Vad vore världen utan giraffer? Lite mindre långhalsat och definivt mindre marint. Vår Janne Giraffer som pryder taket på båten är inte den enda som skaffat sig ett marint yrke. Som spejare och utkik på vår fiskeskuta så har han inte lämnat sin post för en dag. Förutom sina kusiner i Afrika så har han även några som bor i Stockholm. De arbetar på varvet på Beckholmen i Stockholm. Vid skeppsdockorna så arbetar de flitigt som kranförare.

Likheten är slående minst sagt.

Giraffkranarna på Beckholmen, kom dit från Hammarbyhamnen 1988 och är målade efter Tor Svaes idé. Vår Janne mönstrade på M/S Orskär i Juni 2009. Nu har Janne Giraffer antytt att arbetsförhållandena är bättre på Beckholmen och han har hotat om att säga upp sig och flytta norröver. I synnerhet som det kommer ske arbetsplatsförändringar i form av ett rivet däckstak framöver. Giraff-facket hotar med strejk och de viker inte halsen en tum. Dessutom har det börjat klagas på sistone från taket, att det börjar bli kallt med glass och den något ensidiga kosten. Arbetsgivaren hotar med lockout. Förhandlingarna har strandat. Vi hoppas inte denna bekymmersamma sits ska sprida sig till övrig verksamhet på båten, då vi är angelägna om att få fortsätta sätta i våra fönster. Tjoppe muttrar något, om det beror på att han sympatiserar med giraffen eller om det beror på vädret vet vi inte. Detta känns som ett fall för Gruv 1:an eller Hans Blix.

I övrigt så arbetas de flitigt på våningen under giraffen. Våra fönsterglas har sett dagens ljus. Och helt otroligt, de passar också.

En helt annan känsla infinner sig nu när man kan plocka bort isoleringen vi haft i fönsterramarna. Nu kan vi se ut, men inte så långt då. 55 cm ut står nästa vägg i vägen.

Nu återstår bara de tre öppningsbara ventilerna, ramarna är på målning i verkstan.

De övriga innerramarna skruvades på plats och Helena tog till penseln och grundmålade. Under tiden gick Tjoppe ner och tog tag i el-biten.

Snart är detta ett minne blott, sladdar sladdar sladdar.

Tjoppes ficka blir alltid full med saker när el står på agendan. Som en bättre tomtesäck fylld med överraskningar.

Bakom vår höj och sänkbara tv och kabel till badrummet arbetades det med.

Elkabeln kommer ut ur badrumsskåpet. Tjoppe sticker in huvudet och kollar läget. Sen ropar Helena att -nu är det fika! Lussebulle och pepparkaka. Mums!

November-fika på båten. Lite diskussion och planerande kring belysning hann vi med innan kopparna var urdruckna. Belysning är viktigt anser vi, såväl att ha rätt och tillräckligt med belysning men även hur lamporna ser ut. Det finns en hel del fina marina lampor och lyktor på marknaden och modell av lampa kommer att bidra till vilket marint uttryck vi vi ha på skutan. Vi är mycket överrens om tycke och smak vilket underlättar.

Utseendet har ändrats en hel del men man vänjer sig fort. För en månad sen fanns inte väggarna till köket och för ca ett halvår sedan så slog vi upp hela däcksbyggnaden. Det känns som längre tid än så.

Ju mer man fyller sin tid, desto fortare känns tiden i realtid och längre känns samma period när man blickar tillbaka. För man har många minnen som fyller tiden. Tvärtom så är det så att ju mindre man fyller sin tid, desto långsammare känns tiden för stunden, och när man blickar tillbaka på en händelselös tid så upplevs den som kortare, för minnena är färre. Intressant är hjärnans tolkning av tid.

Medan vi fortsätter med våra fönster- och elarbeten, så avvaktar vi nästa steg i vår giraffkonflikt. Vi återkommer.

Håll kurs!

Tjoppe och Helena