För säkerhetsskull har vi kedjat fast det. Men man flyttar det inte så lätt då den väger dryga 300 kg. Ankarspelet står på vårens agenda. Man måste ju få i och upp ankaret på något sätt. För vi har ju inte direkt en Magnus Samelsson hängande som en galjonsfigur framme på stävern som kan dra upp ankaret åt oss. Nog för Helena tycker idén är kittlande.

Ankare har sedan obestämd tid använts för att hålla fast fartyg på viss plats. Från början användes stenar fästa i änden på en lina. Stenarna sjönk ner och fastnade om bottnen var lös. På hårdare bottnar var de inte särskilt effektiva. Därför utvecklades metallankare (stockankare) med först en och senare även med två armar och stock. Stocken gjordes från början av trä och på senare tid av järn.

Då fartygen växte blev även ankarna större. De blev då allt svårare att hantera. De krävde också stor plats vid förvaring. Det tog även lång tid att klargöra dem för fällning och att lägga upp dem efter lättning. För enklare hantering har så kallade patentankare av många slag konstruerats.

 Tjoflöjt!

 

Tjoppe och Helena