(…som gör förloraren till vinnare…)

Chalkis, Evia, Grekland

I Chalkis strömmar vattenmassorna genom sundet med uppemot tio knops fart. Vattnet är påverkat av månens dragningskraft och är ett av få platser i Medelhavet där tidvatten uppstår. Därför öppnar bron bara vid ”slack water”(när vattnet står stilla) så de väntande båtarna får passera. För att inte störa biltrafiken allt för mycket så öppnas bron bara nattetid. Vi var här i april förra året och därför kände vi oss förtrogna med rutinerna, som att man först betalar 35 euro för att få passera och därefter går man till Port Police. Från ett visst klockslag måste man lyssna på radions kanal 12 och när de ropar upp båtens namn gör man sig startklar.

 Från båtgrannen bakom oss fick vi veta att den gångna natten, då hade bron öppnat långt före slack water. De passerande båtarna hade fått kämpa på rätt bra, särskilt de som stävade norrut som hade strömmen emot sig. Vi tyckte inte det lät så roligt, för vi vet av erfarenhet hur svårstyrt det kan bli när vattnet virvlar runt. Men å andra sidan hade ett större fartyg funnits med bland de passerande båtarna och kanske var det därför man öppnat medan det ännu var strömt. Vi hoppades att det inte skulle bli lika dant för oss.

 När vi betalt och anmält oss till Port Police hade vi några fria timmar. Vi promenerade över till den norra sidan, för att se hur många lediga båtplatser som fanns. Skönast hade helt klart varit att få lägga till på andra sidan om bron och sova ut, för att sen fortsätta nästkommande dag i dagsljus. Men det fanns bara någon enstaka plats ledigt. Flera stora schabrak till båtar låg utmed kajen och ingen såg ut att ligga och vänta på broöppning. Men hade vi tur skulle någon mer båt lämna. Förutom Wilma var det ytterligare tre segelbåtar som väntade på att få passera från syd till norr.

 Klockan 21 var vi beredda som överenskommet och en timme senare knastrade det till på radions kanal 12. ”WILMA, please prepare your boat”. Vi startade motorn och slog på navigationsljusen. Snart kom ett nytt anrop och vi fick grönt ljus att passera som första båt. Men inte var det slack water inte, så grannen hade haft rätt. För att undvika universums största svängradie fick vi gasa på rejält, strömmen höll emot och Wilma är såväl tung som långkölad. Men snart hade vi fått upp peket riktat mot broöppningen och vi gasade på för glatta livet. Efteråt ropades de andra tre båtarna upp och över radion fick vi alla fyra båtar uppmaningen att hålla avstånd till varandra. Plötsligt ser vi hur två av de övriga segelbåtarna börjar kapplöpa med oss. Sannolikt ville de komma först över till andra sidan för att knipa någon av de få lediga platserna som stod till buds. Nu låg vi tre båtar i bredd och vi hade en segelbåt på vardera sidan om oss. Men motströmmen gjorde att de inte hann gå om oss helt, så det blev vi som fick slå av på farten – vilket kändes rätt så taskigt. Wilmas tjugo ton gör att det tar tid att få upp farten på nytt, för att inte tala om hur svårstyrt det blev när vi plötsligt bara gjorde någon halv knop. Vi var ju dessutom tätbåten, som fått klartecken att passera först. Den fjärde segelbåten låg snällt bakom Wilma och det var den grannen vi pratat med tidigare. Sannolikt tänkte han, liksom vi – att det var säkrast att passera i rad, och inte i bredd.

Det strömmar och virvlar i den strånga passagen mellan Evia och fastlandet. Som båt nummer ett kör bort mot bron som öppnat för oss, men två båtar tränger sig…

En liknande kapplöpning har vi upplevt i Holland för fyra år sedan. Ur sista slussen före Amsterdam så for djävulen i de andra, det var högsommar och få lediga platser fanns i hamnen. Plötsligt ser vi hur alla börja tävla om att komma först och Wilma hade ju såklart ingen chans. Dessutom hade vi ingen lust att trängas. Istället vek vi av på en sidoflod där vi fann en privat båtklubb som tog emot oss med öppna armar. Gott om plats, naturskönt och nästan gratis. När vi senare tog en promenad till den andra hamnen så var den knökfull, och dyr. Den gången kände vi oss som vinnare.

Bron i Chalkis öppnas bara nattetid…

Så nu i Chalkis kom vi igenom bron som båt nummer tre istället för ett och mycket riktigt så tog de två framförvarande båtarna de två sista platserna. Wilma och vår båtgranne fick fortsätta köra norrut i nattmörkret och vi hade två alternativ, antingen fortsätta segla tills dagsljuset kom eller direkt börja leta efter en ankring, men då i mörker. Det blev det senare. Vi hade ingen aning om hur havsbotten såg ut i den valda ankarviken, om vi träffat en sandfläck eller om det var tjockt sjögräs. Men vi fick fäste direkt. Klockan var mitt i natten, men vi unnade oss ändå ett nattligt dopp och en iskall öl under stjärnorna. Innan vi kröp till kojs så diskuterade vi kapplöpningen, om hur tråkigt beteendet är. Men vi var också rörande överens om att lösningen för vår del blivit mycket bra, runt om vilade ett sammetssvart mörker och allt var tyst och stilla. Vi hade till och med turen att båda se ett stjärnfall, vilket inte hänt förut (ja vi lyckades alltså se samma stjärnfall båda två) Magiskt, och så får man ju önska sig något. Inte önskade vi oss att de två båtarna som trängt sig skulle få en störd nattsömn med hög musik och dunka dunka från Chalkis nattliv. Inte heller önskade vi dem att en liten råtta eller mus skulle promenera över deras förtöjning och följa med som fripassagerare. Men det var nära, tanken slog oss. Men snälla som vi är så önskade vi oss något helt annat, något som gör gott för världen!

 Skepp o Hoj

(…hur gick det här till…)

Panagia, Evia, Grekland

Vi ligger på gästplatsen längst in i hörnet. När vi i torsdags dök upp i den lilla byn Panagia fick vi höra att vi inte skulle utgöra något problem för färjan där vi låg, trots att det var trångt. Ändå kände vi oss lite osäkra och valde därför att vara
på plats när det var dags. Men precis som vi hört så la färjan till utan att dra upp svall. Inte heller användes några trossar, utan klaffen fälldes enkelt ner på kajen så bilarna kunde köra på och av. Ett kort stopp och snart försvann färjan nästan
lika obemärkt som den dykt upp. Detta var i fredags. Dagen efter dök nästa tillfälle upp. Nu blåste det lite mer men tilläggningen gick precis lika fint som gången innan och vi kände därför att vi kunde börja slappna av. Dessutom trafikeras byn
bara tre gånger per vecka och nu återstod bara nästkommande dags färjetur, sen skulle det vara lugnt.

På söndagen fylldes kajplanen med hemresande stadsbor, den grekiska semestern börjar gå mot sitt slut. Solen sken och det blåste nästan inget. Barnen hoppade från kajkanten ner i vattnet för att svalka sig i den heta sommarvärmen. Färjan närmade sig och
vi stod i byssan och tittade ut genom ventilen, nyvakna som vi var efter siestan. Plötsligt ser vi en tjock tross dyka upp i ögonhöjd, bara några decimeter framför oss. Vi är snabbt uppe på däck och ser då hur en av matroserna spänner upp förtöjningen
och just då fastnar trossen under Wilmas avstampsplanka ute på peket. Med plankan hårt pressad mot förstaget hotades rullfocken att skadas, det knakade betänkligt. Snabbt ropade vi bort till däcksman. Han behövde bara slacka på trossen i två sekunder
så vi kunde putta ut trossen så den istället kunde löpa på ovansidan. Matrosen tittar ner mot oss och han hör oss garanterat för avståndet är kort. Vi pekar och ropar men får en axelryckning till svar jämte ett hånflin. Kapten springer då efter den
handburna VHF:en och håller upp den så killen ska förstå att vi ropar upp honom över radion istället. En ny axelryckning.

”Dimitris – Dimitris – Dimitris. This is sailingvessel Wilma. Over”.

 Kapten anropar fartygsfärjan tre gånger men inget svar. Något irriterad hoppar Kapten i land och går bort till färjan. Under tiden får Styrman Pimpsten över en förtöjning till grannens båt och de drar in Wilma så mycket de kan och vågar – för vi
är lite osäkra på hur mycket båtgrannens ankare pallar, Wilma är ju tung. Vi ligger alltså stäv-ankrade med aktern mot kaj (så kallad medelhavstilläggning). Plötsligt släpper trossen taget om Wilma med ett ljudligt FJONG och hon går fri.

Borta vid färjan har Kapten fått kontakt med fartygskaptenen. Kapten Betong (oj ja nu blev det visst två kaptener i texten) informerar fartygskaptenen om incidenten och förklarar vad som hänt. Att vi har förståelse då det är trångt, men att däcksman hånflinat
och att ingen svarat på upprop, är däremot inte ok. Fartygskaptenen som verkade väldigt förnuftig lyssnade och bad om ursäkt för det bristande bemötandet. Vidare undrade han om det blivit några skador på Wilma, men nej då – en lös planka och smutsigt
skrov var allt. Däremot tyckte Kapten (Betong) att vore önskvärt om rederiet påtalade för hamnen att de inte ska lägga gästbåtar på den innersta platsen. Det kanske inte hamnen vill, för då förlorar de en av de få gästplatserna som finns. Men som
båtägare vill man ju inte riskera att få sin båt skadad.

Allt löste sig fint. Men lite störande är att Port Police kommer ner till hamnen varje gång färjan kommer, och ingen av tjänstemännen påtalar bekymret. Inte ens hamnmästaren som tagit betalt av oss har sagt något, annat än att det går bra att ligga på
vår plats. Dessutom står en skylt uppställd precis invid Wilma som förkunnar att det är en gästplats och det är medelhavstilläggning som gäller.

 Kapten är tillbaka på Wilma och vi håller undan trossen för glatta livet…

 Strax bakom Wilma sitter denna skylt som förkunnar att gästbåtarna ska lägga till med aktern mot kajen…

Skepp o Hoj

(…finner vi nya vänner…)

Piraeus/Aten, Saroniska bukten, Grekland

I förra inlägget fick ni höra om hur Styrman mötte den filmstjärna hon beundrat och begapat under större
delen av sitt liv. Plötsligt satt han där på restaurangen (förvisso uppklistrad på en kartongbit). Snyggingen och skådespelaren som gestaltat en rad suspekta karaktärer, allt ifrån den bleke Edward med saxhänder till chokladfabrikören Willy Wonka
och den ökände Kapten Jack Sparrow – som är så svag för rom och sitt ego. Wilmas Kapten hade haft en rackarns tur den dagen, att hans kvinna efteråt valde att följa med honom hem, och inte slå dank med Johnny Depp. Styrman intygade att det aldrig
varit någon risk, när det visade sig att den pappers-styva varianten av idolen inte ägde någon segelbåt. Men helt säker på sin status och attraktion kände sig inte Kapten Betong trots allt, så väl tillbaka på Wilma såg Kapten till att bättra på sin
image. Så vad tycks?!!

(Scrolla ner)

 

TADA…

 

Kapten Betong gör allt för att impa på sin fru...här som pirat!!! (tack Dagge för bilden)

 

Nästkommande dag var det möjligtvis ännu lite varmare, trettiosju grader visade apotekens neonskyltar. Återigen hoppade vi in i en taxi med våra munskydd och for till den charmiga stadsdelen Plaka med sina slingriga gator och gränder. På adressen Sotiros
7 hoppade vi ur. Efter en påringning på dörrklockan öppnade Birgitta och vi hälsades välkomna in. Vi hade kommit till Svenska Kyrkan i Aten (SKUT/Svenska kyrkan i utlandet, tidigare Svenska Sjömanskyrkan).

Vad säkert inte många känner till, är att svenska utlandskyrkans historia tog sin början redan på 1600-talet. Svenska sjömän har i århundraden (vid sidan av kyrkans övriga verksamhet) erbjudits gemenskap och praktisk hjälp i det aktuella landet. I vår
sekulariserade tidsålder får vi inte glömma bort att vi svenskar har vårt ursprung i kristna värderingar och att kyrkans närvaro därför är betydelsefull, oavsett om man är troende eller inte. Och det fina med utlandsförsamlingarna är att deras dörr
står öppen för alla. Verksamheten vänder sig idag främst till svenska turister, utbytesstudenter och bofasta utlandssvenskar, även om den ursprungliga uppsökande verksamheten mot sjömän kvarstår. Därtill har församlingarna möjlighet att uppsöka
svenskar på sjukhus och i fängelser, i ett främmande land kan man känna sig väldigt ensam och sårbar. Annars är det populärt att som kärlekspar smita från svärmor som tjocka släkten och viga sig i ett annat land. Är man intresserad är det bara
att kontakta den utlandsförsamling det berör, så får man mer information.

Nu stod Birgitta och höll upp dörren till församlingshemmet och vi klev in. Vi bjöds på svenskt kaffe och kanelbullar och vi fick en rundvisning i det fina huset. Vi köpte också en del svenska produkter, sådant som inte går att få tag på i Grekland. Sirap,
ättiksprit, pepparrot, matjessill och svensk choklad var några produkter vi försåg oss med. I församlingslokalens sköna fåtöljer satt vi i timmar och pratade med andra trevliga människor. Vi insåg att vi nog var lite svältfödda och hade behov
av att träffa andra landsmän. För en gångs skull fick vi prata svenska med någon annan än med oss själva. I Grekland bor närmare tretusen svenskar som av olika anledningar hamnat i landet. Inte minst har svenska kvinnor funnit kärleken i en grekisk man, men såklart bor även svenska män i Grekland. Som Hans till
exempel, som Kapten fattade ett särskilt tycke för. Hans visade sig vara en före detta bankman som sadlat om till modedesigner. Kapten har ju själv ett intresse för sömnad och design, om än lite mer grovsömnad då. På Kapten repertoar står slagpytsar,
sjösäckar och ryggsäckar medan modeskaparen Hans verkar inom dammodet, under det egna varumärket jansson.hansson. Med stort intresse lyssnade Kapten till Hans, när han berättade om sina resor i världen. Resor han gjort i jakt på inspiration och samarbeten
och som resulterat i ett spännande kulturöverskridande mode. Till exempel kan en västerländsk klänning från jansson.hansson bära detaljer hämtade från Orienten, i form av handbroderade blommor. De färdiga
kreationerna distribueras sen vidare till utvalda klädbutiker i Europa, USA och Mellanöstern. Tänk vilka spännande människor man möter när man är ute och reser.

 En vacker klänning från hansson.jansson och vi fick äran att träffa modedesigner Hans…

 

 …och här är en liten ryggsäck designad av Kapten själv…

 

Birgitta visar oss runt i huset, på terassen finner vi en vacker skeppsklocka…

Plötsligt hade fem timmar passerat och vi kom på att Wilma låg ensam i hamnen och väntade på oss. Med en kasse svensk mat och våra hjärtan fulla av nya vänner tackade vi för oss. När vi klev ut på gatan sa Styrman till sin Kapten att ”det här var
nog en av de trevligaste dagarna i år”. Kapten höll med. Och då ska man veta att så gott som alla våra dagar, är trevliga dagar.

Skepp o Hoj!

STORT TACK till solstrålen Birgitta och Svenska Kyrkan i Aten för att ni så generöst bjöd in oss till en minnesvärd dag. Tack också alla andra vi fick möjlighet att stifta bekantskap med, vi kommer hemst gärna tillbaka. Kram!

(…men fortsätter segla efter noga överväganden…) 

Aten/Piraeus, Saroniska bukten, Grekland

Mellan betong och hus dallrar kvicksilvret kring trettiofem grader. Vi sitter i taxin och det obligatoriska munskyddet skaver, svettpärlorna tränger fram och känslan av att inte få tillräckligt med syre är påtaglig. Men så stannar bilen framför en stor
byggnad och vi är framme. På fasaden vajar den blågula flaggan jämte det svenska riksvapnet. Vi är på ambassaden där Styrman har en avtalad tid för förnyelse av pass. Den planerade hemresan i våras gick ju i stöpet på grund av pandemin och passtiden
i Sverige fick ställas in. Nu höll passets giltighetstid obönhörligt på att rinna ut och för första gången skulle vi få kliva in på en svensk ambassad.

Snart stod vi åter ute i den dallrande hettan. Det var eftermiddag och vi valde att trotsa värmen och gå till fots bort till Akropolis, denna antika del av Aten med byggnader daterade från 400-talet före Kristus. Vi imponerades såklart, där vi gick uppe
på berget i den stekheta solen. Men få var de platser där skugga gick att finna. Kapten räknade kolonner och vi tog fasta på lite alternativa händelser kring platsen. Så som att en av byggnaderna där man förvarat krut, hade exploderat. Kaboom! Detta
var i slutet av 1600-talet. Det har även funnits en massa andra, mer obetydliga hus mellan dessa historiska byggnader. Men på 1800-talet när man började med utgrävningarna rev man dessa. Undrar just om någon stackare bodde där i en anspråkslös liten
kåk och plötsligt kommer någon viktighetsperson och säger ”Vi ska riva din kåk för om 150 år ska det gå ett svettigt seglarpar från Sverige här, på din forna tomt och titta på de gamla stenbumlingarna från 400-talet”. Visst är platsen fantastisk
och vi kan förstå att man placerat ut vakter på en historisk plats som denna, men det späddes nog på lite extra i tider av pandemi. Vi hade vakter som gick i hasorna hela tiden och vi var tvungna att gå medströms för att människor inte skulle
kunna mötas. Ibland fick man mer koncentrera sig på vart närmaste person befann sig, än man hann studera själva monumentet. Som sagt, det gäller att hålla avstånd. 

Väl klara med stenbumlingarna satte vi span på en iskall öl. Vårt annars så snåla leverne har under vår vistelsetid i huvudstaden fått ge vika för ett mer lössläppt läder, nu har vi semester resonerade vi. Restaurangerna kantades i backen nedanför stenhögen
och vi hade lite svårt att välja. Men plötsligt tvärstannar Styrman och utbrister ”HÄR SKA VI ÄTA”. Kapten var dock inte fullt lika övertygad, men insåg snart att det var lönlöst att protestera. Vid ena bordet satt nämligen
hans största rival genom alla tider, Johnny Depp (förvisso uppklistrad på en kartongbit, men det gjorde knappast någon skillnad). Hur skulle detta sluta?!

 

 

 

 

Bara att välja och vraka…

 

Over änd out.

Sviterna efter de senaste dygnen gör sig påminda. Vi hade sökt skydd undan det oväder som drog över grekiska fastlandet och ön Evia och vi låg (tack och lov) i kanten av rusket. Därför upplevde vi varken regnet eller åskan som särskilt besvärande. Däremot
rullade höga svall in i viken, de letade sig in från en helt annan riktning än vindens. Det blåste hårt och vindkantringarna piskade upp vitt skum runt båten. Det kändes som vi var ute och seglade, fast vi låg på svaj i en vik. Varje pinal behövde
stuvas och timmarna det blåste och gungade som mest låg vi ner. Vi var beredda att snabbt kunna starta motorn, ifall vi plötsligt skulle tappa greppet och börja driva. Beslutet att lämna Evia så fort som möjligt hade visat sig vara klokt, för däröver
drog ovädret kallsinnigt. Sju döda och en person saknad blev den sorgliga konsekvensen. Med oss var det aldrig någon fara, det var bara tröttsamt rent fysiskt. Därtill, det hör verkligen inte till vanligheterna att besättningen på Wilma kollar långfilm
mitt på dagen, men det var vad vi sysselsatte oss med när det var som stökigast. 

Äntligen kom då måndagen och vi fick gå in till hamnen i Piraeus (Aten). Det blåste fortfarande och vi fick gå för motor för vinden låg rätt emot. Trots att Piraeus till synes ligger skyddad i Saroniska bukten, visade det sig ta halva dagen att gå
den korta sträckan på 8,5 distans. Det blåste 14 m/s med motström och svall emot oss. Stundtals gick det inte fortare än 0,8 knop även om vi för det mesta pendlade mellan 1,5 – 2 knops fart. För första gången på säkert ett par år lämnade Styrman över
rodret till sin Kapten när det var dags att gå in i marinan (det är alltid hon som lägger till annars). Tilläggningen gick fint och marinans lilla servicebåt hjälpte till att knuffa på Wilma så inte vinden skulle ta henne. Det kändes skönt att komma
in i hamn. Och kunna stå i båten utan att hela tiden hålla i sig.

Senare på kvällen (och vi nyduschade gick iväg till vår favoritrestaurang) konstaterade vi båda att vi hade ont. Ont i bålen, ont i armar men framför allt ont i benen. Helt enkelt träningsvärk efter de stökiga dagarna vi väntat ut ovädret. Styrman hade
till och med lyckats bränna sig på kaffepannan när hon försökte jonglera med densamma i sjögång. Ena armen bär nu ett brännmärke, medan den andra pryds av ett blåmärke. Segling kan stundtals vara tufft.

Skepp o Hoj!

En nyhetslänk om ovädret (som vi tack och lov inte drabbades så hårt av, mest ömma muskler):

https://neoskosmos.com/en/172352/seven-dead-after-flash-floods-in-evia-one-missing/

 (…känner vi oss malplacerade…)

Vi spanar in mot land och ser bungalows och lyxhotell och längs med vattnet löper ett soldäck med strandstolar. Stolarna står noggrant utställda på millimetern och dynornas överdrag är fläckfritt vita. Lika vita, fast till klädseln är de uppassare av män som rör sig mellan de få kvinnorna, ja mest kvinnor, som slagit sig ner för att steka sig i solen. Blommiga bikinis och stora solglasögon får drinkar och nya handdukar framburna när så önskas. I våra ögon ser det lite larvigt ut, som en scen tagen ur en James Bond-film där den charmante agentens ursnygga bondbrud på ett femstjärnigt hotell flitigt passas upp av betjänter i vita handskar. Det andas lyx som i Saint-Tropez, men detta är Grekland trots allt. Hur som helst väljer vi att ankra upp framför ett av hotellen för att här vänta in måndagen då vi seglar till Aten (Piraeus). Där har vi bokat hamnplats för vi har ärende att uträtta i huvudstaden.

Wilma ligger i viken framför ett av lyxhotellen…(lånad bild).

Platsen vi är på heter Vouliagmeni och är något av en grekisk motsvarighet till Franska Rivieran. Hit söker sig Atens förmögna. Även de fashionabla nattklubbarna från huvudstaden flyttar hit för att under några sommarmånader bedriva verksamhet här. Skulle vi kliva i land skulle vi snabbt känna oss malplacerade, men nu finns inga planer på det utan vi stannar ombord. Dels ligger viken lite oskyddad för de ständigt snurrande vindarna och svall letar sig in, men framför allt vill vi vänta ut det oväder som ska passera under helgen med åska och regn. Men vi har inga problem att roa oss ombord – vi simmar, fixar, fikar och lyssnar på svensk radio. Kapten passade även på att byta olja och filter på motorn för det var dags, vilket kan vara en skön kontrast till alla longdrinks och kritvita frottéhanddukar på land.

Skepp o Hoj!

(…och plötsligt är vi på södra Evia…)

 Efter en snabb förflyttning ligger vi nu på sydspetsen av ön Evia. De hårda vindarna över Skyros hade äntligen gett med sig och klockan sex på morgonen gav vi oss av. Vi hade en strålande segling där Wilma omväxlande dansade i slör och läns. Jämna och fina vindar utan bråkig sjö gjorde seglatsen till en av de bästa i år. Skönt att äntligen få en hel lång dag utan vare sig omslag i vindriktning eller vindstyrka. När solen dalat och mörkret lagt sig, tog det inte mer än någon timme till månen gick upp. Först en stor röd luna som makligt lämnade sin purpurfärg vartefter den steg på himlen. Därefter hängde den som ett tungt lysande klot på den stjärnklara himlen. Månskenet gav oss besynnerligt god sikt trots mörkret. När det var dags att ankra på sydspetsen av Evia kunde vi till och med urskilja sandfläckarna på havsbotten. Efter sjutton timmar på havet gick vi nöjda ner i kajutan för att söka upp lite sömn. Det sista vi ser innan ögonlocken faller, är den fulla månen som hänger utanför båtventilen med dess speglande sken från solen någonstans långt bort. Vi får leta länge i vokabulären för att beskriva underverket, metafysisk…andlig eller kanske övervärldslig. Snart infinner sig sömnen.

Nästa morgon korsar vi viken och går in till byn Karystos. Det har passerat över en vecka sedan vi senast kom åt affärer, vi har ankrat ödsligt sen vi lämnade Skopelos. Vi handlar mat och tar en kaffe på stan och tittar oss runt. Men i Karystos stannar vi bara en natt, vi behöver dra vidare. Vi har tagit sikte på den grekiska huvudstaden där vi har en avtalad tid. Vart, kan man då undra. Tids nog får ni veta.

 Skepp och Hoj!

Fler bilder…

 Närbild och solen har klivit ovanför horisonten men ännu inte nått över berget, himlen färgas röd…såväl solens upp- som nedgångar är magiska i detta land…

 

 Vi vaknar upp i vår ankarvik efter en seglats på 17 timmar, vi ankrade i mörkret…

 

 Det är vindstilla och vi upptäcker att ankaret nästan ligger under Wilma, trots att vi lagt ut 35 meter kätting. Ankaret har grävt ner sig fint…

 

 Efter frukosten puttrar vi in till byn Karystos där några ankor välkomnar oss…

 

 Kapten tog fram drönaren, det här är Karystos sedd från ovan…

 

 Seglatsen mellan Skyros och Karystos…

 

 

Over and Out

 

 (…ska inte underskattas…)

Skyros, Sporaderna, Grekland

Rätt snart blev vi mätta på stadens larm och trams. Skopelos är förvisso inget stort partyställe med störande nattliv som riskerar göra livet surt för sömntutor som oss. Men charterbåtarna kom i strid ström till hamnen framåt kvällen. De som hyr segelbåt verkar föredra civilisationen, där de bekvämt kan bota sina kurrande magar vid någon närliggande restaurang. Vi tillhör en annan kategori seglare. Efter att ha hunnit med såväl stadsvandring, bunkring som restaurangbesök lämnade vi Skopelos med kompassnålen pekandes mot syd.

 Väderprognosen höll inte vad den lovat. Det blåste för lite och seglatsen liknade mest en snigels framfart. Målet var att nå ön Skyros men efter tio timmar hade vi inte kommit särskilt långt. Vi valde då att söka nattvila på ödsliga Skantzoura där vi bakom en utstickande landtunga gömde oss tillsammans med segelbåten Nils. Nils gick trots sitt skandinaviskt klingande namn under fransk flagg. Ön är ett naturreservat och skyddsområde för den sällsynta munksälen med tillhörande restriktioner för besökaren. Därför kastade vi loss redan dagen efter med destination Skyros, 20 nautiska mil.

Nils och Wilma har sökt skydd sida vid sida…

Den vindpinade ön Skyros ligger oskyddad för den beryktade meltemivinden, därför gick vi på läsidan. Vi ankrade upp framför en oansenlig badstrand med tillhörande taverna. Tanken var att stanna ett par dagar och därefter förflytta oss till byn Linaria. Dels för att hyra scooter och besöka en hästgård som arbetar med bevarandet av den unika Skyrosponnyn, vars ras likt islandshästen är skyddad. Hästrasen lär inte vara grann till utseendet, men är en jäkel på att bära korgar med vindruvor som ska bli till vin. Trots sitt halvvilda tillstånd har hästarna i århundraden samarbetat med människorna på ön och idag finns endast ett hundratal Skyroshästar kvar.

Men vädret ville annorlunda, det började blåsa upp. I en hård vind som förvisso svalkar den trettiofemgradiga värmen (men som pronto förstör Nobelfest-frisyren) ligger vi nu och väntar ut blåsten. Vi sysselsätter oss med författande och sömnad, samt betraktar spännande dramatik som den starka frånlandsvinden skapar. Först blåste några barn iväg på en luftmadrass ut mot havet, de skrek för de klarade inte av att simma in till stranden. På ett ögonblick kastade sig två vuxna män i vattnet och räddade kidsen. Bara en timme senare släppte ankaret på de två motorbåtarna som låg förtöjda intill varandra och ombord befann sig en bunt barn. Vinden drev barnen och båtarna allt längre ut och de fann en tuta för att påkalla uppmärksamhet. När de i god fart passerade Wilma ropade vi över till dem om de behövde assistans, men vi fick till svar att hjälp var på väg. Då ser vi en storväxt grekisk man med en kalaskula komma paddlandes på en grön uppblåsbar krokodil. Vi tänkte lite roat att den lokala räddningstjänsten på ön arbetar lite annorlunda mot vad vi är vana vid. Egentligen kanske man inte ska skämta om något så allvarligt. För vår del hade vi aldrig låtit några barn (eller vuxna heller för den delen) leka på flytande redskap i den hårda frånlandsvinden. Inte heller hade vi lämnat barn ensamma på en båt de inte bemästrar. Faktum är att vi själva lagt ut ovanligt mycket kätting och vi håller ankarvakt ombord. Men grekerna är kanske vana att använda flytande plastredskap som utryckningsfordon. Vi behöver väl knappast nämna, att vi stod beredda att agera utifall. Men nu löste det sig bra – tack vare en grön krokodil.