(…har starka svenska kopplingar…)

Staden Kavala hade vi hört en del om, så vi tänkte vi skulle göra en dagsutflykt dit. Sagt och gjort! Med bil for vi österut på en av Makedoniens bästa vägar. En vägbana utan skador är vi ju inte bortskämda med i Grekland, men så var vägen avgiftsbelagd också – vilket nog förklarar saken.

Framme i Kavala började vi med en cappuccino och en äkta klassisk spanakopita. Det är en grekisk spenat- och fetaostpaj och lätt slank den ner, där vi satt i solskenet intill vattnet. Stärkta letade vi därefter upp en stadskarta som vi fann på turistinformationen. Sen gav vi oss ut på upptäcktsfärd.

Plötsligt stod vi mitt i en karneval med utklädda barn som med fulla lungor blåste visselpiporna i hörselskadlig ljudvolym. Vi tänkte ett tag att det kanske var tinnitusförbundet som var ute och värvade nya medlemmar. Men så var det inte, det visade sig vara februari månad. Då anordnas det karnevaler runtom i landet och när karnevaldammet lagt sig på gatorna, så tar en 40 dagars lång fasteperiod vid. Ja i vart fall var det så förr, men idag är det få greker som fastar. Dock lever karnevalfirandet kvar med dans och musik, god mat och fyrverkerier. Kul, men rätt fort kände vi oss mätta på spektaklet, så vi drog vidare.

Grekerna gillar karnivaler…och visselpipor…

Denna lilla söta tjej var dock ingen visselblåsare, utan en liten nyckelpiga…

I spåren av karnivalen fylldes gatorna av serpentiner och konfetti…

 

Från slutet av 1800-talet och fram till andra världskriget var Kavala en av de viktigaste orterna kring Medelhavet för odling och handel av tobak. Svenska tobaksmonopolet var ett av de företag som köpte tobak härifrån och det fanns till och med cigaretter som hette Cavalla. År 1936 byggde Tobaksmonopolet ett hus i Kavala där bolagets svenska representant bodde och hade kontor. Svenskhuset finns kvar och idag fungerar Souidiko spiti ”det svenska huset” som gästhem för forskare och kulturarbetar från Sverige. Styrman tog kontakt med föreningen Kavallahusets vänner som sköter huset, men tyvärr var det stängt för det var söndag. Så vi kunde inte göra något besök.

 Istället letade vi upp ett av de gamla kvarvarande tobaksmagasinen som minner om den forna handelstiden. En vacker och imponerande byggnad minst sagt. Flertalet av de gamla magasinen i stan är förfallna, men denna byggnad är en vacker och varsamt renoverad dito till eftervärlden.

Dåtidens cigarettmärke, tobak från Kavala…

 

Nästa sevärdhet var den ståtliga akvedukten från 1500-talet som byggdes av turkarna. Den är enormt hög och välbevarad, där den skär tvärs genom gamla stan. Tänk att man redan på den tiden visste hur man skulle leda vatten för att folk skulle slippa bära. Hatten av!

Imponerande akvadukt…

Akvadukten sedd från andra hållet…

Ett stenkast därifrån fann vi denna syn, en raserad väg…Tänk att akvadukten med alla sina år på nacken hållit bättre…

Tappra promenerade vi vidare, upp mot toppen av staden och den gamla borgen. Utsikten därifrån var värd mödan opp. Vilken utsikt! Innanför den yttre borgmuren anordnar man teatrar och konserter och högst upp i tornet ser man ut över hela stan; hamnen, akvedukten och husen på ena sidan. Vänder man sig om så har man hela havet och ön Thassos ett stenkast bort.

Styrman på väg upp i tornet…

Utsikten och den häftiga akvadukten som skär genom stan…

En plats för teater och konserter…

Styrman spanar ut över Kavala…

Det knorrade betänkligt i våra magar när vi promenerade ner mot stan, så vi slank in på ännu ett hak. Där beställde vi grillad kyckling och friterad zucchini samt vår stora favorit – saganaki. Kyparen kom ut till vårt bord där han flamberade den gula osten framför våra förväntansfulla blickar. Det här blir nog dyrt tänkte vi när vi har en kypare som lagar mat framme vid bordet. Men hör och häpna, maten kostade bara 13,50 euro för oss båda, galet billigt. Om det smakade gott? Kolla in den korta filmsekvensen så får ni gissa…

En liten kisse tittade fram under bordet och ville smaka…(men vi matar inga djur från matbordet, annat än Kapten)

Nere på denna gata fann vi vår restaurang…

Innan vi åkte tillbaka till hamnen så tog vi oss en promenad och avslutade med en kopp kaffe inne på en bar som lovade skön värme, det hade börjat kyla på ute eftersom solen börjat gå ner. Vi pratade igenom dagen och vi var rörande överens om att vi ville återvända hit. Men att vi gör det med Wilma. Framför allt så skulle vi vilja besöka Kavallahuset och titta närmare på den koppling som finns mellan Sverige och Grekland, inte minst genom den gamla tobaksindustrin. Men sen fanns det så mycket mer att se som vi inte helt enkelt inte hunnit med. Faktum är att få turister hittar hit. Men det gör ju bara platsen mer grekiskt genuin.

Gatukonst i Kavala…

Färgglada hus i Kavala…

Ögonfröjd…

Lägg Kavala på minnet, en spännande plats att besöka…

 

 

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

länkar;

 

http://www.kavallavannerna.se/info-om-huset#0

https://bukfacon.wordpress.com/2010/11/20/kavalla/

(…att kalla varandra för saker kan ha sitt pris…)

Vi kliver in på restaurangen i sällskap av våra vänner från Lysekil. De hade återigen dykt upp som gubben i lådan här i Kalamaria efter ett par dygns skumpande på Europas vägar. Nu skulle vi äta gott ihop. Vännerna brukar vi kalla för G&T (bakom deras ryggar). Ett litet uddigt namn, men vi gillar ju att hitta på alternativa smeknamn på folk (ja ni skulle bara veta). Vännernas förnamn bär initialerna G och T och då var saken biff. Det syftas inte på att det råkar vara sprit i en äkta Gin och Tonic, utan för att det enligt Kapten är världens godaste drink – och våra vänner är väldigt goda. Varje gång G&T dyker upp, så är det likt en metaforisk frisk fläkt och vi blir glada. Med vännerna har vi alltid skoj!

 Inne i restaurangen blev vi hänvisade ett bord för fyra. Lokalen var smakfullt inredd i lugna färger och inredningens flört med industridesign gick inte att ta miste på. När servitören tog till orda så var det på grekiska, och det är det bara ”G” som förstår. Vilket i och för sig inte är så konstigt, för hon är ju grekiska. Hon växlar skrattande några ord med den långe kyparen och strax därpå sveper hon handen mot oss och förklarar för kyparen att vi är ”svenska fyllos”. I vart fall låter det så, vi hör det tydligt. Ja mycket har man blivit kallad för, men fyllo var något nytt. Kyparen verkade inte alls ta illa upp. Till synes tittade han inte särskilt noga efter, för att se om vi var aspackade eller inte. Men nyktra var vi (i vart fall just då). Snart kom mat och dryck in till vårt bord och kvällen tog fart.

Fyllbultarna åt grekiska lammkotletter…

Efter många timmar av skratt och god förtäring (maten var delikat och bland det godaste vi ätit i Grekland) så stapplade vi framåt midnatt ombord på Wilma. Vi var mäkta mätta och vi hade rödvin innanför våra kroppsliga västar. Där och då kände vi oss faktiskt lite som fyllon, sprickfärdiga och onyktra som vi var. Inte heller hade vi gjort oss ovänner med G&T, trots att vi kallats för fyllos tidigare under kvällen. Vi hade valt att inte bli förolämpade och det hela hade sin förklaring. Fyllos på grekiska betyder helt enkelt ”vänner” (fílous).

Svenska fyllos…

Så gott folk, var inte ledsen om någon skulle påstå att du är ett fyllo. Du är helt enkelt personens vän. I vart fall om vännen är grek. Häpp!

Skepp o Hoj!

 (…efter att Wilma drabbats av inkontinens…)

Rent hypotetiskt så skulle vi kunna fortsätta segla hela vintern och enkom ligga på ankare, det är Wilma gott och väl rustad för. Vi klarar strömförsörjningen ombord, den mörka årstiden till trots och dieselkaminen värmer oss fint. Det är ju dessutom gratis att ankra, mot att ligga i hamn. Men samtidigt – vintern ÄR ett bra tillfälle att vårda båt med all tänkbar service inom räckhåll. Så därför föll valet på Kalamaria.

Denna vinter är dessutom lite annorlunda, för nu har vi en segling bortom Medelhavet att tänka på. Vi vill såklart ha den allra bästa versionen var Wilma om vi ska utsätta henne för oceaner och tuffare förhållanden. Tro nu inte att vi kommer att korsa Atlanten i morgon liksom. Inte ens inom några månader för man seglar på säsonger. Vi är ju dessutom inte kända för att vara några snabbseglare. Tog det oss flera år att segla från Sverige till Grekland så ska vi inte chocka omgivningen med att hasta förbi en massa sevärt och försöka slå hastighetsrekord med vår båt av betong. Så vad har vi gjort då, medan vi legat här???

När vi ligger i hamn så jobbar vi med underhåll och förbättringar, här i Kalamaria… 

 I somras erfor vi att det rann in vatten mellan styrhytt och däck när vi seglade i hårda kastvindar och spöregn. Vi låg på en tuff kryss och vid varje översköljande våg letade sig vatten in i båten, precis i regionen där vi har elcentralen placerad, inte bra! Efter den seglatsen tätade Kapten läckan provisoriskt med beslutet att göra en rejäl överhalning under vintern, vilket vi nu gjort.

 När Kapten började titta närmare på problemet så upptäckte han småläckage lite var stans kring styrhytten. Styrhytten är byggd i plywood med plastat tak, medan sidorna bara varit målade. Detta har ändå fungerat i trettiofem år och vi har därför lite överseende med att Wilma blivit lite inkontinent på äldre dar. Hon har ju trots allt legat i havet sommar som vinter under hela sin livstid.

 Att plasta styrhyttens sidor var den självklara lösningen. Men risken fanns att det skulle kunna bli ett framtida läckage i kanten mellan fönsterramens gummilist och plasten, om man inte plastar upp en bit under listen vill säga. Men att byta list visade sig inte vara så enkelt, en ny list av vår modell var svårare att finna än en isbit i öknen. Skulle vi verkligen behöva byta ut alla de sex rutorna av 8 mm härdat glas? Lite synd tyckte vi, det hela började likna ett stort byggprojekt minst sagt.

 (Vill här bara upplysa om att vi känner till att det inte heter fönster på båt, utan ventil. Men vi säger ändå fönster – bara för att retas).

 Kapten fick helt enkelt sätta på sig tänkarmössan och komma på en alternativ lösning utanför den berömda boxen. Snart återkom han med en idé, vilken låg i att placera ett nytt fönster UTANPÅ de gamla befintliga – med övergången gömd bakom det nya glaset. Garanterat läckagefritt och superstarkt! Ingen våg i världen skulle kunna slå hål på Wilmas fönster.

 Kapten bollade tanken med sin vän Konstruktören som biföll förslaget. Därefter specialbeställdes ramar och glas från Sverige. Dessa skickades därefter ner till Grekland på den berömda pallen vi skrivit om tidigare. Efter många moment kan vi nu presentera resultatet. Tada! Dubbelglas på Wilma! Vi är fantastiskt nöjda med resultatet. Innan hade vi farhågor för eventuell kondens mellan glasen, men det har vi inte haft trots stor skillnad i temperatur ute kontra inne. Om man inte tittar noga så ser man inte att det sitter ett fönster utanpå det gamla, utan det ser bara ut som ett utbyggt fönsterparti, likt ett mini-burspråk. Se och häpna!

 Plastat har vi gjort förut i våra dagar, flera ton. Kapten börjar här blanda polyester med härdare…

 

 De specialbeställda ramarna tillverkades med pusselfattning, lättare att frakta och mindre spill vid tillverkningen. Ute i de halländska skogarna hittade vi firman som kunde hjälpa oss… (ursäkta bristande bildkvalité)

 

(Ännu en bild av kass kvalitet…) Här testar vi så glaset och ramen passar. Även de nya rutorna är av 8 mm härdat glas och dessa tillverkades uppe i de småländska skogarna. Heja för svenska företag som valt att inte flytta sin verksamhet till Kina… 

 

 Styrhyttssidorna är här plastade och målade. Montering av ramar pågår, dessa skruvas och tätas med sikaflex...

 

Därefter limmas glasen på, och kanterna fogas och målas…

 

 Färdiga resultatet, små burspråk på Wilma och numera dubbelglas, detta ska väl stå pall för busväder ute på oceanerna. Styrhytten är dessutom helt tät nu…

 

 

Tack bästa Konstruktören som förvandlat Kaptens handritade skisser till något som går att använda i verkligheten, såväl avseende konstruktion som CAD-ritning. Puss på dig!😚

Skepp o Hoj!