(…lever vi våra dagar…)

Ja ha gott folk, nu har vi knåpat ihop en film igen (så ni kan försäkra er om att vi inte ligger på latsidan). Vi har inga större tankar om att ställa upp i någon celeber filmfestival, så detta är den kryddmix av båtfix vi meckat ihop. Lite som ett hemmabygge, precis som Wilma.

Skådespelare är som vanligt Kapten Betong och denna gång gästas vi av en krabba och manet. På filmen syns också vår hjälpreda ”Superman” som egentligen heter något helt annat, något grekiskt som vi vrickar tungan på. Styrman ”Pimpis” fladdrar också förbi, likt en virvelvind kan hon vara svår att fånga, men någon ska ju stå bakom kameran.

Så här lever vi våra dagar, på en dammig grusplan i norra Grekland. Glöm inte ljudet för bövelen. Var rädda om er och trevlig helg!

(…ropar pojkarna…)

Ovanför marinan och Wilmas mast hörs allt mer sällan några flygmaskiner. De lyfter, men sannolikt är pandemin i kombination med den för årstiden allt mer sinande turistsäsong orsaken till tystnaden. Vår egen flight är inställd och plötsligt behövde vi
tänka om. Hur löser vi det med propelleraxeln som behöver svarvas, planen var ju att låta Rodahl Marin i Lidköping hjälpa oss. Men utan våra klapprande fotsulor på svensk mark blir det svårt. Kapten Betong gav sig därför, likt en jägare på storviltsjakt,
ut på span efter en svarv. Kapten fick rätt fort napp. Det visade sig att en kille vi känner har en svarv i sin källare. Om den har kapacitet nog för vår axel får vi se, men det verkar så. Man får vara sin egen bäste dräng helt enkelt, för planen
är att att vi svarvar den själva. Vi har inte haft tid att undersöka saken närmare för vi har haft annat att stå i…

 Med ett vackert höstväder som bjöd på såväl låg daggpunkt som låg luftfuktighet, var förutsättningarna de bästa för att måla coppercoat. Vi riggade upp och tog hjälp av Superman. Ja han heter ju såklart inte så. Men ibland är grekiska namn så grekiska,
så vi döper om dem till något annat istället, något som vi lätt kommer ihåg. Vi brukar väldigt sällan (om än aldrig) köpa in några tjänster utifrån, men då coppercoat kräver många armar för man måste applicera all bottenfärg i ett svep, så passade
det fint. När Superman inte hjälper oss, jobbar han med att rolla färg på alla andra båtar här i hamnen. Sannolikt har Superman en av Greklands starkaste biceps, därav det passande smeknamnet.

Vid halv elva på förmiddagen började Styrman Pimpsten blanda epoxy och röra i det fina kopparpulvret. Hon rörde och fyllde på pojkarnas tråg vart eftersom, det gäller att kopparn inte sjunker till botten. När färgen sinade i trågen ropade pojkarna efter
mera färg och efter ett tag övergav Superman sin engelska och på klockren svenska ropade han ”MERA FÄRG”. Vi skrattade gott, sannolikt finns det ingen annan grek som bara kan säga ”mera färg” på svenska, men inget annat ur den svenska vokabulären.
Till en början såg appliceringen ut som skit, vilket den ska. Men redan efter lager två började färgen täcka. Sista rollertaget gjordes strax efter klockan sjutton på eftermiddagen och de fem lagren coppercoat såg ut precis som vi hoppats på. Mosiga
efter en lång dag under solen och smått höga på den sockerstinna lunchen (dagens rätt bestod av bananer, muffins och godis) kunde vi äntligen ställa upp oss för gruppfoto. Tjugoåtta kilo rent koppar sitter nu finfördelat över Wilmas skrov. Likt guld
och silver är koppar en ädelmetall och nu är Wilma definitivt mer besmyckad än hennes kvinnliga ägare, Styrman Pimpsten får nöja sig med en vigselring på några gram.

Vi är supernöjda och nu räknar vi med att det på sin höjd ska räcka med att vi drar med en mjuk svamp över skrovet, om vi mot förmodan skulle få någon lätt beväxtning (vilket kan uppstå efter en längre tids stillaliggande). Inget skrap och definitivt
inga lyft för att måla ny bottenfärg. Och på frågan om vi tyckte det var svårt, nä – inte alls. Snarare var det jobbigare med allt socker vi satte i oss. Nu vill vi inte ens se åt godis.

Fler fotografier;

 Några dagar tidigare hade vi målat coppercoat under stöttorna, inför den stora dagen pallade vi om båten…

 

 Styrman Pimpstens arbetsstation…

 

 Lunchbuffén serverades på Wilmas nedplockade roder…bananer, muffins, kakor, godis, kaffe, te, vatten och läsk… (usch så sött)

 

 Ingen större trängsel vid kaffestationen, vi var ju bara tre personer…

 

 Superman och Kapten Betong har kommit in på lager två, efter första lagret ser det ut som skit (vilket det ska)…

 

 En kort paus och samling vid rodret…

 

 Det ser ut som choklad. Styrman blandar och ser till att luftbubblorna försvinner samtidigt som kopparn inte får sjunka till botten (det var inte alls särskilt svårt, tekniken får man fort in)

 

 Runda hinkar (till skillnad från burkar med fyra hörn) underlättar blandandet. I trågen hälldes bara lite kopparfärgsblandning i taget, för att inte kopparn ska hinna sjunka till botten…

 

 Det är lätt att se skillnad på det nymålade mot det tidigare lagret av färg, den blöta nyapplicerade färgen får en liten ljusare och mjölkigare färg…

 

 Styrman Pimpsten blandar och blir hög av socker och sol, 24 grader i skuggan…

 

 Nu börjar det likna något… Pojkarna var rätt snabba så mellan varje varv så fick de vänta lite innan nästa lager påbörjades. Coppercoat läggs liksom ”vått i vått” på det sättet att det tidigare lagret ska börja torka men fortfarande klibba lite lätt. Speciellt gäller detta de sista lagren när färgen börjar bli tjock. Man testar genom att sätta fingret mot skrovet med ett litet tryck, när man tar bort fingret ska ingen färg följa med huden – då är det rätt tid att måla nästa lager färg…

 

 Solen står lågt och klockan har passerat fem (Styrman skugga syns). Vi drar direkt bort tejpen när vi är klara, för när coppercoaten sätter sig blir den stenhård…Kvällen lovar fortsatt torrt och natten 14 grader,

 

Denna bild är från dagen efter och kopparfärgen sitter nu som sten…

 

Skepp o Hoj 

( måla coppercoat – coppercoat.com – coppercoat bottenfärg – måla bakom stöttor – segla i grekland – måla själv – hur målar man coppercoat – kopparfärg – hur många lager – hur blandar man coppercoat – wilma seglar – mera färg – superman – luftfuktighet – daggpunkt)

(…på grund av pandemin…)

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska Fastlandet

Det landar ett mejl och vi läser ”ditt flyg är inställt på grund av statliga restriktioner och Covid-19”. Ja vad säger man, annat än att pandemins andravåg nu sveper fram över Europa. Ännu en gång (precis som i våras) grusas våra planer att ta oss hem. Vi som skulle få träffa de två senaste tillskotten i barnbarnaskaran, två gossebarn som nyligen gjort oss till morfar och farmor. Speciellt Styrman Pimpsten kände sig nedslagen av beskedet, senast vi var hemma var i samband med begravningen för ett år sedan – och då var vi rätt så stressade och hann inte träffa alla barnen. När månader börjar kunna räknas i år, får man bli lite ledsen. Dumma Corona.

 När vi kan flyga hem vet vi inte. Vågar fasiken inte boka en tredje gång i detta nu, utan vi väntar tills läget lugnat sig. Det känns lite fruktlöst som Kiviksbonden sa om kalhygget – flygbolagen står inte direkt på tå för att betala tillbaka (trots att de lovat). Men vi får trösta oss med att alla är friska, vilket ju är viktigast.

Grekland har nu infört hårdare restriktioner igen. Nu råder allmänt krav på munskydd, inte bara inne i butiker och på bussar – utan mask ska bäras så fort man kliver utanför dörren. Häromdagen såg vi två poliser gå runt och kolla så ingen fuskar, i Grekland får den som bryter mot munskyddskravet betala dyra böter. Livet bakom mask är inte särskilt upplyftande, ens egen utandningsluft är såväl varm som syrefattig. Och det är otacksamt att le, ingen noterar.

 

 

På Wilma jobbar vi för fullt och massor har hänt, om det skriver vi i nästa inlägg. Och för den som undrar om propelleraxeln vi skulle fixa hemma i Sverige, det löser vi på annat vis. Vi har en plan.

Skepp o Hoj!

(…gör man lätt bland olyckskorpar…)

Vårt beslut att inte måla traditionell bottenfärg på Wilmas skrov utan med coppercoat, har skapar ett visst ståhej. Coppercoat fungerar på så sätt att man målar finfördelat kopparpulver med epoxy på båtbotten och detta stryks i fem lager (eller fler). Förutsättningarna måste vara de rätta när man applicerar produkten med rätt temperatur, rätt luftfuktighet och rätt daggpunkt. Absolut inget regn. Därtill får man inte avbryta målandet, utan alla 5-6 lager körs i ett svep. När kopparfärgen väl sitter behöver man inte längre plocka upp sin båt vart och vartannat år för att bottenmåla, vilket passar oss då vi har för vana att ligga i året om. Idag finns båtar vars coppercoat ännu sitter efter femton år och produkten är sannolikt den mest hållbara bottenfärgen som finns idag.

 Nu duggar åsikterna lika tätt som löven faller om hösten. De flesta åsikter vi får höra går i negativ klang, med historier allt ifrån hur lätt man misslyckats med påstrykning av produkten, till allsköns andra fenomen som vi sannolikt kommer att råka ut för.

Här följer lite av vad vi fått höra på grusplan, där Wilma står;

”fungerar inte i varmare vatten” (paah, det är ju primärt långseglare i varmare vatten som väljer coppercoat), ”att det är svårt att applicera” (detta kraxar de flesta om och ja, det kräver vissa förutsättningar såklart. Men gör man rätt, så är det lätt), ”att det är för dyrt, ej ekonomiskt försvarsbart” (enligt våra beräkningar kommer vi tjänat in slanten på tre-fyra år), ”att man ändå kommer att lyfta båten till vintern” (nä, vi lyfter inte Wilma om vintern om vi inte måste), ”propellern kommer att ätas upp av galvaniska strömmar” (vi hanterar eventuella galvaniska strömmar oavsett coppercoat eller inte), propelleraxeln kommer ätas upp av galvaniska strömmar” (samma som innan), ”skrovgenomföringarna äts upp” (nu råkar Wilmas vara i plast) , ”Wilmas roder och tillika gångjärn kommer gå upp i atomer” (som kommentar på att vårt roder är rostfritt, syrafast) och att ”coppercoat näst intill är omöjligt att få bort” (vilket ju är själva idén, vi VILL JU INTE att den ska lossna ((men den går att blästra bort)).

 När tillräckligt många hade bankat nedvärderande på Kapten, började han tvivla. Även om han kan en del, är han ju ingalunda immun mot kritik. Klokt är ju också att lyssna till andras erfarenheter, för det bidrar till att vi inte behöver göra samma misstag som andra redan begått. Lustigt nog är det ingen båtägare som HAR coppercoat som varit negativ, utan det har uteslutande varit icke-båtägare och båtägare utan coppercoat som baserat sin åsikt på något de läst och hört. Lite klassiskt, så säg. I sitt tvivlande tillstånd skickade ändå Kapten ett mejl till vår kontakt på företaget, han inte bara säljer utan supportar oss även genom hela processen.

 Kapten skrev;

 ”Maybe coppercoat is not a good idea after all, because most people warn us about all the problems that the product causes”.

Vi påminde varandra om alla olyckskorpar som genom åren ondgjort sig kring annat vi hittat på, att vi inte ska lyssna på allt vi hör och hört. Som att det inte går att plasta en träskuta (åtta ton polyester och tre båtar är ett hyggligt facit), att man inte kan lägga golvvärme i en fiskebåt (gick hur bra som helst, skönt som fan), att det inte går att kakla i en båt (vi har kaklat både badrum och kabyss i flera båtar), om hur svårt det är att segla i tidvatten (tvärt om finns det flera fördelar), att det inte går att förlänga en propelleraxeln genom att först kapa den (vilket vi gjorde när vi bytte motor i Portugal), att man dör på Biscaya (vi hade kanske bara tur som överlevde). Framför allt under byggåren med fiskebåten vi fick ta emot åsikter, inte sällan i form av kommentaren ”det går ALDRIG”. Men se, det gick. Vi har därför ingen anledning att tro att vi inte skulle lyckas med detta, även om det är första gången vi applicerar coppercoat. Dessutom har vi stöd från såväl producenten i England, som leverantören på Kreta. Vi har även fått handfasta råd från vänner som målat coppercoat före oss, inte minst John som har en betongbåt precis som oss (thank you John, we appreciate all the good advice).

 Nu står vi hur som helst i startgroparna till att måla den där gudsförgätna bottenfärgen vid namn coppercoat. Vi får väl se om vi slänger pengarna i sjön, om appliceringen misslyckas. Oavsett är vi ödmjuka inför uppgiften, men vi tror det kommer gå bra. Sen kom svaret från vår kontakt och leverantör, ett svar som verkligen gav oss råg i ryggen.

 ”Hi Fredrik

 No worries regarding the painting, all will be fine! The day of painting, we need good weather, no rain! Surfice must be dry, clean without old antifoulings and sandpaper remnants. Starttime 09:00-10:00 in the morning, it will take all day til afternoon to apply all layers. Please call me the day of painting and I explain to you all the steps. After each layer you can send photos and call me and we can talk several times til you are finished. I know there are many skeptical people around…don´t give attention! You will be very happy with the choice of coppercoat and next year they will clean and paint their boats again, and you will relax and smile.”

Worldwide finns nu 75.000 båtar med coppercoat. Snart ännu en till. Om vi lyckas blir vi glada. Om vi misslyckas, ja då har vi verkligen kastat pengarna i sjön…(hi hi hi, vilket vi oavsett gör i det ögonblicket vi sjösätter båten på nytt).

 Skepp o Hoj!

(…från landbacken…)

Livet på uppe på land fortsätter och det mesta går som smort. Ett krux i Grekland är den höga luftfuktigheten som kan ställa till det när man ska måla, därför ingår det numera i vår dagliga rutin att studera väderleksrapporten i detalj. Äntligen är skrovet
ovanför vattenlinjen målat och vi är helnöjda. Kulörten ändrade vi lite från den tidigare vi hade. Denna är inte helvit, utan benvit. Har man inget vitt att jämföra med kan det vara lite svårt att se. Själva reagerade direkt vi när vi strök första
lagret, skillnaden var uppenbar och vi tyckte färgen i det närmaste såg ljusgrå ut.

 Wilma är färdigmålad ovanför vattenlinjen…

Ribborna till relingen gick det inte lika bra med. Vi skulle måla om dessa i en enkomponentsfärg. Tidigare har vi använt oss av Biltemas röda färdigblandade, ett billigt, enkelt och prisvärt alternativ som fungerat utmärkt i fem år. Senast vi målade om
ribborna var i Portugal för tre år sedan och då hade vi Biltemas färg i lasten och kunde använda samma. Men här i Grekland (utan Biltema runt hörnet) fick vi istället ta oss till Leroy Merlin, där de kan blanda färg. En trevlig säljare lovordade innehållet
i burken och glada åkte vi tillbaka och började måla. Grundfärgen satte sig fint. Den röda färgen gick också bra och Kapten strök ett första lager mellan klockan elva och sexton på dagen medan luftfuktigheten var låg. Vädret var perfekt, svag vind
och svenskt sommarvarmt. Sista kollen gjordes klockan 23 och allt såg fint ut, därför gick i trygg förvissning och la oss för lite god sömn. Nästa dag satte vi morgonkaffet i halsen. Gaaah, all färg hade krullat sig och den var blöt och kladdig, som
klistervalla. Vår närmaste båtgranne som till yrket råkar vara färgfabrikör kom och tittade på resultatet. Han hummade lite och sen kom domen, nattens höga luftfuktighet hade nog förstört torkningsprocessen. Ribborna var galet kletiga och till och
med färgen som vi av misstag spillt på utsidan av burken var blöt och kladdig, trots att nitton timmar hade passerat och färgburken dessutom stått skyddad under skrovet under natten (bortom eventuell dagg). Suck och stön, vi svor över luftfuktigheten
och det merjobb detta skapade. Men snart började vi ana oråd. Efter två dygn hade färgen fortfarande inte satt sig. När vi satte ett finger på en av ribborna så färgades fingret rött, som när man blir kysst av en flicka med rött läppstift. Även färgen
på utsidan av burken kladdade ännu trots det nu passerat två dagar med hög klar luft, blå himmel och tjugofem grader. Det var inget annat att göra än att skrapa bort all den gamla färgen och börja om på nytt.

I detta nu ligger ribborna avskrapade och skäms. Denna gång ska vi måla med en tvåkomponentsfärg som vi beställt genom färgfabrikören och vi hoppas att resultatet blir bra. Uppenbarligen var färgen från Leroy Merlin inte schysst. Trots att den är avsedd
för utomhusbruk verkade torktiden ligga någonstans mellan tre och fem ljusår. ”Läste ni inte på burken” undrar kanske någon klok följare. Nä, det gjorde vi inte. För produkten är inhemsk och texten på grekiska, det är ju därför vi tog hjälp av en
säljare. Nu ska ribborna ”bara” slipas innan vi kan börja måla. Vi håller tummarna att allt går bra (och det få ni också gärna göra).

Rodret har vi lyft av och det ligger nu på ett par bockar intill Wilma. Med lite trix och fix klarar vi faktiskt av att ta ner det själva. Rodret är utanpåliggande och sitter (likt på en dörr) i tre hejare till kraftiga gångjärn. Kapten lossade först
sprintarna och med en lång bräda och ett par träklabbar lyckades vi haka av rodret och vinscha ner det. Utan Wilma intill ser rodret ut som en staty av självaste Picasso. Rodret är gjort i rostfritt och väger en del, men med stor vilja lyckades vi
kånka och baxa runt det. Nu ska rodret få kärlek.

Äntligen har vi fått isär axeln…

Ja det var en liten lägesrapport från landbacken. Annat som är värt att nämna är att när man står uppe på land med en betongbåt, så skapar det stor nyfikenhet hos förbipasserande. Därför hör det till att vi varje dag råkar ut för att någon knackar på
skrovet. Inte för att de vill oss något, utan för att de helt enkelt inte förstår i vilket material Wilma är byggd. De knackar för att testa. Nu har vi slutat hoppa ut på däck och fråga vad folk vill oss, för ingen vill oss något. Är det vi själva
som vill den andra något, så knackar vi numera minst fem gånger. Då förstår den delen av duon som är inne i båten, att uppmärksamhet påkallas. Denna nya regel har dock sina sidor, för häromdagen frågade våra tyska vänner om vi varit iväg någonstans.
Näääeee, svarade vi. De hade nämligen varit förbi och knackat på Wilmas skrov för att fråga om de nästkommande dag fick bjuda oss på en långfrukost. Men ingen hade tittat ut. Ha, vilken jäkla tur att vännerna har vår mejl, för annars hade vi gått
miste om den mysiga frukoststunden ute på stan. Gratis är ju gott. Men det hela bottnade i att vi var ”frysvakt” åt deras båt förra vintern (vi gick och satte på värme de nätter kvicksilvret kröp under nollan) och de ville på detta sätt tacka oss.

Nu är biljetter till Sverige bokade, men det är bara de närmaste som vet. På grund av coronaläget vågar vi inte tro att det sker, inte förrän vi satt fötterna på svensk mark. Vi minns ju hur snörpigt det blev i våras, när våra biljetter frös
inne och all aktivitet på himlen upphörde. Vi lär bli varse…

Skepp o Hoj!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska Fastlandet

Kapten har för tillfället gett upp sina försök att plocka isär propellerhylsan och axeln. Efter 43 år sitter den som gjuten och det behövs helt enkelt rejälare verktyg. Vi pratar här om en rörtång av mastodont-storlek. Ni vet såna som de tunga bojsen på LKAB (och killarna på Hall) använder. Vart vi finner en sådan rörtång i Grekland har vi ingen aning om, men vi ska börja dra i våra kontakter. Bara vi inte blir misstänkta, för det kan ju se lite lurt ut. Som att vi planerar att råna banken. Eller att vi tänkt dränka någon mindre lustig person, och tänkt använda rörtången som sänke.

 ”We will use it for the propeller shaft”

 ”Jo, jo…så säger ni alla”, kommer vi få till svar. Sen hamnar vi på svarta lista tillsammans med grekiska militärjuntan och Erdogan. Skämt å sido, men en liten nöt är det allt att knäcka. Utan hylsan isärplockad kan vi inte laga läckaget, och än mindre sjösätta igen. Och torrsegla resten av livet är inget som lockar. Hylsan är tillverkad i Sverige (kring medeltiden typ) av Rodahl Marin i Lidköping. Varför vi vet det, är för att pappa Felix lämnat efter sig dokument och handlingar i en av Wilmas pärmar. Vi googlade och fann (till vår stora glädje) att företaget ännu existerar. Kapten ringde upp.

 ”Hej, har ni någon hos er som har jobbat jävligt länge…typ i 43 år?”

 Lite beredd var Kapten på att få beskedet att de inte längre visste vad för typ av propellerhylsa vi hade, än mindre att de kunde fixa läckaget. Men döm om vår förvåning, det visade sig att Rodahl Marin hade stenkoll.

Denna enkla skiss ritade pappa Felix 1976, en fin illustration tycker vi…

 Ännu en rolig handling från förr, beställningen av Wilmas skrov. Därifrån byggde Felix vidare på Wilma där hon stod på tomten ute på Stegesund tills hon sjösattes i mitten av 80-talet.

 

Så här fungerar det (…när Styrman Pimpsten förklarar och hon är ju ingen Fuglesang, så var nu snälla alla experter där ute…). Hylsan, är som ett rör som går genom skrovet. Genom hylsan löper sen propelleraxeln, med propellern i ena änden. Vid framdrift roterar propellern och den kraften som blir på axeln (när båten trycks framåt i vattnet) tas då upp av ett lager som sitter inne i hylsan (man kan säga att lagret överför kraften från propellern så båten åker framåt). På var sin sida om trycklagret sitter fyra stycken tät-ringar, typ simringar (ja det heter så, men det är inga badringar om någon trodde det). Mellan dessa tät-ringar (invid lagren) sitter en nippel med en slang på. Genom den slangen kommer sen olja från en liten oljetank. Tanken sitter placerad på andra sidan skottet, strax ovanför där Styrman Pimpsten har sitt huvud när hon sover (visst låter det romantiskt). Att oljetanken sitter just där (ungefär en meter ovanför vattenytan och hylsan) är för att skapa ett övertryck som i sin tur garanterar att utrymmet (där lagren bor) hålls oljefyllt. Ja, lagren behöver smörjning såklart, men oljan förhindrar samtidigt vatten från att komma in i båten den vägen.

Wilmas system ser man sällan på segelbåtar, däremot finner man denna lösning på större fartyg. Det är ett säkert och bra system (vill vi påstå). Fördelen är att tryckkraften tas upp av skrovet, och inte av motorn. Detta gör att man kan montera motorn på gummikuddar som i sin tur bidrar till en mer vibrationsfri gång. Förutom att det är mer skonsamt för motorn så riskerar en högljudd och vibrerande motor göra äktenskapet olyckligt (fniss, kanske är det därför många män seglar ensamma???). En annan fiffig lösning vi har (tack vare systemet) är den mellanaxel som i vardera ände har en flexibel koppling. Denna gör att motorns position inte behöver vara i linje med propelleraxeln, vi har alltså inget cutlesslager. Vi kan inte vara annat än helnöjda, för nu har axeln felfritt snurrat i 43 år utan vare sig service eller underhåll…fram till för några månader sedan, då det började läcka lite olja.

 Kapten dryftade problemet med Rodahl Marin. Efter alla år av snurrande finns nu två spår i axeln efter simringarna. Byter vi bara tätningarna riskerar vi ha fortsatt läckage. Men då har killarna på Rodahl Marin så klurigt tänkt ut, att om man flyttar axeln i längdriktning (genom att svarva av vissa detaljer) så kan man flytta axeln tre millimeter framåt eller bakåt. Och på så sätt få nya slitytor på axeln. Med andra ord kan vi (när vi servat) fortsätta segla i 43 år till. Och efter 43 år kan vi göra om proceduren en gång till och segla i ytterligare 43 år. Med andra ord kan vi segla i 86 år till innan vi behöver byta själva axeln. Tills dess har vi nog klivit i land, tror vi.

Nu fick Kapten veta att så länge som Wilmas axel snurrat utan ompackning, hör inte till vanligheterna. 43 år är verkar vara något slags rekord. Nu gäller det alltså att få tag i en gigantisk rörtång och när vi fått isär hylsan ska vi skicka delarna upp till Rodahl Marin. Så svarvar och fixar de, så det blir som nytt, med nya tätningar och lager. När vi sen är hemma i Sverige så hämtar vi upp delarna i Lidköping (och säger hej). Sen tar vi med dem ner till Wilma för montering. Det låter kanske som ett krångligt sätt att lösa saken på, någon kanske tänker att vi lika väl kan anlita en vanlig mekanisk verkstad här i Grekland. vilket också är en lösning. Men det är något säger oss, att detta är den tryggaste lösningen. Inte minst på grund av språket, där det lätt kan bli missförstånd – skulle de svarva fel står vi med svarte petter i handen. Därför. Rodahl vet vad de ska göra, det är ju trots allt deras konstruktion. Och vi slipper diskutera förskjutningsmillimetrar på grekiska.

 Skepp o Hoj!