Vi håller vår vana trogen att gå ner dagligen för att sätta i några skruvar. Tjoppe frågade Helena om vad hon tror hon kommer att minnas mest från byggtiden. -Åh, svarade hon, det är ju så mycket. Jag måste få fundera, själv då? kontrade hon. Svaret kom snabbt och utan betänketid. -All skruv!!

Det ligger något i det svaret.

Vi har konstaterat att våren är här på riktigt, bra väder eller inte. Små musöron på buskar och gräsmattor som börjar bli gröna med vårens vackra blommor. Och vi far fram i livet, hett engagerade i allt vi gör och missar då lätt årstidens växlingar.

Tjoppe konstaterade vidare och sa; -Vi får snart sluta med det här livet. Inte bygga båt tänkte Helena förskräckt men Tjoppe fortsatte sin fundering. -När vi byggt klart så får det bli lite lugnare, sitta på däck och bara njuta och inte jobba så många timmar. Just det, det var ju därför vi delvis drog igång detta projekt, som en förändring av livet, att inte springa i det klassiska ekorrhjulet för att en dag på sin dödsdag lite komiskt, besviket och förvånad konstatera att, var det här allt?!!

Ja båten är ju verktyget för att göra den här förändringen, och vi upplever att vi trots vårt slit har underbara stunder där vi njuter av resan under byggtiden, upplever natur och allt vackert omkring. Fast lite snabbt då bara. Som huset som ligger intill vår bostad, en gammal kåk med blåmålade karmar och vårens lika blå blommor som ett vackert hav. Blått en fin färg.

Tidigare under veckan hade Helena stått och slipat på flotten som håller på att bli vårfin. En bekant hade kommit förbi, han har tyvärr problem med synen och kan inte köra bil längre. I samtalet så konstaterade han det positiva med att inte se så bra. -När man kör bil så ser man ingenting, nu när jag måste ta mig fram till fots så ser jag allt mycket bättre, blommor och allt annat vackert som annars bara far förbi i farten. Och så hör jag bättre, fåglar inte minst. Ett tankvärt konstaterande är när någon med nedsatt syn säger att han ser mer. Klockan, tiden, bilen, rasten, mötet, jobbet, kom i håg, inte glömma, lovat… Och vi har haft många förbipasserande på kajen som berättat att de önskar att de kunde dra i handbromsen, som vi försöker och definitivt ska. Ja måste man alltid ta bilen? Kanske skulle det låta såhär istället; -Älskling, jag tar inte bilen idag, jag tänkte se om det finns några sniglar och syrsor längs med vägen.

Så med vår lilla diskussion så blev vi mer taggade än någonsin att fortsätta bygga för att komma närmare slutdestination. Och då är det inte slut, bara in i nästa fas. Att kunna börja använda båten och ha den i vår verksamhet. Motiverade har vi också blivit av alla glada tillrop, för många har senaste tiden gett oss kredit för att detta bygge trots allt inte blir så tokigt. Nä, det har vi vetat hela tiden, det är bara andra som inte kunnat se. Och helt logiskt, då vår skuta inte såg mycket ut för världen då vi började och att det finns många många projekt här i livet som påbörjas men alltför sällan avslutas. Människors drömmar. Vart gick det fel? Eller är det som med tatueringar, att de känns motiverande när man sätter dem på sin kropp. Värderingarna kring motivet känns rätt. Men en vacker dag så har man förändrats, mognat, fått andra intressen och inte minst att tidens tand gjort sitt. Huden är slapp och rynkig och man får sträcka på huden för att se motivet. Tatuering må sitta kvar, varesig man vill eller inte. Men drömmarna och projekten kan falla i glömska eller stanna upp..på livstid. Då är det bättre att avsluta med att avyttra. Sälja, ge bort och börja drömma om något nytt, som stämmer med där man står idag.

En annan bekant som brukar titta förbi sa till Tjoppe; -Ni skulle kunna börja föreläsa om hur man bygger om en båt. Vår vän syftade inte enbart på hur man just snickrar i hop ett flytetyg, utan mera rent allmänt om hur man håller fast vid sitt projekt och hittar motivation, tid och verktygen för att slutföra. Ja och det kan ju handla om egentligen vad som helst, sommarstuga eller en jordenruntresa som man säger man ska göra men aldrig gör. Vår vän hade kollat in bjälkarna vi tillverkat, stadiga saker med fina ådror på ändträt. Jo det kan bli ballt mönster på ändträt om man lamell-limmar och kapar ändarna *ler*. Efter pojkarnas diskussion och vilda fantasi om mönster så fortsatte deras diskussion om företagande. Tjoppe ställde några frågor om hur man gör en hemsida. Vår vän besitter mycket kunskap som man kan få ösa ur. Vi tog tacksamt emot de goda råden.

Och på båten så händer det ju lite iallafall. Takbjälkarna är färdigtillverkade och uppsatta, och den främre delen av däcksbyggnaden börjar ta form. Att bygga runt kräver sitt, vi har fått till det över förväntan.

Däcksbyggnaden sedd från fören. Man kan ana att det kan bli ett underbart soldäck uppe på taket, närmare trettio kvadratmeter stort. Vi pratade glatt om soliga sommardagar och hur mysigt det kan bli.

I gråvädret och i det hårda arbetet så blev vi hungriga. En gammal favorit i repris, grillad korv på kajen, även det något att minnas i framtiden så bröt vi upp för lite lunch.

Byggarmenyn ”By the river”, lite bränd korv med bröd (men det kan vara gott) och senap och ketchup som serveras ur en sågspånsfjällad hand i disigt kustklimat. Vi stod nära grillen för det var ingen vidare värme ute.

Och mätta i magarna fortsatte vi med de otympliga skivorna. Trevligt är det iallafall att kunna stå och såga på kajen och slippa smutsa ner på båten så mycket.

Vi hittar våra roller när vi bygger. Ibland jobbar vi ihop med varsin skruvdragare i högsta hugg, ibland står vi på olika platser och gör olika arbeten och ibland är Helena en liten Florence. Ni vet den där lilla näktergalen som grundade det moderna sjuksköterskeyrket. Ett flitigt assisterande av verktyg, skruvar, sladdar och att hålla i. Konstigt det, att det går fortare att bygga även om någon bara är hantlangare. Helenas dotter är förövrigt än mer lik Florence, då hon på riktigt utbildat sig till sjuksköterska och blir färdig nu till sommaren. En jätteprestation och ett långt projekt som nu når sitt mål. Flitigt kämpat Erika, och ett stort grattis!

Tjoppe ligger på topp!

Annars påminner hantlangeriet nog mer om dåtidens skeppsgossar än en fager sjuksköterska från 1800-talet. Det var redan på 1600-talet som skeppsgossekåren bildades. I 8-10 årsåldern fick de börja i skola och lära sig sjölivet och när de karlskrevs vid 18 års ålder så kunde de börja som matros eller jungman i flottan.

Det var tufft att vara skeppsgosse, svabba däck och passa upp på besättningen och klättra i masterna samt att hämta krut till kanonerna för att nämna något.

Länge saknade skeppsgossarna egna fartyg för utbildning till sjöss, och pojkarna tränades på vanliga krigsfartyg. Ungefär 100 skeppsgossar om året utbildades men de blev fler och fler. Till slut bestämdes det att bygga speciella skolfartyg som skeppsgossarna kunde använda. Det första skolfartyget blev briggen Diana som år 1799 gjordes i ordning till skeppsgossarna. De sista skolfartygen som användes finns fortfarande kvar, Najaden, som idag är ett museifartyg och som ligger bara ett stenkast ifrån vår skuta här i Halmstad. Samt Jarramas, även det ett museum och som finns i Karlskrona, och Af Chapman som ligger i Stockholm och som är ett vandrarhem idag.

Skeppsgossen Helena månne?! Jo nog är hon flitig på att passa upp när det så behövs. Tjoppe brukar kalla henne för skitunge, kanske inte alls så nedlåtande som man skulle kunna tro. Och så säger han; -hugg i lite, lyft högre eller ta i mer. Och så kånkas det runt på saker och ibland väger de en bra bit över hundra pannor och hon får lyft mer än sin kroppsvikt. Och envis som hon är så tar hon i och hotar sätta honom på grötdiet. Något han hatar, då han nästan enkom levde på gröt under en period i livet då han studerade.

Tjoppe sa för övrigt när de stod på kajen och skulle kapa en skiva; -Det var länge sen jag slog dig nu. Helena tittade upp som ett stort frågetecken. -Ja förr brukade jag slå till dig med en två tum fyra, eller kofoten eller tappa något i huvudet på dig när vi byggde, men nu är det länge sen jag gav dig en dänga.

Helena funderade och tänkte efter, jo nu är det nog länge sen. Kanske har Tjoppe blivit van att vi är två, tidigare i livet när han byggt så har han varit mycket själv och inte behövs ta hänsyn till andras närvaro. Eller så har skeppsgossen Helena lärt sig att hålla sig undan. Frågan förblev obesvarad.

Sakta så börja taket ta plats på däckbyggnaden. Och klockan och orken sa plötsligt att det var dags att bryta upp för dagen. Lite snack om nästkommande dag innan vi förgott la ifrån oss skruvdragarna. Sen tog vi bilen hem, men vi körde långsamt dock för att om det var möjligt, lyckas få syn på en snigel eller höra några syrsor. Vi gick bet på båda punkterna och vi la in stöten på att uppleva livet i realtid med högsta njutning genom att göra en rosévinsentre denna vår.

Och visst kände vi oss levande och glada över att kunna stanna upp i livet. Vinet satt som pricken över i:et. Tjoppe säger lite triumerande; -Jag har faktiskt lite träningsvärk. Han syftade inte på att han höjt glaset till munnen många gånger. Nä utan på alla tunga skivor som han kånkat ombord på båten. -Och det känns skönt när det spänner och drar i musklerna, man känner att man tagit i lite och att man börjar komma in i sommarformen. För Tjoppes del innebär sommarformen att det syns såväl som på vågen som på överarmarna. Han blir stark och slank av att ljuset är framme nästan dygnet runt och att man kan vara aktiv till sent på kvällarna. På vintern så gäller tv och god mat. Fast han säger att det är kockens fel. Inte denna kväll dock, för räkor är både nyttiga och magra och vansinnigt goda.

Så med härligt värkande muskler så satt vi och skalade räkorna och åt med god aptit tills det blev dags för bingen.

Svabba däck!

Tjoppe och Helena