Utflyktens andra dag höll på att gå till ända och de långa skuggorna mörknade i takt med att solen sjönk. De guldgula sanddynerna hade vi för länge sedan lämnat bakom oss. Här rådde steniga slätter, klippor och berg. Plötsligt bromsar Ali in och han pekar mot ingången till en underjordisk boning. Dessa ”troglodyte” dominerar Matmata, ökenbyn vi just kört in i.

Fascinerat tittar vi mot dörren som avslöjar att det finns håligheter i berget. Tänk att det än i våra dagar finns människor som bor och lever i grottor. Ali berättade hur den berbiska ursprungsbefolkningen under historiens gång trängts undan, mot allt mer otillgänglig mark. Till slut slog de sig ner i ökenområdena där levnadsförhållandena var svåra. För att undvika den obarmhärtiga hettan om dagarna och de kalla nätterna, grävde de hål i sidorna av berget. På så vis fick deras boningar en mer jämn temperatur, oavsett tid på året. När sen Tunisien blev självständigt år 1956, försökte den tunisiska regeringen flytta befolkningen och man erbjöd dem nya, moderna bostäder. Men majoriteten av befolkningen trivdes inte, så de flyttade tillbaka till sina grottor.

Utan förvarning kliver Ali plötsligt ur bilen och säger ”I’ll check if anyone’s home”. Den enda av oss som hinner reagera är Alessio, som ropar ”do you know them??? Från Ali kommer ett obevekt nej. Vi andra sitter spänt kvar.

En knackning och strax därpå tittar en man ut genom den lilla dörren. Vi hör hur de båda männen samtalar och så plötsligt vinkar Ali åt oss att komma med. Artigt hälsar vi och tätt i hälarna följer vi efter. Först genom ett mörkt hålrum som endast är upplyst av levande ljus, vidare till en slags innergård. Från den runda innergården löpte nya dörrar och bakom dessa dolde sig kök, sovrum och sällskapsrum. Tofikh som mannen hette, tillät oss gå runt och fotografera. Färgglada textilier och folklore-konst mötte våra nyfikna ögon och grottrummen var stilfullt inredda. I allrummet bjöds vi att sitta ner och snart dukades te, bröd, dadlar, nötter och honung fram. Hänförda lyssnade vi till Tofikh som berättade att grottan funnits i familjens ägo i 380 år och att det var hans förfäder som grävde den. Att bli hembjuden till någons privata boning kändes väldigt speciellt och som minne köpte vi med oss en burk honung, som Tofikh själv slungat. Som tack för generositeten lämnade vi frikostigt med dricks, även om vi visste att vi inte alls var tvungna.

Smått omtumlade begav vi oss därefter till hotellet, även det en berber-boning.

När vi checkat in fick vi själva välja vilket rum vi ville bo i, de var alla olika till form och inredning. Vi fastnade för rum nummer 5 för den kändes mest varm och ombonad. Med dörren stängd bakom oss, fanns det tid för en stunds vila före middagen. Men först behövde vi fundera vilka sängar vi ville sova i, för där fanns fem stycken att välja mellan. Jisses, hotellrummet rymde ledigt ett halvt fotbollslag.

Berberna ”spottar inte i glaset” som araberna gör (ett svenskt uttryck som betyder att man dricker alkohol). Därför hade vi tagit fasta på att det någonstans i hotellet fanns en bar, i en grotta såklart. Efter ett visst sökande fann vi den och där slog vi oss ner med vännerna. Tunisiskt öl smakade fantastiskt fint efter den långa dagen genom öknen, och det minnesvärda besöket hemma hos Tofikh. Vi var trötta men sanslöst lyckliga. Nu väntade en middag och därefter skulle vi alla få krypa in i våra respektive grottor för lite god sömn. Nu var dag 2 till ända och framför oss hade vi en sista dag av äventyr, innan det var dags att återse Wilma i Monastir.

Fortsättning följer…

Over and Out