Vi vaknade av att Wilma hade svängt om 180 grader. Det som inte skulle hända enligt väderleksrapporten. För ankarplatsen var egentligen för liten för tre båtar. Men det var den enda platsen som hade gett oss skydd för vind och vågor under gårdagens oväder. Så finns det hjärterum så finns det stjärterum. Ja det ville sig inte bättre än att vi vaknade av att Wilma började driva in i byggnaden alldeles intill. Först var vi upp halvnakna. Ja Kapten hade bara kalsongerna på sig och gjorde gott skäl för sitt andra smeknamn, Kapten Kalsong. Vi puttade ut och förbi Wilma från byggnadens hörn. Men snart var hon där och pussade hörnan igen. Men då var Kapten påklädd i vart fall.

 

Vi tog hem lite på ankarkättingen och höll koll en stund. Sen blev vi bjudna över på svenskbåten West Monsun tillsammans med våra vänner på Goodvibes. Mycket trevligt. Gott kaffe. Och kakan…ja den lät sig smakas. Mums. 

 

 

När vi satt där och samtalade så hände två saker som inte skulle hända. Våra vänners båt Goodvibes var på väg att driva in i byggnaden…de fick låna vår jolle och paddla över fort. Och sen kom polisen ut i en polisbåt. De tyckte inte längre vi skulle ligga kvar där vi låg, nu när ovädret dragit över. Så vi blev bortkörda.

 

Till saken hör att det finns en hamn att gå in i. Men den var full och våra båtgrannar hade frågat om plats två gånger. Så vad gör man när oväder drar in. Jo man söker skydd. Men vi var inte arga för att bli bortkörda. Vädret var åter fint. Och polisen var snälla och artiga. 

 

Vi plockade alla tre båtar ihop och gjorde oss startklara. Vi stack ut och iväg österut ut. Tidigare än vi tänkt då på grund av farbror Blå. Så vinden låg från fel håll. Vi fick gå på en hård kryss i fel riktning och sjön slog över flera gånger. Det gick vita gäss på havet och vinden låg på hårt. Vi blev dyngsura och Wilma la hela sin dyngd i sidan på det blöta. Våra vänner på Goodvibes valde att tillfälligt bryta och gå in mer kustnära. Och West Monsun stod på precis som vi. Väderleksrapporten stämde inte alls…

 

Sen helt plötsligt så dog vinden av. Jo välkommen till Medelhavet. Ena sekunden så blåser det 12 m/s och nästa sekund blåser det 2 m/s. 

 

 

 

Det löste sig inte bättre än att vi fick stötta med motorn. Och då kunde vi styra mot vårt mål…

 

…men då ingen vind kom tillbaka så valde vi i solnedgången att ankra utanför vackra San Jose. För att segla vidare under morgondagen. Då är bättre vindar utlovat. Från rätt håll dessutom. 

 

Här ligger vi nu på ankare och det rullar gott och obekvämt i sidled. Som att försöka övernatta i en karusell som inte kunnat stängas av. Men det är gratis. Och gratis är gott. 

 

Nu seglar vi vidare i morgon är tanken. Hur långt bestämmer inte bara vi. Det bestämmer vädergudarna. Och ibland även polisen.