Vi är övertygade om att den dag vi kommer tillbaka hem, så kommer denna dags upplevelser tillhöra en av äventyrets stora händelser. Denna dag har gett ett minne för livet. Vi åkte in till Porto för att besöka en av de mest anrika portvinshusen, Taylor´s. För en guidad tur och en portvinsprovning. Vi hade även bokat bord på deras restaurang med bästa utsikten över Porto, den berömda bron och Douro-floden. Och som avslutning så tog vi linbanan ner till stan innan vi åkte tillbaka till vår hamn. Det denna dag har erbjudit i form av upplevelser är svåra att beskriva i ord, den utsikt, de smaker, alla skratt och…ja orden tar slut. Vi måste nog smälta upplevelser innan vi summerar.

 

Portvin, eller även port kallat är ett sött starkvin som kommer från Dourodagen i Portugal. Portvin innehåller kring 20 procent alkohol och för att få portvinets söta smak så tillsätter man druvsprit som dels avbryter jäsningen och därigenom förhindrar att allt socker omvandlas till alkohol.

 

Druvor som ska bli portvin får inte odlas på annat än skifferjordar, och dessa jordar finns det gott om kring Dourodalen. Taylor´s är ett gammalt anrikt portvinshus som grundades redan år 1692. Och till skillnad från andra portvinshus, så ligger Taylor´s på toppen av Douros sluttning med en bedårande utsikt. Vi bokstavligen knockades av utsikten och den goda maten efter vår guidade tur.

 

Vi tog tåget in till Porto med våra vänner. Denna dagen hade inget särskilt på sin agenda. Utan vi ville bara känna av Portos stadspuls. Vi sprang runt rätt planlöst med en turistkarta i högsta hugg. Men vi lyckades pricka in den stora marknaden, Maria Pia-bron och Dourofloden samt en av de stora shoppinggatorna. Därtill blev det stopp vid två vätskedepåer. Vid den första intogs kaffe och vid den andra insöps en öl. Ja hur bra sitter inte en iskall öl på en uteservering med utsikt över den berömda bron och Douroflodens vilt strömmande vatten intill.

Vi lämnade Povoa de Varzim framåt lunchtid. Målet för nästa etapp var Porto…eller snarare en hamn som ligger fyra kilometer norr om Porto som klingar till namnet Leixões. För vår del tog seglingen fem timmar då vi valde att segla utan motorgång i den svaga vinden. Men för den som ville stå på så var avståndet i tid den halva.

Leixões hamn är betydligt billigare än den i Porto, och dessutom slipper vi floden Douros strömma vatten att navigera i. Och då kommunikationerna mellan Leixões och Porto är ypperliga så föll valet på att inte lägga oss i den fantastiska staden Porto. Så vi tar oss dit med buss eller tåg istället.

Porto känns stort. På flera sätt. Och det finns anledning till att låta hjärtat fladdra som fjärilar inför denna plats. Här börjar den så vackra Silverkusten där dess bedårande vitbrusiga stränder sträcker sig ända ner till Lissabon.

Porto är Portugals näst största stad med dess närmare 1,5 miljoner invånare i storstadsområdet och 260.000 invånare i centrala Porto. Under romartiden kallades staden för Portus Cale och staden kom att namnge hela landet (portus-cales = portu-gal = Portugal, ni hänger med? Woop woop!)

Staden Porto är byggd på branta kullar vid mynningen av floden Douro. På båda sidorna så klättrar husen längs sluttningarna med vindlande gränder. Här kan man flanera runt och låta sig själv gå vilse. Och går man på den norra sidan av Dourofloden så kan man stanna till vid någon av alla caféer, barer och restauranger som ligger här.

Över Dourofloden så löper den berömda Ponte Maria Pia (Maria Pia-bron). Det är en järnvägsbro konstruerad av ingen mindre än Gustave Eiffel. Ni vet snubben bakom det berömda tornet i Paris. Bron byggdes på mindre än två år och den invigdes år 1877 av kung Luis och drottning Maria Pia, vilken den fick namnet efter (ja efter drottningen alltså). Bron var i bruk i 114 år fram till 1991 då den ersattes av en annan bro.

För övrigt så är Portugal en republik idag efter en republikansk stadskupp den 5 oktober år 1910. Maria Pia lämnade landet vid revolutionen och flyttade till Italien, där hon dog året efter i juli 1911. Hon var känd för sitt slöseri. Ja så nu vet ni vem som namnat den berömde bron i Porto, det var en slösaktig drottning som hamnade i exil (fast hon ägnade sig även åt välgörenhet, så vi ska inte döma henne för hårt)

Den över 100 år gamla tågstationen São Bento är en annan unik byggnad i Porto. Stationen är prydd med över 20.000 blå kakelplattor. Det här blåa kaklet, azulejo, ser man på många platser runt om i Portugal. Detta vackra kakel är så romantiskt vackert. Vi bestämde redan innan vi lämnade Sverige att vi ska kakla väggarna ovanför köksbänken ombord på Wilma med detta blåa azulejo-kakel.

Ja och inte minst är ju Porto känt för sitt världsberömda Portvin och regionens gastronimiska kök, där de är stora på fisk och skaldjur. Här kan man besöka något av portvinshusen och gå på en provning. Och det finns en massa annat att nämna. Det finns en häftig linbana, hela Dourofloden tillhör en av de bästa vindistrikten i hela Europa. Och här finns en fantastisk marknad.

Så ni förstår säkert att vi är lite smått otåliga på att hinna sätta tänderna i fantastiska Porto. Vi kommer inte att hinna allt. Tyvärr hinner vi inte hyra bil och ta oss in längs med vackra Douro-floden och dess vingårdar och vidunderliga natur. Men absolut ska vi försöka hinna med en portvinsprovning och testa det portugisiska köket. Vi ska beskåda bron och flanera runt i de små gränderna. Och leta kakel.

Det är en fantastisk glädje att få uppleva alla platser längs med vår resa. Och vi kan inte nog poängtera att det inte är tiden på havet som gör resan. Beslutet att segla långsamt och se mycket längs med vägen är ett av de klokare besluten vi tagit i vårt liv. Det är inte alltid längst bort i världen som det mest fantastiska finns. Utan framför dina egna ögon där du står, eller i vart fall runt husknuten.

Skepp o Hoj!

(Bilderna lånade utan förfrågan från Wikipedia, med risk att hamna bakom lås och bom och tvingad att leva på kall gröt som straff – tar risken!)

 

Nu ska vi segla vidare till nästa ställe….och det är Porto, självaste portvinsstaden. Så vi har starka anledningar att återkomma här på bloggen. Så håll utkik.

 

Skepp o Hoj!

Det smäller våldsamt här i Povoa de Varzim.  Kanoner avfyras intill hamnen och kyrkorna klämtar. Slagverk dånar däremellan. Fåglar lyfter från träd och vattenytor. Dimman ligger tät.

Vad är det som händer…

Vi har råkat pricka in en av Portugals större festdagar (Festas). Och den firas som mest just här i Povoa de Varzim. Det råder helgdag här, för man firar Jungfru Marias färd till himlen och denna tro finns inom den katolska och ortodoxa kyrkan. Och de kyrkor som observerar Marias himmelsfärd och hennes fullbordan av sitt jordiska liv så firas detta just denna dag. Den 15 augusti.

Det är samtidigt med firandet av Jungfru Maria även Povoas fiskares stora dag, deras antagandefest där Povoas fiskare visar sin hängivenhet. Fiskare i Sverige och på andra platser i världen har historiskt sett alltid varit mycket religiösa. Och här i Portugal och Povoa så tror fiskare ännu starkt på de högre makterna vilket gör denna festival till en av de största i hela Portugal.

Så idag, den 15 augusti så firas dagen med en procession ledd av ärkebiskopen av Braga. Den går genom staden och dess toppunkt är framför hamnen där fyrverkerier avfyras från noggrant arrangerande båtar.

Och här löper en pilgrimsled (Nossa Senhora da Saude som betyder typ ”frun av hälsa”) som går från första kyrkan Igreja Matriz, via ett par kapell och slutar vid Santo André Chapel.

Santo André är ett helgon och utanför här ligger en stenig formation som kallas Penedo do Santo (Saint´s Rock). Och på denna stenformation så finns ett märke som Povoa-fiskarna tror är ett fotavtryck av Santo André. De tror fortfarande på att detta helgon frigör själarna för dem som drunknar i havet. Att han fiskar dem från djupet av havet vid ett skeppsbrott.

Så vid sidan av denna dags firande, så har även firandet av Santo André en egen dag som infaller i november. Där grupper av män och kvinnor har svarta huvor där de bär på lyktor och de vandrar till kapellet vid stranden där de sjunger.

När vi kom seglandes från Spanien och in på Portugisiskt vatten så började vi höra en massa kanonskott utefter kusten. Så mer eller mindre dagligen så fyrar man av skottsalvor till helgonens ära för att ge fiskebåtarna god tur, skona dem från förlisning och skingra den så ofta täta dimman som råder här.

Nu ska vi upp på stan och titta på portugisernas firande. Den pågår hela dagen från åtta på morgonen till midnatt. Och det passar ju bra denna dag med tjock dimma. Frågan är bara, kan vi se några fyrverkerier i dimman. Men…den kanske lättar, iallafall om vi hjälper till att be för helgonen.

Skepp o Hoj

 

 

Cangas  – Povoa de Varzim

Vi lämnade Cangas och Ria de Vigo tidigt på lördagmorgonen. Vi hade soligt men vindarna var svaga och vi seglade bara i knappa tre knop. Men vi roade oss med att försöka trassla ut Kaptens fiskespön. Linorna från de två spöna hade lyckats trassla ihop sig under vid den senaste seglatsen. Och de hade snurrat ihop sig i inte mindre än en miljard varv. Projektet var smått galet, de flesta hade nog slängt trasslet och handlat nytt. Och fortfarande är, trots tolv timmars idogt arbetande, skatboet ännu inte utrett. Även om vi nu är mycket nära. Ja ja…det där fisket har mer att önska….

Men så klockan fyra på eftermiddagen så började det blåsa upp fint. Vi gjorde helt plötsligt en 6-7 knop och vi surfade på vågorna. Vi hade delfiner som lekte med oss långa stunder. Och lagom till mörkrets inbrott så kunde vi segla in till Povoa de Varzim. En ny hamn, men framför allt ett nytt land. Portugal. I sällskap hade vi en dansk segelbåt, Lady K som dagarna innan legat närmast oss i samma ankarvik i Cangas (fast vi fick aldrig tillfälle att hälsa på dem då). Och fast vi hade inte pratat med varandra så blir man ändå familj ute på det öppna havet. Två ensamma båtar ute på böljorna…

Det var mörkt när vi kom fram till hamnen i Povoa de Varzin och vi fann snabbt en bra plats att lägga till vid. Lady K kom 50 meter bakom oss och vi fick båda hjälp med förtöjningar av båtgrannar på bryggan. Att komma in i en okänd hamn i mörkret och leta upp en ledig plats gör det lite mer utmanande… Nu hamnade vi sida vid sida med Lady K och kunde äntligen få hälsa på varandra, vi som varit grannar i flera dygn i den tidigare viken.

Här i Portugal så gäller samma tid som i UK, det vill säga -1 timme mot Sverige.  

Mottagandet i vår första Portugisiska hamn har varit ypperligt. Såväl från hamnkapten vid inklareringen samt båtgrannar. På bryggan ligger många långseglare som ska vidare till Madeira-Kanarieöarna-Kap Verde och vidare över Atlanten till Karibien. Svenskar, norrmän, danskar och engelsmän. En och en annan flagga från övrigt land. Med andra ord så är det en plats som bjuder på många ”sundowners” (kvällsdrink) tillsammans på varandras båtar. Man stannar konstant upp på bryggan och pratar i några minuter med den man möter. Och uppe på land så samlas båtägarna vid båtklubbens stora grill om kvällarna för gemensam grillning och umgänge. Och en sådan kväll har vi redan hunnit med här, där vi fick ihop ett stort långbord med folk från när och fjärran. Riktigt mysigt. Alla har med sig sitt eget och så äter man tillsammans och umgås.

Detta ser ut att bli en knutpunkt för många av våra seglande vänner. Våra vänner på svenskbåten Blackpearl ligger här, dem som vi gjorde sällskap med ett tag kring franska Brest. Danskvännerna på Sunsrise som vi känt sedan Cuxhaven för över ett år sedan ligger här också. Och om några timmar så kommer vår gode norrman hit är planen och honom har vi ju i det närmaste adopterat som familjemedlem som ni förstår.

Vad själva Portugal har att erbjuda i övrigt har vi inte riktigt hunnit utforska. Men portugisen verkar prata hyggligt bra engelska, det är mycket lättare än i Spanien att kommunicera med okända. De är artiga och hjälpsamma. Allt känns enkelt här och vi känner att Portugal är en plats där man lätt trivs.

Skepp o Hoj!

Vi vaknade till en stilla morgon i vår ankarvik i Rianxo-bukten i Ria de Arousa.

Nu var det dags att segla vidare, in i Ria de Vigo. Kvällen innan hade Kapten kommit på en idé.

-Ska vi testa att segla härifrån ankarviken utan att ens starta motorn?

Jo vi låg ju nästan ensamma i viken, endast en till segelbåt med tysk flagg vaggade på styrbords sida om oss. Och vi hade frånlandsvind. Så tanken var ju hållbar.

Vi pratade kring det hela och bestämde oss. För det hade varit roligt att testa. Lite ballt och något som bryter av våra annars invanda mönster. Även bra träning ifall vi skulle hamna i en situation med motorhaveri.

Så när vi hade surrat båten och laddat med käk för en segling så stod vi klara, så ställde sig Kapten framme vid peket och Styrman vid rodret. Det låg en lätt morgonbris över bukten, perfekt. Och så började Kapten veva upp ankaret. Vi har ett manuellt ankarspel vilket vi tycker fungerar fantastiskt bra.

Vi visste ju inte alls åt vilket håll Wilma skulle vilja vrida sig. En båt som står emot vind utan framdrift vill alltid vrida sig med fören från vinden. Så vi var lite osäkra på vilken sida hon skulle komma att vilja ha sitt försegel. Vi ville ju helst att hon skulle börja vrida om åt styrbord.

När ankarboj och den påkopplade ankarförtöjningen var uppe så var det bara några tag till på ankarspelet så skulle ankaret släppa sitt grepp från botten. Kapten ropade;

-Nu hänger ankaret fritt!

Och så väntade vi. Styrman tittade på plottern för att lättare börja se båtens rörelser. Och så började Wilma driva. Sakta bakåt bort från land. Och så saaakta kom stävern vridandes. Jippie! Hon valde att gå mot styrbord och således skulle förseglet stämma perfekt även efter det vi satt rätt kurs ut ur Rias.

Kapten borstade rent ankaret från lera och sand och fick upp den sista biten och låste det på plats. Och först då drog Styrman ut förseglet. Och så började vi segla istället för att driva. Vi seglade närmare två knop på bara klyvaren. Och allt utan att ha starta motorn. Det hela hade gått så tyst och lugnt till. Helt fantastiskt denna vackra morgon. Wilma badade i solens strålar.

Nu hade vi vinden akterifrån och vi visste inte om Wilma skulle gilla att få upp storseglet med vinden från aktern. Vi har ingen vinsch på masten till hjälp, inte heller någon elektriskt upphissning av seglet. Utan även här gäller handkraft, dock med hjälp av ett block. I vanliga fall går man upp i vind när man hissar och halar segel, man måste få bort vindens tryck mot seglet för att orka dra.

Men vinden var inte så stark så Styrman kunde styra på en plattläns för ett tag medan Kapten hissade storseglet. Jippie! Även detta fungerade (och vi slapp gå upp i vind). Ja så var seglena uppe och vi kunde fortsätta som om denna lilla morgonmanöver aldrig hade hänt.

Det finns ju en rad segelbåtar som ju faktiskt inte har en motor, alla jollar tillexempel. Och det är såhär man gör då. Men vi tror inte det är så vanligt att det görs på en arton ton tung segelbåt.

Vi fick en heeelt ooootroligt fiiiin dag på havet. När vi kom ut ur Ria de Arousa ut i Atlantvattnet så bjöd det nästan inte på några svall alls. Vinden snett akterifrån och vi gled fram i gemakliga 4-5 knop. Sol sol sol och vid ett par tillfällen så fick vi delfinbesök.

På sena eftermiddagen så kunde vi segla in i Ria de Vigo. Och vi valde även denna gång att ankra. I bukten intill staden Cangas. På stranden så solade, lekte och badade tusentals människor. Det for vindsurfare fram över vattnet i en vidunderlig fart. Bakom oss hade vi den stora stadens Vigos bebyggelse. Storstadspulsen vibrerade på distans. Det låg två andra segelbåtar ankrade när vi dök upp, så det var gott om plats. Vi droppade ankaret.

Men denna gång ankrade vi med motorn igång, vi hade startat den precis innan vi styrde in mot ankarviken. Vinden var lite för hård, vi hade under inseglingen vindbyar på 11-12 meter per sekund och även i bukten så blåste det friskt även om vi låg bra skyddade bakom land. Så hade förutsättningarna varit lite bättre så hade vi nog testat att komma inseglandes utan att starta motorn för att droppa ankaret på önskat ställe. Det får bli en annan gång.

Kapten firade den fina dagen med att dyka från båten spritt språngade naken i kvällsolen. Vilken frihet.

Ja prislappen just nu skulle få vilken smålänning som helst att slå volter…

Priset för hotell Wilma som precis intill stranden: 0 kr

Priset för resa (diesel) från förra stället: 12 kr totalt eller 6 kr/näsa

Middag på Wilmas restaurang (kött, frästa grönsaker, aioli och vitt vin); 15 kr per näsa inklusive vin

Matkostnad under färden, lunch o fika; 15 kr per näsa.

—————————————————-

Totalt kostnad per person för hotell, mat och transport: 36 kr (about 3,60 Euros)

 

Nu kan vi inte alls leva så här billigt alla dagar…men vissa. It doesn´t hurt!

 Vi bjuder på en film där vi lämnar ankarviken Rianxo utan att starta motorn. Håll tillgodo.

 

 

Skepp o Hoj!

Slå vad. Ja långseglarlivet bjuder på en rad massa fantastiska upplevelser. Så även blåmärken. Det hör till. Igår så lyckades styrman slå vaden som nu minner om gårdagens fantastiska segling. Man slår i och stöter emot mest överallt. Som tur är så är man inte märkt för livet. De försvinner vartefter till förmån för nya vackra prydnader i varierad blåtonad skala. Det är nog så att först den dagen man bestämmer sig för att bli landkrabba så börjar man se representabel ut.

Ja och nu över till det absolut viktiga och intressanta. Gårdagens segling…WOW. Now we are talking. Borta är motvinden och vågorna i stäven (fören). Nu när vi svängt runt det nordvästra hörnet av Spanien så har vi fått nordliga vindar som kommer akterifrån och svallen från sidan eller snett bakifrån. Och detta ger oss betydligt härligare och roligare segling.

Vi lämnade Camariñas klockan 7 på morgonen tillsammans med vår gode norrman. Och utanför bukten så fick vi genast sällskap av delfiner. En vacker soluppgång och ett snällt hav utan höga svall. Vi kunde stänga av motorn och segla i fina 4-5 knop. Härligt tänkte vi.

Men redan efter någon timme så dog vinden av och vi fick starta motorn på nytt. Vi skulle passera den spetsiga udden Finisterre, där det kan bjudas på brokig sjö och konstiga naturfenomen. Två hav som möts. Men havet var snällt  mot oss, tvärtom så var det synnerligen fint vatten. Och så fort som vi kommit förbi Finisterre så började det äntligen blåsa upp. Vår plan var att gå till Muros, en by strax söder om Finisterre. Men då det äntligen började blåsa fina seglingsvindar så hade vi inte alls lust att redan avbryta för att börja styra in mot hamn. Vi ringde upp vår norrman och berättade att vi tänkte fortsätta. Han tog beslutet att gå till Muros som planerat, för att spana in det lilla fina stället.

Och vi var så glada för vårt ändrade beslut. Med vinden snett akterifrån och långa fina böljor så forsade Wilma fram i det blå Atlantvattnet. Vi höll god fart, 5-6 knop och ibland peakade vi på 7. Vi åt lunch på fördäck, vi lyssnade på Sommarpratarna och vi njöt av solen.  Och mer delfiner, i mängder… Vi kan nog säga att detta är top tre på bästa seglingarna sedan vi lämnade Sverige. Så ni kan förstå att vi var lyriska.

Efter några timmar så närmade sig Generalen, vår franske vän som seglar med sin dotter. Han kom i god fart och seglade snabbare än vi. De skulle dock segla längre så strax innan vi vek av in mot Ria de Arousa så hann vi fotografera varandras båtar innan de fortsatte till nästa Rias.  

Ja och in mot Ria de Arousa så gick det med en ryslig fart. Vi fick göra en planerad gipp för att kunna styra in mot floden. Och väl där så öppnades det ett innanhav. Ja vi trodde denna rias skulle vara betydligt mindre och smalare. Men icke. Vinden låg på hårt, det var en mycket frisk vind som tryckte Wilma upp i över åtta knop stundtals. Och det på ett vatten utan vågor. Vi seglade närmare tio distans på detta innanhav tills vi kom upp till hörnet av detta. Och intill en strand i en vacker vik, strax innan solnedgång. Ja då släppte vi vårt ankare och låg stilla i skyddet från berget bakom.

Det blev inte mycket mer än middag och sänggång. En hel dag med vind och syre hade gjort oss rejält trötta. Men innan vi somnade så tog vi ett nytt beslut. Vår första tanke var att vi skulle ta två seglingsdagar efter varandra. Nu tittade vi in mot det lockande sandstranden och vackra ankarviken. Och så sa vi till varandra;

-Vi stannar här en dag och sola och badar, va?!

Och så får det bli. Vi tar en dag ledigt och bara slappar och njuter av ett soligt och varmt Spanien. Det får bli en dag med sand mellan tårna…