Som en knallgul sol dyker Karin upp vid min dörr och ber flämtande om att få låna min toalett. Föga förvånande eftersom jag vet att bilfärden från Stenungssund tar exakt så lång tid som det krävs för att fylla en urinblåsa. När Karin försvunnit in i mitt kaklade nödrum får jag syn på de överdimensionerade solglasögonen som sticker upp ur hennes sommarväska, ungefär i samma stil som mina egna – och med ens känner jag på mig att vår dag tillsammans kommer fyllas av kvicktänkta skämt och fyndigheter…

Äntligen har jag en idé om framtiden med en tydlig stig utstakad framför mig. Den har inte kommit lättvindigt, inte gratis. Utan det har krävt ansträngningar där jag målmedvetet strävat mot att komma till det läge som jag nu befinner mig i. Äntligen, vill jag säga. Som en kraft ur motgångarna. En tidigare brittisk premiärminister lär en gång ha sagt; ”man ska inte använda sitt förflutna som en soffa, utan som en språngbräda”. Jag är benägen att hålla med…

Det är bara att inse att jag är urkass på att vara ensam i längre perioder. Så har det alltid varit. Förändringsarbetet som nu pågått i ett år ger mig ständigt nya insikter. Därför har tankarna åter väckts till liv kring hur jag borde leva för att må riktigt bra…