Med sex ankarnätter utan en fot satt på landbacken så var det skönt att komma till en by där vi kunde klampa runt i. Det är något konstigt med italienarna…vad de än berör som har med mat att göra så blir det himmelskt gott. Det enkla är så mycket godare än annars. Den annars så tråkiga Pizza Margherita med bara ost och tomat är den man gärna vill ha nu. En italiensk tomatsås där smakerna och balansen mellan syra och sötma sitter perfekt. Den smälta osten som mjuk och len i sin ton ackompanjerar tomatröran med en fantastisk struktur. Ostens täcke är inte alls för tjock. Men ändå vill den rinna. Den rinner gärna lite av pizzan, ner på tallriken, ner på hakan, ner i gommen och ner på tröjan. Likt en kärleksfull brottningsmatch så hanterar man maträtten efter bästa förmåga. Och man är bara lycklig. Inget degigt pizzabröd. Inte för tunt eller för hårt. Inte för tjockt. Kryddorna. Dofterna. En enda stor tallrik med kärlek. Vi har kommit till mathimmelen och vi hoppas att ifall det är dags för ett möte med Sankte Per redan nu, att han är förklädd till en pizzabagare från Cannigione med en Pizza Margherita i var hand. Tänk om man blev nekad tillträde och inte fick komma upp till den saliga italienska mathimmelen utan blev hänvisad ner i källaren. Där kall gröt och torra kex från snålaste Småland råder…

 

 

 

Men vår sparsamhet då, där vi älskar att bara LITE glänta på plånboken? Vi kan inget annat göra än att vädra den lite mer nu. Släppa ner lite kulinariska toner mellan euromynten. En gelato, italiensk glass. Lika förförisk som pizzan. Pasta, al dente och rykande het som fått sås och permesan på sin topp. Italienskt rödvin, där den milda och snälla Sangiovesedruvan utan hög alkoholhalt sitter som smäck. Till och med Aqua Minerale, vanligt mineralvatten smakar bättre här. 

 

Ja som ni hör så har vi inte bara lagat svensk pytt i panna ombord på Wilma senaste dagarna. Utan vi har fallit lite för det som italienarna erbjuder i matväg såväl från mataffären som på restaurang. Vi njuter och vi har nog aldrig känt oss mer harmoniska än här vill vi tro. Cannigione…vi vill gärna tro att detta bara är ett av alla de underbara platser på Sardinien som vår herre skapat på jorden. Människorna är vänliga här, de verkar öppna till sinnet och är mycket hjälpsamma. 

 

 

 

 

Sardinien tillhör ett av världens Blå zoner där människorna lever mätbart längre och är friskare än oss andra. Särskilt i provinsen Nuoro som ligger strax söder om oss. Där finns en ovanligt hög koncentration av manliga hundraåringar. Ja damerna blir gamla de med. Och vi kan förstå det. På Sardinien stressar ingen till synes men de rör sig och gnetar på. Sannolikt så äter de himmelskt god mat som lagas från grunden av fina råvaror. Människorna här ser nöjda och glada ut, chilla och avslappnade. Att vara lite avskärmad från resten av världen då Sardinien är en ö har nog gjort dem gott. Det känns inte som Mc Donalds kommer slå ner sina bopålar i Cannigione i första taget…vi tror faktiskt inte att en italienare skulle gå dit ens. Och sen…klimatet…Gaaah! Gud hade en bra dag när han skapade Sardinien och Cannigione…

 

Nu tror ni säkert att vi på Wilma fått värmeslag och blivit djupt religiösa. Men det har vi inte, inte i vanlig bemärkelse. Men visst…saliga är vi…i maten, i klimatet, i naturen och i folket. Ska vi försöka hitta något på minussidan så skulle det väl vara prisläget. Matpriserna i butikerna och på restaurangerna ligger betydligt högre här än i Spanien och Portugal…vi snuddar på svenska priser. Samt att det är svårt att finna ställen att göra sig av med sopor på. Det finns gott om små papperskorgar ute på stan, men inte någonstans där vi båtägare som ligger på svaj i viken kan göra oss av med vårt avfall. Så nu packeterar vi om våra sopor till minimala sådana, så vi lätt kan slinka ner en liten påse i en av de mindre korgarna utmed vår promenad. Inget världsligare problem för oss och papperskorgarna töms dagligen på stan och inget ligger nerskräpat på backen. Cannigione är ett prydligt och rent ställe och hit verkar inga grisiga turister hitta, bara de skötsamma.

 

 

 

 

Vi bunkrar mat och vatten och utforskar omgivningarna. Och skulle vi inte till La Maddalena då? Jo jo…det kommer. Vi ska bara njuta lite och göra annat skoj först, samt vänta ut det blåsväder som kommer dra över oss i helgen…

 

…sen så…

 

…för vem har bråttom iväg från Paradiset? Inte vi i vart fall.