(…behöver man få tiden att gå…)

Nästan lite tacksamt tyckte vi det var, att ett par regndagar drog över oss. För fick vi nu inte längre röra oss fritt utan mer eller mindre sitta i husarrest (för vår del båtarrest) så kändes det mindre svåruthärdligt. Dagar som solen skiner längtar vi så vansinnigt mycket efter att få segla. Med regnet smattrande mot däck och kaminen lätt sprakande för att jaga det råa inomhusklimatet på flykt så blev det riktigt mysigt, trots allt.

 Kapten plockade fram symaskinen. För en tid sedan så köpte vi en pirra (en enkel hopfällbar transportkärra) för att köra tunga saker på. Suverän till fyllda diesel- och vattendunkar, men även till tunga matkassar. Den förra kärran vi hade fick gå i graven efter två år. Men då ska man veta att den var högst begagnad när vi fick den, för den fiskade vi upp ur en sopcontainer på varvet i Lissabon. Någon seglare hade uppenbarligen redan dömt ut den, men inte vi. Kapten tog fram svetsen och lagade. Nu gick den dock inte att rädda efter två års flitigt användande, utan den fick gå i graven.

För att få matkassarna att stanna på pirran har vi fram till nu knutit ett snöre om hela ekipaget, annars vill kassarna förr eller senare trilla av vid en trottoarkant eller två. Kapten tyckte därför att tiden som isolerad sjöman var ett ypperligt tillfälle till att sy en särskild shoppingbag till pirran. Inte minst hade han en hel del stuvbitar av kapelltyg. Han sydde först ett lapptäcke av tyget och därefter mallade han och satte tyget i symaskinen. Resultatet blev en förslutningsbar säck med öljetter och splitsade snören. När säcken sitter fast på pirran så fungerar den precis som en klassisk dramaten, ni vet en sån där shoppingvagn som glada tanter använder för att skona sina utslitna axlar. Givetvis kan säcken enkelt plockas bort för att då ge plats åt dunkar och paket.

 Styrman ville inte vara sämre denna regniga dag så hon inventerade sitt matförråd. Hon är ju något av en självutnämnd världsmästare i mathushållning. När hon stolt berättar om sin förmåga för utomstående, så menar en del att SÅ lite pengar kan man inte att leva på. Denna självvalda snålhet ser hon som sport. Ju billigare vi kan leva, ju längre tid kan vi segla. Punkt.

Sillen är slut men Styrman vill inte slänga sillspadet…

Nu stod hon med en sillburk med endast spadet kvar i, själva sillen hade gått åt till lunch. Vad kan man göra med spadet då, tänkte hon – och så kom hon på att man gärna tar tillvara på ansjovisspadet när man tillagar en Janssons frestelse. Sagt och gjort, det blev en Styrmans Frestelse med potatis, lök, gräddmjölk och sillspad. Helt sillfri, men förbluffande god med fin smak av sill. Perfekt lunchmat till en svensk knäckemacka.

Om man grovriver potatis stället för att ”stava” den, så går det fortare att tillaga och frestelsen blir garanterad krämig…

 Färdiga resultatet…

Prislappen på lunchen blev snudd på omöjlig att räkna ut, för vad är värdet på spadet när sillen är uppäten? Därtill, tre potatisar och en gul lök och en skvätt grädde som var på upphällningen. Det garnerade ströbrödet kom från överblivet bröd som fått torka.

Krämig och god, och billigt inte minst. Styrmans frestelse passar bra till lunch…

Nu ska inte Styrman slå sig för bröstet, för rekordet har nog Jesus som fick fem bröd och två fiskar att räcka till fem tusen män, förutom kvinnor och barn.

Men det låter lite för bra, för att vara sant!

Skepp o Hoj!

.

(…med krav på rörselsecertifikat…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Sista flyget från Thessaloniki till Sverige lyfte i helgen. Nu har vi passerat POINT OF NO RETURN och kan inte resa hem. Här blir vi kvar tills krisen är över.

 Grekland inför nu än hårdare restriktioner i kampen mot COVID19. I morgon den 23 mars klockan 06:00 införs utegångsförbud. Endast i undantagsfall får människor röra sig utanför hemmet och då måste ett rörelsecertifikat kunna visas upp vid kontroll, samt att man måste ha sin ID-handling med sig. Vi förväntas stanna i våra hem och bara i absoluta nödfall gå utanför dörren.

Rörelsecertifikatet finns i två versioner där TYP A avser resor till och från arbete, medan TYP B gäller enskilda resor/förflyttningar. För vår del gäller TYP B och detta får vi antingen genom att SMS:a numret 13033. Men det godtas även att man skriver ett eget, där man uppger sitt namn och sin adress samt vilket av myndigheterna godkänt ärende man har att uträtta utanför hemmet. Godkända ärenden utanför hemmet är uppdelade i sex olika kategorier. Som exempel;

1. Besök hos apotek eller läkare, när detta är rekommenderat efter kontakt

2. Besök i matbutik där hemleverans inte kan ordnas

Tack och lov så handlade vi rejält med mat före helgen, så vi behöver inte gå utanför dörren på flera dagar…

Grekerna är såklart enormt oroliga för att smittspridningen ska bli lika okontrollerad som i Italien. Vi läser att i grannlandet dör nu en italienare varannan minut. Vi är såklart inte ensamma om att behöva ändra på planer och kraftigt minska rörelsefriheten. Så mycket mer isolerade än vi är nu kan vi knappast bli – långt hemifrån i ett land där vi inte förstår språket. Men vi känner oss inte särskilt otrygga, Wilma är vårt hem och vi är igenkända ansikten både i hamnen och i matbutiken. Annars är det nog inte särskilt positivt att vara utlänning i Grekland just nu, eller i något annat land heller för den delen. Misstänksamheten är uppenbar mot den som är annorlunda och inte verkar höra hemma på orten. Så vi ligger lågt, jävligt lågt – för att inte sticka ut.

Så nu vinkar vi lite bort till er i Sverige, eller var ni läsare nu befinner er. Var rädda om er och gör något skoj i stugorna. Själva kan vi inspirera er med ett gott mattips.

Ena dagen blev det räkmacka…mums…

För ett par veckor sedan köpte vi en påse räkor med skal på IKEA. Skaldjuren här smakar inte alls som hemma, tyvärr. Men tack vare Swedish Food Market så kunde vi förse oss med räkor som smakar som vi tycker de ska. Vi var nämligen vansinnigt sugna på en klassisk räkmacka. Då räkor inte är någon riktig lågprismat så gäller det ju att tänka till, vi är ju lågbudgetseglare och maxar därför möjligheterna till lägsta möjliga peng.

Snålt, smart och smidigt…att kasta räkskal är kriminellt…

Därför kokade Styrman en soppa på de överblivna räkskalen. Det är faktiskt busenkelt och det borde vara olagligt att slänga räkskal, för det är ju där smakerna sitter. I de grekiska matbutikerna finns inga fonder att köpa (av Bong-typ). Det går alltså inte att fuska sig till med köpt smaksättare, utan du måste koka egen fond (buljongtärning är inte riktigt samma sak, dessutom finns det av någon anledning inte fiskbuljongtärningar att köpa i Grekland). Styrmans räksoppa serverades alltså helt slät, utan några räkor i alls. Ett nybakt bröd till så är festen ett faktum. Gastronomiskt god och inte kostar den många kronor heller.

Rykande varm räksoppa (utan räkor) och ett busfärskt bröd – sen hamnar du den kulinariska himlen…

Så trygga räkan ingen vara, och trygga behöver vi vara. Häpp!

Skepp o Hoj!

(…något om vintervilans göromål…)

Dagarna passerar och ombord arbetas det för fullt inför årets seglingssäsong.

Startbatteriet. Det blev ett nytt. Varje månad startar vi motorn och nu i mars så sa det plötsligt ”klick-klick” när vi vred på nyckeln. Det visade sig vara en cell som gått, och det var väl inte hela världen – för batteriet hade närmare fem år på nacken.

Rigg. Vi har beställt ny stående rigg och fått den levererad. Det var inget fel på Wilmas gamla rigg, långt ifrån. Men den har suttit där i 35 år och då är det klokt att byta oavsett. De gamla vajrarna behåller vi som reserv, ifall något skulle hända på en plats på jorden där vi inte har möjlighet att fixa ny. Den nya riggen är inte på plats ännu, men inom kort skickar vi upp Kapten i masten.

Sprayhood. Fönsterrutan i sprayhooden hade blivit tråkig av tidens tand, och inte blev det bättre när Kapten råkade ta fel medel när han skulle torka av rutan. Ytan blev alldeles mjölkig och knappt längre genomskinlig. Nu mallade han till en ny ruta och sydde dit den. Resultatet blev prima fint.

Mystiska lådan. Kapten håller på att snickra på en mystisk låda. Men vad vill vi inte avslöja i nuläget, utan vi behåller det som en cliffhanger. Dock så är det ingen karl som ska gömmas i den, så som Lill Lindfors sjöng om i den gamla slagdängan från 1969.

Bevakning av politiskt läge och coronavirus. För stunden råder seglingsförbud i de grekiska vattnen närmast Turkiet. Öar som Lesbos, Chios och Samos får endast angöras med färja. Orsaken till förbudet är flyktingkrisen, där Turkiet mot ersättning ska se till att inga flyktingar tar sig vidare till Europa. Det avtalet har turkarna nu kastat i papperskorgen och öppnat för migranter som befinner sig i landet att ta sig över gränsen till Grekland, vi pratar om miljoner människor på flykt. Grekland går på knäna och hur länge seglingsförbudet kommer råda beror väl på hur situationen utvecklar sig. Vi bevakar, för till saken hör att vi har för avsikt att segla just där – för att besöka flera av de öarna vi aldrig hann med förra året.

 Avseende coronaviruset så är vi inte alls oroliga, annat än att vi tycker det skulle bli väldigt begränsande om vi själva skulle tvingas sättas i karantän. Vi har ju liksom andra önskemål för vår fritid, än att gnugga insidan av Wilma och se på Big Brother och liknande värdelösa tv-serier dagarna i ända. Till saken hör att vi har coronavirus rätt nära oss, lite av ett ”jag mötte Lassie-syndrom” råder, där vänners vänner bär på smittan här i Thessaloniki. Vi undviker den knökfulla 5ans buss som främsta åtgärd till att skydda oss.

Rent allmänt så håller grekerna andan. Charterbåtsägarna uppger massavbokningar av sommarens segelbåtar och absolut ingen bokar nytt. Förbättras inte läget avseende flyktingkrisen och coronaviruset inom snar framtid så kommer det slå enormt hårt mot den grekiska turistnäringen. För vår del blir det nog väldigt gott om plats på tavernorna och i ankarvikarna denna sommar. 

Livflotten. Ja till slut fick vi tillbaka vår livflotte, det tog en månad ungefär. Nu är den ompackad och vi har ett tjusigt intyg på detta. Livflotten är åter på plats i aktern på Wilma och redo att sjösättas om vi skulle behöva överge skeppet (vid brand eller om båten sjunker). Samtidigt ser vi över vår ”grab-bag” som innehåller ytterligare förnödenheter. Tanken är att vi ska rycka med oss väskan i farten om olyckan skulle vara framme. Genom att syna livflottens specifikation så ser vi vad den INTE innehåller (det finns en ännu högre säkerhetsnivå på livflotte än den vi har). Nu arbetar vi på att komplettera. Som exempel kan nämnas sjösjukepiller och spypåsar som inte finns i vår livflotte, men dock i vår grab-bag. Innan vi är klara för avfärd så ska även vår nödsändare EPIRB testas.

Strandstädning. Hur går det med Styrman Pimpstens städprojekt? Jo, ett par dagar i veckan beger hon sig dit och plockar en stund. Än finns det skräp men det är stor skillnad mot när hon började plocka. Lite intressant är att folk uppenbarligen har sex på stranden, särskilt mellan småbåtarna som ligger uppdragna i slänten. En handfull kådis-förpackningar och begagnade gummin har hon hittat. Rätt äckligt och ett tag övervägde hon att inte nämna det för sina läsare. Men va fasiken, lika bra ni får veta. Man får väl trots allt vara glad att grekerna skyddar sig mot könssjukdomar och oönskade graviditeter. Men utomhus, och sannolikt efter mörkrets inbrott…hmm…kvällar och nätter är ännu rätt kyliga så det måste blåsa kallt om baken!

Pyssel. Styrman har saknat en hobby att ägna sig åt när hon seglar, något som inte har med dataskärmar att göra och som hon kan utföra i sittbrunnen. Nu har hon införskaffat garn och börjat virka! Det låter kanske inte så svårt, men betänk då att hon inte är någon syslöjds-tjej. Är ni spända på resultatet så är det ingenting mot vad hon själv är, det kan bli precis vad som helst. Drömmen vore väl att kunna virka en sjal men det känns mer som det kan landa i något som skulle kunna platsa på moderna museet, något oidentifierbart och abstrakt.

En liten film (där Kapten babblar på svenska) kanske kan roa någon sysslolös läsare. Är du inte väldigt duktig på att läsa på läpparna, så föreslås att ha ljudet på. 

Skepp o Hoj!

 (…nej men i vart fall en, som dessutom behövde uppsöka grekisk sjukvård…)

Styrman kände hur buksmärtorna bara tilltog. Något var fel. Hon drog på ett meddelande till sin grekiska väninna.

 -Är du i stan, jag behöver komma till sjukhus.

 Snart stod väninnan på kajen framför Wilma, beredd att eskortera Styrman till ett närliggande sjukhus. Innan hon dykt upp, hade hon i sin tur frågat en vän om vilket av de statliga sjukhusen som var bäst. ”Statligt??? Är du inte klok, där får man ni ingen hjälp – i vart fall inte i första taget”. Väninnans vän förklarade vidare ”välj ett privat sjukhus och använd dig av en bra kontakt, känner du någon läkare privat?” Det gjorde inte Styrmans väninna.

 Statliga sjukhus i Grekland är hårt belastade och håller långt ifrån samma standard som de svenska. Lokalerna är som regel slitna och den tekniska utrustningen inte alltför avancerad. Som vårdtagare kan inte ens räkna med att finna toalettpapper när man uträttat sina behov. Och blir du inlagd, är det en god idé att ha med sig en vän eller anhörig. Det förväntas nämligen att anhöriga hjälper till med nattvak och morgontoalett, hårtvätt, matning och hjälp vid måltider. Det är även anhöriga som ser till att patienten tar den förskrivna medicinen. Glädjande dock, är att grekiska läkare och sjuksköterskor har hög kompetens, vilket i sammanhanget är värt att belysa.

 När väninnan svarat sin vän att hon inte kände någon läkare, så erbjöd sig vännen generöst ”du kan få använda min kontakt”.

Strax därpå ringdes ett samtal till det privata sjukhuset som rekommenderats, med beskrivning av den svenska kvinnans symptom. Namnet på läkaren nämndes likaså, den som väninnan påstått sig känna (fast hon inte gjorde det). Det hela verkade fungera, för när Styrman i sällskap av sin eskorterande kvinnliga vän dök upp vid akutintaget, så stod två personer beredda att ta emot. De hänvisades in i ett undersökningsrum och snart blev det full aktivitet med feberkoll och blodtrycksmätning och en massa frågor.

 Plötsligt undrar sköterskan om den där läkaren väninnan sagt sig känna.”Känner ni honom privat?”. Utan att darra det minsta på rösten ljög väninnan högst förtroendeingivande”Oh ja, han är min personliga vän”. Samtidigt letade hon febrilt i sin handväska efter den lilla lappen med läkarens namn på, hon hade totalt glömt bort vad han hette. Men inga fler följdfrågor kom och lögnen fungerade. Snart fick vi veta att Styrman skulle få träffa en mycket duktig patolog.

 Oj, en patolog tänkte Styrman. I Sverige förknippas patologer inte sällan med obduktioner. Nog för att Styrman var sjuk, men död – det kändes inte så. Men patologer arbetar även med levande patienter och de är något av experter på att diagnostisera sjukdomar – inte bara fastställa dödsorsaker. Plötsligt kändes den tilldelade doktorn väldigt bra, kanske att ljuget om läkarkontakten fungerat så väl att de nu skulle få träffa en specialist.

Snart kliver en lång och reslig man med stort skägg in i rummet och Styrman blir undersökt. Doktorn vill lägga in Styrman på observation och fler provtagningar. Men detta var ett privat sjukhus, så det var det inte säkert att kostnaderna skulle täckas genom försäkringar – och att betala en sjukhusinläggning från egen ficka kunde sluta dyrt (särskilt om det skulle bli tal om operation). Styrman tvekade.

 Det blev en kompromiss. Läkaren ville i vart fall ta en röntgenbild och med stöd av denna, se om det kunde vara något allvarligt. Visade det sig vara graverande så fanns det ett flyg hem till Sverige inom några timmar.

Assisterad av en högst oengagerad sköterska blev Styrman strax därpå röntgad. Redan efter en halvtimme kom svaret. När Styrman träffade den skäggige patologen igen studerade han noga röntgenbilden och sa ”du har en massa luft i magen” . Styrman hade någon vecka tidigare legat influensasjuk och med hennes dysfunktionella tarmar (till följd av ett otal operationer) så kan det hända så, att kroppen inte klarar av att få ut gaserna. Buken hade svällt upp med tryck mot andra organ så smärta och funktionsstörningar uppstått. Patologen skrev ut en medicin, en kur på sju dagar. Samtidigt så informerade han Styrman om lämplig kost. Mat som inte bildar gaser och gärna olivolja.

 Diagnosen fick Styrman att tänka tillbaka på tiden som bondmora. Om hur kossorna kunde svälla upp efter att ha ätit klöver. De kan spricka och dö av gaserna och enda sättet att häva tillståndet, är att hälla matolja i kossan. Men hjälper inte detta så får man sticka hål i buken på kon, så trycket lättar (och gaserna i våmmen kommer ut). Tyvärr finns risken att kossan dör ändå, men har man tur så räddar man livet på sitt kreatur. Trumsjuka kan tack och lov bara drabba idisslare. Så även om Styrman kände sig väderspänd likt en trumsjuk kossa, så kunde hon känna sig trygg.

Medicinen som förskrevs verkar i vart fall fungera (så här en halv vecka in på kuren). Men skulle något mer hända eller tillstöta, så har vi faktiskt en bra kontakt på riktigt nu (och slipper ljuga). Patologen lämnade nämligen över sitt visitkort med hälsningen ”är det något mer, så hör bara av er”.

Skepp o Hoj!