Grekisk röra…

 (…kan vara så mycket mer än tzatziki…exempelvis hamnkaptener och grekisk mytologi…)

 Ett vackert Naxos men vi har faktiskt mest jobbat ombord och inte hunnit se så mycket…
 
 

 Naxos, Kykladerna, Grekland

 

Vi fick till slut fatt i hamnkaptenen. Det verkar vara en förgänglig person som emellanåt uppslukas av jorden.

 

Hamnkaptenen är mycket trevlig, ändå ger han oss dubbla vibbar. Om det beror på honom själv eller om det är hamnen som i största allmänhet lider av ekonomisk klåda vet vi inte. Vi nämnde tidigare att vi förtöjt genom att lägga ut vårt ankare i mitten av bassängen och därefter backat bak mot kaj. Men denna lösning är inte god nog för riktigt busväder. Därför ligger det en kätting på botten av bassängen. I normala fall så går det linor från dessa, så kallade lazylines. Men här verkar dessa linor fattas. De har nog funnits en gång i tiden men det har nog slarvats med underhållet och inte blivit utbytta vid behov. Grekernas taskiga ekonomi är ju vida känd och har säkert med saken att göra. Därför önskar hamnkaptenen att de gästande båtarna själva dyker ner och fäster sin utrustning i kättingen på botten. Hmm…därtill vill han gärna att man mutar någon annan gubbe i hamnen med 50 euro när han kommer förbi vid tillfälle. Vem och varför förstod vi inte riktigt men det hade något med kostnaderna för hamnen att göra…investeringsbidrag på något sätt. Vår plånbok för muta förblir nog stängd, för vi har betalat hamnhyra och står inte i skuld till någon.

 

 Vackra Naxos, bild tagen från hamnen…men var kom den där katten ifrån???
 

Nu hade vi fint (och dyrt) tågvirke ombord redan. Men vi kände inte för att offra detta på saltvatten och slitage under fyra månader. Vi var därför upp till båttillbehörsaffären och skaffade oss lite billigare (men bra) utrustning för ändamålet. Två chacklar, två enmetersbitar av kedja, tågvirke samt kaus för att kunna splitsa öglor.

 

 Kapten förbereder sin utrustning så vi kan förtöja ordentligt…
 
 Metalldelen kallas för kaus (uttalas kås). Kanske ett nytt marint uttryck som ni inte visste… Schysst jobb gjort av Kapten…
 

Lite lustigt det där att behöva dyka och stå med egen utrustning (men hamnen löser det nog för den som inte kan dyka själv, sen finns några platser där man kan ligga längs med kaj men Wilma är lite för liten för att få ligga där). Vi skrattade mest åt det hela. MEN nu kommer vi till det roliga i kråksången. När vi kom tillbaka med vår förtöjningsutrustning så var vår tyske båtgranne i full fart att göra precis samma som vi, att dyka. Så han erbjöd sig att chackla i förtöjningen i kättingen på sjöbotten åt oss. Sagt och gjort. Vi slapp att släpa fram vår dykutrustning och behövde inte bli blöta. Efteråt tackade vi vår granne med en whiskyflaska som han gladeligen tog emot.

 

 Vår båtgranne var snäll som chacklade i vår förtöjning i botten av bassängen…
 

I övrigt har dagen gått åt till lite smått och gott. Kapten har plockat isär utombordaren som krånglat för oss. Under flera månader har vi varken lyckats få vare sig i eller ur växeln, så den har legat bom fast i framdriftsläge. Lite ryckig körning har vi således haft på jollen där vi inte kunnat backa eller lägga i friläge. Nu när vinterperioden inträtt, så var det hög tid att ta itu med problemet. Kapten har nu plockat bort växelhuset och det visade sig att tätningarna till propelleraxeln var kass. Vi har haft tur att inte växellådan skurit då den var full med saltvatten.

 

Styrman P har sorterat kläder (bikini bort och långbyxor fram) och så har hon fått fram allt det kakel hon legat och sovit på i dryga halvåret. Nu kan vi snart börja pimpa byssan och ge köket en rejäl make-over. Det blir lite av att bo på en byggarbetsplats medan vi håller på. Men vi är luttrade och tåliga som få.

 

 Vårt kakel är framplockat…först hade vi tänkt ha klassiskt blått portugisiskt kakel…men till slut så föll vi för detta fina sjöstenskakel. Vi har seglat runt med det i tio månader…
 

Vi har kastat ut saker som vi känt varit överflödiga (jo trots att vi äger så lite saker så är det mer än vi behöver). Och så har vi samlat vi ihop sommarens fångst av bollar. Vi har vid flertalet tillfällen under våra seglingar träffat på färgglada bollar som är på rymmen. Då har vi stannat upp och Kapten har hoppat i plurret (på något ställe på tvåtusen meters djup) och livräddat det lilla runda tinget. Det visade sig när vi summerade, att vi räddat fem bollar ur havet samt en blå kratta av barnmodell. Samt en paddel. Nu har bollarna fått flytta in under Styrman P´s binge och således bytt plats med kaklet som tidigare låg där. Vi får hoppas Styrman inte är lika känslig som Prinsessan på ärten. Bollarna ska vi nog skänka bort vad det lider…

 

 Lite av sommarens fångst…i brist på fisk så kan man städa haven från plast och leksaker…
 

Styrman P har även läst in sig lite på grekisk mytologi. Lite lustigt det där. För det första så är mytologin väldigt rörig. Alla har varit ihop med alla, alla är släkt med alla och alla har något otalt med alla. Det förekommer att föräldrar dödar sina barn eller bedriver otukt med dem. Män klär sig i kvinnokläder, någon har sex med djur. Men framför allt så dricks det kolossalt mycket vin. Så det är ungefär som i verkligheten. Vi är inte ett dugg bättre än mytologins gestalter. Eller tvärt om, de var inte ett dugg bättre än oss. Det är faktiskt rolig läsning och rätt så allmänbildande. För många uttryck och talesätt vi använder oss av idag är sprungna ur den grekiska mytologin. Vi kommer framöver ge lite exempel på detta, på ett mer smaskigt och roligt sätt än den trötta undervisning som skolan bjöd på. Ni får hålla er till tåls!

 

 Inte bara vi människor är galna…den grekiska mytologins gestalter var inte direkt gudagoda de heller…intriger, sex och mord förekom flitigt, därtill ett flitigt vindrickande… Bilden är lånad från internet och länk kommer HÄR.

 

Som ni märker så är det full rulle i vårt flytande hem och detta är bara början. Nya upptåg varje dag, så häng me´!

 

Skepp o Hoj!

Kärt återseende…

(…och vi har blivit bortskämda med god mat, umgänge och en DUSCH!)
 
Styrmans syster mötte upp oss nere vid stranden…
 
 
Naxos, Kykladerna, Grekland
 
 
Vi kan inte hitta hamnkaptenen för tillfället. Vi har därför ännu inte kunnat göra upp om betalning och vi har inte heller dykt på Wilma (förklarar strax varför). Här i Naxos hamn ligger man med fören eller aktern mot kaj (det vanligaste sättet i Medelhavet). För andra seglare som har en båt av mer modernt snitt är det enkare, de har som regel har en badbrygga bak på sin segelbåt att kunna hoppa ifrån. Medan vi på Wilma med hennes v-formade för-o-akter får vara balanskonstnärer och balettdansöser när vi ska i land och ombord (jo Kapten som balettdansös är en gullig syn). Inte oss emot, vi är vana att riskera att ramla i vattnet varje gång vi ska passera gapet mellan båt och kaj där vi lagt ut vår smala bräda att trippa på. Men tids nog när vi kommit åt en brädgård så ska vi fixa oss något bättre landgångsaktigt.
 
Ja och så ska vi dyka på båten för här har vi ankaret i mitten av bassängen där vi backat bak och fäst oss med tampar i aktern mot kaj. Med Naxos som vinterhamn där vi ska möta blåst och busväder emellanåt så ska vi säkra upp oss och fästa oss i botten vid sidan av ankaret vi har. Vi tror (men vet inte än) att det går en vajer eller liknande på botten som vi ska länka fast oss i (som en lazyline men här fattas snörena så man måste dyka). Vi blev lite fulla i skratt när hamnkaptenen tittade på Kapten Betong och nästan underförstått menade att; ”du dyker väl?”. Som att det stod skrivet i pannan på Kapten eller det syntes på honom. Men han antog kanske att vikingar från Sverige löser det mesta själva. Jo och ja blev svaret, visst dyker Kapten. Så vi är därför inte ännu riktigt ordentligt förtöjda (för vintern) men blir väl när vi finner hamnkaptenen och får utförlig information om vad vi behöver göra. Tills vidare ligger vi ändå tryggt fast det blåser väldigt mycket just nu.  
 
När vi inte fann hamnkaptenen så tog vi oss istället iväg till busshållsplatsen. Det blev en busstur söderut på ön och vid en vacker badvik mötte vi upp Styrman Pimpstens syster. Det blev ett kärt återseende och vi åt en god lunch ihop på en taverna och sen promenerade vi till familjens superfina hus här på ön. Systerns bonusmamma väntade där och vi fick se huset (som är i tre våningar med badrum på varje plan, mumma för en duschlös seglare). Kapten tittade över lite lampor som krånglade i huset, det mörknar rätt tidigt om kvällarna här nu så det är klokt att kunna tända i alla rum och förråd. Under tiden så grävde Styrman P runt i ett par kassar med saker som systern tagit med till oss från Sverige…knäckebröd, sill, skånsk senap, torkad dill, lingonsylt, glögg, julnubbe och en massa annat som stått på vår önskelista. Som en lilla julafton i självaste oktober. 
 
Systern fixade middag, grekiska köttbullar med en kantarellsås gjorda på hemmaplockade kantareller och kokt potatis. GAAAH! Så gott! Kantareller är ju himmelriket. Till detta blev det en massa skratt och trevligt snack och så kronan på verket. EN DUSCH! Varmt och skönt vatten och en rejäl tvagning. 
 
Tiden gick fort som alltid när man har trevligt. Så vi kände på kvällen att vi behövde ta oss tillbaka till Wilma för att nästkommande dag leta upp hamnkaptenen (som idag alltså). Vi tackade för oss och knatade i mörkret bort till bussen som tog oss hem till hamnen.
 
Det blev en rivstart på vår vistelse här och än är det inte över. Nya upptåg är planerade och det är väl tur, för det blev bara ett foto taget igår. En selfie på de två systrarna och Kapten Betong. Men ingen bild på familjens vackra hus. Inget foto över Naxos vackra vyer, små tavernor och underbara badstränder. Så vi har anledning att få återkomma…
 
Vi vill såklart tacka systern lite extra för hon skämde verkligen bort oss (och för att hon släpat en massa saker från Sverige där hennes resväska inte inrymt några kläder till henne själv utan bara en massa sylt och sill och annat till oss). Även ett stort tack till mamma Gunilla som öppnade sitt hem för oss. Det var kul att ses igen, för det är många år sedan Styrman P träffade sin systers bonusmamma. Låter släktbanden krångliga och har ni svårt att få ihop det? Fråga inte…det är som ett trassligt nystan. Sen tiden det skulle ta att förklara…ha ha ha. Men trevligt är det när stridsyxorna är nergrävda och inte några gamla familjegroll skummar under ytan. Systerns familj har alltid inkluderat Styrman P trots att ett egentligt släktskap saknas, känns gott i hjärtat även om tillfällena att ses inte har varit så många. 
 
Skepp o Hoj! 

Seglarlivet…

(…gör dig stark…och du lär dig uppskatta de mest självklara tingen…såsom en dusch!)

Frisk luft, no stress, varierad kost lagad från råvaror, god sömn och mycket styrke- och balansträning är kanske receptet för ett långt och friskt liv…tanten på bilden fyller snart 53!
 
 
 
Naxos, Cykladerna, Grekland
 

Med snälla meltemivindar tog vi oss an de två sista etapperna. Efter en fin segling, inte sällan i 5-7 knop med vågor som inte är långa som på Atlanten utan korta och krabba, så kunde vi igår eftermiddag glida in i Naxos hamn. Känslan var obeskrivlig för i och med vår ankomst så blev det även en punkt för 2018 års seglingssäsong. Det är inte bara ett slut, utan det innebär även en början. Nu går vi in i läge ”Kod Fix”. Wilma ska vårdas och vi har en plan för de kommande månaderna. Underhåll och upprustning, rensning och städning. Fem månader på ankaret har satt sina spår utom i plånboken (senast vi betalade i en hamn var den 11maj). Med den starka och heta solen som vi haft i sommar klarar man helt enkelt inte av att vara inne i båten för långa stunder, svetten lackar. Det ligger inte på världskartan att då rensa ur stuvfack och börja sortera och torka ur. Så båten är nu dammig. Och salt. Och rörig. Vi har saker ombord som behöver se nytt ljus, vi ska tillverka. Vi har dessutom ett stort matlager som vi nu kan äta oss till ett minimum nu när vi kommer att ha landkänning och mataffär nära. Ska bli ett sant nöje. Här på Naxos finns det mesta vi behöver, såsom båttillbehörsaffär, järnaffär och brädgård. Ja bloggen kommer såklart att vara lika aktiv som tidigare men nu mer i gammal hederlig anda. Med färg på näsan och skruvmejsel i handen kommer ni får följa med oss (för den som inte har koll så handlar de första sju åren på bloggen om båtrenovering, har du inte läst så kan vi tipsa om trevlig vinterläsning).

 

 Sista ankarnatten tillbringade vid ön Serifos…vi kom på kvällen och stack tidigt nästa morgon…
 
 Mot Naxos…Kapten har tagit upp ankaret och vi styr mot vårt mål…
 
 

Summerar vi seglingssäsongen 2018 så kan vi konstatera att vi seglat från Lissabon i Portugal till Naxos i Grekland. Inte illa. Vi har besökt Marocko och vi spenderade en längre tid i Gibraltar. Sedan den 11 maj så har vi inte betalat en krona för hamn utan vi har legat alla nätter på ankare (utom i några gratishamnar i Grekland). Vi har besökt sex länder. Och vi har seglat, seglat och seglat. Vi har inte räknat på det än, men vi har inte använt mycket diesel utan i möjligaste mån har vinden fört oss framåt. Vi har träffat fantastiska människor där några har blivit vänner för livet. Efter vårt sjödrama utanför Balearerna där vi blev rammade och bordade av båtflyktingar, så har vänskapen med Susan på S/Y Isean och Jon och Margriet på S/Y Goodvibes fördjupats. Vi har seglat ihop i månader. Vi har skrattat och vi har gråtit. Haft romantiska grillaftnar på någon ödslig strand och vi har slitit tillsammans när vågor gått höga och det blåst förskräckligt. Nu i vinter befinner vi oss alla på olika platser. Susan är kvar på Sardinien i Italien och Goodvibes är på Malta där de jobbar i vinter. Häftigare sommar har vi nog aldrig förut upplevt och vi pratar fortfarande ofta med varandra.

 

 

Kvällarna börjar bli svala, vi är nästan framme och Kapten spanar efter Naxos…

 

Ja vi har säkert anledning att återkomma till fler händelser från årets segling. Men nu gäller något nytt. Känslan när vi igår kväll kopplade in oss på landström var fantastisk. Nu har elspisen åkt fram, vattenkokaren likaså. Nu behöver vi inte längre ha koll på batteribanken, att den inte överskrids. Ingen jolle som ständigt ska upp och ner ur vattnet. Inte längre en båt där allt inte sällan gungar rejält där man ska sköta allt annat samtidigt. Som att laga mat, gå på toaletten och älska (nej, vi har inte levt i celibat).

 

 Hej! Där är du ju…ön Naxos…här väntar vila och umgänge med familj…och lite vinterpyssel…
 
 

Därtill…lyssna på detta…senast vi stod i en riktig dusch var den 10 maj i Almerimar i Spanien (med dusch menar vi fyra väggar, golvbrunn, varmvatten och en dusch-stril). Vi har senaste halvåret badat i havet och duschat enkelt på däck med en petflaska med sötvatten i som hjälp. Så bland det första vi kommer att göra här på Naxos är att leta upp Styrman P´s syster som finns här på ön och låna deras dusch. Gaaah! Så skönt. Men faktum är att detta nomadliv har fungerat fantastiskt bra, vi har inte saknat ett enformigt ekorrhjul med alla dess bekvämligheter alls.

 

 Här är vi nu och så här har vi seglat senaste dagarna…nu har vi lagt i handbromsen på Naxos. Nya spännande seglingsmål finns för säsongen 2019…men vi avslöjar inget nu!
 
 

Så! Här på Naxos kommer vi börja med att vara lite lediga, umgås med familj och vi ska göra utflykter. Vi ska vila och vi ska njuta. Ha lite semester helt enkelt. För det kan en seglare också behöva.

 

Skepp o Hoj!

 

 

DIY-projekt ombord…

(…i bästa Do-It-Yourself-anda har vi skapat oss ett värmeljus…)
 
Kapten är numera även en stenhuggare…
 
 
Polaia Fokaia, Grekiska fastlandet, Grekland
 
I väntan på att meltemi ska lägga sig så fixar vi och donar ombord. Någon av er minns säkert vårt inlägg tidigare i somras där vi skrev om de flytande pimpstenarna vid ön Vulcano i Italien. Vi plockade med oss några stenar, varav en var stor som en paprika av större modell. Pimpstenar flyter ju och är porösa och vi kläckte då idén att göra ett värmeljus av den. Så nu gjorde vi slag i saken. 
 
Med hålsåg, hammare och skruvmejsel så skred vi till verket och gjorde ett hål stort nog för ett värmeljus. Det finns bara ett av sitt slag och det blev helt fantastiskt vackert. Kan det vara värt 240 spänn på en bättre heminredningsaffär då tinget inte görs i serie? Oavsett…vår ljusstake är inte till salu (om nu inte någon lägger ett väldigt bra bud). Vad tycks?
 
 
En stake åt Styrman Pimpsten…
 
 
Stenen är helt plan i botten och står stadigt. Vi har fler små DIY-projekt som vi tänker ägna oss åt i vinter när vi ligger och trycker. Men framför allt (som ni vet som har hängt med länge på bloggen)  så ska vi pimpa byssan vad det lider. Vi ska kakla (portugisiskt kakel ligger under Styrman Pimpstens binge) och vi ska sy stilrena gardiner (vi köpte snyggt tyg i Marocko). Och så ska vi måla upp och fixa ny matta medmera. 
 
Vi är nog människor som gillar att underhålla och utveckla, gärna genom att återanvända och tillverka själva om det går. För mest slösar den som försöker spara sig ur ett ägandeansvar. Ett hus som förfaller, en bil eller cykel som inte vårdas och kläder som inte tas om hand, gör livet dyrare i slutänden. 
 
Människor skulle rent allmänt behöva äga färre saker men istället ta hand om det man har. Så tycker vi. Vi tror de flesta håller med!
 
Skepp o Hoj!
 

Bonusmaterial från Korintkanalen…

…vi bjuder på film från ett regnigt Grekland…men nu skiner solen igen…)
 
OBSERVERA! Två inlägg för dagen och det förra hittar du HÄR
 
 Kapten rattar in Wilma i Korintkanalen…och vi har samlat materialet i en film…
 
Här kommer filmen, på svenska med stödtext på svenska (sorry our english followers, the subtitle is in swedish…but there is not much sense in what Captain Concrete says anyway)
 
Och glöm inte att sätta på ljudet…
 
 
Skepp o Hoj!

Meltemi…

(…låter som något romantiskt och lugnande men HUA..så är det icke!)

 Kapten har sonderat havsbotten runt Wilma för att se att inga stora stenar ligger inom vår svängradie, Meltemi är på ingång och vi vill ligga tryggt och säkert (djupangivelserna närmast kust stämmer många gånger inte alls, här påstås det bara vara 1,5 m medan vi har närmare 5 meter under kölen)
 

Palaia Fokaia, Grekiska fastlandet, Grekland

 

Meltemi…smaka på ordet…det låter som något romantiskt och lugnande. Men ack inte! Det är namnet på den vind som årligen uppträder i Egeiska havet och den uppkommer då det råder ett högtryck över Balkan och ett lågtryck över Turkiet. Vanligen från maj till oktober blåser denna meltemivind med mest intensitet i juli och augusti. Den kan blåsa många dagar i sträck, även i en hel vecka utan att släppa sitt grepp. Men som regel så lugnar sig vindarna under natten för att därefter bygga upp sig igen under sena förmiddagen och eftermiddagen.

 

För den som vistas i Cykladerna där Naxos ligger, finner sannolikt en skön svalka i meltemivinden under heta sommardagar. Men för en seglare så är det desto knepigare att hantera dessa vindar. Så även för färjetrafiken där denna inte sällan måste ställas in när Meltemi blåser för hårt.

 

På havet pratar man ofta om vindstyrka i enheten Beaufort. Den går i en skala om tolv där Beaufort 0 är helt lugnt och Beaufort 12 är orkan. Som seglare eftersträvar man att segla i Beaufort 3-5 (3-10 m/s) . Men dessa meltemivindar blåser inte sällan i Beaufort 6-7 (mellan 10-17 m/s) och kan även uppgå i Beaufort 8-9 i vindbyarna (17-24 meter per sekund). Man gör således klokt i att ligga och trycka i någon ankarvik medan meltemivindarna rasar som mest. Meltemivinden är alltid nordlig med svag variation åt väst eller öst.

 

 Så här blåser det nu…vi ligger i hörnet på fastlandet och vi ska när vinden lägger sig segla mot Naxos…
 

Så det är det vi gör nu, vi ligger gömda bakom grekiska fastlandet strax öster om Aten. I viken där vi ligger blåser det nu Beaufort 6 inne i viken och det skummar friskt på vågorna runt båten. Det ryster och skakar i masten och vi har mycket kätting ute (10 x djupet). När det blåser så här mycket så lämnar vi inte Wilma. Så det blir inga roliga besök i land för att upptäcka och se intressanta ting och platser. För skulle en situation uppstå där något händer, kanske att vi draggar eller att något går sönder ombord, så finns vi till hands. Nu är vi trygga med Wilma och vi är aldrig oroliga, men det känns lite som att vi håller Wilma i handen medan ovädret varar. Inte bara hundar och barn ska vara trygga i livet, utan även båtar. Hon är ju trots allt vårt hem och vårt transportmedel och utan henne så blir vi ju strandsatta.

 

 När det blåser hårt ute så passar vi på att laga, fixa och pyssla ombord…och så fikar vi såklart
 

På söndag hoppas vi meltemi lugnar ner sig så vi kan segla vidare. Till Naxos har vi två dagsseglingar så vi är inte långt ifrån nu. Tills dess pysslar vi ombord och har det rätt så mysigt. Kapten håller på att installera en till vattentank på 100 liter och Styrman ägnar sig åt att skriva. Ett seglarliv innehåller så mycket annat än segling…

 

Skepp o Hoj!

Korintkanalen…

(…var spännande men OJ så liten man kände sig nere i diket…)

 

Fler bilder kommer i slutet av inlägget och vi håller på att redigera filmmaterial så det blir en film vad det lider...

 Vi tjoar så det ekar och vi vinkar till människorna uppe på bron där vi passerar i den imponerande kanalen…

 

Salamina, Öster om Korintkanalen, Grekland

 

Korintkanalen är i flera avseenden speciell. Den sägs vara världens dyraste att transportera sig på, räknat utifrån pris per antalet körda meter. För den är inte speciell lång med sina 6346 meter, för oss tog det 36 minuter att passera.

 

Men framför allt så är det kanalens historia som väcker intresse. Från allra första början (och här pratar vi tiden före Kristus) så började man släpa båtar över land där kanalen idag går. På en slip av porös sten så kunde man istället för att segla den långa omvägen nu få en sjösäker väg då vattnen söder om Peloponnesos var kända för att vara besvärliga. Men att släpa båtarna över näset var tungt och tog tid. Redan då väcktes drömmen och tanken om att gräva en kanal.

 

År 67 efter Kristus så samlade den romerska kejsaren Nero ihop en stor mängd krigsfångar och sextusen judiska slavar och de började gräva kanalen. Under ett år höll de på tills Nero brådstörtat var tvungen att återvända till Rom. Då hade man hör och häpna hunnit gräva 3300 meter, det vill säga mer än halva kanalen. Det sorgliga var att Nero aldrig kom tillbaka för att fullfölja sitt verk. Han må vara förlåten för han arresterades och avrättades och hade således giltigt skäl.

 

Sen hände just ingenting. Några små försök men ingenting som fastnat i historieböckerna. Tills…

 

…Grekland blev en självständig stat under första hälften av 1800-talet. Då väcktes tanken på nytt men den unga nationen var inte så stadd i kassan (då heller) så det hände ingenting förrän 1869. Då blev det lite eld i baken för Suezkanalen hade då grävts klart och invigts (vi vill också ha kanal sa grekerna). Grekiska staten skrev avtal med ett par franska entreprenörer men under tolv år hände ingenting. Fransoserna må hända mumsade brie och drack vin i för stora mängder i istället för att ta till spaden. MEN…då stegade den ungerska generalen och entreprenören Stefan Tyrr in på arenan. BAMPARDAM! Han övertog kontraktet från fransmännen och en solig aprildag år 1882 lät Stefan Tyrr den grekiske konungen George I ta det första spadtaget. Så bygget fortsatte nu äntligen men pengarna tog så småningom slut så det blev ett grekiskt företag som slutförde kanalbygget. År 1893 kunde Korintkanalen äntligen öppnas för trafik. Den moderna kanalen hade då helt och hållet byggts utefter kejsaren Neros planer, helt fantastiskt. Försening av bygget blev lite hisnande 1826 år. Rätt stor försening håller nog de flesta med om, och vi hoppas inte SJ tar efter (ta med dig gravkistan till perrongen).

 

Kanalen är på smalaste stället blott 24,6 meter. När de största fartygen passerar där så skrapar de i stenväggarna på båda sidor. Högsta punkten i kanalen är hisnande 87 meter. Det är en magisk känsla att glida fram i det vattenfyllda diket med de lodräta väggarna på båda sidor om. Detta lockar till allehanda aktiviteter såsom bungyjump, turbåtar som går fram och tillbaka med nyfikna turister och man har till och med låtit ett litet flygplan (med en pilot utan nerver) flyga nere i diket under broarna. Jo, Korintkanalen lockar och den är imponerande. Dock kunde vi konstatera att den sakta rasar i sidorna på sina ställen och är i stort behov av renovering. En annan intressant sak är att i båda ändarna av kanalen så korsar två bilvägar. När vi passerade så var såklart bron stängd för biltrafik och det var rött ljus. Men vi kunde inte förstå hur bron fungerade, på vilket sätt den öppnades. För den brodel som korsar kanalen fattades. Den var spårlöst borta. Det visade sig vara en sänkbro, så vägen körs ner i vattnet och vi båtar korsar den ovanifrån. Vi har aldrig förut sett en sänkbro och vi trodde inte de existerade. Det måste vara jäkligt jobbigt att renovera bron om den går sönder medan den är nere i vattnet. Sen undrar vi över saltvattnet, det borde förkorta livslängden på bron. Själva får vi ständigt smörja våra lås ombord på grund av saltet, de börjar kärva på nolltid. Men kanske är det därför kanalen håller stängt på tisdagar för då måste man fram med den stora oljekannan.

 

Vi fick nu möjligheten att bocka av korintkanalen från vår bucketlist, ni vet listan av saker man måste hinna med att göra innan man dör. Tyvärr hade vi regnglopp och tunga skyar när vi passerade. Men det var hur imponerande som helst och vi ropade och tjoade så ekot studsade mellan väggarna och vi vinkade till de små mikroskopiskt små människorna som stod på en av broarna nästen 100 meter ovanför oss. De såg ut som små korinter, ja de var kanske från orten men som små russin stod de och tittade ner på de vackra segelbåtarna som passerade i kolonn.

 

Vi kan nog tänka oss att gå korintkanalen igen i framtiden, trots pengen (1500 kr för oss). Men då vore det ju drömmen att ha solsken (där solen ligger i linje med kanalen så den når ner på oss) samt att ha en drönare och filma färden ovanifrån. Någon sa att det är lite som att ta sig fram i skåran efter tårtspaden där man delat en prinsesstårta. Djup och smal, men inte lika god att äta. För här är det lera och sten på sidorna. Blää!

 

 Morgonens första strålar och vi trodde på en hyggligt solig dag…skenet bedrog…
 
 På kanal 11 ropar vi upp Corinth Tower Control och ber om att få passera…
 
 Vi ligger en halv distans utanför inloppet (Wilma är den svarta båten på bilden) och där får vi vänta i närmare två timmar…
 
 Så vi dricker lite te och äter frukost… (seglingsdagar äter vi ofta och mycket…roligare så och glad blir man…se bara kaptens leende)
 
 Det är vindstilla så vi kan stänga av motorn där vi ligger i bukten och myser med en kopp te…andra segelbåtar dyker upp vartefter och vi blir en kolonn på 5 båtar…
 
Vår vän på Vaare kommer förbi och vi ligger bredvid varandra och samtalar…
 
 Här strax passerar vi en vägbro där vägen sänkts ner i botten av kanalen…
 
 I början är inte kanalväggarna så höga och kanalen är rätt så bred…
 
 Här är det desto högre sidor och man får inte titta för mycket åt annat håll för då kan man börja köra mot sidorna av misstag…
 
 Som här…Kapten imponeras men han håller koll på Wilma…
 
 Högt högt och det tar 36 minuter för oss att passera och då körde vi i drygt 5 knop…
 
 Kanalen sedd från ovan (bild stulen från internet)
 
 
 Nu kan vi bocka av denna punkt på vår Bucketlist…så häftigt…
 
 Glad besättning…
 
 Där vi gick och betalade efter så fanns fotografier på väggarna från kanalbygget…som här. Tiden är kring 1886-1887…
 
 Här är vår betalning…147,68 Euro för 36 minuters tur. Priset beror på storlek på båt och fartygen får betala dyrt. 
 
 Nu är vi klara och solen börjar titta fram. Vi seglar vidare österut och efter någon timme så satt vi i t-shirt och skjorts i solen…
 
Skepp o Hoj!
 

 

Vi hade iallafall tur i vädret…

(…jämfört med andra seglare…och nu är vi på gång igen…)

 Nu seglar vi igen…
 
 
På grund av att den förra ankarviken var internetbefriad så kommer här två dagars inlägg i följd…
 
 
30 september i en ödslig ankarvik söder om Itea, Grekland
 

Blåsten har nu bedarrat här i vår russinfria korintiska vik. Tvärt om så är vädret overkligt stilla, den enda rörelsen är vattenytans knappt märkbara små ringar i det stilla regn som råder. Nyss hade vi trettio graders värme men nu känns det mer höstlikt. Knappa tjugo grader och havet är varmare än luften. Vi kan således fortsätta bada men inte sola…hmm…men sol och högre temperaturer är på väg så det är inte för evigt.

 

Häromdagen fick vi en omtänksam fråga från en seglarvän som undrade hur det går för oss i blåsten. Vi träffades i Almerimar i Spanien tidigare i år och där fanns även en annan seglarfamilj som vi hann bekanta oss lite lätt med. De seglar med två små barn och susar runt i en katamaran. Eller snarare gjorde. För nu hade de där de låg strax söder om Wilma råkat så illa ut i stormen att båten hade blåst upp på land. Båten är totalförstörd och familjens ägodelar ligger utpridda över stranden och byn, en smått overklig känsla berättar de. Men skönt att höra att de mår bra där de nu bor de på hotell. Vi tänker såklart på dem nu när deras segling fick ett sådant abrupt slut och vi hoppas att de på ett eller annat sätt kan fortsätta sitt seglingsäventyr. Men som de positiva människor de är så är vi säkra på att de löser detta fint som allt annat i livet.

 

 Vi hade betydligt bättre tur i stormen Zorba…men OJ så mycket skräp det blåst in i hamnbassängen i Nafpaktos…Kapten städar upp plast som ett litet tack för vi fick gratis ström och vatten av staden…

 

Vi tackar vår lyckliga stjärna för att vi låg inne i den korintiska viken, detta gjorde den största skillnaden då djupa lågtryck får fritt spelrum ute på havet och de kustremsor den touchar i. In över land mattas den fort av. Det var visserligen rejält blåsigt hos oss också, men mest påverkades vi av allt det skvalp som uppstod i hamnbassängen där vi kände oss som James Bonds Dry Martini under omrörning.

 

 På några minuter fick Kapten ihop en hel påse med plast…nu kan vi lämna detta ställe där vi varit inblåsta i några dygn…
 

Så det var skönt att kasta loss i morse, vi tog bort vårt spindelnät av korsande förtöjningar och vi gled långsamt ut genom hamninloppet och vinkade ett tack som hälsning till staden som varit vår hemvist under närmare en vecka.

 

 Kapten upptäckte ett hål i gummistöveln…men nu har han lagat den så han får ha torra fötter…regnglopp i Grekland…
 

Vi gick närmare 30 distans innan vi släppte kroken.

 

I skrivande stund ligger Kapten och Styrman i var sin soffa ombord. Vi lyssnar på Glenn Miller och äter katrinplommon där vi har ankrat upp i en liten vik strax söder om Itea. Vi är helt ensamma här. Kapten har ett metspö ute för här finns det fiskeodlingar i området och vi mötte matglada delfiner precis utanför bukten. Fiskar smiter ofta från dessa odlingar till andras glädje. Så nu har Kapten nästan lovat fisk till middag. Ja vi får väl se hur det blir med den saken…hö hö hö!

 

Skepp o Hoj!

 

1 oktober, staden Korint i Grekland

 

 I vår ankarvik igår existerade inget internet så därför kommer dagens inlägg i ett duo-pack. Som vi slutade förra inlägget så vet ni att Kapten fiskade. Men någon middagsmat blev det inte. Eller jo, däremot ingen fisk. Vi njöt av stillheten och klockan åtta på kvällen gick vi och la oss för natten. Lite läsning men snart föll ögonlocken.

 

Morgonen därpå så hade det slutat regna. Vi gled ur vår vik och satte kurs mot Korint. En dagsetapp bort. Med fin slör, det vill säga med vinden snett akterifrån så gjorde Wilma 5-6 knop. Dagen började lite gråmulet men slutade med solsken.

 

 Det klarnar upp framåt eftermiddagen…
 
…och värmen kommer tillbaka…En Kapten i bar överkropp och snickarbyxor…
 
 
Ju närmare Korint vi kom desto mer skräp låg det i vattnet. Grenar, bark, pinnar och tjocka stockar låg det i stora sjok. Sannolikt från de senaste dagarnas hårda blåst och den sista biten fick vi sicksacka mellan all bråte i havet. Vid femtiden på eftermiddagen kunde vi lägga till i Korints hamn. Denna hamn är liksom de flesta andra i Grekland helt gratis. Men så finns inte mycket service heller, ingen el och oftast inget vatten även om vi såg en tapp i denna hamn att hämta vatten från. Detta passar oss lågbudgetseglare, vi reder oss så bra själva med våra solpaneler och vindgenerator. Däremot fick vi lägga en ”grindslant” till de två pojkar som tagit på sig den självutnämnda rollen som kajpojkar, där de tog emot tamparna åt oss. Nu ligger vi precis bakom vår norske vän på Vaare. Under ett par veckor har vi seglat separerade från varandra då vi velat se lite olika platser i området.

 

Nu händer här inte så mycket närmaste dygnet för Korintkanalen håller stängt på tisdagar. Så vi får lite tid över till annat. Dels vill vi se vad Korint är för en stad. Kanske kan vi gå på jakt efter små russin, sådana där som kallas för korinter. För dessa bär sitt namn från denna plats. Dels så har dessa minirussin historiskt används som laxermedel i diverse medikament. Lite lös information som vi helt enkelt skiter i…hö hö hö!

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

 

En sån där potatisgris…

(…mötte vi i hamnen efter att grannbåten sjunkit…)

 Det blåser rejält utanför hamninloppet…
 
 
Nafpaktos, Korintiska viken, Grekland
 

Hela natten har vi studsat runt i hamnbassängen och vi har fått sova med utfällda armar och ben likt en bläckfisk för att inte rulla ur bingen. Vi sov väl lite därefter och när morgonen kom så somnade vi om gott och sov lite längre än vanligt. Vi missade således totalt det tumult som pågick här i hamnen.

 

När vi vaknade så satte vi på lite svensk radio och en kopp te. Vi hörde lite röster utanför, men ingenting som fångade vår uppmärksamhet mer än vanligt. Vi såg dock att det stod en kranbil uppe på gatan och vi såg några gubbar stå och samtala precis akter om Wilma, men inte alls med fokus på vår båt.

 

Väl uppe och påklädda senare så gick vi ut på däck och då förstod vi vidden av det hela. En motorbåt hade sjunkit i hamnen under morgonen och den låg nu på lastbilsflaket. Det flöt runt en hel del ting som tidigare legat i den förolyckade båten som vi nu började hjälpa till att fånga in med hjälp av vår båtshake och slagpyts. Vi pratade glatt med fiskebåtsägarna som alla var här. När vi står där på däck så kommer Herr Polis förbi. Polismannen berättar för oss att han tidigare ropat på oss men att vi inget hört. Nu hade han inte knackat på skrovet, vilket man behöver göra när vi sover eftersom Wilma är en välisolerad betongbåt. Ljuden drunknar i blåsten och då måste man påkalla uppmärksamhet rätt tydligt. Vi ville så klart veta varför polisen hade sökt oss.

 

Jo, de hade velat dra den sjunkna båten till andra änden av bassängen, men att vår avspärrning förhindrade detta. Polisen hade således velat att vi skulle ta bort vår korsande förtöjning. Vi bad om ursäkt för att vi inte hört men vi sa också att det är av säkerhetsskäl som vi förtöjt som vi gjort (vi själva tänkte att kanske polisen har en batong att banka på skrovet med eller en megafon i sin bil att ropa i när dumma segelbåtsägare inte hör). På vårt påstående att vi dragit en förtöjning rakt över bassängen av säkerhetsskäl vågade han inte säga emot helt plötsligt, det fick vi lov att göra. Vårt stora brott verkade nu mest ha varit att vi inte hört…

 

I vår värld så var inte vädret sådär galet illa som det kanske låter. Vi som är vikingar från norr verkar mer väderluttrade än grekerna till synes. Vi har dansat runt med Wilma betydligt värre än det här, något som kanske vännerna på Nicanders Båtvarv i Lysekil kan bekräfta. Då svängde Wilmas mast likt en dirigentpinne i Beethovens 5:a i vinterstormen 2016. Det är ett under att vi inte slet bort kajen från Lysekil.

 

Vi blev väl inte så kloka på Herr Polis och de hade löst det med att lyfta den lilla båten vid platsen för där den sjunkit. Vilket tydligen hade gått lika fint det. Polismannen var inte otrevlig, men han var ganska mycket polis och han resonerade lite lustigt i vårt tycke.

 

När polismannen gått sin väg så sa alla fiskegubbarna till oss;

 

-Lyssna inte på polismannen, han kan ingenting om båtar och självklart ska ni inte ta bort er förtöjning i detta väder. Det vore vansinnigt att utsätta ännu fler båtar i hamnen för fara!

 

Ja så tänkte vi också, motorbåten som var av minsta modell vägde absolut inga 18 ton som Wilma. På sin höjd några hundra kilo bara. Så att väga risk mot risk så blev det nog bästa lösningen ändå, att kranbilen fick stå lite trångt till uppe på gatan.

 

Efteråt diskuterade vi saken ombord, vi kände oss ju lite dumma som inte hade hört polisen kalla på oss. Wilmas Kapten menade att om polisen på allvar velat att vi skulle plocka bort våra förtöjningar i detta oväder, så hade Kapten krävt att polisen skulle skriva in detta i vår loggbok. Att det är på polisorder vi släpper förtöjningarna. För skulle det hända Wilma något när vi släppt vår säkerhetslina så hade vi möjligtvis kunnat skada såväl vår egen båt som fiskebåtarna intill med vårt tunga tonnage. Mot vårt försäkringsbolaget hade vi då velat påvisa att vi handlat på de grekiska myndigheternas begäran. Som båtägare får (och ska) du vidta nödvändiga åtgärder för att garantera säkerheten, även om det innebär att man drar linor kors och tvärs. Nöden har ingen lag och vi har markerat ut våra förtöjningar med fendrar så ingen kan missa dessa, allt enligt regelboken. Den andra båten var ju dessutom redan sjunken så det handlade bara om var de ville lyfta båten någonstans ifrån. I Sverige tror vi inte ens att man hade gjort ett lyft under pågående oväder, båten hade fått ligga där tills vädret lugnat sig. Nu löste det sig ändå och vi var nog i efterhand glada att vi inte hört polisen. Vi tänkte väl inte mer på det, utan vi gick på de luttrade fiskegubbarnas uttalande. De tyckte vi hade handlat klokt och rätt…

 

 Efter att polisen klagat på att vi är lomhörda så tog vi oss iväg för att fylla vattenflaskorna med friskt bergsvatten…
 
 

Ja dagen drog i gång på allvar och vi gick iväg och fyllde våra vattenflaskor med färskt friskt bergsvatten som ständigt rinner ur en tapp inte långt från hamnen. Därefter blev det en sväng till mataffären. När vi kom tillbaka till Wilma så stod en man på kajen intill vår båt. Det hade på nytt börjat blåsa upp rejält och Wilma och de andra båtarna i bassängen guppade oroväckande mycket.

 

-Vill ni dra några fler säkerhetslinor, undrade mannen och fortsatte; –det är helt ok, gör det ni anser är nödvändigt…

 

Vi förklarade att vi kände oss trygga med de två extra vi hade, att vi även har vårt trygga ankare i botten av bassängen. Men så nämnde Kapten att polisen hade tyckt att vi skulle plocka bort våra förtöjningar under morgonen när det blåste som värst för att de skulle dra förbi den sjunkna båten.

 

Då kom det sköna svaret från mannen som stod framför oss;

 

-Bry er inte om vad polisen sa, det är mitt ord som gäller då jag är Vice Borgmästare i staden! Han lät uppenbart irriterad och sa vidare;  -Säkerheten går först och kommer polisen tillbaka så skicka dem till mig!!!

 

 Stadens Vise Borgmästare besöker hamnen för att se att vi som enda båtgäster mår bra i ovädret…
 

Ooops! Det var ord och inga visor. Det lät som ljuv musik i våra öron, lite skillnad mot det öronkladd vi uppenbart lidit av under morgonen då vi inte hört. Vice Borgmästaren berättade att det har inte varit sånt här oväder i deras hamnbassäng på 10-12 år då de normalt ligger väl skyddade i Korintiska viken. Vice Borgmästaren sa vidare att det är en ära för staden ha besökare som oss, som seglat ända från Sverige och självklart så bjuder staden på vatten och elektricitet, det är bara att fritt använda. Han visade oss vart vi hittar eluttaget och vattenposten (vilka vi redan funnit tidigare där vi smugit med vår användning hö hö hö…)

 

Ja ja…med Vice Borgsmästarens beskydd så känner vi oss trygga mot farbror Polisens framfart. Men med handen på hjärtat…vi hade verkligen bestridit det kloka i att släppa på våra förtöjningar när det går meterhöga vågor inne i hamnen och vinden ligger rakt på där Wilma blott har en meter till muren bakom. Det här var ingen båtpolis…kanske var en sådan där potatisgris, vad vet vi?!

 

 Skepp o Hoj…och här kommer en väldigt kort film från dagen. Håll tillgodo… (glöm inte ljudet)

 

En modern riddare…

(…utan springare och sabel på utflykt i Nafpaktos…)

 Kapten leker riddare…här utan springare och sabel…
 
 
 Nafpaktos, Korintiska viken, Grekland
 

Det fortsätter att blåsa här. Vi ligger ändå rätt skyddade från de riktigt djupa lågtrycken som sveper strax söder om oss och som går i en bana mellan Grekland och Sicilien där den vänder och går tillbaka igen. Även om vi får vår beskärda del så är vi rätt så förskonade. Det är vi tacksamma för!

 

 Vågorna slår in mot Nafpaktos…
 

Vi har därför ingen anledning att stressa oss fram till vårt mål att möta upp Styrman Pimpstens syster, vars familj har hus på Naxos. Som prognosen ser ut för stunden så passerar lågtrycket rakt över Naxos på söndag. Man kallar lågtrycket för en ”mediclone”, som en slags cyklon för Medelhavet. Vi vill inte segla in i detta väder och vi får helt enkelt vänta ut det…

 

 Röda ringen är Naxos…detta väder väntas in till helgen där…HUA! 
 
 
Tvärtom så har vi flax för Nafpaktos har visat sig vara en underbar plats att slå ihjäl sin tid på. Här finns en 3500 år gammal historia att sätta klorna i och det är bara att sätta på sig skorna och gå på upptäcktsfärd. Vilken plätt du än väljer att ställa dina fötter på så blir man stum av allt det vackra och historiska. Den pittoreska hamnen med dess små båtar och omgärdande restauranger och caféer är nog höjdpunkten trots allt. Igår hade vi ett nygift par här som fotograferades i solnedgången, ibland med Wilma i bakgrunden. Jo fint ska det va! Till kvällen tänder staden upp den hästsko-formade ringmuren. Då känns det som man förflyttats bakåt i tiden, till ett ridderligt 1500-tal. Den vackra Rio-bron ligger väster om Nafpaktos, betydligt modernare men man ser den härifrån. Medan man uppe på det pyramidformade berget ovanför staden finner det gamla slottet från Ottomanska Rikets storhetstid. Vi har långt ifrån sett allt här än, det kräver nog längre tid än vårt lilla korta stopp. Men vi gjorde ett tappert försök på vår promenad.

 

 Utsikten från borgen/slottet ner mot hamnen går inte av för hackor…lite av Wilmas mast syns bakom trädet närmast hamnen till höger i bild…
 

En liten rolig parentes är att på kajen inte långt från Wilma så står det en staty. En smärt man som höjer sin hand och pekar upp mot skyn. Mannen föreställer lite otippat Miguel Cervantes. Ja vem är det undrar ni. Jo det är en känd spanjor och författare. Det var han som skrev mästerverket Don Quijote. Han deltog som menig i sjöslaget i Lepanto (Nafpaktos) där han stred för spanjorerna, året var 1571. Han skadades av ett muskötskott och efter det fick han öknamnet ”El Manco de Lepante” vilket betyder ”Den enarmade från Lepante”. Så här står han, författaren till Don Quijote i Nafpaktos, eller Lepante som platsen kallades förr. Ja ja…nog om kulturell fördjupning.

 

 Här står författaren till mästerverket Don Quijote (ja inte grabben med solbrillorna då…).
 

Folk vi möter här är hjälpsamma, pratglada och lättsamma. Människor kommer gärna fram och pratar med oss. I den lilla hamnen ligger vi ensamma och till synes gratis med fri tillgång på vatten. Igår var det en mulen dag och våra solpaneler laddade rätt dåligt. På kvällen valde vi därför att plugga in oss på landström istället för att starta Wilmas motor. Men här finns ingen som vill ta betalt. Ja vad säger man…tack tack!

 

 Människor är snälla här…även de söta djuren…
 

Nu hoppas vi kunna segla som på lördag, då ska det inte blåsa lika mycket längre. Men vi går inte igenom Korintkanalen förrän ”Medelhavs-cyklonerna” har luckrats upp och försvunnit. Tids nog. Så länge kan ni roa er med fler vackra bilder från denna underbara plats. Res gärna hit…ni lär inte bli besvikna!

 

 Behövs ord till denna bild??? Vår utsikt från vårt cafébord!
 
 Så här ska vi segla…men det blåser på andra sidan om Korintkanalen…vi väntar nog lite…
 
Vågorna slår upp mot muren i hamnen…Wilma i bakgrunden…
 
 Vid den enarmade från Lepantes fötter…ett par böcker…
 
 En svan i stan…
 
 Det finns en borg uppe på berget…
 
 Vackert vart än vi går…
 
 Vi finner en mycket gammal dörr…
 
 Halvvägs upp på berget…
 
 Styrman kom med på bild (…och Kapten med…)
 
 Gamla hus och gamla vägar…
 
 
 Kapten längtar efter att få segla…
 
 
Träden är mycket gröna här och havet enormt blått…makalöst vackert…
 
Uppe på toppen av berget…
 
 Åt detta håll ska vi segla när det slutat blåsa…
 

Skepp o Hoj!