Med öknen i ryggen möttes vi av en allt mer kuperad terräng. På sina ställen liknade bergen ett enda stort origami. Ni vet sån där konst som japanerna ägnar sig åt, där de viker tredimensionella figurer av papper. Den magnifika vyn över det veckade landskapet kändes i det närmaste overklig. Kan det verkligen se ut så här på riktigt?

Förundrat klev vi ur bilen och likt barn på lekhumör fotograferade vi varandra mot den slående vackra panoramautsikten. Vi var så klart trötta efter dagar av intryck och vi längtade efter våra trygga flytande hem i Monastir. Samtidigt kunde vi ana ett uns av vemod, för snart skulle utflykten vara över och förtrollningen med den. Under dagarna som gått, hade vi lärt känna Patrizia och Alessio allt bättre. I en slags vänskaplig berusning hade vi stundtals skrattat tillsammans så tårarna sprutat (vore det inte för bilbältena hade vi garanterat glidit ur sätena och landat i en gemensam hög nedanför). Eller som den gången vi trötta och hungriga trodde att vi aldrig skulle komma fram. Styrman och Patrizia hade då stämt upp till allsång, med en egenpåhittad melodi och text såklart. Ali måste emellanåt ha undrat vad det var för slags filurer han hade fått in i sin bil.

Resan var dock inte över än. Efter en lunch invid vägen, lite lik den första dagen med grillat lamm på menyn (fast utan militärer med kalasjnikov i knät) kom vi fram till en produktionsanläggning där de tillverkade olivolja. Vi fick följa varje steg i processen, från oliv till färdig produkt och avslutningsvis kunde vi tappa upp vår egen kallpressade olivolja. Vi fyllde en femlitersdunk, det borde väl räcka en stund.

Vid kusten tog vi en fika med havet som utsikt, därefter vek vi av inåt land igen. Mot El Jem. Staden inhyser 20.000 tunisier och hade det inte varit för den världsberömda amfiteatern hade platsen knappast stuckit ut i mängden av städer. I El Jem finns några av Afrikas mest imponerande och bäst bevarade romerska kvarlevorna att beskåda. Platsen upptogs på UNESCOS världsarvslista år 1979 och till formen är Amfiteatern i El Jem slående lik Colosseum i Rom, med den skillnaden att denna är något mindre i storlek (Amfiteatern i El Jem är den tredje största i världen). Att ha med Patrizia som är utbildad arkeolog, var verkligen en hit. Hennes kunskaper kring historiska byggnader sträckte långt längre än våra – och det var enormt intressant att höra hennes berättelser om det romerska riket och dess byggnader. Helt otippat lyckades Patrizia förmå en vakt att öppna upp till de underjordiska gångarna (Patrizia pratar många språk så vi hänger inte alltid med när hon fixar och ordnar för oss på franska, arabiska eller på något annat språk). Länge gick vi runt och avslutningsvis tog vakten med oss upp till de översta våningsplanen. Därifrån kunde vi se hur solen så vackert lät dagens sista strålar bada sig mot stenmurarna.

När vi klev ur bilen i Monastir, tackade vi Ali för de oförglömliga dagarna. Därefter sprang vi med väskor, olivoljedunk och härliga minnen ner till Wilma som tålmodigt väntat på oss. Vi tror hon sa ”välkommen hem”. I vart fall kändes det så.

Over and Out