På midsommarafton var vi ombord på Goodvibes. Vi hade ställt till med svenskt smörgåsbord…där fanns köttbullar, prinskorv, janssons frestelse, inlagd sill, öl och nubbe. Ja ungefär så. Och en svenskflagga och minsann sånghäfte med några av våra vanligaste nubbevisor. Det är en sann glädje att höra en sydafrikan ta full hals i ‘Helan går’…uttalet var förvånansvärt bra!

Likt skötsamma ungdomar så bröt vi upp hyggligt tidigt på kvällen och vi själva tog oss över till Wilma med raspiga sånghalsar och fulla bukar. Vi satte oss en stund i sittbrunnen medan solen gick ner och lyssnade till presentationen av årets sommarpratare i P1.

En trevlig midsommar blev det och vi hade ju till skillnad mot många av er där hemma, ett fantastiskt väder. Här har vi så varmt så vi emellanåt måste svalka oss med ett dopp för att stå ut. Nä, ett typiskt svenskt midsommarvädret med regn och åtta plusgrader saknade vi inte alls. Däremot så hade det suttit fint med svenska jordgubbar. Jisses så gott det skulle ha smakat. En svensk jordgubbstårta…mums! Men man kan ju inte få allt så säg…

Midsommardagen var även den lugn. Efter en lång skön sovmorgon så ropade vi till Susan som låg med sin Isean alldeles intill. Hon rodde på uppmaning över till oss och så fick hon  sen frukost i Wilmas sittbrunn. Fattiga riddare med hjortronsylt! Strax därpå kom vännerna på S/Y Sally simmandes. Frukostmaten var då uppäten…men vi bjöd på kaffe och kaka (hmm…lät flott med kaka men det var nog mer ett torrt kex).

Lika fort som folk hade kommit så försvann de och vi stod ensamma kvar. Det hade redan blivit eftermiddag. Då hoppade vi ner i jollen och tog oss i land. Vi promenerade runt och allt var så slående vackert…man blir på något vis aldrig mätt på detta azurblåa vatten…

 En badvakt är ute och kollar läget…vi har lagt till med jollen en duktig bit från badstranden för att inte störa…

 

Grön flagg för att få bada, badvakterna sitter och håller span…(badstranden ligger bortom vakttornet)

 

Vi mötte vilda getter på stenklipporna och vi fann nya små ankarvikar…blåa så klart (ja vikarna, inte getterna). Vackra promenadstigar genom vegetationen. Och så detta öronbedövande ljud från syrsor. En mer exotisk plats är svår att finna i Medelhavet. På sina ställen så fann vi något som liknade små isflak i håligheterna bland stenklipporna. Men termometern dallrade kring trettiostrecket så det kunde ju knappast vara is. Vi skrapade lite på ytan och fann då att det var salt. Vartefter vattnet dunstar så blir saltet kvar och så håller processen på. Fascinerande minst sagt…det såg precis ut som ett svenskt isflak.

 Menorca är till synes en rätt grön ö…

 

 Kring ankarvikarna är det desto mer blått…här hittade vi en annan liten fin ankarvik…

 

 Behövs ord…?

 

 Vi mötte getter…

 

 Ett isflak bland klipporna???

 

 …nä det är SALT!

 

Senare på kvällen när sannolikt alla svenskar satt bänkade framför tv-apparaterna för att se Sverige mötaTyskland i fotbolls-VM, så tog vi oss alla i land på nytt. Utan internet så kunde ju ingen av oss följa matchen. Ingen i sällskapet verkade heller så särskilt intresserad (av fotboll då). Med oss hade vi picknick-mat och vi slog oss ner i en glänta och njöt några timmar tillsammans med god mat och dryck.

 Vännerna på Goodvibes har en hund, vår allas maskot! Hon lysstrar till namnet Puppy.

 

Ja livet ler mot oss just nu. Ett fint leende. Vi ler tillbaka…

Skepp o Hoj!

(…kan man behöva tvingas upp av mystiska ljud…)

Har vaknat till mitt i natten.

Ett liv som långseglare ger en inte sällan mystiska läten. Något repetitivt ljud som väcker dig och som till slut tvingar dig upp. Vet man vart ljudet kommer ifrån så har man inte alls lika bråttom. Utan man ligger i sitt trötta tillstånd och väntar ut, hoppas och ber att ljudet ska ge med sig. Det är lite samma känsla man hade som småbarnsförälder och babyn vaknade mitt i natten och började gny. Man ber till högre makter att babyn ska somna om. Fast för oss då, att ljudet ska dö av och försvinna.

Nu kom ljudet från jollen. Beroende på väder så lägger vi jollen ibland efter oss. Eller så placerar vi den långsides parallellt med Wilmas skrov och fendrar av så den inte slår emot skrovet.

Nu blåste det rätt så duktigt vid tidpunkten för sänggåendet. Så vi la jollen i aktern, där den då ligger bäst. Men så händer det då att det under natten blir vindstilla och då spänns inte längre jollens förtöjning.

Styrman Pimpsten vaknade och hörde av ljudet från jollen som låg och dunkade i Wilmas roder. I de små böljor som uppstod i den stilla natten så fortplantade sig lätet vidare in till den sovande besättningen.

…dunk…dunk…dunk…dunk…dunk…

Japp, det är bara att ge sig upp och peta ut jollen en bit. Eller flytta om jollen, lite beroende på lust och ork.

Pimpsten var som sagt upp och när hon väl var tillbaka i bingen på nytt så var hon fullt vaken. Det kunde ju passa sig lika bra ändå tänkte hon, att ta upp datorn och se om det går att få iväg ett par rader. Med ett svagt internet, likt ett glas med för mycket utspädd saft, så försöker vi hantera denna till snudd på ickevara här i vår ankarvik. Vi står uppe på däck och försöker fånga de förgängliga signalerna. Och under dagen, med temperaturer kring trettiostrecket och gassande solsken, så går det inte att släpa med sig all elektronik ut. Datorn skulle baxna av värmen och det skulle vara omöjligt att se vad det stod på skärmen. Så därför så är natten den bästa tiden för att lägga upp ett inlägg. Svalt och skönt kan man sitta ute under stjärnorna.

Ja om detta inlägg går att få iväg återstår att se…

Vi är på Menorca nu. Vi ligger i en fantastisk liten söt vik på den södra sidan av Menorca, i Cala son Saura. Klarare vatten är svårt att finna och när det blir vindstilla en solig dag så skapas skuggor under båtarna. Det ser ut som båtarna svävar fram för gränsen mellan hav och himmel smälter ihop. Lite läskigt och mystiskt. Och man ser ner till botten lika bra som i ett dricksglas med vatten.

Ena morgonen när vi tittade ut genom sovrumsventilen så såg vi vårt Rocna-ankare där nere på botten, halvt nedgrävt i sanden. Och samtidigt passerade en stor stingrocka. Superhäftigt och Pimpten hann tänka ”en rocka bredvid Rocna”.

Och på tal om djur så såg vi på vägen hit en svärdfisk som hoppade högt ovanför vattenytan. Först ett hopp nära båten och vi förundrades båda. Sen dök den upp i ett andra skutt, säkerligen två meter upp i luften. Vi hann tänka KAMERA men denna gången så var svärdfisken på väg bort ifrån oss.

Och så ytterligare ett hopp och vi fick den faktiskt med på bild. Men tyvärr med dålig bildkvalitet för nu var avståndet mellan Wilma och fisk rätt stor. Men häftigt i vart fall…

Här blir vi i ett par dagar innan vi drar vidare. Under tiden så firar vi midsommar, vi simmar och badar och utforskar land. Vi njuter av värmen som stundtals tvingar en i för ytterligare ett dopp.

Ja våra bekymmer är andra än era, som ni hör. Stark och stekhet sol, inget internet och nattliga ljud från jollen som ligger mot skrovet och dunkar. Jo vi kan stå ut. Rätt länge faktiskt.

Nu håller vi tummarna att det går att finna internet ute i nattmörkret. I så fall så får ni glädjen att läsa dessa rader. I annat fall så läggs nog texten i datorns papperskorg vad det lider…

Skepp o Hoj!

(…lite kring kärringfläsk och annat…)

Vi gillar Pollença…

Här i Pollença har vi det gott. Ankarviken är stor. Vi ligger i ena delen av den stora bukten, den som sträcker sig mellan Pollença och Alcudia. Längre in i viken finns bojar utplacerade. Dessa får man betala för. Så dem undviker vi. Vi ligger dryga distansen bort från hamnen (2 kilometer). Till landtungan som sticker ut närmast oss och som ger oss skydd för nordliga vindar har vi 350 meter. Trots att vi ligger så pass långt ut från land så har vi bara 3,9 meter ner till botten där Wilma befinner sig. Tacksamt långgrunt skulle man kunna säga.

Vi har haft konstiga väderfenomen här. Eller så är de inte konstiga, men de har inte gått att läsa in från väderprognoserna. När prognosen säger vindar på 2 m/s så kan det blåsa 15 m/s…eller vise versa. Medelhavet är ju lite känt för att det antingen blåser allt eller inget. Vi börjar förstå nu.

Härom natten blev vi dock varskodda om att det skulle blåsa upp. Tacksamma blev vi att nästan alla grannar här på svaj försvann. På mindre än en timme försvann de, exakt lika snabbt som det tar för en glass att smälta i solen. De sökte nog en trygg hamn eller i vart fall en annan mindre exponerad ankarvik. Så vi fick nästan hela viken för oss själva att släppa ut vår långa ankarkätting på.

Vi la ut 40 meter kätting, tio gånger djupet. Vilket är mycket väl tilltaget. Och så satte vi på ankarlarmet innan vi gick och la oss och sov gott. När det varken är trångt till andra båtar eller nära land så ligger vi väldigt tryggt och bra. Det kan egentligen få blåsa hur mycket som helst då. Nu hade vi vindar på 15 m/s men vi hade faktiskt inte tvekat på den dubbla vindstyrkan. Vi hade dock lagt ut ytterligare kätting i så fall, samt ett ankare till i serie till vårt Rocna. Vi tror nästan vi är sugna på att testa att ankra i orkan…men bara nästan!

Igår var vi in till land och spanade. Pollença är en mysig liten plats. Turisthak, ja! Men inte så höga hus och annat. Utan mer små gränder, små stränder, små restauranger… Skulle vi någon gång åka på charter så skulle vi absolut kunnat tänka oss att resa hit. Men vi gör inga charterresor. Vi seglar ju…och slipper på så sätt grisfesterna.

När vi var i land så blev det ett besök i en båttillbehörsaffär, en lunch på restaurang och shopping av matvaror. Ja det här med lunch på restaurang är ju något som egentligen inte är nödvändigt eller ett måste. Vi försöker ju leva snålt. Men nu med över en månad i sträck på svaj, noll kronor i hamnkostnader, så kan vi känna att det finns lite mer svängutrymme. Inte bara i plånboken, utan det är även för lustens och smaklökarnas skull. Med våra vänner sitter vi gärna länge och äter gott och samtalar tills vi känner oss nöjda. Det kan vi vara värda, säger vi och låter då som ett par glada Lyxfällan-deltagare som inte förstår kopplingen mellan handling och konsekvens. Men så varvar vi med billig pannkaka och soppa gjord på spik däremellan så läget är nog lugnt för vår del…

Vi gillar livet på svaj. Här, med långt mellan alla båtar, så kan vi lätt hoppa i nakna i plurret. Vattnet är klart och vi simmar runt båten och snorklar och tvättar oss. Man flyter så lätt i det salta vattnet. Simskolorna hemma i Sverige skulle ha en lätt uppgift om de åkte hit med ungarna. Som korkar skulle de flyta omkring. Det skulle ta lärarna halva tiden att få kidsen simkunniga. Inte heller skulle de stackars barnen få blå läppar eller skaka som asplöv av köld. Nä, här skulle alla vara glada och ingen skulle drunkna. Sannolikt skulle föräldrarna också gilla upplägget…barnen skulle kunna hämtas i slutet av veckan efter att mamma och pappa förvandlats till pepparkaksgubbar i den stekheta sanden och druckit förföriska drinkar i baren. Att ingen kommit på det än…

Här på bukten så råder en viss trafik. De flesta fordon är segelbåtar. Ibland någon motorbåt. Men det sladdar runt flygplan här också. Japp, det ligger en flygbas här. Det är sådana där flygplan som vi borde ha mängder av i Sverige, som släcker skogsbränder. De startar i vattnet strax utanför ventilen till byssan där Styrman Pimpsten står och skalar potatis och så lyfter de och försvinner upp ovanför oss. De cirkulerar runt och emellanåt går de ner till vattenytan där de i farten tankar vatten. Manövern tar några sekunder. Sen upp i luften igen och strax senare på någon strategisk plats så släpper de ut allt vatten igen. Vi tror att de övar. Vi tror att de tycker det är roligt att öva, för de övar varje dag. Och vi tror att det kittlar i piloternas fingrar över att vilja släppa vatten över någon segelbåt. På pin tji. Kanske övre Wilma.

Häromdagen när Styrman Pimpsten stod naken på däck med sitt närmare midjelånga blonda hår så kom ena planet flygandes märkligt lågt ovanför Wilma. Pimpsten hann tänka, att nu kraschar de i vattnet. Att distrahera piloter så där med att stå naken kan stå en dyrt. Hon tänkte; ”nu blir den unge mannen vid spakarna så till sig så han glömmer av att styra planet”. Men det kom ingen krasch…antingen var piloten luttrad och van. Eller så imponerar inget svenskt kärringfläsk på en spansk flygande skogsbrandsläckare. Piloten kanske föredrar en ung brunett. Eller en man rentav. Så nästa gång testar vi med att skicka ut Kapten Betong naken…

Vi väntar besök från Sverige. En avlägsen före detta släkting skulle man kunna säga. Personen har en gång i tiden varit flickvän åt en före detta pojkväns systers före detta pojkvän, det vill säga Kapten som den sistnämnda. Ja det där hängde ni nog inte med på…Idag så finns inget släktband kvar, bara vänskap. Hon kommer med sin trevliga man och i deras resväska så finns svenskt knäckebröd med rutor, grillkrydda och post. Nu vill vi inte bara nyttja dem som postiljoner, utan vi ser fram emot att få umgås. Kapten Betong fyller dessutom år på tisdag när de är här så vi har ännu en anledning till att slå klackarna i taket. Det ska bli kul! 

Vi letar väderfönster också. Men det står inte på vid gavel precis. Vi söker efter lämpliga dagar för att segla över till Sardinien. Vi tar nog ett stopp på Menorca emellan, men dit är det bara 25 nautiska mil. Men därefter så är det närmare 200 distans till Sardinien och då behöver vi säkra upp så vi inte hamnar i blåsväder så att säga. Det ligger ett lågtryck över Bulgarien just nu som ger starka mistralvindar. Men det går ingen nöd på oss. Så länge ägnar vi oss åt att fiska, bada, sola, läsa och umgås med vännerna på Goodvibes. Och snart är även Susan tillbaka, hon har varit på vift ett tag. 

Vi har fått nya vänner, Elena och Ryan som seglar en katamaran. De har en youtube-kanal och häromdagen blev vi intervjuade. Vi berättade om sjöräddningsdramat, om då vi räddade 11 migranter från att drunkna. Intervjun var på engelska och det gick väl bra. Antar vi. Det här med att babbla på ett annat språk fixar andra så mycket bättre, kan vi tycka. Men vi pratade glatt på i tjugo minuter utan några större bekymmer. Nu dyker vår intervju inte upp förrän om några månader, så det är ingen idé att ni letar efter materialet på youtube än. Känner vi oss nöjda kan vi nog tänkas länka intervjun till vår blogg. Om inte, så får ni söka själva.

Ja detta var lite rapport från bukten.

Vi hörs!

Skepp o Hoj!