(…kanske är jag starkast i hela Medelhavet…)

Hej!

Det är jag, betongbåten Wilma som är på tråden igen. Ni vet hon som seglar runt med ett par stollar i Medelhavet. I förra inlägget berättade jag om hur det gick till när jag i begynnelsen blev beställd. Har du inte läst del 1, så finner du inlägget HÄR.

Med kontraktet påskrivet så kunde min skapare (ja det var inte Gud, utan han heter Ola) börja bygga mig. Mina revben, det som båtspråk heter spant, tillverkades först och när jag låg där upp och ner så klädde de mig med armeringsjärn och nät. Ja som en stålkorsett för fina damer skulle man kunna säga…de ville kanske få mig att bli smäcker likt fru Swan och Hallberg Rassy. Men jag rädd för att jag aldrig kommer att få någon getingmidja precis. För säkerhets skull, för att jag inte skulle tappa korsetten, så satte de dit tusentals små järntrådar Det tog flera hundra timmar att naja ihop armeringsjärnet och nätet, en kille stod på insidan och stack igenom tråden medan en annan snygging stod på utsidan och snurrade till tråden och klippte av densamma. Ska man vara fin får man lida pin!

Därefter var det dags för mig att få lite betong på min lekamen. Det går inte bara att smacka på betong hur som helst utan varje sats skall noga tillredas. Därefter pressades betongsmeten igenom skrovet från ena sidan, vilket var viktigt för de ville inte att jag skulle få några luftbubblor i mig (endast champagne är värt bubblor). Hela gjutningen av mitt skrov var tvunget att göras på en och samma gång, det är så med oss betongdamer och det krävde en 10-12 man som höll på oavbrutet tills all betong var på plats. Många snygga män arbetade med mig och det må jag säga om en får vara lite fräck, att det var manshänder överallt på min kropp. Hå, hå, hå…det var tider det. Därefter fick jag vila och härdas i 28 dygn.

Så kom min kropp till och även om jag inte blev lika smäcker som mina medsystrar så är ju fördelen att mitt skrov är hårt som sten och jag kan varken brinna eller ruttna. Faktum är att jag bara blir starkare för var dag som går, betong fungerar så. Ja mig vill ni inte möta ensam i en mörk gränd, inte i en ljus heller för den delen. Kanske är jag idag den starkaste damen i hela Medelhavet.

Ja det var det var lite om blommor och bin.

Med min råbarkade kropp utan mast och segel så hämtades jag i Uppsala på hösten 1978. Jag fick åka trailer ut till Vaxholm och därefter beställdes en färja ut till ön Stegesund. Sista biten drogs jag med traktor upp på familjen Norbergs tomt. Äntligen hemma!

Och där började arbetet med att få mig färdig…det skulle komma att ta många fler år än vad Felix från början tänkt. Det hänger på pengar och tid säger de lärde…men bra blev det till slut. Fördelen tyckte Felix med att ha mig på tomten var att jag fanns nära, så han kunde gå fram och tillbaka mellan huset och mig under lediga stunder. Jo där promenerade Felix mellan sina båda kvinnor, där hon den andra, Kerstie, fick bo under tak i goa värmen inne i huset. Allt medan jag lämnades åt att stå ute i kylan. Jag hotade då att gå till facket, så Felix gav även mig tak över huvudet – en fin byggställning med presenningar sattes upp runt om mig. Då var jag nöjd och arbetet kunde fortsätta. Först slipade Felix mitt skrov, därefter blev jag tvättad innan jag slutligen fick epoxyspackel på mig. Avslutningsvis så blev jag målad. Ja säg den dam som inte önskar få sig lite smink… ja ni vet ju hur grå och blek man kan känna sig såhär om vintern! Och vilken färg sen, engelsk racerbilsgrön!

Men hur vacker jag än var på skrovet så kände jag mig lite tom inombords. Det ekade mellan betongväggarna. Därför började Felix bygga min inredning. Men mer om det får ni läsa om i nästa avsnitt, vi hörs!

Wilma

Naxos, Kykladerna, Grekland

Redan på Nyårsdagen så fortsatte festligheterna, dock bara för halva Wilmas besättning. Vårt glada gäng hade blivit hembjuden till målarbutiksägaren och hans fru. Kapten kände sig klar med festandet från nyårsafton. Trött och sliten och med en byssa att kakla så lät han sin fru gå fri för ett par timmar.

Målarbutiksägaren Nektarios träffade vi för första gången i oktober. Vi behövde målarfärg till byssan och när vi klev in i butiken så stod Nektarios fru bakom kassadisken och hon sken upp när hon såg Styrmans två pippi-flätor pryda sin uppenbarelse. Jo den frisyren går hem överallt kring Medelhavet, två långa blonda flätor är ett exotiskt inslag i dessa brunettdominerande regioner. Nektarios fru klingar till namnet Katarina. Sedan den dagen så har vi upprepade gånger besökt deras butik i diverse ärenden och alltid blivit välkomnade med stora famnen, bästa service och till och med choklad och frukt.

Det är dock inte Wilmas besättning som ska ta åt sig äran av nyårsdagsinbjudan. Vår norske vän gick på årets sista dag iväg för att kompletteringshandla och på stan sprang han på herr och fru Målarbutik. De slog sig tillsammans ner för en cappuccino och det ena ledde till det andra och plötsligt så var hela vårt glada gäng hembjudna till dem på nyårsdagen. Vi tackade självklart ja.

Klockan 14 blev vi hämtade med bil, nu var vårt sällskap nedbantat till fem mot ordinarie sju. Kapten avstod som sagt och därtill så hade halva den tyska besättningen dukat under för nyårsnattens festligheter. Men resten av oss var fräscha, hungriga och nyfikna. Uppför bar det på små vägar och snart kunde vi kliva ur bilarna. Vi blev stumma av förundran, vi stod vid öns bästa utsikt med hela dalen och havet i blickfånget. Vilket ställe!

Vi bjöds på kycklingsoppa till förrätt…kycklingen kom från deras egen hönsgård såklart. Därefter blev det kyckling på fat med lättkokta grönsaker. Två sorters getost från hemmets egna getter och vin, även det hemtrampat. I deras trädgård fanns citroner, apelsiner och mandariner och andra frukter. Kaniner, fyra hundar och ett gäng katter. Vi åt så vi storknade och när vi trodde festen var över, ja då blev det nyårskaka. Därefter nötter och frukt. Och raki – hemmagjord såklart! Explosionsrisken var överhängande, buken var tänjd till bristningsgränsen och maten stod i alla hörn. Generositeten såg inga gränser och Styrman gjorde sitt bästa för att kompensera Kaptens frånfälle, hon åt för två.

Vi slår oss ned vid dukat bord…här på bilden syns förrätten…den godaste kycklingsoppan Styrman någonsin ätit lagas av Katarina på berget…hemligheten är råvarorna hävdar hon och utanför köksfönstret kacklar hönsen…på bilden syns en vinkaraff och ett fat med getost – också från den egna gården…

 

 

Som en bunt gödgrisar fick vårt sällskap senare skjuts tillbaka till hamnen. Väl ombord på Wilma gick inte Kapten lottlös. Styrman hade fått med sig en doggybag från familjen Målarkludd, godsaker från måltiden hon just avnjutit uppe på berget. Kapten åt med stor förnöjsamhet.

Ja ni vet ju hur pigga folk överlag brukar vara på nyårsdagen. NOT, NADA, NJET…inte pigga alls (Och Styrman hade två dagar av kalas att vila upp sig från). Så det var en fröjd att få lägga huvudet på kudden redan halv åtta på kvällen. Styrman behövde få sova bukfyllan av sig och hon somnade med ett stort leende på läpparna.

Nu är ju sannolikheten inte så stor att våra färgglada målarvänner Nektarios och Katarina läser bloggen. Men om de av någon anledning skulle göra det, så vill vi ju tacka för en fantastiskt dag. Deras vackra hem, deras självhushåll på mat. Ägg, höns, getmjölk, getost, apelsiner, citroner, mandariner, vindruvor samt andra grödor. Och det som de inte producerar själva levererar deras respektive gamla mamma. Båda kring 85 år där de bland annat odlar vitkål och blomkål (vi blev visade). Den enas mor trampar dessutom vin som en gudinna. Roligt var också att se Katrinas vävstol där hon väver de vackraste dukarna.

Av allt det vi upplever längs med vår resa så är det just dessa tillfällen vi uppskattar mest. Och det går inte att köpa för pengar. Att bli hembjuden till någon som bor i det land vi besöker, där de generöst delar med sig av sina liv, sin kultur och sin mat – tar vårt äventyr till nya dimensioner. Vi vet att det finns seglare som aldrig integrerar sig den inhemska befolkningen. Vi tycker det är synd, för oss är detta den bästa kryddan. I dessa möten föds empati, fred och vänskap. Och det är något mänskligheten behöver i dessa tider.

Skepp o Hoj!

Nedan följer bonusbilder från dagen…håll tillgodo;

Här på familjens terass, vi njuter av dalen och havet från vår utsiktspost…

 

Dukat bord…

 

 

 Grönsakerna, morötter, zuccini, potatis och stjälkselleri…

 

Kycklingfatet…

Hela sällskapet…Niko bakom kameran. Tyvärr så blev vi två man kort men vi andra hade skoj ändå…

Nyårskakan…2019 är det sista året på 2010-talet…

 

Familjens två getter…Mamma Get är dräktig och är i tredje månaden… Här med Pappa Get på bild…

 

Några av familjens alla höns och tuppar…de hade flera olika raser och det var roligt att se… 

 

Niko hittade en kompis…

 

Typiskt grekiskt…frukt med kanel och ringlad honung…

 

Over and Out

Naxos, Kykladerna, Grekland

Innan vi visste ordet av så var det nyårsafton. Timmarna rusade på och plötsligt satt vi där på restaurangen strax före tolvslaget. Först var bara vi där, vi som bokat bord till klockan tjugo-noll-noll. En rätt så traditionell tid för en skandinav. I sällskapet var vi två danskar, två tyskar en norrman och så vi två galna svenskar. Det kändes lite speciellt att sitta ensamma där i matsalen och bli uppassad medan alla andra bord gapade tomma på folk. Livemusiken var utlovad till klockan 22.00.

Vi åt och njöt av maten och den vackra utsikten över hamnen. Wilmas julbelysning i masten där hon stoltserade med formen av en julgran. Tänk att vi bidragit till Naxos härliga jul- och nyårsstämning denna vinter.

När klockan var tio, två timmar kvar till tolvslaget så syntes ännu inga andra gäster. Och det var inte en tillstymmelse till något musikaliskt band (inget omusikaliskt heller för den delen). Servitören hade i förbigående dryftat något om klockan elva… Vi glömde med tiden av att det skulle spelas musik, för maten lät sig njutas och drycken med rus fick oss att prata högt med yviga gester likt tvättäkta sydeuropéer.

Men så plötsligt, när det var mindre än en halvtimme kvar till tolvslaget…då trillade folket in. Och så mycket folk…galet och vansinnigt roligt att se. Familjer med barn och gamla farmor – alla var med. Köket sprang med sina stora fat mellan borden och ett band fann sina stolar på ett litet podium. Så började de spela grekisk musik.

Sen i ett trollslag så var restaurangen full av folk…Ursäkta dålig bildkvalitet…men vi har ändå blurrat folks ansikten så de inte går att känna igen så lätt, vi ville ogärna gå runt och fråga alla om de ville vara med på bild på en svensk blogg. 

Intresserat studerade Styrman hur grekerna firade sin kväll. Genomgående så var grekernas ansikten rätt så allvarsamma. De sjöng förvisso med i sången men vi visst ju inget om vad sångtexten berättade, kanske var det om jämmer och elände, såsom förtryck och ekonomisk kris. Men helt klart så kan man påstå att grekerna inte gärna tappar fejset. De var inte alls sura, så missförstå inte. Men allvarsamma där små leenden emellanåt spricker upp men snart sluts igen. Greker tillhör inte det skrattande folket precis. Vårt bord lättade garanterat upp stämningen vill vi mena.

Några minuter före tolvslaget delades tomtebloss ut till varje person. Och när klockan slog midnatt tände vi alla våra bloss i den nedsläckta lokalen. Stämningsfullt och utanför fönstret syntes inte en enda raket. Inte ett fyrverkeri så långt ögat kunde nå. Egentligen en fantastiskt tradition. Att skrämma ljudkänsliga hundar, skapa panik i ladugårdar där kor och hästar löper amok av rädsla från nöjes-explosionerna – är ju egentligen bara vansinnigt. Så vi vill verkligen slå ett slag för att fira tolvslaget med tomtebloss. I restaurangen befann sig sannolikt 100 personer, kanske fler. Med 100 tomtebloss så blev stämningen magisk. Dessutom så slapp vi alla stå ute och frysa, halka i snön och dricka bubbel fast det inte är gott. Här var det ingen som drack champagne denna kväll, i allas glas fanns inhemskt vin av svagare karaktär.

När vi lämnade lokalen så hade klockan passerat ett på natten. Kapten Betong betalade snällt notan, blyga 49 euro kändes på tok för billigt. Var sin förrätt, varmrätt och nyårskaka samt tomtebloss, till det bordsvatten och flera karaffer med vin (ja emellanåt ställer de fram en karaff som inte är beställd och som inte heller kommer med på notan). Så när Kapten gjorde upp skulden så håvade han fram en 20 euros sedel och gav till vår servitör som dricks. Han såg smått chockad ut och kvällens bredaste leende var ett faktum.

Vårt sällskap var så gott som först att lämna festen. När vi gick var stämningen bland grekerna mer uppsluppen än tidigare och servitörerna hade fullt upp med att dela ut den traditionella nyårskakan som restaurangen bjöd alla sina gäster på. Vi rumlade ut på gatan och vi kom efter en kort promenad bort till våra båtar. Knökmätta och lite smårunda under fötterna så kom alla ombord utan något ofrivilligt nyårsdopp. Och nu med en erfarenhet rikare. Vetskapen om hur man firar nyår på grekiskt vis (och det gör vi gärna om).

Skepp o Hoj!

Naxos, Kykladerna, Grekland

Hur går det där hemma i stugorna med julförberedelserna? Hoppas att ingen känner alltför stor stress utan att ni tar julen som den kommer och gör det ni hinner. Julen kommer oavsett om ni hunnit putsa kopparn eller inte och det är bättre att dra på ett läppstift eller rolig slips för att distrahera gästerna så de inte ser dammråttorna.

Även här ombord på Wilma så sker en del förberedelser. Vi, eller Styrman Pimpsten för att vara mer exakt, har rullat köttbullar och stekt dem likt Farmor uppe på berget. Kaptens roll är att provsmaka…vilket han gärna gör. Han säger alltid att han är lite osäker på vad han ska svara, att han måste prova en till – och ännu en – innan han säkert vågar uttrycka sin åsikt. Som regel avslutas det med att Pimpsten slår honom retsamt över handen när han försöker med den fjärde provsmakningen.

Vi har hittat en skinka att koka, den är nätad men tyvärr inte rimmad. Vi saknar salpeter ombord så skinkan är rimmad i en lag av bara vanligt bordssalt. Vi får se hur resultatet blir. I Styrmans ungdom, åren då hon var bondmora så saltades julskinkan alltid för hand. Vatten, salt, en gnutta socker och salpeter, sen fick skinkan ligga och dra i någon vecka. Men allra bäst resultat blir det av att spruta in lake direkt i skinkan, något hon gjorde på rutin i den lantortsbutik hon arbetade i. Kunderna kunde lämna in sina egna skinkor (ja alltså grisens skinkan och inte fru Petterssons) för att få den rimmad. Det var på den tiden då livsmedelsreglerna inte var så hårda. Styrman  kan sakna dessa tider, för inte blev folk sjuka för det. Nu är allt bara så svårt, krångligt och förbjudet. Även det som inte skulle behöva vara det. 

Som seglare möts vi av lite utmaningar då de besökande länderna har helt andra kulinariska seder. Så vill vi ha typiskt svensk mat så får vi försöka laga allt från grunden med lite variation i brist på rätta ingredienser. Ja och rimma skinka var vad varje svensk mor gjorde för hundra år sedan. Idag rimmas det bara på paket, om ens det. 

Ombord på Wilma så kommer det att serveras Janssons frestelse också. Vi har en burk ansjovis i kylskåpet som vi hållit på i flera månader för att ha till denna högtidsdag. Med åren har Styrmans Jansson blivit lite ändrat från grundreceptet. Numera rivs potatisen grovt istället för att stavas, och gräddigare Jansson får man leta efter. Den kom till av en slump för några år sedan och det har blivit standard sedan dess. Yummie-Jansson!

Sill finns, öl och nubbe utifall sillen vill simma och en bit gravad lax är inhandlad. Gravlaxsås är superenkelt att göra själv. Glögg och lussebullar finns. Inga pepparkakor i år dock, kanske att alla ingredienserna går att finna till en egen pepparkaksdeg men vi har inte kollat upp det. Det får gå ändå.

Om julen inte handlade om mat så skulle vi nog inte vara lika intresserade av den. Med nya familjekonstellationer och oss långt hemifrån så ser ju inte julfirandet ut som det gjorde när våra barn var små. Tiderna ändras och vi får leva på minnena från små barnafötter som nyfiken gick runt granen för att spana in julklapparna eller leta mandeln i gröten. Ja, underbara minnen…men var sak har sin tid. Vi kan dock sakna våra barn, men det gör vi ju oavsett om det är jul eller inte.

I år då vi har ett bra internet här så kommer vi att streama svensk tv på julafton. KALLE kommer vi att se klockan 16 då Grekland ligger en timme efter Sverige.

Vi vill såklart önska alla våra läsare en riktigt god jul. Tack för att ni följt vårt seglingsår och vi hoppas ni vill följa oss på 2019 års seglingar också. Vi hoppas kunna bjuda på spännande berättelser från de platser vi besöker.

Snart är Nyåret här. Idag har vi bokat bord på restaurang Ladoxarto till Nyårsafton. Restaurangen ligger på övre planet med ingång från baksidan av gågatan och man har utsikt över hela hamnen. Det kommer att vara livemusik och vad vi har hört så har restaurangen mycket god mat. Sju personer blir vi, två tyskar, två danskar, två svenskar och en norrman. Dock ingen Bellman. Avstånden mellan seglares hjärtan är kort, man bjuder gärna in och med andra utan att för den sakens skull behövt känna dem så länge. Vi ser fram emot kvällen och vi dokumenterar garanterat vad som händer under kvällen, om vi uppfattar att ett grekiskt nyår ter sig på annorlunda vis än hemma. Vi har faktiskt ingen aning. 

Men…först kommer julen som sagt! Ha nu några fina dagar och se upp för paltkoman – inget är väl så plågsamt som en överfylld buk. Tänk att man aldrig lär sig…

Skepp o Hoj!

Längs med stranden kan man promenera när man ska till den ena av matbutikerna här. Vyerna är vackrare och vägen ända bort är i princip bilfri. Butiken tillhör dock inte favoriten. Vi föredrar den andra som ligger längs med huvudgatan ut ur stan, förbi skola och sjukhus. Emellanåt är trafiken intensiv där, barn hämtas vid skolgården och folk skyndar från sina jobb vid siestan för att hinna med sina ärenden.

Häromdagen stannade en lastbil för Styrman så hon kunde passera vid övergångsstället. För säkerhets skull så stannade hon upp en sekund innan hon klev ut i gatan. Döm om förvåning så kom en motorcyklist i fullaste fart och svischade förbi hennes näsa. Det var nära det. Gatan är smal och bilar står parkerade längs med, det är trångt för alla som ska gå, parkera och passera. Därför stockar sig trafiken lätt. I Sverige uppmanas vi på liknande platser att köra i mycket låg fart, 30 kilometer i timmen gissningsvis då det ligger precis intill en skola. Att då göra en vansinnesomkörning på ett övergångsställe som tredje fordon i färdriktning som vår motorcyklist gjorde, är att utsätta sig själv och andra för fara. Tyvärr var det inte första gången vi var nära att bli påkörda.

Vi diskuterade saken efteråt, att vi upplever att många kör väldigt omdömeslöst här. De flesta bilarna ser dessutom ut som de varit med i den surrealistiska 50-talsfilmen Semestersabotören av Jacques Tati. Det är en gammal fransk film där alla bilarna är buckliga och bildelarna ramlar av i parti och minut. För att göra en annan liknelse, så kan vi säga att många fordon här ser ut som värsta folkracebilarna med bucklor och avslagna eller tejpade sidobackspeglar. Vi tror det är en kulturell skillnad i bilkörandet mellan Grekland och Sverige och det måste vara definitivt farligare att vistas i trafiken här. Tur att det inte var ett barn som klev ut i gatan, det hade kunnat sluta illa. Eller att Styrman missat att se sig för när hon skulle gå över gatan. Rent logiskt så borde den bakomvarande killen på motorcykeln kunnat ha anat att lastbilen framför stannade vid övergångsstället just för att någon gående ville korsa gatan. Det är inte rätt läge för en omkörning då har vi alla lärt oss. Enda trösten i kråksången är väl att övergångsstället ligger femtio meter från sjukhuset… Bortsett från att denna väg till affären är betydligt mer trafikerad så gillar vi matbutiken vid den här änden av stan bättre. Förutsett att vi överlever promenaden/cykelturen vill säga.

Vägen till den först nämnda mataffären, den säkra som går längs med stranden, bjuder på en annorlunda syn. Halvvägs bort så betar ett gäng getter på ett stycke inhägnad mark. Med sina skäggförsedda hakor så äter getterna från buskarna. En idyllisk syn om det inte vore för att getterna emellanåt kliver på någon av alla de tomma petflaskor som ligger i hagen. Kraasch kraasch kraasch låter det när getternas klövar demolerar platsflaskorna. Vi vill städa, men undrar om man kanske blir anmäld om man kliver innanför ett inhägnat område med sin sopsäck? Det känns olustigt att man på många platser på jorden inte längre verkar bry sig över allt skräp som ligger utspritt, och att man inte väljer att ens städa sin egen tomt eller mark. Vi förstår det inte.

Något vi däremot är glada för, är att vi i affären kan köpa billig frukt och grönt. Ur en stor korg kan man plocka varierande vegetabilier som sjunger på sista versen där de säljs ut för motsvarande fem kronor kilot. Styrman laddade en stor påse full med godsaker; paprika, gurka, tomater, apelsiner och äpplen. Att fortfarande glädja kunder med mat så inget går förlorat, gillar vi. Fortfarande går det ju utmärkt att använda ett äpple som fått skönhetsfläck på skalet eller en paprika som tappat spänsten. Hemma sen blev det en trevlig grönsaksröra som kommer ge oss välbehövliga vitaminer och smaksensation. En grönsaksröra passar till det mesta. 

Något vi måste nämna är siestatiderna här. Varje dag stänger butikerna klockan 14.30. Sen öppnar de inte mer samma dag om det inte är tisdag eller torsdag. Då öppnar de klockan 17.30 och håller öppet i ett par timmar. På söndagar håller alla butikerna stängt, inklusive mataffärerna, som i övrigt håller öppet utan siesta måndag till lördag. Flera gånger när vi cyklat iväg för att köpa en burk färg eller liknande och vi har passat in eftermiddagstiden på en tisdag eller torsdag, har det hänt att vi ändå möts av en låst dörr. Det verkar lite flytande det där. Vi gillar att butikerna till varje pris inte ska behöva hålla öppet jämnt…men lite knepigt är det emellanåt att komma åt att handla…vi som trots allt har all tid i världen. Dessa tider skulle göra det svårt för de flesta hemmavid är vi rätt övertygade om. Vem har möjlighet att handla mellan 09.30 och 14.30, grekisk siesta krockar totalt med svensk arbetsmarknad!

Kort i övrigt.

Vi har beställt en matta till byssan. Den gamla som var grå till färgen har gjort sitt, sladdrig hade den hunnit bli och gummit på baksidan smulade sönder betänkligt och la sig som ett tunt puder på vår gula fina motor under durken. Den nya mattan är vinröd i färgen och går fint i ton med andra röda detaljer ombord, sofforna i salongen inte minst. Mattan kommer inom en vecka – hoppas vi.

Vi har varit hemma hos Luigi. Det är en italiensk äldre herre som gärna vill träna sin knaggliga engelska. En dag stod han här på kajen och frågade nyfiket om Wilma. Sen kom en inbjudan och vi tackade självklart ja till en lunch. Inte bara för att det var gratis utan för att Luigi är en mycket trevlig man som dessutom seglat på de stora haven. Vi bjöds på god mat i hans lilla lägenhet som han hyr under vintermånaderna, han betalar snälla 350 euro per månad (ett klart alternativ till hotell off-season). Vi fick höra om hans strapatser i livet, dels om en segling över Atlanten. En regatta av båtar gav sig av och en av båtarna var en roddbåt. Jo, ett par killar rodde från Kap Verde till Karibien i de höga Atlantvågorna.

Häromdagen kom vår norske vän tillbaka till Naxos efter ett par veckor hemma i fädernesland. Med sig hade han norsk rakfisk och kvällen därpå bjöd han oss på denna delikata norska specialitet. Rakfisk har liknelser med svensk surströmming, båda rätterna framställs genom fermentering. Den norska varianten luktar inte skit som den svenska gör och det var riktigt gott. Vi åt med stor förnöjsamhet. Seden bjuder att man äter rakfisken i en läfsa, ett slags tunnbröd. Däri lägger man rakfisk, lök och rømme (surgrädde, typ gräddfil) och man äter potatis till. Ja typ som en svensk surströmmingsklämma. Till dricker man öl och akvavit. Vi fick en fantastisk trevlig afton där vi svenskar på Wilma har kommit att älska denna norska rätt. Så får du någon gång chansen att smaka rakfisk, så gör det. Det är inte alls som surströmming, vi hade ingen aning om att tillagningssätten är densamma. Där tar likheterna slut.

Vi har julpyntat ombord på Wilma. Det går fort. En liten minigran i kruka pryder båten varje år för tidpunkten för Jesus Födelse. Vi är agnostiker och för oss är julen mest en ursäkt för att kunna få äta sill och andra godsaker. Vi har helt slutat ge varandra klappar, annat än på kinden. I år ska vi försöka streama svensk tv så vi får se på KALLE. Fast med tidsskillnaden så blir det inte klockan tre, utan klockan fyra. Vi tror vi kommer att känna lite julkänsla ändå, trots att prognosmakarna har utlovat 16-17 grader och sol på julafton. Skönt brukar det dock vara när julen är över, för det betyder att ett nytt år och en ny seglingssäsong är i sikte.

Vi väntar fortfarande på våra träsnickerier till salong och byssa…ting tar tid här! Vi har ännu inte börjat kakla, vi vill inte stöka för mycket när julen står för dörren. Köksbänken behövs till att rulla köttbullar på. Men inget brådskar. Inget stressar. Inte ens för att det är jul. Det gäller att lägga ribban lågt! Man måste hinna chilla också…

Skepp o Hoj!

Några foton från i somras bjuder vi på…livar upp så här i vintermörkret…

 

 

 

 

 

 

Over and Out

(…är en del läsare nyfikna på…)

Låt oss prata om kärlek och romantik. Hur fungerar det när man är två personer som ska samsas på 10 x 4 meter? Hur håller man passionen vid liv när man till faktum aldrig lämnar varandras sida?Man kan ju lätt påstå att interaktionen med andra människor är minimal när man lever i en sån extrem tvåsamhet som vi gör. Vi befinner ju oss långt bort från familj och vänner och är i stora drag bara hänvisade till varandra, dygnets alla timmar. Det sker sällan några intressanta möten ombord med någon man inte sett förr. Sällan får man höra några nya berättelser och anekdoter, utan vi tuggar för det mesta runt på de gamla berättelserna vi redan berättat och hört tusentals gånger (men häromdagen så berättade Kapten Betong något helt nytt, det blev en smärre chock för kärestan som inte har hämtat sig än).

För er som dagligen skiljs åt från er familj för att åka till ett jobb, så har ni ju alltid något ni kan berätta om när ni ses igen. Något ni varit med om under timmarna ni varit ifrån varandra. Om något som hänt på jobbet, att ni sprungit på en gammal vän ni inte sett på åra vis eller i vart fall spy galla över den knäppa chefen ni har (vi har ju inte ens någon chef, det är lite synd om oss…)

Våra berättelser för varandra kan bli lätt torftiga;

”…det blåser lite mer från nordväst idag…” (istället för den rent nordlig vinden)

”…jag hörde att passagerarbåten kom…” (det gör den varje dag, flera gånger dessutom)

”…de har dekorerat en julgran i mataffären…” (Nähä! Vilken överraskning så här i juletider).

Inte heller kan man visa upp något nyinförskaffat fint plagg man inhandlat och som man kan glädja både sig själv och kärestan med. Definitivt inga snygga och sexiga underkläder i vart fall…(vi lever med konstant köpstopp, bara båten får kosta) Hos oss låter det mer såhär;

”…borde jag kanske kasta dessa trosorna nu…” (Samtidigt som Styrman fäller orden så vickar hon på höfterna för att uppmärksamma Kapten på att hennes trosor nu knappt håller ihop längre. Det finns ingen resor kvar och mitt frampå är det ett stort hål så buskaget tittar fram – väldigt osexigt).

Det är trångt ombord och när vi behöver passera varandra i båten så måste man oftast ofrivilligt hångla med varandra just vid passageögonblicket. Det är ju bra kan ju tyckas, men oftast kommer Kapten ångande utan passion i blicken iförd arbetsbyxor och skitig om fingrarna. Styrman kan förvisso vara het men det beror på att hon bär på en gryta som just tagits av plattan och som hon nu letar plats för.

Fast det är ju bra att det bara är vi som huserar ombord, vi som är lovligt gifta med varandra och allt. Knasigt kan det annars bli vid passagerna; ”…vet du, jag hånglade upp din mormor när jag skulle hämta mjölken i kylskåpet…” Det kan i och för sig vara trevligt med en erfaren kvinna, men det var ett exempel för någon mormor finns inte i livet…den utomstående vi hånglar mest med är vår väns hund som inte förstår att hålla tungan i styr när man ska passera. Hundar tenderar att tro att när man ska sätta sig ner, att man böjer sig fram för att få sig en tungkyss med den fyrbenta. Och medan man delar saliv med varandra så försöker man fort böka till rumpan för att på så sätt avbryta den intima stunden. Att slå sig ner i en soffa ombord på en båt kan vara nog så svårt även utan en glad hund framför sig.

Att finna passion ombord kan vara en utmaning. Har vi några knep? Tja…jo…vi bokar faktiskt tid hos varandra. Inte så att almanackan är fullspäckad precis. (”…Ja ha…då ska vi se så det inte ligger några utvecklingssamtal eller personalmöten inbokade”, säger man allt medan man bläddrar frenetiskt bland de tomma sidorna. ”Men vad sägs om på torsdag?”…). För det är nog så, att när man som vi har all tid i världen, så är det lätt att det inte blir någon kärlek av. Just av den anledningen, anti-tidsbristen kan vara lika förödande som tidsbristen när man kommer till sex. Seglare tenderar ha annat som stör sexet, som oväder eller att något mystiskt ljud klånkar.

Fördelen med att boka in sig på kärleksmöten är att då finns möjligheten att välja bort det fulaste paret trosor, de med taskig resor och hål mitt fram. Oftast resulterar detta numera i att man dyker upp helt naken för de flesta trosorna sjunger på sista versen, där de föga skulle hjälpa situationen. Tur att vi seglar på varmare breddgrader!

Att alltid vara nära varandra…

Tänk er in i vårt scenario. Vi har inte på flera år kunnat ringa till varandra och säga ”puss puss” för vi har ju bara en telefon att tillgå. Dessutom verkar det ju onödigt att stå och gapa i en lur när vederbörande man ringer bara står tre decimeter ifrån.

Att aldrig kunna sakna varandra…

Hela meningen ”jag saknar dig” faller platt fall, här finns ingen möjlighet till att hinna börja sakna, inte ens om man behöver sitta på toa lite längre än vanligt.

Ibland känner vi oss som ett blöjpaket, ett duopack som ständigt uppträder tillsammans sida vid sida. Få har bara sett den ene av oss sen dagen vi kastade loss. Har nästan aldrig hänt…ibland känner vi oss som en person fast vi är två! Låter lite schizofrent det där.

Ibland kan båten gunga…tyvärr då av väder och vind!

Vårat kärleksnäste, det vill säga vårt sovrum är på sina ställen bara några decimeter högt i tak för sittbrunnen sticker ner där. Sängen har en lustig form, vi så att säga delar huvudändan med varandra medan våra ben sticks in i varsin stickkoj. Det bjuder inte till någon inspiration precis. Att ligga sked med varandra görs inte utan att först ha genomgått en brottningsmatch med kuddar, väggar och tak. När man är klar är man svettig. Och när akten väl är igång så får man passa sig så man inte slår i huvudet, vilket vi gjorde konstant i början.

Och efteråt finns det ingen skön dusch att tillgå…utan man rumlar in i badrummet som är stort som en fingerborg där världens minsta handfat får agera dusch…

Det kräver med andra ord vilja att leva som vi gör, du bör tillhöra en personlighet som inte så lätt blir sur för minsta lilla, långsinthet hör inte hemma på båt.

Vi tycker vi båda som regel alltid är på gott humör och bortom allt det krångliga med små ytor och utsatthet för väder så finns det även en annan sida av vårt liv…

…azurblåa hav, morgonstund med solkatter i sovhyttstaket, ensliga romantiska stränder, bedårande solnedgångar, svalkande bad, delfiner som hoppar, soliga dagar, brunbrända kroppar och salta kyssar.

Långt ifrån alla kan skryta med att man haft sex spontant med 5000 meters djup under kölen där vi varit helt avskurna från omvärlden. Allt medan havet ligger spegelblankt och det enda vi har är varandra och oceaner av tid.

Några närmare detaljer avslöjar vi inte…

Skepp o Hoj!