(…vår stjärna har nu flugit iväg med en propeller på ryggen…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Det finns personer som tar något mer än döden med sig när de lämnar jordelivet. Lasse var en sådan. Ett par dagar före jul stämplade han ut, nittio år gammal. Lasse var speciell. Inte bara för att han var en omtyckt släkting, utan kanske främst för sin yrkesskicklighet. Så gott som alla som någon gång tagit Waxholmsbåt ut till Stockholms skärgård, har haft med Lasse Sundell att göra. I vart fall om resan ägde rum någon gång under det halva sekel som han och hans bror Thore drev Nacka Finmekaniska Verkstad. Bröderna var specialister på propellrar, propelleraxlar och styrmaskiner. Bland annat utförde de arbeten på Waxholmsbåtarna.

Det Lasse inte visste om propellrar och styrmaskiner var inte värt att veta. Han var en legendar inom sitt område. För den oinsatte kan det verka enkelt. Men en propeller är minsann inte bara något som sitter där bak och vispar runt – en optimal propeller kräver dimensionering och modellering. Detta fick vi erfara den gången vi i Dordrecht skulle byta propeller på Wilma. I de holländska kanalerna insåg vi att vår båts visp var alldeles för undermålig. När pappa Felix på sin tid byggde Wilma hade han sannolikt funnit en (i sitt tycke) lämplig propeller och hängt på den. Liksom på en höft. Det blev sådär.

När vi långt senare besökte propellerverkstan i Dordrecht såg vi hur den gamla pappan och sonen ägnade mer än en timme åt att räkna på Wilmas nya propeller. Under tiden vi väntade blev vi underhållna av den lille gossen som följt med pappa och farfar till verkstan, han körde runt på sig själv i traversen – över lokalen for han än hit, än dit. En tredje generations propellermästare på upplärning. Till slut återkom männen med ett förslag. Då hade de utifrån Wilmas förskaffenhet räknat ut hur stor propellern skulle vara – hur många blad, vilken form samt hur mycket lutning dessa skulle ha. Skillnaden blev påtaglig när vi senare gav oss av. Det var värt varenda sekin.

 Lasse och Thore startade Nacka Finmekaniska redan år 1951. De kom att arbeta tillsammans fram till Thores död, därefter fortsatte Lasse själv. Först när synen blev för dålig la Lasse verktygen på hyllan och gick i pension, då var han över åttio år. Styrman Pimpsten som känt Lasse i hela sitt liv hade som barn inte riktigt koll på vad Lasse jobbade med. Men det kom att ändra sig. Under åren vi renoverade den gamla fisketrålaren kom kontakten med Lasse att bli tätare och våra samtal blev allt längre. Emellanåt åkte vi och hälsade på, trots de många milen mellan Halmstad och Stockholm. Det givna samtalsämnet var båtmekanik, men även gamla minnen. Lasse bodde i sitt föräldrahem och det var en märklig känsla att kliva in i huset – tiden där stod på något vis stilla och det mesta såg ut som på gammelmoster Majas tid.

 Att Lasse kom att arbeta med båtar var en slump. Som grabb var han mer intresserad av verktyg och han brukade springa över till grannen som var bergsprängare och se på när denne slipade borr. Borren använde grannen till att göra hål i sten och berg, där dynamiten sen stoppades. Lasse hade humor, hela livet sa han ”morsan” om sin mamma. Under ett av våra besök berättade Lasse att ”morsan var inte glad över att jag sprang över till grannen”. Mamma Maja tyckte Lasse störde. Men bergsprängaren var till synes road över grannpojkens visade intresse. Med tiden fick Lasse själv lära sig att slipa borr – och på den vägen var det.

 Lasse och Thore har inspirerat många. För er som minns julkalendern ”Dieselråttor och Sjömansmöss” kan vi berätta att Thore är förgrundsfiguren till dieselråttan ”Mäster Estragon” som spelades av Sven Wollter (skapad av Carina Dahl). Och för tiotalet år sedan gjorde dokumentärfilmaren Susanne Svantesson en film om Nacka Finmekaniska Verkstad. Ett fantastiskt tidsdokument och en film om ett par bröder och deras unika yrkeskunskap som är på upphällning.

 Med stor vördnad och respekt (och så klart med sorg i hjärtat) vill vi hedra dig, Lasse. Du var något av en stjärna, rakryggad och stilig. En tänkare, något egensinnig förvisso – men humoristisk. Omtänksamt uttryckte du oro över de sista årens dåliga syn, du hoppades innerligt att Styrman Pimpsten inte kommer få ärva den. Hade det inte varit för dina ögon, hade du sannolikt arbetat ända in i kaklet. De sista verksamma åren lät du rasterna bli allt längre (och du fakturerade därför inte ut lika mycket som du skojsamt sa).

Tack Lasse!

Det är troligtvis inte med änglavingar du far iväg över evighetens hav – men dock en propeller som du noga riktat och balanserat. Vi tror den är av brons.

Se gärna trailern till Susanne Svantessons film om Nacka Finmekaniska Verkstad (du finner den längre ner på sidan). Vi har fått unikt tillstånd att lägga upp på bloggen. Är du intresserad av att se mer än bara trailern går filmen att beställa, klicka in på Krapsan Produktion. Under fliken filmer hittar du Nacka Finmekaniska Verkstad – historien om två bröder. Ange kod ”WILMA” så får du köpa filmen till rabatterat pris. Priset blir då 150 kronor mot ordinarie 200 kr (20 kr frakt tillkommer). Filmen är i DVD-format. Rabattkoden gäller även för filmen Kungen av Herrvik som handlar om båtbyggaren Axner Bodin från Herrvik på östra Gotland. Vi tror filmerna kan intressera flera av våra läsare, många av er har ett stort intresse för båtar och båtbyggarteknik. Ombord på Wilma har vi filmerna i vårt skeppsbibliotek.

Skepp o Hoj!

Klicka på länken under bilden, så kommer du till filmen;

Fler trevliga länkar;

http://krapsan.se/nacka-finmekaniska-verkstad/ (Nacka Finmekaniska Verkstad)

http://krapsan.se/kungen-av-herrvik/ (Kungen av Herrvik)

Den som vill läsa mer o dansaren, koreografen och filmaren Susan Svantesson finner info här; http://krapsan.se/dans-biografi/

 

Tack Susanne för dina fina filmer och för gott samarbete! Även tack till Lasses gode vän Kerstin med familj samt Ulf och Gunilla för den fina omtänksamhet ni visat Lasse. 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Kapten Betong blev utvald till ett speciellt uppdrag. Nu var det inga andra sökande och det fanns nog ingen annan de kunde lura heller. Kapten har nämligen en svets ombord (bland en uppsjö andra verktyg och maskiner) och uppdraget krävde just en svets.
Därför högg uppdragsgivaren som en kobra och Kapten kunde ju knappast hävda att han inte hade tid. För är det något han har i dessa tider, så är det tid. Uppdragsgivaren var den långe mannen, han som alltid går klädd i orangea kläder och som arbetar
med båtarna som står uppe på land. Nu tog inte Kapten detta som något negativt, utan tvärt om fann han uppdraget ärofyllt. Tillsammans med långe mannen bestod uppdraget i att tillverka en ny grill inför den stora grillfesten som årligen sker 40 dagar
före den grekiska påsken. Denna ”40 dagar före påsk” är den sista dagen före fastan. Nu för tiden fastar inte grekerna i samma utsträckning som förr, traditionen har mer blivit en ursäkt för att få partaja. Och vem tackar nej till en grillfest med
folket i hamnen, inte vi i vart fall.

 Den förra grillen (som använts tidigare år) gick under namnet 50+. Den var hög och stadig och passade gubbar över femtio som behövde hålla i sig. Vilket kan behövas efter en öl eller två. Med tiden har såväl grillen som gubbarna åldrats och därför
dök förfrågan upp. Männen ville nu har en ny grill, en som inte bara var stadigare (eftersom det nu gått några år sedan de firade sina femtioårsdagar) utan också en större som rymmer mer kött på gallret. Den gamla grillen var gjord av ett stående
oljefat medan den nya var tänkt att tillverkas av ett fat som kapats på andra ledden, längs med. Detta skulle då möjliggöra två rejäla handtag på vardera sidan, vilket vore fint för (eventuellt ostadiga) personer som önskar samlas runt lägerelden.
Och det var här Kapten Betong med sin svets kom in i bilden. Nya grillens arbetsnamn var redan satt, 55+ (för män som passerat femtiofem).

Under flera dagar i varierat väder (och arbetstempo) har det arbetats på grillen. Gubbar, gubbar och en Styrman Pimpsten som ordnat med kaffe och kaka. Svetsen har gått varm under skämt och stoj, på virussäkert avstånd såklart. Här inne på marinaområdet
behöver vi inte bära munskydd när vi arbetar, vi är inlåsta och inga obehöriga har tillträde. Nu har Kapten och den långe mannen kapat, svetsat och slipat för glatta livet. Grillen har därefter målats med värmebeständig färg samt fått snygga handtag
och grillgaller. Kolgrill 55+ passar företrädesvis muntorra män som gillar att grilla stort. Så när grillen var klar kände vi oss nödgade att köra en testgrillning. Om det smakade gott? No shit, Sherlock! Grillad grekisk korv med bröd till en
Mythos går fan inte av för hackor!

Skepp o Hoj!

 

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Ur högtalaren skrålar någon form av tv-spelsmusik. Det är ett jäkla plinkande och plonkande och musikvalet är minst sagt lite udda, för till saken hör att vi står i matbutiken. Vi funderar över om musiken kommer från Pac-Man, det där labyrintspelet med
en gul cirkel med mun som äter piller och får bonussaker i form av frukter som belöning. Tiden vi ofrivilligt länge vistats i Kalamaria har gjort våra ansikten igenkända, inte minst i matbutiken och personalen hälsar alltid på oss när vi dyker upp
för vår veckohandling. Plötsligt får Kapten Betong en ingivelse och börjar härma den lilla gula pillerätande cirkeln. Med stapplande steg och ryckiga rörelser tar Kapten sig fram genom butiksgången. Snart försvinner han runt hörnet och in i nästa
gång bland pasta och ris. Men mäkta förvånade blir vi dock när det strax därpå dyker upp en annan Pac-Man,  ett av butiksbiträdena har nappat på Kaptens något barnsliga lek. Vi skrattar så vi tjuter och folk runtomkring likaså. Ja, vad gör man
inte för att muntra upp sig själv och andra i dessa jobbiga tider? Och det behövs. För på allvar börjar vi märka vad nedstängningen gör med människorna här.

I närmare fyra månader har Thessaloniki varit stängt och folks känslor börjar nu sitta på utsidan. När vi pratar med lokalbefolkningen möts vi allt oftare av bekymrade miner och ibland även en blänkande tår i ögonvrån. Senaste snackisen (som också sticker
folk i ögonen) är händelsen i helgen, då landets premiärminister ska ha brutit mot sin egen regerings hårda Covid-19-restriktioner. Premiärministern hamnade på en film där han åt lunch med ett trettiotal andra gäster på den Egeiska ön Ikaria. Samtidigt
som myndigheterna delar ut hundratusentals böter till vanligt folk som avsiktligt eller oavsiktligt bryter mot någon av de hårda corona-lagarna – om man till exempel inte burit munskydd eller förflyttat sig för långt från hemmet. Tilltron till myndigheterna
sviktar vad det verkar och restriktionerna hör vi allt oftare ifrågasättas.

Grekerna verkar uppgivna och ledsna. Med all rätt. En kille vi pratade med häromdagen berättade bekymrat om sin fru, som numera inte ids komma ur soffan och sängen om dagarna. Några andra som äger båtar privat, har bestämt sig för att sälja sina flytetyg.
Men frågan är bara till vem. Extra problematiskt tycks det vara för företagarna vars charterbåtar finansierats genom subventioner från staten. Vi har inte riktigt kläm på reglerna, men som vi förstår skjuter staten till halva kostnaden för inköp av
en båt (om den ska ingå i en charterflotta). Företagaren betalar andra hälften, men då får han inte sälja båten på fem år.  Flera charterbåts-företagare sitter nu fast i en rävsax, i ett slags moment 22. Har man inte råd att behålla båten för
turisterna uteblivit, kan man inte sälja – för det finns inga köpare. Och lyckas man sälja till ett underpris, går inte affären ihop – för då ska staten ha tillbaka det utbetalda understödet.

Trösten som vi ser det, är att grekerna verkar ta god hand om varandra, de håller ihop och hjälps åt. Trots att många har det tufft, får vi rätt ofta frågan hur vi mår – hur vi klarar oss. Vi blir rörda av deras omtänksamhet. Häromdagen kom en äldre herre
förbi båten och gav oss en flaska Metaxa, grekisk brandy. Han tyckte synd om oss som inte får segla.

 Och något seglingstillstånd ser vi inte komma, snarare är det än hårdare restriktioner som är att vänta. Men vi ska inte klaga, vi har det bra jämfört med många av grekerna här. Vi kan ju alltid (om en dag skulle kännas alltför grå och tråkig) gå
till affären och leka att vi är en gul cirkel med mun. Som äter piller. Som sen får frukt som belöning. Då blir man lite gladare!

Nyhetslänk;

https://www.euronews.com/2021/02/08/greek-pm-kyriakos-mitsotakis-accused-of-breaking-covid-19-rules-for-a-second-time

Vad gör vi nu för tiden? Varför hör vi aldrig av oss, det var så länge sen vi skrev… Jo, ombord på Wilma fortsätter dagarna krypa fram – i väntans tider på att få börja segla. Styrman Pimpsten lagar mat. Mycket mat. Nästan till den grad att det når upp i samma kaliber som karaktären Rosa i boken La Cucina. Handlingen utspelar sig i en liten by i Italien och Rosa lagar mat från morgon till kväll. Detta i ett led att få utlopp för sin sorg efter att hennes ungdomskärlek mördats. Snart finns inte en tomat att uppbringa, Rosa har använt varenda en och folket i byn klagar. Rosa fördriver sina dagar i köket tills en dag då en engelsk kock kommer förbi. Hon blir kär och i ett kapitel får man följa parets erotiska utsvävningar på matbordet. Här tar väl liknelsen slut, för ombord på Wilma sker inga sexuella aktiviteter på matbordet, det hade varit ett livsfarligt projekt eftersom klaffarna till salongsbordet inte är kraftiga nog för tyngden. Kapten och hans fru hade garanterat farit ner på durken med ett brak och i fallet slagit huvudet i masten. Nä, liknelsen ligger mer åt att Styrman Pimpsten använder sin tid åt att laga mat för att få tiden att gå, precis som Rosa. Men inte på grund av hjärtesorg efter ett mord, utan för den lockdown som råder här. Pajer, lasagne, ratatouille och grytor… passion i köket ska inte underskattas – sannerligen är det en god överlevnadsstrategi, för äta måste vi. I pandemins tecken har vi nu spisat så mycket mat, att vi fått släppa på skärpet i midjan.

Medan Styrman stått vid spisen har Kapten ägnat tid åt symaskinen. Wilmas skotskena och skotpunkt sitter så till att vi inte kan ha bimini eller solskydd uppe medan vi seglar. Något som  är ack så viktigt i stekande sol – man kan ju inte lita på att alltid ha skugga från storseglet. Emellanåt har vi kunnat avskärma oss från solen genom att sätta upp solskyddet vi använder när vi ligger still. Men det kräver först och främst att det inte blåser för mycket, sen blir det krångligt de gånger vi behöver ändra segelsättning. Ingen hållbar lösning, med andra ord.

Under åren har frågan om ett segelbart solskydd varit på tapeten, men vi har aldrig kommit fram till någon lösning. Förrän denna vinter, då vi fått extra draghjälp av pandemin. Äntligen har tiden infunnit sig och Kapten har bockat rör och monterat en ställning till skyddet han nu håller på att sy. Solskyddet kommer inte vara i vägen för vare sig skotskena eller skotpunkt och vi kommer ha full ståhöjd i sittbrunnen. Däremot blir det lite väl lågt när vi ska gå på däck, vid sidan om. Vi löser detta genom att göra solskyddet öppningsbart, så vi kommer åt att jobba på akterdäck. Det kommer även bli en ruta i taket så vi kan se vår windex i masttoppen. Vi har som ni förstår inga elektroniska vindinstrument ombord, utan vi tillhör mer det analoga folket. Kapten Betong brukar säga, att har man seglat jolle så sitter det i arslet. Genom rumpan och vidare upp i ryggraden noterar man huruvida vinden byter riktning (eller båten sin kurs). För oss som inte kappseglar (vilket man inte gör om man har en båt i betong) spelar det mindre roll.

Efter pappa Felix bortgång fann vi en bit kapelltyg i ljusblå färg, väldigt lik den kuba-blå kulörten vi målat styrhyttstaket med. Lite knasigt färgval kan tyckas. Men taket på styrhytten fick sin färg eftersom det råkade vara den enda kulörten med kraftigt nedsatt pris i den lokala färgbutiken i Lysekil. Tyget tror vi pappa Felix haft länge, få ber om att få sitt kapell sytt i babyblått. Vi tyckte länge att den blå färgen inte riktigt passade, men det försvann bara vi kom fram till Medelhavets azurblåa ankarvikar. När vi dessutom en dag upptäckte att seglingslegenden Sir Robin Knox-Johnston valt att måla taket på sin båts styrhytt i samma blå nyans som Wilma, försvann våra sista tvivel. Sir Robin var först i världen med att segla ensam nonstop runt jorden och hans båt Suhaili är byggd efter ritningar av Colin Archer, precis som Wilma. Visst ser man likheterna…

Förutom att vi sakta blir fetare händer inte så mycket. Häromdagen läste vi i tidningen att den sydafrikanska virusmutationen nått Thessalonki, låter inte bra. Fortsätter nedstängningen länge till får vi kanske börja skramla pengar till ett sånt där fartyg som har ett lyftok på däck, för att lyfta av styrhyttstaket. Risken finns att vi framåt sommaren ätit oss så stora, att vi inte kommer ut. Eller så får vi helt enkelt börja motionera, vilket inte är så lätt med restriktionerna som råder i landet. En lösning skulle ju kunna vara att montera kraftigare klaffar till salongsbordet…eller vad tror ni…?

 Skepp o Hoj!