När vi vaknade så sa Tjoppe; -Ska vi äta frukost nere på kajen? Utanför sovrumsfönstret så sken solen från en blå himmel. Valet var enkelt, på vår terass hemma så kommer solen fram först efter lunch. Vi klädde oss ganska snart och promenerade ner till kajen.

På bara ett par dagar så har träden börjat slå ut, och vi passerade några sakura-träd, eller japansk körsbär som vi säger här i svedala. Kanske inte konstigt när Halmstad noterade landets varmaste temperatur med 22,7 grader på långfredagen.

På vår promenad ner till båten så passerar vi den relativt nygjorda kajparken, som heter Sinnenas Promenad. Här kan man uppleva promenaden med alla sinnen, hörsel, doft, känsel, smak och syn. Kryddväxter och smultrona är dock inte klara för en smakupplevelse än dock..men snart så prunkar det nog även i de rabatterna. Idén till Sinnenas Promenad kommer från trädgården på Danderyds Sjukhus i Stockholm och som bygger på tesen att sinnen väcker minnen. Helena passade på att gunga lite på vägen.

Med magarna fortfarande kurrandes så promenerade vi vidare mot vår frukost. Väl framme så dukade vi upp och allt var lugnt och stilla på kajen. Redan varmt för det tidiga klockslaget och endast fåglarna förde läten. Vi satt länge och njöt.

Vi hade några punkter på dagordningen. Och vi började med våra ärenden, vi åkte iväg och såg många människor i farten medan vi uträttade våra uppdrag. Lite förvånad blir man att människor strosar runt så mycket i affärer när solen står högt på himlen utanför. Väl tillbaka så hade klockan gått och vi kände kurret i magarna igen. Lunchdags. Innan vi startade grillen så pratade vi med en av husbilsägarna som parkerat sig på kajen över helgen. Han berättade att nu skulle de dra vidare gänget, för det var Ullared som stod på deras dagordning. Inte alls avundsjuka över deras plan så såg vi dem åka vidare. Själva är vi världsdåliga på att shoppa, vi handlar enkom det vi behöver och det är ett nödvändigt ont när vi måste bryta upp för att skaffa mer material eller mat till middagen.

Grillen är vår kompis!

Påskens rester; prinskorv, lamm, färsk gullök, köttbullar och tomater på spett.

Fortfarande rådde lugnet på kajen, nu hade vi blivit så gott som ensamma på hamnområdet då Ullared fått ärva påskfirarna.

För att undvika träsmak så plockade vi ihop efter maten och drog iväg snabbt för att hjälpa en bekant som ser dåligt att tjära sin båt. En snabb historia, endast en halvtimmes jobb. Nu kan det ju tyckas vara en enkel sak om man inte heter Helena. Väl klara så tittade Tjoppe upp på sin kompis och föll i skratt. Tjäran satt förvisso på båten, men lika mycket på Helena. På armarna, i ansiktet och i håret. Helena stod snällt som ett barn när Tjoppe försökte torka bort den värsta Tjäran från Helenas ögonvrå. -Du är allt bra knasig du, Helena, tjära ner sig sådär. Med en sämre bortförklaring så försvarade Helena sig med att tjäran är en ren naturprodukt och så luktar man gott. Nästan lite rökig whisky.

Lite tjär och galen så var vi snart tillbaka på vår båt och vi lämnade solljuset och värmen uppe på kajen och gick ner under däck. Vi har backat bandet lite och fortsatt nere under däck där vi senast lämnade stället. För Tjoppes del innebar det listsättning och Helena fick trots missödet fortsatt förtroende att måla. Dörrkarmarna skulle få färg.

Fina eklister börjar nu pryda runt garderoberna i främre salongen.

Eklist runt skylighten likaså.

Och dörrkarmarna fick ett lager färg, inget spill, varesig på Helena eller golvet. Men så är inte denna produkt lika väldoftande och naturlig som tjäran.

Helena blev klar med målandet något före Tjoppe. Det bestämdes att Helena skulle olja på dörrarna som vi lagt upp på däck. Det står en pensel i en burk sa Tjoppe och Helena hoppade upp, såg penseln i burken och började pensla på för glatta livet. Lite konstig produkt dock, tänkte hon medan hon stod där, men oljor finns ju i en uppsjö varianter. Snabbt klar så kom hon ner under däck och sa; -Klart, jag har oljat dörrarna nu. Tjoppe tittade kritiskt på Helena. – Ja, det gick fort. Använde du penseln i burken. -Javisst, det gick jättesmidigt.

Nyoljade dörrar.

När Tjoppe var klar med listandet så kom han upp på däck. Han tittade på resultatet och såg lite konfunderad ut.  -Vilken olja använde du? Frågade han Helena. Hon svarade självsäkert på den dumma frågan att; -Den som penseln står i, som du sa att jag skulle göra!! Tjoppe började skratta och han förstod plötsligt varför det hade gått så fort att olja dörrarna. -Det är lacknafta i burken, du skulle ha använt den där! Och så pekar han på en burk längst ut till vänster på flanken. Nu skrattade båda hjärtligt. -Ibland är du så knasigt rolig, sa Tjoppe och öppnade den riktiga oljeburken och gjorde om arbetet.

Tjoppe stryker rätt! Det kan tyckas självklart att veta vilken burk man alltid ska ha. Men den som byggt om en madam på åttio ton ska veta att det finns mååånga burkar att välja på. Det är nästan så tesen tusen moment och tusen burkar går att använda. Nu är burkinnehållet något som Tjoppe är bättre på än Helena. Men så växte han så gott som upp i en båttillbehörsaffär med en massa burkar på hyllorna, med Liverpool Shipshape-ordning på.        

-Jag känner iallafall igen tjära, sa Helena och tog en hårtest som hon målat svart tidigare under dagen…och whisky, så luktade hon på håret. Med en spelad sårad min så städade hon undan för dagen. Det hade blivit dags att åka hem.

Med nylacknaftade och nyoljade dörrar så lämnade vi båten och åkte hem.
 

På gården så hade blommorna slagit ut i full blom. Och väl inne så blev det en rejäl dusch för Helena och god mat.

Ost-och bacongratinerad broccoli och blomkål. Vi åt gott och dammade av tv:n som vi inte använt på länge och njöt en liten stund av underhållningen innan sänggång.

Kurs genom vatten!

Tjoppe och Helena

Med påsken sent infallen på året så gavs det ett par extra lediga dagar. Detta i kombination av en stor värmande sol så blev vi nästan osäkra på vilken årstid det var. Kändes mer som pingst eller midsommar. Påsken kan infalla så tidigt som 21 mars och i år en hel månad senare. Det var inte bara vi som uppskattade att påsken i år var inprickad i ett soligt högtryck med exploderande blad på träd och buskar.

Nä kajen har blivit fylld utav kajflanerare, båtägare, husbilsägare och cyklister för att nämna några. Vinterjackor och mössor är nu ett minne blott. Att påsken kan variera så olika i tid beror på kristendomen kopplat till den judiska påsken. Regeln är att påskdagen infaller den första söndagen efter den första ecklesiastiska fullmånen som infaller på eller efter den 21 mars. I Sverige har vi använt den här regeln för att bestämma när påsken infaller sedan år 1844. I år infaller påskdagen den 24 april, vilken nästan måste vara rekord i sen-het. Och vi klagar inte, även denna morgon vaknade vi till värme, klarblåhimmel och en ledig dag.

När vi kom ner till båten på långfredagen så hade vi fått post.

En trevlig påskhälsning från en av våra vänner som varit förbi före oss.

I anslutning till hamnen så kommer av tradition ett tivoli till staden, så det blir lite liv och rörelse nere på kajen. Många husbilar dyker upp och spenderar ett par dagar över påsk i vår stad. I år fick de en toppenhelg minst sagt.

Och själva fortsatte vi vårt byggande, påsk eller inte. Fast rasterna är många fler och längre och mat därimellan, och ibland en glass..Vi bygger på flitigt, men är det påsk så ska man inte förta sig var det någon som sa.

Vi har lagt taket klart nu, dock är inte alla skruv dragna men det sker inom närmaste veckan. Nu kan man ligga uppe på vårt blivande soltak och mysa. Vi testade lite grann och visst var det skönt. Vi öppnade upp ett litet hål så vi fick in mer solljus.

Här ligger vi på taket och solen och vattnet försöker visa sig i gluggen.

Och vi ligger och pratar och myser, som vi kanske lite otippat gjorde som barn. Vi kunde ligga på rygg i gräset och titta upp på molnen och fantisera om vad de föreställde. Vid denna tid var vi tonåringar, och vi tror inte att dagens ungdom gör som vi gjorde, det är nog lite väl nördigt. Vi såg dock inga moln från vår nuvarande liggposition på däckstaket.

Nä utan våra fötter som vi slängt upp i taket som stöd. Nöjda kröp vi därefter ner från taket. Nästa projekt blev att sätta dit väggarna på utsidan. Vi kånkade byggmaterialet upp och ner mellan kaj och båten och till slut så når allt sitt slut. Väggarna på plats och vi kunde pusta ut!

Ytterväggarna på plats. Vi kommer att sätta i en hel del fönster i vår däcksbyggnad, och en nödutgång ska även rymmas i främre delen, så vi väntar lite med att isolera och klä insidan.

Tjoppe fixar till det sista på väggarna, bakom syns att det råder full kommers på hamnplanen.

Under tiden håller Helena på att röja av på däck. Vi öppnar upp ner till maskinrummet och vi dammsuger upp allt gammalt sågspån som gömt sig i alla vrår och kanter. Med detta gjort så blev det en härlig paus i solen, lite lunch och mera solmys. Vi blev tillslut alldeles varma och trötta av maten och solvärmen så vi la oss ner på backen på en plywood med en tröja som altinerande kudde. Och somnade bums. Tills någon förbipasserande ropade glatt till oss: -Hej på er Grabbar!! Vi tittade upp och personen i fråga blev varse om sitt misstag; -Och tjejer!!

Vi skrattade gott åt misstaget, inte första gången Helena blir antagen för att vara en kille. Men glada ska vi vara att det inte är för femtio år sedan, då det var löjeväckande att en man drog barnvagn och olämpligt för en kvinna att snickra och klä sig som en byggnadsarbetare. Vi vaknade snabbt till av detta komiska misstag och vi rättade till kläderna som kasat runt medan vi sussat gott. För säkerhetsskull så spottade Helena i näven och drog en hand genom skägget och ställde sig lite bredbent och sa med mörk röst. -Kisen, rasten är över. Vi måste börja jobba nu för jag ska ut med grabbarna på en öl efteråt. -Tjoppe tittade förvånat på Helena över denna förvandling och började skratta. -Nä du är ingen kille, tvärtom! Snyggare tjej får man leta efter.

Tjej och tjej, med halvvägs till 90 så är man ju inte purung längre konstaterade Helena. Tjoppe höll med och så sken han upp. Han hade just gjort en matematisk uträkning. Med Helenas avverkade 45 år i livet och Tjoppes nästan avverkade 45 då han fyller i sommar så konstaterade han; -Om man avrundar till närmaste tiotal så är du 50 år Helena, och jag är bara 40!!! Ett leende på från öra till öra visade sig från denna pigga 40-åring. Helena kommenterade inte den matematiska avrundningen utan sa kort -Grrr, nu bygger vi lite!!

Vi gick in på båten och tittade på våra tankar.

Vi funderade om vår uträkning av storlek på tankarna stämde. Problemet är inte att räkna ut rätt storlek till båsen nere i maskinrummet, utan att räkna ut att de ska kunna förflyttas dit när de ska ner genom däcket och passera motorn etcetera. Och stämde det inte så var det gamlingen Helena som skulle skyllas, beräkningarna stod hon för.

Och utan att det egentligen var bestämt så började vi baxa ner tankarna. Vi skulle bara testa lite först men det resulterade i en mycket lyckad trasport från däck till bås.

Så här långt allt väl.

-Hmm, kommer vi in med denna månne?! Tjoppe funderar, tanken ser helt plötsligt mycket stor ut. Den gamla och grabbiga tjejen håller tummarna och funderar på vad man gör annars. Kapar tankarna..knappast. Flytta motorn..otänkbart. Bryter upp båsen..ja möjligtvis.

Helena plockar bort spännbanden efter lyftet.

Och så gör vi en sista insats och tanken kommer på plats.

Gammal är äldst konstaterar Helena stolt när tanken står på plats.

Och uppe på däck hade det blivit en massa yta tillgodo med tankarna väck!

Det vankades lite påskmiddag. Helena bröt upp för dagen och satte sig med ett glas vin och tittade på medan Tjoppe avslutade arbetsdagen. Vi har numera ingen möjlighet att använda den gamla ingången, och vi har därför öppnat upp längre akterut. Tjoppe fixar dit dörren och Helena njuter av kvällssolen och att titta på ungdomen som fortfarande sliter.

Nya dörren på plats!

Med dagsverket avklarat så dukade vi fram bord och stolar och grillen. Och diverse barn dök upp med sina respektive, och vi fick en trevlig stund på kajen i kvällssolen. Den finaste som hälsade på var dock Tjoppes barnbarn som sov gott under hela besöket.

Söt tjej, tänk att de kan bli så perfekta! Tjoppe tittade ner i barnvagnen och sa sen till barnbarnet; -Väx på dig nu så kan du få bygga båt med morfar!

Och med grillat lamm, halloumi och färskpotatis med varierad dryck till så njöt vi av resterande kvällen. Solen gick så småningom ner och vi bröt upp.

När vi plockat undan på kajen så strövade vi sakta hemåt. Och vi tog vår gata hem, garanterat en av stadens smalaste och äldsta gator. För länge sedan tillhörde Halmstad vårt grannland Danmark.

Väl hemma så somnade vi gott, och mer sol och ledighet är att vänta.

Glad Påsk!

Tjoppe och Helena

Här följer några fler bilder på tankarna som konsult Felix af Lysekil kan ta en titt på. Det är bara att klicka på bilderna så blir de större.

Vi håller vår vana trogen att gå ner dagligen för att sätta i några skruvar. Tjoppe frågade Helena om vad hon tror hon kommer att minnas mest från byggtiden. -Åh, svarade hon, det är ju så mycket. Jag måste få fundera, själv då? kontrade hon. Svaret kom snabbt och utan betänketid. -All skruv!!

Det ligger något i det svaret.

Vi har konstaterat att våren är här på riktigt, bra väder eller inte. Små musöron på buskar och gräsmattor som börjar bli gröna med vårens vackra blommor. Och vi far fram i livet, hett engagerade i allt vi gör och missar då lätt årstidens växlingar.

Tjoppe konstaterade vidare och sa; -Vi får snart sluta med det här livet. Inte bygga båt tänkte Helena förskräckt men Tjoppe fortsatte sin fundering. -När vi byggt klart så får det bli lite lugnare, sitta på däck och bara njuta och inte jobba så många timmar. Just det, det var ju därför vi delvis drog igång detta projekt, som en förändring av livet, att inte springa i det klassiska ekorrhjulet för att en dag på sin dödsdag lite komiskt, besviket och förvånad konstatera att, var det här allt?!!

Ja båten är ju verktyget för att göra den här förändringen, och vi upplever att vi trots vårt slit har underbara stunder där vi njuter av resan under byggtiden, upplever natur och allt vackert omkring. Fast lite snabbt då bara. Som huset som ligger intill vår bostad, en gammal kåk med blåmålade karmar och vårens lika blå blommor som ett vackert hav. Blått en fin färg.

Tidigare under veckan hade Helena stått och slipat på flotten som håller på att bli vårfin. En bekant hade kommit förbi, han har tyvärr problem med synen och kan inte köra bil längre. I samtalet så konstaterade han det positiva med att inte se så bra. -När man kör bil så ser man ingenting, nu när jag måste ta mig fram till fots så ser jag allt mycket bättre, blommor och allt annat vackert som annars bara far förbi i farten. Och så hör jag bättre, fåglar inte minst. Ett tankvärt konstaterande är när någon med nedsatt syn säger att han ser mer. Klockan, tiden, bilen, rasten, mötet, jobbet, kom i håg, inte glömma, lovat… Och vi har haft många förbipasserande på kajen som berättat att de önskar att de kunde dra i handbromsen, som vi försöker och definitivt ska. Ja måste man alltid ta bilen? Kanske skulle det låta såhär istället; -Älskling, jag tar inte bilen idag, jag tänkte se om det finns några sniglar och syrsor längs med vägen.

Så med vår lilla diskussion så blev vi mer taggade än någonsin att fortsätta bygga för att komma närmare slutdestination. Och då är det inte slut, bara in i nästa fas. Att kunna börja använda båten och ha den i vår verksamhet. Motiverade har vi också blivit av alla glada tillrop, för många har senaste tiden gett oss kredit för att detta bygge trots allt inte blir så tokigt. Nä, det har vi vetat hela tiden, det är bara andra som inte kunnat se. Och helt logiskt, då vår skuta inte såg mycket ut för världen då vi började och att det finns många många projekt här i livet som påbörjas men alltför sällan avslutas. Människors drömmar. Vart gick det fel? Eller är det som med tatueringar, att de känns motiverande när man sätter dem på sin kropp. Värderingarna kring motivet känns rätt. Men en vacker dag så har man förändrats, mognat, fått andra intressen och inte minst att tidens tand gjort sitt. Huden är slapp och rynkig och man får sträcka på huden för att se motivet. Tatuering må sitta kvar, varesig man vill eller inte. Men drömmarna och projekten kan falla i glömska eller stanna upp..på livstid. Då är det bättre att avsluta med att avyttra. Sälja, ge bort och börja drömma om något nytt, som stämmer med där man står idag.

En annan bekant som brukar titta förbi sa till Tjoppe; -Ni skulle kunna börja föreläsa om hur man bygger om en båt. Vår vän syftade inte enbart på hur man just snickrar i hop ett flytetyg, utan mera rent allmänt om hur man håller fast vid sitt projekt och hittar motivation, tid och verktygen för att slutföra. Ja och det kan ju handla om egentligen vad som helst, sommarstuga eller en jordenruntresa som man säger man ska göra men aldrig gör. Vår vän hade kollat in bjälkarna vi tillverkat, stadiga saker med fina ådror på ändträt. Jo det kan bli ballt mönster på ändträt om man lamell-limmar och kapar ändarna *ler*. Efter pojkarnas diskussion och vilda fantasi om mönster så fortsatte deras diskussion om företagande. Tjoppe ställde några frågor om hur man gör en hemsida. Vår vän besitter mycket kunskap som man kan få ösa ur. Vi tog tacksamt emot de goda råden.

Och på båten så händer det ju lite iallafall. Takbjälkarna är färdigtillverkade och uppsatta, och den främre delen av däcksbyggnaden börjar ta form. Att bygga runt kräver sitt, vi har fått till det över förväntan.

Däcksbyggnaden sedd från fören. Man kan ana att det kan bli ett underbart soldäck uppe på taket, närmare trettio kvadratmeter stort. Vi pratade glatt om soliga sommardagar och hur mysigt det kan bli.

I gråvädret och i det hårda arbetet så blev vi hungriga. En gammal favorit i repris, grillad korv på kajen, även det något att minnas i framtiden så bröt vi upp för lite lunch.

Byggarmenyn ”By the river”, lite bränd korv med bröd (men det kan vara gott) och senap och ketchup som serveras ur en sågspånsfjällad hand i disigt kustklimat. Vi stod nära grillen för det var ingen vidare värme ute.

Och mätta i magarna fortsatte vi med de otympliga skivorna. Trevligt är det iallafall att kunna stå och såga på kajen och slippa smutsa ner på båten så mycket.

Vi hittar våra roller när vi bygger. Ibland jobbar vi ihop med varsin skruvdragare i högsta hugg, ibland står vi på olika platser och gör olika arbeten och ibland är Helena en liten Florence. Ni vet den där lilla näktergalen som grundade det moderna sjuksköterskeyrket. Ett flitigt assisterande av verktyg, skruvar, sladdar och att hålla i. Konstigt det, att det går fortare att bygga även om någon bara är hantlangare. Helenas dotter är förövrigt än mer lik Florence, då hon på riktigt utbildat sig till sjuksköterska och blir färdig nu till sommaren. En jätteprestation och ett långt projekt som nu når sitt mål. Flitigt kämpat Erika, och ett stort grattis!

Tjoppe ligger på topp!

Annars påminner hantlangeriet nog mer om dåtidens skeppsgossar än en fager sjuksköterska från 1800-talet. Det var redan på 1600-talet som skeppsgossekåren bildades. I 8-10 årsåldern fick de börja i skola och lära sig sjölivet och när de karlskrevs vid 18 års ålder så kunde de börja som matros eller jungman i flottan.

Det var tufft att vara skeppsgosse, svabba däck och passa upp på besättningen och klättra i masterna samt att hämta krut till kanonerna för att nämna något.

Länge saknade skeppsgossarna egna fartyg för utbildning till sjöss, och pojkarna tränades på vanliga krigsfartyg. Ungefär 100 skeppsgossar om året utbildades men de blev fler och fler. Till slut bestämdes det att bygga speciella skolfartyg som skeppsgossarna kunde använda. Det första skolfartyget blev briggen Diana som år 1799 gjordes i ordning till skeppsgossarna. De sista skolfartygen som användes finns fortfarande kvar, Najaden, som idag är ett museifartyg och som ligger bara ett stenkast ifrån vår skuta här i Halmstad. Samt Jarramas, även det ett museum och som finns i Karlskrona, och Af Chapman som ligger i Stockholm och som är ett vandrarhem idag.

Skeppsgossen Helena månne?! Jo nog är hon flitig på att passa upp när det så behövs. Tjoppe brukar kalla henne för skitunge, kanske inte alls så nedlåtande som man skulle kunna tro. Och så säger han; -hugg i lite, lyft högre eller ta i mer. Och så kånkas det runt på saker och ibland väger de en bra bit över hundra pannor och hon får lyft mer än sin kroppsvikt. Och envis som hon är så tar hon i och hotar sätta honom på grötdiet. Något han hatar, då han nästan enkom levde på gröt under en period i livet då han studerade.

Tjoppe sa för övrigt när de stod på kajen och skulle kapa en skiva; -Det var länge sen jag slog dig nu. Helena tittade upp som ett stort frågetecken. -Ja förr brukade jag slå till dig med en två tum fyra, eller kofoten eller tappa något i huvudet på dig när vi byggde, men nu är det länge sen jag gav dig en dänga.

Helena funderade och tänkte efter, jo nu är det nog länge sen. Kanske har Tjoppe blivit van att vi är två, tidigare i livet när han byggt så har han varit mycket själv och inte behövs ta hänsyn till andras närvaro. Eller så har skeppsgossen Helena lärt sig att hålla sig undan. Frågan förblev obesvarad.

Sakta så börja taket ta plats på däckbyggnaden. Och klockan och orken sa plötsligt att det var dags att bryta upp för dagen. Lite snack om nästkommande dag innan vi förgott la ifrån oss skruvdragarna. Sen tog vi bilen hem, men vi körde långsamt dock för att om det var möjligt, lyckas få syn på en snigel eller höra några syrsor. Vi gick bet på båda punkterna och vi la in stöten på att uppleva livet i realtid med högsta njutning genom att göra en rosévinsentre denna vår.

Och visst kände vi oss levande och glada över att kunna stanna upp i livet. Vinet satt som pricken över i:et. Tjoppe säger lite triumerande; -Jag har faktiskt lite träningsvärk. Han syftade inte på att han höjt glaset till munnen många gånger. Nä utan på alla tunga skivor som han kånkat ombord på båten. -Och det känns skönt när det spänner och drar i musklerna, man känner att man tagit i lite och att man börjar komma in i sommarformen. För Tjoppes del innebär sommarformen att det syns såväl som på vågen som på överarmarna. Han blir stark och slank av att ljuset är framme nästan dygnet runt och att man kan vara aktiv till sent på kvällarna. På vintern så gäller tv och god mat. Fast han säger att det är kockens fel. Inte denna kväll dock, för räkor är både nyttiga och magra och vansinnigt goda.

Så med härligt värkande muskler så satt vi och skalade räkorna och åt med god aptit tills det blev dags för bingen.

Svabba däck!

Tjoppe och Helena

Som uppvuxna i Stockholms skärgård så har vi ju självklart ett hjärta för det marina arvet. Hittade en gammal journalfilm från 1937, efter tips från en av våra läsare. Har man en kvart över så titta gärna på filmen, som bjuder på lite båtar och skärgårdsliv från tiden då människor levde med och av havet. En rolig tillbakablick, även om det för oss två var före vår tid.

Filmen heter passande nog Bland Kobbar och Skär.
Se filmen:
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=29&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3d%2b%26categoryid%3d19%26page%3d2

Utöver den trevliga skärgårdfilmen så kommer även ett filmklipp från Halmstad och Nissan där vår skuta idag har sin hemmahamn. Från glada laxars land från 1939.

Se filmen:
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=76&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3dfr%c3%a5n%2bglada%26categoryid%3d19

På www.filmarkivet.se går det att hitta en massa andra gamla roliga filmkarameller också. Håll till godo!

Vi tackar våra läsare som bidrar med marin kuriosa, tusen tack!

Havet dansar under durken!!

Tjoppe och Helena

Vi vaknade till en fantastisk vårsol, klarblå himmel och utlovade härliga 10 grader. Vi tog en långfrukost tillsammans innan vi hoppade i våra arbetskläder och stängde dörren efter oss. På båten har vi klivit upp en våning på allvar nu. Visst återstår lite detaljer nere under däck, vi ska sätta lite lister och olja garderober och fixa till sängar. Men det är sådant man kan göra lite i omgångar när man har en stund över.

Väl nere på båten så badade allt i sol. Vattnet glittrade och solglasögonen åkte på. Vi kollade av och mätte lite på båten innan vi for iväg för lite inköp av mer virke.

Tjoppe kollar in virket. Helena bockar av vartefter vi handlar det som står på inköpslista. Ja lista och lista, det är nu inget papper direkt utan en träkloss som hon antecknat på med byggpennan.

Trevlig personal på Optimera, ja och på alla andra ställen vi handlar också såklart. Just nu så har Optimera det mesta av det vi behöver för kommande bygge. När vi lastat in det vi behövde så tog vi ett snack med personalen. Vi hade lite frågor och vi fick god hjälp och dessutom ett anteckningsblock med almanacka och penna som vi kan skriva våra inköpslistor i. Den gamla träklossen kunde kasseras. Mycket nöjda åkte vi tillbaka ner till båten, konstaterade att anteckningsblocket passar som en smäck i byxfickan. Vi bestämde oss för att börja arbetsdagen med att ställa upp bord och stolar på kajen.

Ingen snö, ingen kyla…vi överlevde även denna vinter. Fast det brallar i lite i vinden. Vår giraff har fått sjalen på svaj. Och i vinden så ser han ut som en snabbt framfarande häst med manen ståendes i vinden.

Ekipaget på väg mot blåkulla månne, nu är det nära till påsk.

Inne på båten har vi kommit igång med däcksbyggnaden. Det ser lite suspekt ut med ett hus i ett hus med tanke på överbyggnaden. Konstruktionstänket har varit igång en tid och nu vet vi hur vi ska göra för att det ska se så marint ut det nu kan göra med en såpass stor byggnad på däck samt för att den ska vara hållbar och stadig för såväl kraftigt väder som för sjögång.

Väggarna kommer att vara svagt inlutade och taket är välvt liksom att hela byggnaden följer parallellt med relingen, svagt svängt och i fören på däcksbyggnaden så möts sidorna i en rund båge. För att få till detta så böjs alternativt lamellimmas virket.

Här har vi kommit igång. Det går åt att vara två när man ska få till rätt lutning och sväng på grejjerna. Konstruktionen stöttas upp vart efter.

Närmare tjugo takbjälkar ska tillverkas. Helena lamellimmar och skruvar.

Tre bjälkar i stöten. Vi har gjort några under veckan som gått.

Tjoppe ska kapa dem i rätt längd, men provar hållfastheten först. Med sina stadiga kilon så gungar han rejält för att se om de bångnar något under tyngden. Men de är omutbara, de verkar kunna stå pall för ett smärre världskrig, så stadiga är de.

Ett härligt team är vi när vi sätter fart. Helena står på tillverkningsenheten. Tjoppe arbetar ute med att kapa bjälkarna i rätt längd och skruva tid dem. En efter en börjar de ta plats och man börjar skönja utseende och form på den tilltänkta byggnaden.

Då och då stannar vi upp, tar en diskussion och mäter och kollar med med laserpass, vattenpass och måttband att allt stämmer. När vi slängde upp den stora övertäckningen så var det inte direkt millimeterprecision som gällde. Nu är vi ytterst noggranna, för denna blir ju permanent.

En triumfbåge månne? Här bygger vi runt.

Och när vi höll på som bäst så ringde mobilen. Tjoppes gamla arbetskollega och gode vän hade hamnat i nöd. Han stod med sin MC som inte ville starta vid en av stadens bensinmackar. Han behövde vår hjälp.

Vi for iväg med startkablar för att undsätta den gode vännen. Det hela var avklarat i ett nafs, det blev ett roligt brejk att kunna rycka ut och vara behjälplig. Efteråt så tog kompisen sig ner till båten för egen maskin och tittade in på vårt bygge. Tur att man hamnar i nöd ibland så man får anledning att träffa sina vänner.

Efter besöket så behövde vi en paus, en kopp te i solen satt inte fel.

Än värmde solen fast det blåste en hel del. Och så ringde mobilen igen. Någon ny kompis i nöd kanske?! Nä denna gång var det Tjoppes dotter. -Hej Pappa, jag åker till BB och föder nu!!

Nu kom spänningen på topp igen. Tjoppe på väg att bli morfar och då gick det inte riktigt att sitta still längre.

Tjoppe i väntans tider, min lilla tös ska bli mamma säger han stolt!!

Innan vi fortsatte med däcksbygget så gick Tjoppe och hämtade glaset till skylighten som vi fått levererat. Och så visar han upp den för Helena som inte sett glaset än.

– Jo jag får nog träna lite på att bli morfar, det är hög tid. Små barn ska man lyfta upp i luften och gulla med, så här!! Tjoppe visar Helena, och visst har han lyft små barn förut, tekniken sitter som en smäck!

Efter denna glasklara uppvisning så fortsatte bygget.

Vi höll på som bäst en stund till och tog sen lite möte och snack om hur vi lägger upp kommande arbetsdag. Det kändes rätt att avrunda för dagen, så vi åkte hem i inte en allt för sen tidpunkt.

Ute så var himlen fortfarande knallblå, även om solen stod lite lågt på himlen. Och vi åkte hem för lite god mat.

En god gulaschgryta med ris och fräscha grönsaker förgyllde vår tid i väntan på samtalet. Och halv elva på kvällen så ringer det.

-Hej pappa, nu har hon kommit och allt har gått bra!

Så trevliga nyheter, vi skålade för morfadern och för dottern och svärsonen som nu blivit familj. Och sen kröp vi ner för lite god sömn i bingen. Vi somnade på stört!

Flaggan i topp!!

Tjoppe och Helena

Så kom då den efterlängtade dagen då man kunde lägga i några av sina lagringsviner i vinkällaren. Det här med att lagra vin är inte så märkvärdigt egentligen. Det mesta vinet på marknaden är redan drickklart när man köper den i affären. Men visst förändras vinet av tid, och då inte alltid till det bättre tyvärr. Men med rätt miljö och rätt vin så blir tre till fem års lagring mumma åt vinets utveckling. Till största del så betyder kanske lagringen att man har en chans att njuta av sitt vin en längre tid odrucken också. Har man kommit över små partier så vet man efter fem år att det finns inte en uppsjö av vinet kvar, kanske ingen annan än ens egen. Och då, den dagen man bryter flaskan i glada vänners lag och lagar god och passande mat till, så förhöjs känslan och sinnena. En del tycker kanske att detta blir dyrt, men enligt devisen att ”hellre ett litet välsignat glas än en hel dunk” så är detta faktiskt billigare nöje. Vin ska drickas med känsla i måttlig mängd då blir den som bäst.

En vinkällare brukar inte se ut som våran, den saken är säker.

Vi återvände till vår djuraffär, Arken Zoo för inköp av vår sand. Vi hittade akvariegrus i önskad färg och storlek. I affären kom vi att prata med killen som arbetar där, en himla duktig kis och möjligen biolog för detta kunde han på sina fem fingrar. Vi kom att prata om fiskar och akvarium och han svarade på vår lite konstiga fråga om man kan ha akvarium på en båt. Vid första tanke så låter ju detta inte så konstigt, men tänk ett akvarium fullt med vatten och fisk och så kommer man ut på sjön och det blir sjögång. Då skvalpar det över och stackars fisken blir sjösjuk, eller?! Vi tänkte att klart man ska ha fisk på en fiskebåt. Och vår dumma fråga visade sig inte vara så dum.

På Arken Zoo så hade de svaret, att man kan helt enkelt limma igen locket om man skapar ett  ekosystem för fiskarna, och med ljuset så styr man algproduktionen. Han berättade vad som krävdes, bland annat så var det en god idé att ha räkor i akvariet också. Så pekade han på ett akvarium och vi stack fram våra näsor och glodde. Och se där, där fanns det små röda räkor på botten. Killen sa att ha räkor var även ett bra raggningsknep, för man kunde alltid säga till tjejen att -ta med vinet du, så håller jag med räkor! Vi skrattade gott. Vi bestämde att suga på karamellen avseende ett litet akvarium på båten, kanske något att planera när höstmörkret kommer. Vi blev glada av det proffsiga kundmötet, denna killen skulle man kunna stå och prata med hur länge som helst för det var väldigt intressant. Vi lär återkomma!

Pisces natare oportet! (fiskar måste simma)

Förutom sanden så hade vi laddat med en skål sten och snäckor som samlats ihop längs livets resor under många år, den första stenen kommer från stranden i Freshwater Bay på Isle of White, kring år 1980-81. Där har vi båda varit.

Helena skär ett snitt i påsen och häller ut sanden i vinkällaren.

Så knasigt, man blir lite barn på nytt när man får skapa.

Första flaskan ut, ett vitt rieslingvin med mycket hög fruktsyra, nödvändigt för att kunna vara lagringsbar.

Med vinflaskor och sten och snäckor på plats så kom funderingen på om flaskorna verkligen skulle ligga sådär stelt och rakt bredvid varann. Nä lite omstuvning och det fick bli på annat vis.

Nu rymdes inte lika många flaskor, men så är ju vinkällaren lite av en möbel också och då ska man inte övermöblera.

Det här är ett spännande vin, Boekenhoutskloof en Syrah från 2005. En trevlig Sydafrikan och den är inköpt för över två år sedan och går inte att få tag på längre, då den kom i litet parti till Sverige. Planerad lagringstid är ytterligare tre år. Vi har druckit den förut, inte samma årgång dock, efter en lagringstid på fem år och vinet var fantastiskt. Vacker flaska och etikett dessutom.

Sådär, då är glaslocket på. Nu syns flaskorna ganska väl då fotot är taget med blixt. Annars, när man tittar så är glaset mörkare och miljön är sval och stabil, precis som vinerna vill ha det.

Under tiden Helena fixade till vinkällaren så höll Tjoppe på uppe på däck. Han kom ner och visade upp sin skapelse. Han hade kört ett bits med skruvdragarens hjälp rakt på tumnageln.

Aj aj, det gör ont. Det blev en blödning under nageln och då det inte finns plats för att svälla så gör det jävulusiskt ont. Tjoppe visade prov på sin vokabulär, till den grad att Kapten Haddock blev chockad!

Vi gjorde ett brejk och plockade fram lite mat och grillen och dukade för lite lunch. Solen var skön och värmde.

Solen glittrade sig i vattnet, vilken medicin. Till och med Tjoppes tumme mådde bättre nu.

En enkel grillad köttbit och en fräsch tomatsallad med rödlök och mozarellaost och balsamicovinäger på. Till det ett glas chataeu du l´eau (vatten) och festen var ett faktum.

Eller som det heter på latin; ”in vino veritas, in aqua sanitas” och som betyder; I vinet sanningen, i vattnet hälsan!

Efter en stunds mat och prat så började vi rensa upp på båten, städa är kul i synnerhet på våren.

Och därefter åkte vi och handlade lite virke.

Med nästan allt klart nere under däck så har vi kommit till läget att börja ovanpå däcket. Det blir sommarens projekt och vi var laddade upp till tandraden.

Så mycket mer hann vi inte denna dag, men så var det inte vilken dag som helst. Det var dagen då vinflaskorna fick flytta till båten och då solen stod högt på himlen. En fantastisk dag, och onda tummen glömdes fort bort.

Alle man på däck eller kanske crea diem; skapa dagen!

Tjoppe och Helena

(Quidquid latine dictum sit, altum videtur = allt som sägs på latin låter djupsinnigt)

Dagarna rusar fram, och även om vi är en del på båten så ska det klaffas med kamera i högsta hugg och tid för inlägg. Denna vecka har det verkligen hänt en massa, vi kan konstatera att det har blivit en mysig båt –  till och med bättre än vi hade i åtanke från början. Hårt arbete ger resultat.

Som en extra bonus så hade vi närmare 15 grader ute. Dagen började med dimma och dis men på eftermiddagen så klarnade det upp. Vi åt lunchen på kajen och njöt av att bada i solskenet.

Här kommer lite bilder på vad som hänt under gångna veckan;

Lilla hytten, lådor och garderob har tagit plats.

Fortfarande lilla hytten, garderoben sedd framifrån. I botten på garderoben så kan man lyfta golvskivan och inspektera kölsvinet. Här bakom ryms även ventilationsrör, känns bra att gömma tråkiga funktioner.

Tröskeln mellan salongen och stora hytten har kommit på plats, liksom dörren.

Dörren sedd innefrån stora hytten. Den saknar lite färg men vi ska ta med samtliga dörrblad upp till verkstan och måla och fernissa dem enligt konstens alla regler.

Tyvärr har vi ingen vidvinkelkamera men vi hoppas kunna ge en bild av stora hytten. Här ska en säng ta plats och det ganska snart. Garderoberna börjar komma på plats, lite lister återstår.

Babords sida. Beslag har vi inte funderat på, men något som smälter in i den marina miljön känns ju som en vettig idé.

Men se där!! Garderobsdörren gick att öppna och där uppenbaras en klädstång.

Styrbordssidan, så gott som lika..

Bakom denna dörr döljs hyllor och inte en klädstång.

Mycket nöjda så firade vi framgångarna med fika. Sen fortsatte vi med annat, men vi håller läsarna på sträckbänken ett litet tag till. Först ska vi njuta av vi fått in garderober och hyllor i sovhytterna.

Framåt kvällen åkte vi hem.

Nöjda så kröp vi till kojs, utan att passera soffan och ett sova-räv-beteende som vi annars brukar.

Bland kobbar och skär!

Tjoppe och Helena