(…så brukar det inte vara av kärlek…vår entré till La Maddalenas blev lite körig…)

Vi förflyttade oss redan dagen efter vår bilutflykt med kurs mot La Maddalenas. Där ute väntade vännerna på Goodvibes. Vi ställde frågan till dem innan om hur fullt med båtar det var i ankarviken deras. La Maddalenas är ju ett populärt ställe att segla på och vi ville garantera oss en plats när vi väl dök upp.

Så vi frågade;

-Is it full? superfull? supermegafull or supersonic-mega-full of boats in the bay?

Svaret vi fick var att det faktiskt var gott om plats, i vart fall så fort alla dagseglare gett sig av. Vi bestämde därför att kasta loss från Cannigione på eftermiddagen, kring 15 tiden för att hinna dit lagom till alla daycruisers gett sig av.

En kort och fin segling hade vi. Till en början platt vatten och vi gjorde sju knop. Men när vi någon timme senare rundade en av naturreservatets öar så fick vi vinden i nosen och vågorna emot oss. Seglingen blev nu inte alls lika bekväm då Wilma fick tugga sig fram i den krabba sjön på en hård kryssbog. Vi slog ett par gånger, vi vill ju inte bara starta motorn av ren lathet för vi hade varken bråttom eller led nöd på något sätt, Kapten hade till och med fått kaffe och kaka där ute på böljorna. Så vi kunde gott låta oss bli rufsiga i håret, där vinden nu tagit fart och vågtopparna börjat släppa sitt vita brus.

När vi kryssat och slagit ett par-tre gånger så kom det ett textmeddelande från våra vänner på Goodvibes. De undrade hur långt vi hade kvar, om vi kunde skynda på lite. De hade hamnat i ett bekymmer där i sin ankarvik. En motorbåt hade kommit för nära dem när den skulle lämna viken, med den följden att vännernas ankarkätting trasslade in sig i den andra båten. Kapten på Goodvibes höll nu på att dyka men kunde gott behöva en hjälpande hand från Kapten Betong.

Vi hade fått veta att polis var på plats och andra assisterande båtar och vi förstod att situationen inte alls var rolig, utan tvärt om rätt komplicerad.

Vi slet ner seglen och startade motorn och gick kortaste och snabbaste väg mot vännerna. Vi kände oss för övrigt rätt så vana att sticka iväg på räddningsuppdrag. Nyligen så hade vi räddat ett rymmande solparasoll på stranden i Cannigione…Kapten Betong hade klättrat ner bland klipporna för att fånga tag i den. Vid återlämnandet av parasollet så hade den snopna mannen som sett sitt parasoll flyga iväg kysst Styrman Pimpsten som tack. Ja inte på munnen då, utan på handen. Han ville prompt bjuda på kaffe som tack och han berättade att han var stadens hårfrisör och klingade till namnet Sebastian. Men vi tackade snällt nej och sa att han i sin tur kan hjälpa en annan medmänniska med något. Det är roligare att lämna stafettpinnen framåt än tillbaka där den kom ifrån.

Ja det var den ”lilla” räddningen. För tidigare i veckan så såg Pimpsten från byssans ventil hur en ensam jolle fort drev bort och ut från viken. Vi hoppade i vår dinge och for efter den. Glada blev vi när vi såg att jollen var namnad med moderbåtens namn, Boomerang. Vi visste på så vis vems jollen var och kunde knyta fast den där den hörde hemma. Nu var ingen ombord så vi lämnade ett visitkort med förklaring. Allt för att Boomerangs besättning inte skulle tro att någon olovandes hade försökt ta sig ombord. Vi tänkte att de sannolikt skulle märka att deras jolle inte var upphängd på samma sätt som när de lämnade båten.

Ja så kom det tredje räddningsuppdraget på kort tid…att bistå vännerna i deras prekära situation. Vi kom snart in i bukten och där såg vi en flott motorbåt av märket Riva, modell större samt våra vänners båt Goodvibes. Runt omkring dem så cirkulerade det två ribbåtar, den ena med ljussirener och text på sidan som förkunnade att det var någon form av sjöpolis. Vi fick fort i vårt ankare och slängde i jollen på rekordfart. Styrman Pimpsten stannade kvar på Wilma för att hålla lite koll på henne så vi säkert visste att vi satt fast i botten. Allt medan Kapten hoppade ner i jollen med dykutrustning och for bort till vännerna.

Det tog rätt lång tid att få isär båtarna. Riva-båten hade drivit bakåt mot Goodvibes när denne skulle ta upp sitt ankare och kommit så nära att deras propeller hade trasslat in sig i Goodvibes ankarkätting. Snabbt hade ankarkättingen snurrat upp sig kring propellern och lyft Goodvibes ankare från botten. Den stressade Kaptenen på Riva-båten hade fortsatt köra båda motorerna fast våra vänner ropade åt dem att stänga av den ena vars kätting nu fortsatte att snurra upp sig kring. Riva-båten fick till slut i sitt ankare för att förhindra vidare draggning och stängt av motorerna. Och så kunde operation ”TRASSLA UT” börja. Men innan man kom så här långt så hade det varit rätt så kaotiska minuter för vännerna.

Kaptenen på Riva-båten var inhyrd och han var rätt ledsen för att han ställt till det. Rivabåtar är lyxiga sådana, de ligger i mångmiljonklassen. Gästerna de hade haft ombord hade blivit hämtade av annan båt, så det var bara besättningen kvar. De hade även tillkallat dykare som nu höll på att jobba med att trassla ut kättingen från Riva-båtens propeller. Allt medan vännerna på Goodvibes nu tillsammans med Kapten Betong jobbade från deras håll. De dök ner och lyckades schackla loss ankaret och ta upp på däck med hjälp av ett fall. Men kättingen, den satt obönhörligt i den andre båtens propeller och var så illa tilltrasslad att tiden gick och solen höll på att gå ner.

Till slut så kom Rivabåten loss och då var det bara Goodvibes galet uppsnurrade ankarkätting kvar att reda ut. Medan dykbåten bogserade Goodvibes sakta över viken så trasslades det sista ut. Därefter kunde ankare och kätting kopplas ihop på nytt och de kunde ankra om. Vännerna kunde pusta ut!

Vi gick senare över till Goodvibes för en välbehövlig sundowner, lokalproducerat vin från den lilla bondgården vi dagen innan besökt, samt pecorino-ost och delikatesskorv. Vi summerade händelsen och vi fick veta lite mer om vad som hade hänt. Det hade blivit lite småskador men mest så hade Riva-båten farit illa, inte minst lackskador hade den andra båten fått. Vännerna berättade att de bådas försäkringsbolag hade kontaktats och det hela ska lösas via Riva-båtens försäkring som ju var den olycksorsakande båten.

Nu slutade det hela tack och lov väl ändå. Ingen blev ju skadad. Vilket är ju det allra viktigaste. Samt att inget är mer skadat än att Goodvibes kan fortsätta sin segling utan avbrott.

Ja vi säger bara…vilken grej…

Skepp o Hoj!

Cannigione, Sardinien, Italien 

-Jag har hyrt bil, ska ni med? Det var vår norske vän på båten Vaare som ställde frågan. Och ja, det ville vi ju. Vi var ju mäkta nyfikna på vad Sardinien kunde tänkas erbjuda ett par nyfikna skandinaver, inåt land dit våra båtar inte når.

Vi fick ställa klockan på sju för att inte försova oss. Bara att behöva vakna till ett larm är en chock, vi är så ovana nu så det kan inte vara nyttigt för hjärtat. Men med lite te i magen så kom vi upp och iväg för att hämta bilen. 

Med Kapten Betong som chaufför, vår vän som kartläsare och Pimpsten i baksätet tillsammans med vännens fyrbenta hund vid sin sida (ja…de flesta hundar brukar ha fyra ben) så gasade vi iväg med kartor och broschyrer i högsta hugg.

Vi hade på turistinformationen frågat om några sevärdheter värda att se (ja för att det heter sevärdheter så behöver de ju inte vara sevärda). Vi var ju framför allt mäkta nyfikna på området där människorna här blir så rysligt gamla där de lever till synes friska och vitala i över hundra år. Jo det fick vi veta, att byarna kring Nuoro, där lever de länge. Vi fick förslag om att besöka Olieno, Orgosolo och Orune. Den sistnämnda tyckte vi enligt kartan verkade ligga väldigt intressant högt uppe på ett berg, 745 meter över havet. Vi bestämde oss att åka dit, till Orune. Lustigt nog så heter byarna kring Nuoro något som börjar på bokstaven O.

Vi tog först kustvägen ner mot staden Olbia som ligger på den östra sidan av ön. Detta för att därefter ta ut på en annan väg som skulle leda oss ner mot Nuoro och de närbelägna bergen där. Kapten vid ratten förkunnade att en sådan strapats nog krävde en kopp kaffe på vägen. Och vi andra höll med, det är ju inte bara målet som räknas med en sådan här dag, utan även vägen däremellan. När vi kommit ut på mindre vägar söder om Olbia så sladdade vi in vid ett café. Nu var vi definitivt på en plats dit inte många turister hittar, varken caféägaren eller någon gäst pratade engelska. Men det fungerade fint ändå. ”Due cornetti con marmelatta e due cappuccuni” beställde Pimpstenen åt sig själv och Kapten. Ägarinnan som var en frisk fläkt pratade glatt med oss…på italienska, men vi var alla glada och med teckenspråk därtill så gick det bra. Innan vi åkte därifrån så blev det kramkalas och uppställning för fotografering. Jo det skulle nog inte dröja länge förrän hela byn visste om det något exotiska besök från nordbor på byns café. Vi själva fick också en god eftersmak, inte bara för att den lilla marmelad-croissanten var mäkta god…utan för att tre cappuccino och två bakverk kostade enkom 5,20 euro totalt! Det är tydligen bortom turisthaken som man ska ta sig…

 

Dekorativt cappuccino med kakao strött över hela koppen. Riktigt gott kaffe!

 Den friska fläkten från Sardinien, caféägarinnan vars leende kunde smälta allas hjärtan…

Ut på vägen igen och mot Orune, en av byarna där befolkningen lever länge. Sista biten så gick det brant uppför och Kapten fick ratta den lilla bilen intensivt i kurvorna, det verkade aldrig ta slut. Höger-vänster-höger-vänster och det slog lock för öronen där vi puttrade fram längs smala serpentinvägar. Men till slut så kom vi fram till Orune och där blev vi väldigt förvånade.

 Vi fann gratis och gott källvatten uppe i bergen…Sardinien är en grön ö, kanske för att de många och höga bergen behåller vattnet som regnar och snöar över området om vintrarna. Och som sedan rinner och filtreras genom de många gruslagren utefter bergssidorna. Längs med vägarna så varnades det för snö och halka…men nu hade vi temperaturer kring 30 plusgrader så vi antog att det inte gällde denna årstiden…

Vi hade i vår enfald trott att vi skulle komma till en pittoresk liten bergsby. Istället så var byn nästintill en liten stad. Husen var fyrkantiga och stod som hårda kantiga sockerbitar strax nedanför bergstoppen. Vackert målade i pastellens alla färger. De flesta husen såg nyrenoverade ut, men här och där dök det upp någon gammalt hus som skvallrade om dess många år på nacken. Vi promenerade runt en stund i den öde byn, vi hade prickat in eftermiddagens siesta. Vi såg inte till många människor och det var stört omöjligt att finna oss ett ställe att äta lunch på. Enligt Wikipedia skulle Orune inhysa kring 3000 personer. Men vid en liten bar så fann vi någon att prata med där det stod ett par män. Vi fick veta lite mer om Orune.

 Nytt och gammalt sida vid sida, men det mesta nyrenoverat. Vi fastnade dock för de gamla husens charm…

 Här är en av få platser på jorden där man har störst chans att bli över 100 år och frisk hela livet dessutom. Det stämde inte alls av den bild vi hade innan vi kom hit. Siesta råder och gatorna står tomma…

 

 Charmigt på de ställen där tiden stått still…en dörr lika gammal som de äldsta i byn månne?!

 

 Någon har planterat vackra blommor på en balkong till ett öde hus…enormt smakfullt på något vis…

 

Utsikten över några trötta hustak i Orune…i bakgrunden syns vackra blånade berg…

 

 

Jo visst fanns det ovanligt många gamla i byn, flera av dem var över 100 år och den äldste nu levande var108 år. Och byn hade under de senare åren genomgått en ansiktslyftning där man renoverat de gamla fallfärdiga husen. Vi tackade glatt för informationen och hoppade in i bilen igen och drog norrut. Vi fortsatte längs med de slingriga bergsvägarna tills vi kom till en liten by vid namn….

…trumvirvel…

Onani !!!

Ja, vi sa ju att platserna här inte sällan börjar på bokstaven O, men att en skulle klinga till namnet Onani var otippat. Vi skrattade gott åt ortsnamnet. Vi fotograferade oss framför orts-skylten och vi spekulerade hej vilt kring namnet på byn. Vi tänkte att det nog låg i naturens sak att byn verkade vara på dekis, ingen reproduktion av nya generationer torde ju existera i Onani-byn. Inte heller här fann vi någonstans att få inmundiga en lunch. De människorna vi såg, här liksom i Orune hälsade glatt och välkomnande på oss. Men något öppet matställe fann vi inte.

Vid kanten av byn Bitti (den börjar inte på O) så fann vi ett litet café där vi drog i handbromsen. Vi behövde en vätskepaus igen för timmarna hade gått. Tre kaffe, tre smörgåsar med delikatesskorv och en stor flaska Aqua Minerale kostade 5,10 euro bara. Galet billigt, eller om de missade att ta betalt för allt. Stoppet blev dock kort för vi ville nu norrut för att besöka ett av de många arkeologiska platserna som finns på ön. Det finns över 8000 fornlämningar på Sardinien; gravar, bostäder och fästningar även kallade Nurager.

Nurager var de antika sardernas hus och nuraghe (sardinska) betyder också ”stort hus”. Byggnaderna byggdes sinnrikt och var utformade med rum och korridorer och trappor till ytterligare våningsplan. Vi stannade vid ett av öns alla Nurager och vi lät vår fyrbente vän springa fritt då vi var ensamma på platsen. Denna Nurag var från bronsåldern och uppförd kring år 1600 före kristus. Vi sprang in och upp i borgen och vi lekte i korkekslunden intill. Vi förundrades över denna vackra plats där människor här hade bott och verkat för mer än 3500 år sedan.

 Spännande språng, rum och trappor fann vi i Nuragen…

 

 -Älskling, jag har köpt oss ett hus. Kapten försöker locka sin kvinna till att flytta upp på landbacken…

 

 På väg upp mot toppen av Nuragen…

 

 Utsikt över omgivningarna…

 

 Kungen på tronen…här försedd med vakthund utan för huset…

 

 Pimpsten passade på att leka i korkeken…

 

Så. In i bilen igen och vi fortsatte norrut. Vi hade ännu inte funnit oss något vettigare att äta. Till synes så verkar man på den sardinska landsbygden bara hålla restaurangerna öppet om kvällen. Men framför allt så var det glest mellan restaurangerna och vi som trodde det skulle vara bland det lättaste att finna. Det kändes nästan som det var enklare att hitta en 3500 år gammal Nurage än en öppen restaurang under siestan. Vi for genom det vackra landskapet och plötsligt så såg Styrman Pimpsten en vägskylt och skrek:

-STOPP!!!

Vi backade tillbaka och läste. Det var ett av öns agriturismo-ställen. Agriturismo är en kombination mellan bondgård och restaurang och en del erbjuder även boende. En viss andel av produkterna måste vara producerade på gården för att få använda ordet agriturismo om sin verksamhet. Här serveras inte sällan typiskt sardinska specialiteter. Som till exempel helstekt spädgris, porceddu. Eller öns berömda ost, pecorino som kan tillverkas av såväl får- som getmjölk. Ja och förutom detta så är det brukligt att finna gårdstillverkning av honung, oliver, olivolja, korvar, vin och bröd som exempel. Nu visste vi att det skulle krävas en förbokning på minst ett par dagar för att få äta middag på en Agriturismo-gård. Men på skylten så stod det även att de sålde pecorino-ost, varför vi svängde in där.

Vi blev genast mottagna med stort hjärta av en äldre man och hans kvinna som stod i köket. Ingen kunde engelska utan vi fick använda de få italienska ord vi kunde. Vi blev hänvisade fram till ett enkelt bord i husets källare. Här pågick tillverkning av ost bland annat. Den gamle mannen lät oss provsmaka gårdens vita vin, bärlikör, tre sorters ostar, korvar…våra hjärtan sjöng av lycka och vi fattade inte riktigt att vi från ena stunden ute på den dammiga vägen nu helt plötsligt satt hemma hos en sardinsk bonde och åt av hans mathantverk. Godare och mer genuint hade vi nog inte smakat förut. Vi fick en rundvisning och vi ville såklart handla med oss några av gårdens fina produkter. Ja fattas bara annat, för det sägs att det är öns pecorino-ost och vin som bidragit till att sarderna blir så rysligt gamla och vitala.

 Enkelt och trivsamt hemma hos den sardinske bonden…

 Kaptens ögon lyser…han har hamnat i det kulinariska himmelriket…

 

 Get- och fårmjölk förvaras i dessa tankar…eller om de innehöll vin…det framgick inte riktigt…

 

 Ostar i långa rader…

 

Vi fick veta att vi skulle behöva vänta på den ena av ostsorterna, den behövde hämtas från något närbeläget annex. Under tiden fick vi åka bort till getbondgården och vi såg precis när getterna blev utsläppta efter sin mjölkning. Men de hade också en massa hundar på gården och det blev ett vilt skällande mellan vår väns hund i vår bil och de vaktande fårahundarna. Vi ville ogärna gå ur bilen för det kändes som detta var ett revir vi inte skulle utsätta vår fyrbenta vän för. Så vi dammade tillbaka till bostadshuset och då blev vi vinkade in igen. Den gamle mannen höll just på att trä på en halv spädgris på ett spett. Han saltade och så hängde han upp den vid elden som han startat upp.

 Nymjölkade getter har just släpps ut från stallet…

 

 När vi kom tillbaka så höll den gamle mannen på att förbereda en porceddu, grillad spädgris. En sardinsk specialitet som kvällens gäster skulle bli bjudna på. Man måste boka bord två dagar innan för att få plats i restaurangen som låg en trappa upp i boningshuset. 

 

Om fyra timmar är spädgrisen grillad och klar…då kommer gästerna… Här lever man med naturen på ett sätt man gjort i urminnes tider och gården är så långt ifrån en modern industriell djurproduktion som man bara kan komma…

 

Ja så kom då vår beställda ost och vi handlade även med oss vin och korv. Nöjda och tagna av denna upplevelse så kunde vi inte annat än leende åka vidare. Men nu blev det mot en stad där vi garanterat kunde hitta oss en restaurang. Det hade nu blivit kväll och våra magar kurrade, där låg ju bara lite ost och korv och skramlade i botten av magsäcken.

I den vackra staden Tempio Pausania så fann vi en mysig pizzeria och där fick vi oss äntligen ett skrovmål. Vi valde alla tre den pizza som föll oss bäst i smak, Kaptens fyra ostar. Styrman Pimpsten satsade på en pizza med aubergine och vår vän fann en läckerhet med anjovis, kapris och färska tomater.

 En pizza med aubergine…en ny favorit hos Pimpsten…

 

 Vackra hus i Tempio Pausania…

 

 När det började skymma så tog vi oss hem, till våra väntande båtar…

 

 

När maten var äten så var vi trötta, det hade börjat skymma. Så vi packade in oss i bilen och for tillbaka till Cannigione där vi lämnade hyrbil och for ut med jollen till våra väntande båtar. Det tog inte lång stund att somna. Med lyckliga magar och äventyrliga minnen. Vilken dag!

Skepp o Hoj!

Cala Liscia, Sardinien, Italien

Hej Hopp. Allt är bra med oss…vi fick några omtänksamma frågor och funderingar från vänner och familj med anledning av den tsunami som slog in mot Menorca och Mallorca häromdagen. Särskilt Ciutadella drabbades och där var vi ju nyss känns det som. Nu var det ju inte en tsunami av gigantiska mått, men gott och väl för att ställa till lite oreda. Tacksamt nog så var stränderna inte fulla med människor då tsunamin slog in. Men uteserveringar precis intill vattnet och båtägare fick känna av den med stök och bök innan de fått ordning på allt. Ingen verkar ha skadats tack och lov. Enligt uppgifter så ska vågorna ha varit 1,5 meter hög. Det är sannolikt värre att vara på en strand med småbarn när en sådan våg kommer, än att ligga på ankare en bit utanför i viken. (denna tsunami var dock inte orsakad av ett jordskalv, utan det var en meteorologisk tsunami som uppstår på grund av lufttrycksförändringar). 

Så allt gott med oss.

Nu har den värsta blåsten dragit över för denna gång, ny är på väg. Vi vet inte om detta är helt normalt för Medelhavet. Det är ju lite känt för att blåsa allt eller inget här. Men vi hör folk omkring oss som säger att vädret är lite upp och ner denna sommar, och var så även i vintras. Efter nyår så avlöste stormarna varandra och hela våren och försommaren var kall. Stormar fick vi erfara i Gibraltar och i Marocko tyckte vi inte alls det var så varmt. Där pratade alla vi mötte om det, att det var ovanligt kallt.

Och hemma i Sverige så är det ju extremvärme nu med skogsbränder som härjar. Medan vintern var kall och lång med mycket snö i hela norra Europa. Man undrar ju lite om detta tillhör naturens normala svängningar, eller om det är miljöförstöring eller något annat vi inte känner till… Vi själva seglar ju just nu där vi har två kontinentalplattor som ligger mot varandra, med risk för såväl skalv som vulkanutbrott. Området är rätt aktivt, med mindre skalv emellanåt och vulkanen Etna har börjat vakna till liv igen. Hon har haft flera utbrott på senare år, små tack och lov. Så det blir nog något större utbrott ”snart” vad det lider. Men det är ju omöjligt att veta om ”snart” i det här fallet är år 2018 eller om 175 år. Oavsett, så måste den säkraste platsen i området vara att befinna sig på en båt ute på havet.

Det är spännande med naturen så säg.

Här har vinden bedarrat en aning och vi kommer kasta loss idag och ta oss till ytterligare en ankarvik innan vi seglar in i Maddalena Arkipelagen. Vi vill bunkra upp med lite färskvaror och fylla på med vatten även om vi har rätt gott om det sistnämnda ännu. Vännerna önskar sig en tvättautomat och att få fylla på diesel också. I nästa ankarvik så finns allt detta att tillgå i byn som ligger bara en kort jolle-färd ifrån.

Något att nämna kring ankring här i Italien. Det är förbjudet att ankra närmare än 300 meter från en badstrand och 100 meter från övrig kust. Men förhåller man sig till detta så är Italien (i vart fall så här långt) väldigt tacksamt att segla i.

Jo, och på tal om vädret så går vår segling långsammare än vad vi först trott. Inte för att det gör oss något, vi seglar inte efter någon tidtabell. Men vi hindras inte sällan av att det kommer hård blåst som drar in och som vi får ligga och vänta ut. Vi är därför glada och tacksamma för att vi inte har ett djärvt mål att nå och ett datum för när vi behöver vara tillbaka. Detta gör att vi heller aldrig behöver ”chansa” på vädret. Vi seglar när vi vet att det är säkert.

Nä, enligt devisen ”en sjöman kommer när han kan” så fortsätter vi vårt glada äventyr. Dock så ser och hör vi om seglare som spänner sin båge väldigt hårt, där de under några få månader har som mål att komma så långt bort som det bara är rimligt. Det blir inte särskilt avslappnande när man har klockan (förutom vädret) att hela tiden titta på vill vi tro. Man kliver aldrig riktigt ur ekorrhjulet då…

En del inser längs med resan att det är rätt stressigt att tvingas segla på varje seglingsfönster. Vi har följt S/Y Nannys äventyr och de gjorde det kloka valet att ändra sig och ”bara”segla till Karibien under deras 3,5 års ledighet, istället för att hinna ta sig jorden runt. Det har varit minst lika roligt att läsa om deras äventyr iallafall. Man får möjligheten att besöka många platser som man annars bara hade seglat förbi. Besättningen på S/Y Nanny ser ut att ha haft det väldigt skoj och avslappnat under deras tid i Karibien, men nu är de på väg hem…bra gjort!

Ja hellre ser vi bilder på glada leenden i vackra ankarvikar än rynkade pannor ute på stora hav. Vi blir glada när vi ser att människor drar ner på sitt tempo… Vi människor behöver chilla mer!

Så ha en trevligt dag, har du semester så chillar du säkert redan. För inte far du väl runt med fullt schema fast du är ledig. Då är det dags att stryka några beting, boka av och låta luft komma till din almanacka. Och se vad den lediga tiden gör med dig när du inte per automatik fyller på med nytt.

Låt det ske, och det går (fast det kan ta lite tid att ställa om). Lycka till!

Skepp och Hoj!

 (…är något helt nytt för oss…men rätt skoj…)

 Cala Liscla, Sardinien, Italien

Vi lämnade viken med de höga svallen på söndagsmorgonen. Vattnet låg platt utan en krusning och det var skönt att få lite stilla med lugn och ro efter ett drygt dygns rejält gungande. Vi puttrade ut ur viken och när vi kom ut på havet så fann vi en badboll som flöt mitt ute på havet och vi gjorde en livräddande insats och bärgade bollen. Det visade sig vara lättast för Kapten att hoppa i vattnet och hämta bollen…vattnet låg spegelblankt. Hö hö hö…det måste ju vara detta man menar när man säger bollhav… Vårt lager av funna bollar ökar stadigt men säkert, vi kan snart öppna en sportbutik.

Efter lunch så kom äntligen vindarna och vi kunde hissa segel. Efter tio timmar till havs kom vi fram till Baia di Santa Reparata, en vacker ankarvik för lite nattlig vila. Nu seglar vi bara med båten Goodvibes för tillfället då vännen på Vaare har gjort en avstickare till Korsika och Susan har valt att segla söderut längs med Sardiniens västkust.

Vi paddlade över till Goodvibes för en enkel grillafton och efter många skratt och god mat så tackade vi för oss och tog oss tillbaka till Wilma och somnade gott. Vi fick en lugn och stilla natt.

Dagen därpå, på måndagen så gick vi ut ur viken vid 11 snåret. Vi hade bara 15 distans att göra till vår nästa vik. Vi fick en fantastisk segling där vi kryssade oss fram.

Så nu ligger vi i en bukt som heter Cala Liscla, som ligger precis intill Maddalena arkipelagen som även är ett naturreservat. Man måste lösa seglingstillstånd för att segla här. Så det gör vi lämpligt innan vi lämnar denna vik, så vi slipper straffavgift. Men vi ligger även här för att vänta ut det blåsväder som nu har slagit till med full kraft. Lite svårankrat är det för att bottendjupet stupar rätt plötsligt. Det går från 2,2 meter till 15 meters djup på bara några få meter. Vi droppade ankaret där det var 9 meter djupt. Som i ett trollslag så började det blåsa upp rejält, bara någon timme efter att vi kommit fram. Tre båtar i viken började dragga och vi själva har släppt ut 75 meter kätting. Vi sitter gott fast i botten men vi hoppas att det inte ska bli en vindändring åt syd…då sitter vi uppe på stranden. Att lägga ankaret längre ut vill vi inte heller…för där är det väldigt djupt.

Vi är såklart glada för våra 100 meter 10mm grova kätting och vårt 33-kilos tunga Rocna-ankare. Det är nu skillnaderna visar sig båtarna emellan, vilken utrustning man har valt på sin båt. Så det blir att hålla lite vakt på vindrikningen…men den ska ligga västlig hela tiden är sagt. Men i övrigt, inga svall härinne som i förr-förra viken. Vi har det gott.

Många seglare har nog valt att gå in i hamn. Men vi avstår gärna för här intill kostar hamnen 120 euro per natt (1200 kr ca). Det byar i skrivande stund mellan 20-25 meter per sekund och på var och varannan ankrad båt så ser man båtägarna stå i fören och hålla koll och hålla tummarna för att de inte ska börja dragga. Däremot har vindsurfarna vaknat till liv…de far som projektiler över viken.

I dagarna två kommer vi ligga inblåsta. Men sen hoppas vi att vi får vår belöning. En underbar segling i naturreservatet La Maddalena. Vi hoppas det finns plats för två båtar till…för tittar man på Marinetraffic så ser man att det är rätt så knökfullt här. Vi har ju lyckats pricka in högsäsong…precis som vi inte skulle. Pah! Men vad gör väl det…seglingen blir mer lik den i Stockholms Skärgård kring midsommartid och det kan ju ge en lite barndomsminnen tillbaka.

Skepp o Hoj!

(…så är det väldigt enkelt…och fyllt av glädje och tacksamhet…)

Den ljumma vinden smekte över hav och nejd och fick vattnet att lysa i pastellens blå färger. Besättningen tog en dag ombord i väntan på att blåsten skulle bedarra. Fick tiden att gå genom plock och pyssel i skutans alla vrår. Vinschar blev smörjda, kläder sorterade.

Under den sena eftermiddagen så bedarrade vinden. Tystnaden la sig och en delfin lekte i det syremättade vattnet en bit från båten. Kanske att fisk lurat in den i viken. Vi tog jollen in till strand och fick fast mark under fötterna. Nu var det länge sedan vi beträdde stenar, sand och gräs och solen låg lågt över himlen och varslade om dess försvinnande. Vi sparkade runt längs strandkanten, letade vackra stenar och drivved. Pratade med vänner och lät hundar leka. Vi fann skräp och plast och bestämde oss. I morgon kommer vi tillbaka. För en grillafton i solnedgången, men innan så städar vi. Som en städfest där vi tackar naturen för att vi fått låna den en stund, där vi efteråt tar med oss det som vi människor spritt ut. Plastdunkar, petflaskor, snörstumpar… Inte ens naturreservaten är fredade…

 

 

Det gick någon timme eller två. Samtalen avlöste varandra. Vi slog oss ned och lät de fyrbenta vännerna fortsätta sin lek. Liten och stor men de gick fint i hop. Och det slår oss, att det mest värdefulla är gratis…vänner…kärlek…naturen.

Så bryter vi upp. Tar oss hem i den mörka natten. Vi somnar gott i vår trygga koj. Hand i hand.

Skepp o Hoj!