(…vi kysser Cartagena farväl och seglar till vackra Mar Menor där vi finner Susan på svaj…)

Vi är i ett innanhav, i en lagun närmare bestämt. I Mar Menor. Mar Menor betyder ”det mindre havet”. Det finns en anslutning från Medelhavet, via en kanal, som vi tog hit. Och har man mast på sin båt så måste man även vänta på broöppning. Efter en fantastisk snabb segling på 25 nautiska mil från Cartagena så kunde vi lägga oss i väntfållan utanför bron. Ja vi vet inte vad annat att kalla det, än väntfålla. Det finns ingen väntbrygga någonstans, utan man har pålat ner en järnkonstruktion i vattnet för att skapa en skyddande vik. Och där får väntande segelbåtar ligga på ankare i väntan på att bron ska öppna.

Bron öppnar varannan timme från klockan 10 på förmiddagen och den sista öppningen är klockan 18. Kommer man senare så får man ligga kvar i väntfållan på utsidan. Vi kom fram tjugo minuter före sex. Just i tid till den sista öppningen för dagen. Jippie! Detta var inte alls självklart att vi skulle hinna. För vi hade kommit iväg lite väl sent. Men vi hade haft en frisk vind med oss hela seglingen utan stora vågor. Lite av ett drömscenario för en seglare. Och vi nådde häpnadsväckande 9 knop med vår bastanta dam till båt. Utan hjälp av något tidvatten. Så att vi skulle hinna fram till sista broöppningen var inte alls givet som ni förstår.

Nu passade det oss extra bra att hinna in i Mar Menor samma dag. För till natten väntades det dra in ett blåsväder med vindar på 16 m/s. Man vill gärna söka sig ett gott skydd då.

Vi tyckte när vi kom till väntfållan att det inte var någon idé att droppa ankaret för bara tio minuter. Vi började cirkulera runt där. Och där fanns även våra vänner på båten Goodvibes som hade kommit fram en stund före oss. Men så fick vi höra från tornet som sköter bron att broöppningen var inställd. WHAT?! Skulle det inte bli någon mer broöppning för dagen….?

Vi fick strax därpå veta att det skett en bilolycka och att detta var orsaken till den inställda passagen av Mar Menor. Vi droppade vårt ankaret i väntfållan och började brassa käk. En sjöman måste äta oavsett vad som händer. Och snart fick vi veta att vi skulle få passera klockan 20. Gott mos! (ett uttryck som inte syftar på potatismos, utan på att något är bra).

Vi hann bli ett gäng båtar som skulle igenom bron. Mätta och nöjda i en värmande kvällssol så kunde vi fira upp vårt älskade ankare. Vårt Rocna. Vi sa lite på skoj och lita på allvar. Att ifall vi någon gång ligger ankrade i världens värsta oväder. Ja då ska vi inte be till Gud. Utan till dess designer och uppfinnare Peter Smith. Honom träffade vi och umgicks med på varvet i Lissabon. Nöjdare ägare till ett Rocna och till ett ankare över huvud taget finns nog inte. Bästa huvudkudden. Vårt ankare har aldrig svikit oss. Tack Peter, du är vår ankar-Gud.

Ja och så upp med ankaret och iväg. En liten karavan av segelbåtar följde varandra den korta vägen från väntfållan till bron. Brons som just höll på att lyfta sina gigantiska armar. Och snart var vi ute på andra sidan. I innanhavet, Mar Menor.

För en tjugo år sedan så var vattnet i Mar Menor, enligt dykarkillen i Cartagena, ett mindre paradis. I innanhavet fanns sjöhästar minsann. Vi hade sökt upp dykcentrat före avfärd för att fylla Kaptens dykartub. Kapten hade dykt på såväl Wilma för att skrubba propellern och inspektera skrovet. Samt att hjälpa några vänner som hade fått in ett fem meter långt snöre i propellern på deras båt. Även kaptenen på båten Goodvibes dyker och han behövde också luft. Så två starka män promenerade iväg med sina tuber. Och där hade de fått veta lite mer om Mar Menor, av killen på dykcentrat.

Mar Menor var tidigare ett mindre paradis. Men folk hade plockat sjöhästar utan att tänka på risken för utfiske. Samt att innanhavet blev nedsmutsat av oss människor. Inte minst så blev det en enorm algblomning i havet på grund av utsläpp, vilket gjorde det otjänligt att bada. Men sedan några år sedan så har man arbetat hårt med att återställa Mar Menor. Idag kan man absolut bada men man bör inte ta några kallsupar och man gör gott i att ta sig en färskvattendusch efteråt. Huruvida det kommit tillbaka några sjöhästar i Mar Menor vet vi inte. De finns nog inte längre kvar och vi vet inte om de kan planteras in på nytt. Men sorgligt är det när vi människor förstör vår natur. Fina skatter går förlorade för att vi människor är egoistiska och jagar snabba belöningar. Det är sorgligt att se.

 Så långt från land och vi har inte många meter fritt vatten under kölen…

 

 Ekolodet visar ett djup på 5,9 meter och vi är på väg till vår ankarvik (vi är den svarta båten på skärmen och våra vänner kommer strax bakom oss)

Inget djup i Mar Menor är djupare än 6,5 meter. Och det är inte mycket grundare heller. Så vart som helst i havet så kan du ankra utan att det blir för djupt.

Vi sökte dock en ankringsplats bakom en av de två öarna som finns här. Det skulle ju blåsa upp framåt midnatt. Och intill den ena ön som är formad som en boomerang, så fann vi skydd på dess ena sidan. Endast en annan båt låg på svaj där i viken. En liten rackare till båt, utan någon AIS. Vi tog kikaren och kollade medan vi såg solen gå ner i horisonten och färga hela himlen röd. Den lilla segelbåten var häpnadsväckande lik vår vän Susans båt. En tjej vi träffade på Algarve och som seglar ensam. Vi tog ett varv runt den lilla båten och visst minsann. Där stod Susan på däck och vinkade till oss med ett leende från öra till öra och med hennes stora hårsvall fladdrandes i vinden.

Jo hennes glädje gick inte att ta miste på. Att segla ensam tjej är rätt tufft. Och att segla ensam kan oavsett, vara rätt ensamt. Och att ensam ligga i en ankarvik utan någon annan båt i närheten när det ska blåsa upp till natten är nog dubbelt ensamt. Även vi hoppade jämfota av glädje vid åsynen av Susan. Så efter att vi ropat hej så frågade vi henne;

-Can we be your neighbors for the night??!

Ja ja ja, såklart hon ville att vi skulle lägga oss bredvid henne. Så vi och vännerna på Goodvibes släppte ner våra ankare strax intill Susan. Vi fick bra fäste i Mar Menor (sandbotten i hela havet). Och vi släppte ut rejält med kätting, 35 meter för att tryggt kunna möte den stegrande blåsten.

Ja vad är oddsen att hitta en vän i en ankarvik ute i den stora världen. Någon man inte träffat på flera månader. Nu har vi haft kontakt via modern teknik så vi visste att hon var i krokarna. Men att vi mer eller mindre skulle segla in i henne var otippat.

Nu har vi smitt planer för nästkommande dygn. Nu blir vi här ett tag för att umgås, vila och utforska. Vår vän från Gibraltar, han som tappade sin propeller, håller på att segla i klapp oss nu. Och kanske, kanske så hinner han också dyka upp till söndagskvällens grillning på stranden här. Vi kan tänkas bli ett stort gäng.

Så ni kan förstå. Att här bubblar det av glädje i maggropen!

Om vi vill segla hem?!?

Kyss oss i arslet.

Never.

När vi senast lämnade er med en textrad så var vi i örnarnas stad, Águilas. Jo smaka på ordet och tänk samtidigt på engelskans ord för örnar, eagles, så känns kopplingen vid. Natten hade gett oss ro och rejält med sömn då inga svall hade letat sig in i den stora viken. Viken där stadens bebyggelse utbredde sig runtomkring. Vi valde att ha en lugn morgon i sittbrunnen med storfrukost. Stekt ägg. Bacon. Kaptens favorit. Till en sval morgonluft avnjöt vi frukosten. Denna morgon som lovade sol och värme framåt dagen. Kapten pekade upp mot skyn och undrade över ett par stora fåglar som cirkulerade högt ovanför. Inte kunde det väl vara några snabbvingade sjöfåglar. Vi spanade och såg dem glida långsamt och majestätiskt högt uppe på den aningslösa blå himlen, med sina enorma vingar. Så slog det oss. Det var ju örnar, águilas. Staden bar ännu stolt sitt namn uppkallat efter skyns skarpseende övervakare. Och nu hade de oss i sina kikare.

 

Vi vaknar till en ny plats, denna gång i staden Águilas…

 

Någon timme senare puttrade vi långsamt ut ur viken. Våra vänner likaså. Vi hade tagit ett gemensamt beslut då vindarna lovade bli väl lätta. Att göra en kortare segling och ankra upp i en för oss alla okänd ankarvik. Klockan var gott och väl slagen middag och vi skulle göra ett försök att segla på eftermiddagens bris. Tiden före segling i Medelhavet så visste vi inte bättre. Att natten här ofta ger stiltje. Och att så länge fina ankarvikar finns att erbjudas sina seglande medborgare, så gör man gott i att söka sig en skyddande vik och en lugn sömn. Och vakna till en ny dag, ett nytt skådespel och en ny scen. Och när man sen känner sig redo, så drar man vidare. Till nästa plats. Och nästa.

 Våra vänner på S/Y Westmonsun. En vacker ketch med hissade segel…

 

Knallblå himmel. Svag vind. Men vi stängde ändå av motorn och gled fint över det svallösa vattnet i ett par knops fart. De vackra bergen över land följde oss hela vägen.

Vi fann vår ankarvik, Cala Salitrona. Tre fria segelbåtar ute i den öde kvällen. Det klara vattnet gav oss sikt ända ner till botten. Och med trygghet visste vi att vårt ankare satt väl förankrat i sanden. Det blev en kväll i glada vänner lag på båten Goodvibes. Ja fattas bara annat till det namnet. Där njöt vi fram till midnatt där vi guppade stilla blott fem distans ifrån storstaden Cartagena. Inga ljus från land nådde oss. Allt svart omkring där de höga bergen blickade ner på oss. Bara våra egna lyktor sken upp glada ansikten och i bakgrunden ett par fartyg som liksom vi lagt sig i ro för vila.

 Kapten ser ner till botten…vi sitter tryggt fast i sanden…

 

Vi ligger nu i Cartagena, i hamn bland stadens brus och trams. Nu har vi dusch och soptunna. Vi kan fylla vatten och bunkra frukt och grönt. Och promenera långt och länge på land. Stoppet blir inte alltför långt. Vi har nya underbara platser att besöka. De ligger där och väntar på oss. Snart så. Snart.

Skepp o Hoj!

(…vi finner en godis av stål precis intill båten…)

När vi vaknade på morgonen så hade vinden vridit sig. Vi låg farligt nära klipporna tyckte vi. Blott tio meter och det kändes inte alls tryggt. Skulle vi börja dragga av någon anledning så skulle Wilma sitta som en liten märla bland hamnpirens stora stenar. Det skulle dessutom börja blåsa upp…

Så vi lyfte upp vårt ankare och puttrade längre in i hamnen. Den andra svenskbåten hade redan flyttat på sig och vi visste att det gick att ankra precis utanför hamninloppet. På den andra sidan av ”The English Cable”.

Hade vi haft svårt att få fäste med ankaret kvällen innan, så var det vår tur att ha tur nu. Vi droppade ankaret bara några få meter från den imponerande byggnaden och så lät vi Wilma glida bakåt med tillräckligt lång kätting. Vi satt fast i botten direkt. Jippie! Medan våra grannar, svenskbåten och Goodvibes, fick ankra om 3-4 gånger för att få fäste. De fick upp tygstycken, kläder och trossar från havsbottnen, där tingen fastnat i ankaret. Jo, här har det pågått livlig aktivitet i hamnen i fornstora dagar. Kanske därför botten är fylld med allehanda ting.

Det började blåsa upp. Vi låg hyggligt skyddade trots en hel del gung och vind. Vi höll oss ombord och höll lite vakt. Våra båtgrannar fick till slut fäste med sina ankare, men de låg väääldigt nära Wilma. Så emellanåt så hade vi bara tre meter mellan oss och Goodvibes. Vi skojade och sa att vi snart kan hoppa över mellan båtarna för att fika tillsammans. Utan att ta lilljollen. Men snart vandrade båtarna iväg åt sina egna håll igen. Utan att slå i varandra. Gött med betongbåt så säg!

Ja så nu ligger vi intill den stora stålkonstruktionen, The English Cable eller Tobleronen som den också kallas. Denna stålkonstruktion, i form av en pir som inhyser en enorm silo, började byggas år 1900 och stod klar 1904. Det går en räls ovanpå, och detta var slutdestinationen för tågen. Det unika var att man kunde lossa direkt från tåget ner till fartyget. Tågen släppte ner de mineraler som brutits i gruvor uppe i Grenada, ner i de triangulära laddningsfacken under tåget (de som ser ut som gigantiska toblerone). Och sen kunde man fälla ut armarna på sidan av järnkonstruktionen så mineralerna fyllde fraktfartygen med ny last, för vidare färd ut i världen.

Fram till 1973 var järnvägen och järnkonstruktionen ”Tobleronen” i bruk. Idag är det ett kulturminne och piren renoverades år 2012. Det fanns planer på att konstruktionen skulle inhysa ett kulturcentrum med restaurang. Men pengarna tröt. Dock så lyser Toblerone-konstruktionen vackert upp hamnen här om kvällarna.

Wilmas ankare är droppat precis intill ena hörnet av järnkonstruktionen. Och här gungar vi i takt med vågorna och historiens vingslag. En betongbåt som svajar intill en plats som för länge sedan inhyste såväl järnmalm, koppar och silver.

I morgon vänder vinden igen och den lugnar sig en aning, så vi kan segla vidare. Ett kort möte med Almería som det er ut. Men inte desto mindre intressant…

Skepp o Hoj!