Ser ni den nya propellern?

En bild på Wilma när vi lämnade hamnen för att testa den nya propellern. Vår båtgranne tog ett par foton när vi gav oss ut. Hamnen i Wijnhaven (vinhamnen, jo jag tackar) är rätt trång och man ska även igenom en yttepyttesmal broöppning också. Men vad vore livet utan lite utmaningar.
 
Idag har vi haft SOL och VARMT. 27-28 grader och en knallblå himmel utan en enda tuss på. Ingen vind, så det är 40 grader nere i byssan. Men vi njuter, vi är högst medvetna om att årets varma dagar är räknade. Vi tankar D-vitamin och njuter av att kunna gå i linne och skjorts.
 
Skepp o Hoj!

Gästfrihet

Idag har vi cyklat tillbaka till propellerfirman och lämnat tillbaka några propellermuttrar som vi fick medskickat senast. Men de passade inte och det blev ju en schimsbricka istället som sagt. Vi tackade återigen över att vi blivit så otroligt nöjda med nya propellern och vi lovade att skicka dem ett vykort någonstans ifrån i framtiden.
 
Igår kväll fick vi besök från en man som heter Kees, det är han som har vår båtplats i vanliga fall men hans båt är uppe på land nu. Han hade många sjömanshistorier att berätta då han är en man med en massa erfarenhet. Han kommer från en riktig båtfararfamilj, han är tredje generationen pråmfarare. Som sexåring var han med om sin första förlisning, deras pråm sjönk på bara några minuter. Men familjen var luttrad och tog sig i säkerhet. Och pråmen bärgades senare. Han hann aldrig att bli rädd fast han bara var ett barn. Men det är så lite överlag i Holland, att man är rätt så chill med det här med båtar.
 
Kees var en man som tyckte mycket om whiskey…han var inte blyg att fråga om en påfyllning. Ha ha ha…han kröp upp i soffan i salongen ombord på Wilma och riktigt mös medan han berättade om sina bravader.
 
I morgonkväll är vi hembjudna till Kees och hans fru. Vi blir väldigt bortskämda av alla här runt omgivning. Alla är hjälpsamma och visar stor gästfrihet.
I morgon kväll slipper Styrman Pimpsten att laga mat. Lyxigt!
 
Skepp o Hoj!
 
 

Mannen

Nu har vi kommit i ett..ja vad ska vi kalla det..avrundande läge.

När vi lämnade Sverige så kände vi att det var viktigt att komma iväg. Det finns tusen och åter tusen saker som man aldrig blir klar med. Och risken är att man aldrig kastar loss. Vi tänkte att vi får ta saker lite varteftersom. Det finns väl firmor och företag på andra platser på jorden där man kan komma åt saker. Och tid…ja den äger vi själva.

Så nu under perioden vi legat här i Dordrecht så har vi hunnit med en hel del saker.

Nedgångsluckan har sedan vi fick Wilma i vårt ägo krånglat. Den har varit allt som oftast svälld på grund av fukt och en del regniga dagar har Helena inte fått bort luckan för egen kraft. Utan hon har fått be Tjoppe alternativt lägga långa benet högt över luckan och glida ner i byssan två meter längre ner. Vi trodde vi skulle ha fixat luckan i Sverige, det var planen. Men vi ville inte skjuta på avresan än mer helt enkelt. Så nu är nedgångsluckan fixad, nedslipad, nymålad och fin. Luckans kanter som skjuts ner i sina anpassade spår har dessutom fått ett lager epoxy för att glida lätt. Och varje gång vi kommer till Wilma, låser upp och lyfter luckan så utbrister vi samtidigt glatt i kör:

-Åhhh, så lätt luckan går att lyfta!

Kapten har även tillverkat en sittplats precis i nedgångsluckan. Det har från början varit en där som försvunnit med åren. Men nu får hela stjärten plats och vi kan sitta under tak och styra och samtidigt ha full koll på omgivningen genom sprayhoodens fönster.

Fönsterventilerna är alla nu täta och ska stå emot hav och regn.

Det främre helveteshålet är nu målat och har fått belysning och fina krokar att hänga upp diverse i.

Eklister runt kabelkanalen i salongen är ditsatta.

Pumpen till wastetanken är ny och slangarna utbytta och av bästa kvalitet, dubbla kranar för säkerhetsskull.

Vi har städat kölsvinet och tätat lite skarvar på däck som bjudit på lite insmygande vatten vid regn och överskjöljande vågor.

Och inte minst så har vi bytt propellern och testat och godkänt det nya resultatet.

Rostfria rör är inköpta för att stärka upp targabågen, vi vill vara säkra på att den klarar påfrestningarna på Biscaya.

Brädmannen!
Listmannen!
Kapten Kalsong provsitter nya pallen.
Nya pallen utan kalsong eller kapten på!
Rörmannen!
 

Nu har vi börjat titta på den fortsatta trippen. Ner till Visslingen ute vid havet har vi tre rätt lagom långa dagsetapper att gå. Vi kommer inte vara så beroende av väder och behöver inte ta hänsyn till strömmar även om det till viss del är lite ström. Kanalerna gör att strömmarna här lite busiga, de tar lite olika vägar och är inte så konsekventa. Det är ju som ett stort delta och vilken väg vattnet vill välja varierar varför också det är lite mer gropigt i dessa kanaler mot i den norra delen av Holland.

När vi kommer ut i Nordsjön/Atlanten (ja var går gränsen egentligen?) så ligger hamnarna på rätt bra avstånd där vi kan välja dagsetapper på mellan 25 och 45 distans. Så bra seglingsdagar så kan vi nog gå ett längre ben, men har vi vinden och vågorna emot oss så blir det nog en kortare etapp. Dagarna börjar bli kortare nu på hösten och vi vill gärna om det går lägga till i dagsljus. Och ute i havet så måste vi absolut ta hänsyn till strömmarna. Det ska bli spännande att passera den vältraffikerade Engelska kanalen. Och inte minst kröken runt Cherbourg med en ström på 10 knop.

Vi hade från början en plan att gå över till England, men vi gjorde lite förfrågningar där på hamnkostnaderna. Vi besöker ju England rätt så frekvent då vi har släkt och vänner där och vi får stor och trevlig portion av detta trevliga land. Så nyfikenheten att besöka England är väl inte så enorm, Helena har säkert varit i England bortåt trettio gånger om inte mer vid det här laget. Men det hade varit kul att komma inseglandes i Brighton och stanna där ett tag. Men som sagt så är inget billigt i England så vi gör valet att fortsätta längs med den belgiska och franska kusten.

En del väljer på vägen söderut att gå på den engelska sidan för att strömmarna inte är lika starka där. Men vi upplever inte strömmarna som något större hinder, snarare så blir seglingen bara mer taktisk och man får räkna på sina drag precis som en chackspelare. Inte fel att behöva använda hjärnan ibland.

Bort till Brest så har vi en tio etapper att gå i vårt tempo. Något ben blir lite längre för att inte behöva följa kusten i varenda krök. Och när vi kommit till Brest så finns två options.

Antingen så går man innervägen och följer Biscaya på insidan så länge det finns hamnar och bra kust. I hörnet mellan Frankrike och Spanien så är kusten bara tråkig och havet stökigt och då tar man ett ben över på knappt två dygn. Eller så går man som de flesta väljer, att ta benet rakt över mellan Brest i Frankrike och La Coruna i Spanien. Fyra dygn (plus och minus något dygn beroende på förutsättningar) tar den överseglingen. Då vi börjar komma lite sent på säsongen så går våra tankar kring att korsa rakt över. Det går att hitta bra väderfönster året om men dagarna blir kortare och temperaturen mindre behaglig ju mer vinter vi närmar oss. Biscaya är ju mytomspunnet och det är ett faktum att man har vågor från ett håll och svall från ett annat håll. Vilket gör att de flesta får en rätt gungig överfart. Vinden är som oftast nordvästlig vilket ju är gott. Att det kan bli lite stökig sjö på Biscaya beror ju på stor del att bukten har ett djup på 5000 meter som sen reser sig för att bara bli ett par hundra meter djup. Vattnet har ingenstans att ta vägen i bukten och då blir det lite som i en kokande gryta…det rör på sig. Hur det är att segla över Biscaya har vi ju faktiskt ingen erfarenhet av. Men flera seglarvänner har gjort trippen och vi läser och förkovrar oss och förbereder oss.

Ett ting som vi aldrig löste i Sverige är att vi inte har något sätt att kunna plocka ner väder när vi är ute på havet och utom räckhåll för internet. Så här långt så har det inte varit några bekymmer, på kortare dagsetapper så är ju väderprognoserna säkra och vi har bara gått när vi haft bra väder.

Nu här i Dordrecht har vi tagit tag i saken för att skaffa oss möjligheten att plocka ner väderprognoser. Satellittelefon har många, men det kostar en hel del och då vi inte har planer på att gå över Atlanten så tittar vi även på andra alternativ. Det vi är inne på nu är NASA Weatherman som går på långvåg och får väldigt god räckvidd. Den är säker och användarvänlig och du får just den viktiga informationen du efterfrågar.

Så att kunna plocka ner väderprognoser och lite annan planering inför den långa överfarten är vad som upptar vår tid och våra tankar nu. Nu är vi inte alls i Brest än men fortare än man anar så är man där och då vill vi nog rätt snart kunna segla över och inte bromsas av att vi inte har allt klart.

Ja så går våra planer och tankar..ännu har vi sommarväder men gula löv i vattnet påminner om att en annan årstid är på intågande. Att segla när det inte är enkom sommar är något vi gillar, vår seglingstur vi gjorde i kalla mars månad hemma var fantastisk på alla sätt. Naturen var mer orörd, det är gott om plats i hamnarna och luften är hög och frisk. Men fortfarande, oavsett tid på året, så aktar vi oss för att segla när det är regn. Ja ni vet ju Kaptens åsikt om regn.

Han hatar regn.

Skepp och Hoj!

 

Wilmas Visp

 
Här kommer en film kring vårt propeller-projekt. Nu är vår nya visp på plats och vi har provkört Wilma till största belåtelse. Helt problemfritt var det inte att få dit den nya propellern.
 
När vi skulle lägga ut från hamnen så ropade ”fina frun” oroligt till oss -åker ni tillbaka till Sverige nu? Hon lät besviken att vi inte sagt hejdå ordentligt. Men vi berättade att vi bara skulle ut på en provtur och hon såg glad och lugn ut.
 
Och ”djupingen” var rolig när vi drog -är ni inte tillbaka till klockan sex ikväll så ringer jag sjöräddningen.
 
Vi har blivit en liten familj här, ett högst spretigt gäng. Men glatt. De verkar uppskatta oss vilket värmer gott när man är på främmande vatten.
 
Tjoppe med propellern innan ditsättning.
 
Tjoppe ska ner och sätta dit vispen.
 
(inte konstigt att fina frun blir orolig när en sån snygg kapten sticker utan att säga hejdå först)
 
Skepp o Hoj!

Silly Names

Nu har vi hämtat upp vår propeller och dykt ner i aktern på Wilma. Det är ju millimeterpassning som gäller för saxpinnen ska gå i, och det fattades lite. Men det har vi med lite trixande nu ordnat och den nya propellern sitter där nu. Vi är fantastiskt nöjda men mer om propellern kommer vi behandla i ett eget inlägg. Så vi återkommer i frågan.

Vi njuter otroligt av vädret här, det är fortfarande högtrycksbetonat även om temperaturen nu håller sig till moderata 22-25 grader. Så inga svettiga nätter utan vi får varmt och skönt om dagarna och behagligt svalt om nätterna.

Sen har vi ju en vana, kanske ovana, skulle någon säga. Att med människor runt i kring som vi ofta springer på men ännu inte känner, att vi ger dem egna namn.  Det kan bli rätt roligt. Detta har vi nog gjort sedan dag ett när vi började renovera Sunshine. Många kom förbi och pratade med oss men vi visste aldrig vad dessa hette, man hälsar ju inte med namn i en sådan situation. Och flera av dessa ”hitte-på-namns-människor” har senare blivit våra goda vänner och då har vi ju fått ett riktigt namn tillslut. Som exempelvis våra goda vänner Yvonne och Claes, var från början våra gäster ombord på restaurangen. Yvonne bad ofta om en extrafilt att sitta på. Efter några gånger så blev hon döpt till Filt-Flickan. Det gav snabbare service då vår servetris kom in och berättade att filtflickan med sällskap slagit sig ner vid ett bord. Ja då åkte inte bara menyerna per automatik fram, utan även en filt. Med tiden så har namnet Filt-Flickan bleknat. Yvonne är numera den mycket goda vännen Yvonne och ingen annan. Men man kan skratta gott åt det idag.

Och så har vi det med många människor runt i kring oss…en del får aldrig sitt riktiga namn fullt ut utan förblir i våra ögon vårat eget påhittade smeknamn.

Här i hamnen så har vi flera som har fått namn. Dels finns det en trevlig man med sån rolig gång. Han går som John Cleese gör i en av gångstilarna i Silly Walks, eller kanske som den där killen i Anslagstavlan på tv. Bakåtlutad på något vis med långa kliv fram. Man tror han ska trilla baklänges. Han heter numera ”gångaren”.

Och grabben två båtar bort, som kommer ner varje dag till sin båt, röker lite och lirar gitarr och verkar mest sitta och fundera djupt för sig själv. Han heter ”djupingen”. En annan rätt ung kille saknar tänder i munnen, en jäkligt glad och trevlig kille som ju då heter ”gluggen”.

Och på ena balkongen ovanför bor en familj med två små otroligt söta flickor, adopterade gissar vi. Familjen är ung och rekorderlig på något vis, en mönsterfamilj där mamman fixar och donar och ser till att middagen serveras exakt rätt tid ute på balkongen. Man kan ställa Greenwich-klockan efter henne. Småflickorna oklanderligt klädda i likadana klänningar och fristyrer. Och mamman själv går i vackra klänningar, slätstrukna utan ett veck. Men en dag ställde hon sig på en stol och målade stuprännan, i en klänning vacker nog för Nobelfesten. För oss skitgrisar så är ju synen lite komisk, vi blev faktiskt impade för vi klarar då inte av att måla och mecka något utan att vi blir smutsiga. Mamman fick genast ett namn och heter numera hos oss ”fina frun”.

Vi har ingen avsikt alls att vara nedvärderande mot andra, utan det är bara ett lånenamn tills vi vet vad de heter på riktigt. Och alla dessa hälsar vi på och några pratar vi lite ytligt med. Och vi själva har ju också ett öknamn här i hamnen har vi hört och förstått, där vi hos alla går under namnet ”svenskarna”.

Igår när vi skulle upp och duscha så var det ny månad,  de ändrat koden till dörren till hamnkontoret och vi kom inte in. Hamnkaptenen hade missat informera oss. Vi försökte ringa honom men kom inte fram. Så vi gick tillbaka till båten och vi sa att vi springer säkert på ”gångaren”, ”gluggen” eller ”djupingen” och kan fråga någon av dem. Men det var ovanligt lugnt och tomt i hamnen. Men till slut stötte vi ändå ihop med ”gluggen” och han kunde meddela oss månadens nya kod.

Så det är rätt bra med smeknamn ändå för när vi ska nämna något speciell så måste ju den andra förstå vem man avser.

Vi har lite roligt har vi åt det hela…och ibland när man fått ett riktigt namn på personen i fråga så kan det ta lite tid att sudda ut det gamla öknamnet. Vår vän Konstuktören tex, i början blev vi inte riktigt kloka på vad han hette, för alla sa olika om honom. Det är som att hans familj använder ett namn på honom, arbetskamraterna på förra arbetsplatsen ett annat, den nuvarande arbetsplatsen ett tredje och han själv ett fjärde. Det är knappt vi har koll på vad det står i hans pass fast han idag tillhör våra närmaste. När vi i början av vår bekantskap förstått att han var konstruktör så fick han bli ”Konstruktören”.

Häromdagen när ”gångaren” passerade på andra sidan hamnen och vi fick njuta av hans helsköna gång så började vi prata om våra smeknamn vi sätter på folk. Självklart undrar vi om detta är något som bara vi två gör eller om det lätt blir så överlag. ”Grannen” är väl ett typiskt och vedertaget sådant, den som bor bredvid men som man inte kan namnet på.

Nu har vi börjat plocka fram navigationen, börjat planera lite för fortsatt rutt. Vi börjar känna oss klara med Dordrecht då vår att-göra-lista snart är avbockad för denna gång. Vi längtar efter segling och vi är nyfikna på vad som finns runt hörnet på nästa ställe. Vi önskar inget hellre än att snart kunna hissa upp den Belgiska gästflaggan. När man börjar kunna kalla alla i hamnen här för olika öknamn är det nog dags att dra vidare.

Vi har vid skrivande stund precis varit ute och testat nya propellern. Nu ska vi redigera lite film och göra ett inlägg. Men så här ser det ut på Marintraffic över vår tur. Våra cirklar syns inte, men de var många och lustiga.

Skepp och Hoj!