(…vi finner en godis av stål precis intill båten…)

 

När vi vaknade på morgonen så hade vinden vridit sig. Vi låg farligt nära klipporna tyckte vi. Blott tio meter och det kändes inte alls tryggt. Skulle vi börja dragga av någon anledning så skulle Wilma sitta som en liten märla bland hamnpirens stora stenar. Det skulle dessutom börja blåsa upp…

 

Så vi lyfte upp vårt ankare och puttrade längre in i hamnen. Den andra svenskbåten hade redan flyttat på sig och vi visste att det gick att ankra precis utanför hamninloppet. På den andra sidan av ”The English Cable”.

 

Hade vi haft svårt att få fäste med ankaret kvällen innan, så var det vår tur att ha tur nu. Vi droppade ankaret bara några få meter från den imponerande byggnaden och så lät vi Wilma glida bakåt med tillräckligt lång kätting. Vi satt fast i botten direkt. Jippie! Medan våra grannar, svenskbåten och Goodvibes, fick ankra om 3-4 gånger för att få fäste. De fick upp tygstycken, kläder och trossar från havsbottnen, där tingen fastnat i ankaret. Jo, här har det pågått livlig aktivitet i hamnen i fornstora dagar. Kanske därför botten är fylld med allehanda ting.

 

Det började blåsa upp. Vi låg hyggligt skyddade trots en hel del gung och vind. Vi höll oss ombord och höll lite vakt. Våra båtgrannar fick till slut fäste med sina ankare, men de låg väääldigt nära Wilma. Så emellanåt så hade vi bara tre meter mellan oss och Goodvibes. Vi skojade och sa att vi snart kan hoppa över mellan båtarna för att fika tillsammans. Utan att ta lilljollen. Men snart vandrade båtarna iväg åt sina egna håll igen. Utan att slå i varandra. Gött med betongbåt så säg!

 

Ja så nu ligger vi intill den stora stålkonstruktionen, The English Cable eller Tobleronen som den också kallas. Denna stålkonstruktion, i form av en pir som inhyser en enorm silo, började byggas år 1900 och stod klar 1904. Det går en räls ovanpå, och detta var slutdestinationen för tågen. Det unika var att man kunde lossa direkt från tåget ner till fartyget. Tågen släppte ner de mineraler som brutits i gruvor uppe i Grenada, ner i de triangulära laddningsfacken under tåget (de som ser ut som gigantiska toblerone). Och sen kunde man fälla ut armarna på sidan av järnkonstruktionen så mineralerna fyllde fraktfartygen med ny last, för vidare färd ut i världen.

 

Fram till 1973 var järnvägen och järnkonstruktionen ”Tobleronen” i bruk. Idag är det ett kulturminne och piren renoverades år 2012. Det fanns planer på att konstruktionen skulle inhysa ett kulturcentrum med restaurang. Men pengarna tröt. Dock så lyser Toblerone-konstruktionen vackert upp hamnen här om kvällarna.

 

Wilmas ankare är droppat precis intill ena hörnet av järnkonstruktionen. Och här gungar vi i takt med vågorna och historiens vingslag. En betongbåt som svajar intill en plats som för länge sedan inhyste såväl järnmalm, koppar och silver.

 

I morgon vänder vinden igen och den lugnar sig en aning, så vi kan segla vidare. Ett kort möte med Almería som det er ut. Men inte desto mindre intressant…

 

Skepp o Hoj!