraktären Luke Skywalker kom från planeten Tatooine, en dammig ökenvärld som bebos av konstiga varelser. Nu var vi på väg till inspelningsplatsen utanför byn Nafta. Kapten besökte platsen i sin ungdom och nu trettiofem år senare skulle det bli spännande att se om han kände igen sig. När vi stannade bilen blev vi näst intill antastade av gatuförsäljarna. Vi blev lite överraskade, för så är det inte i övriga Tunisien. Allt från hantverk i form av smycken och textiler, till mer udda ting såsom ökenrosor och kamelkranier, gick att köpa. Medan Styrman hade fullt upp med de envisa försäljarna passade Kapten på att gå runt och titta på inspelningsplatsen. Sand och sol har genom åren slitit hårt på konstruktionerna och trots kontinuerligt underhåll, hade platsen sjangserat. I övrigt var det precis som Kapten minns det. Innan vi lämnade Nafta passade vi på att rida dromedar. Sida vid sida med vännerna gav vi oss ut på en kort ökenvandring och vi fick några oförglömliga fotominnen med oss från upplevelsen. Vi handlade även med oss en mineralsten innehållande kristaller, som skulle göra sig fin ihop med de snäckor och stenar vi plockat på stränder runt om i världen.

Nu bar det av västerut, över den stora avdunstade saltsjön Chott el Jerid. Vid ett saltbrott stannade vi till och vi gick ut på den egendomliga marken där saltet bryts. Det kändes som att gå på skare, fast detta var sand och inte snö. Plötsligt ringde Kaptens telefon och det var bästa kompisen Konstruktören som hörde av sig. En minst sagt märklig känsla var det att stå mitt i ett ökenland och prata med någon från civilisationen. Bensträckaren var behövlig för snart satt vi åter i bilen och allt vi såg var sand och åter sand. Timmarna gick och vi såg hägringar, så kallade Fata Morgana som skapar illusioner och synvillor. Framför allt såg vi vatten, men även öar och stora mörka block som kunde misstas för att vara fordon på avstånd. Vid ett tillfälle pekade Patrizia ut genom bilfönstret och hon utbrast ”Is that an illusion???!” Vi alla tittade, men insåg att det var en bil på riktigt (den hade parkerats en bit ut från vägen). Dessa hägringar gjorde oss alldeles snurriga, till slut visste vi inte vad som var på riktigt, eller inte. Klockan hade sedan länge passerat lunchtid och vi var rejält hungriga, allt vi hade i magarna var en liten fralla som vi ätit till frukost.

I byn Douz fann vi en enkel restaurang. Ali som varit där förut berättade att stället numera har bord och stolar för sina gäster, tidigare satt man på golvet och åt. En fantastisk måltid dukades fram. Bröd, harissa-sås och oliver. En ljuvligt god soppa och brik, en slags crèpe gjord på filodeg. Därefter bars det in kalkonschnitzel med tillbehör. Lika vrålhungriga som vi varit när vi kom till restaurangen, lika proppmätta var vi när vi lämnade.

Färden fortsatte genom ökenland. Minibussen rullade lyckligtvis ännu trots problemen med motorn. Vid ett av stoppen hade Kapten kollat under motorhuven och konstaterat att det var fel på matarpumpen. Lite spända var vi nog allt, för skulle motorn lägga av (där vi nu befann oss) så skulle vi sannolikt få tillbringa natten i bilen. En sista bensträckare och vi beskådade den dalande aftonglöden. Ingenstans på jorden är väl solen så magisk, som i Afrika. Med en hostning hoppade minibussens motor igång och färden gick mot en av de mest avlägsna byarna i Tunisien. Men vad denna märkliga plats hade att erbjuda, får ni läsa om i nästa inlägg.

Fortsättning följer…

Over and Out