(…denna gång möts gammalt och nytt och vi får känna av lite sängväta…)

 

Hallå i Stugorna. Hoppas det inte brinner i knutarna där hemma…hö hö hö! Ja det där var nästan ett skämt i starkaste laget så här när hela Sverige står i brand. Vi följer rapporteringen hemifrån och vi ser att människor hjälps åt för att rädda och underlätta. Sverige får hjälp från andra länder i brandbekämpningen också. Det är en fröjd att se att vi kan lösa många problem genom samarbete över gränserna. Nu hoppas vi att bränderna inom kort är släckta så att alla människor som varit hjältar ute i skogarna, brandmännen inte minst, kan få åka hem till sina familjer för lite vila och kärlek.

 

Här i Cannigionebukten har vi det bra. Nu blåser det rätt duktigt. Men vi ligger hyggligt skyddade så det är egentligen bara blåst och inte alls så mycket svall som når oss. Fast nog kan det hända saker ändå. Vad sägs om denna morgonens uppvaknande. Styrman Pimpsten har vid sin sida av sängen ett sovrumsfönster, eller ventil som det heter på båtspråk. Och plötsligt vaknar hon av att någon kastar in en ”hink” vatten över henne. SPLATSCH! Det visade sig vara en passerande motorbåt som lyckats skapa en våg hög nog att leta sig ända upp till ventilen och sovande besättning. Första gången det hänt när vi legat på svaj. Vi håller alltid ventilen stängd när vi seglar för att inte sänka båten, vilket man långsamt gör om man seglar på en kryssbog och båten lutar kraftigt. Nu for vi upp som två sömndruckna projektiler när vattnet forsade in. Vi fick ur det dyngsura täcket som direkt kunde hängas på tork uppe på däck. Och Styrman Pimpsten fick torka sig med handduk, där hon överraskat vaknat av allt det blöta. Tala om sängvätning!

 

 

Häromdagen hände en annan ovanlig sak. Något gammalt mötte något nytt. Det gamla bestod i en före detta äkta man till Pimpsten. Han stod här på piren i Cannigione med sina två underbara barn, de två yngsta ska poängteras (som inte är barn till Pimpsten). Det nya bestod i Kapten Betong som ju är den senaste i raden av äkta män, och den sista! Jo visst har vi setts förut allihopa…vi har haft kalas med fikastunder och middagar. Alltid trevligt, men brukligt har det ju varit att de gemensamma barnen mellan Pimpstenen och Exmannen närvarat då. Nu var inte dessa barn med (barn och barn…de är ju för sjutton 33 och 32 år gamla…gubbar och kärringar snart). Så då fick vi leka utan dem. Vi sökte oss en trevlig restaurang där vi åt lunch och pratade om Sardinien och livet i övrigt, om tiden som flutit sedan vi senast sågs. Vi kan verkligen rekommendera folk som inte har något fungerande umgänge med sitt ex att börja lätta på locket. Sannolikt har ju en före-detta varit någon man hyst stor kärlek för en gång i tiden och det verkar ju konstigt om man plötsligt skulle se varandra som främmande varelser från två olika planeter. Särskilt om många år hunnit rinna i bäcken.

 

Så nu väntar vi bara på att få tillfälle att träffa de övriga föredettingarna under vår seglats. Ni är alla välkomna!

 

Vår norske vän på Vaare har fyllt år också. Häromkvällen var vi ombord på hans skuta och firade honom. Han bjöd på så god mat att den gav oss en paltkoma av guds nåde. Det är farligt med människor som lagar god mat. Vi har aldrig förut sett det som mordvapen. Men Kapten låg i sängen efter vi kommit tillbaka till Wilma och kippade efter luft. Så vi kan inget annat göra än att varna er…blir ni inbjudna på middag av vår vän så kör intensivträning innan. Ät en störtad tibetansk tempelälg och skölj ner med Amarone så kommer ni vara väl förberedda inför kalaset. Ja som ni förstår så är ju detta ett väldigt gott betyg åt vår vän. Han lagar så himla god mat så han borde gå i tröja med varningstext,

 

Här kommer en riktig stekare, den enda av sitt durkslag!

 

Vi promenerade runt lite i Cannigione och vi hade våra vattendunkar med oss. En sak kan vi säga…och det är att sarderna är ett himla trevligt folk (jo det heter sarder men man kan också säga sardinare…men det låter lite fiskaktigt tycker vi). Vi har sedan vi kom till Sardinien försökt att få våra dunkar påfyllda vid tre olika tillfällen. Och av tre gånger så har vi inte blivit nekade en enda gång. Lite skillnad mot Balearerna där vi ständigt nekades och inte ens kunde få vatten mot betalning. Så nu senast med två dunkar fyllda till brädden så trillade ena hjulet av vår fraktkärra från IKEA (den som vi fiskat upp ur sopcontainern i Amora i vintras). Vi hade ingen möjlighet att laga den på plats nu, Kapten stod i shorts och inte nationaldressen Snickarbyxa. Så hela vägen tillbaka så drog Kapten vagnen med tunga vattendunkar på medan Pimpsten vartannat steg gick och sparkade på hjulet för att den inte skulle trilla av hjulaxeln. Ett teamwork av högsta klass! Väl hemma så lagade Kapten vagnen så nu går den att använda igen. Men oavsett…sarderna är tålmodiga och vill hjälpa till och de är vänliga. Och då ska ni veta att det här är en populär plats för turister att besöka. Heja Sardinien och dess folk sarder!

 

Här i Cannigione så är bebyggelsen vansinnigt smakfull…den är blygsam och uppträder i de låglänta partierna utmed de böjande gröna kullarna. Den ena trädgården är vackrare än den andra. Husen som många är enfamiljshus har smakfull arkitektur där så gott som alla får utsikt över det Medelhavsblåa vattnet. Plötsligt så slår det oss att Cannigione med sin ankarvik och hamn, badstrand och lilla centrum med små restauranger, glasställen och caféer har blivit ett av resans höjdpunkter så här långt. Inte dåligt då vi har besökt otaliga platser, så många att vi själva tappat räkningen.

 

Vi har startat upp en fabrik av ringa mått. Numera så tillverkas soltorkade tomater i en rasande fart. Där de senare läggs i olivolja med vitlök och medelhavskryddor. Under sprayhooden så får vi lite av ett växthus och där går det undan i solen. Tala om projekt Sunshine!

 

Mer har vi inte att rapportera för stunden. Men vi återkommer med mer från denna sagolika ö, så fort vi utsatt oss för något nytt värt att skriva om. Men tills dess så bjuder vi här på lite vackra bilder från Cannigione. Var så goda.

 

Skepp o Hoj!