(…vi passerade munkarnas näste på vår väg till Limnos…)

Limnos, Nordegeiska Öarna, Grekland

Vi fick en glimt av munkarnas egendomliga näste ute på Athoshalvön efter vi lämnat Ammouliani. Med en god marginal passerade vi landremsan utan att riskera bot eller tillsägelse där vi som närmast var 0,8 distans från kusten. Vi höll alltså ut ungefär det tredubbla mot de tillåtna avståndet om 500 meter. Med kikare i högsta hugg så spanade vi in mot land och vi såg ett par kloster och ett par mindre hamnar. Men vad som däremot överraskade oss var alla bostadshus (i vart fall så tror vi det var bostadshus) och de var förvånansvärt många till antal. Förhållandevis moderna såg husen ut att vara och vi som i vår enfald trott att munkarna bodde i omoderna kloster från 1000-talet eller kanske till och med i grottor vid foten av det heligaa berget Athos. Men det vi såg med hjälp av vår kikare var tegeltak och flervåningshus och intill dessa stod solpaneler som glittrade mot solen. Några av husen hade byggställningar vilket vittnade om pågående byggnation eller reparation. Internetuppkopplingen var superb, vi testade den längst utanför spetsen av udden på långt avstånd från civiliserade master. Vi misstänker starkt att munkarna surfar mellan bön och fasta, vit rök ur skorsten verkar förlegat kommunikationssätt.

 Hur det egentligen ligger till med saker på Athos kan vi ju inte veta, men hyggligt modernt verkar munkarna leva om än enkelt. Vi läste någonstans att tiden stått stilla på halvön. Ja inte bokstavligen då men bland annat så tillämpar de en äldre tideräkning. Alla som reser dit får ställa tillbaka sina klockor och almanacka med sju timmar och tretton dagar.

Vi kan känna att vi kanske drog lite förhastade slutsatser om munkarnas liv fram till vi såg husen, solpanelerna och fann ett starkt internet. Vi hade tänkt att de nästan inte skulle känna till vokabulär som dator och solpaneler, än mindre känna till hur man använder dessa ting. Vi trodde att nästan ingen utveckling alls skett sedan de första munkarna slog sig ner på Athos för närmare tvåtusen år sedan. Men vid närmare eftertanke så förstår vi ju att ingen levande människa på Athos är född där, alla har ju kommit dit utifrån. Vi gissar att man väljer att bli munk senare i livet och före dess levde man nog ett rätt så vanligt liv, ett liv ungefär som vi andra lever. Ja för födda på Athos är de i vart fall inte, för i så fall måste munkarna vara rysligt gamla då inga kvinnor funnits på platsen på nio hundra år. Eller så finns faktiskt den barnbringande storken på riktigt.

Platsen väcker onekligen frågor och nyfikenhet. I vår fantasi tänkte vi att kanske kvinnor ändå finns på halvön, att de smugglas in i lönndom där de sen göms i de små husen som ligger otillgängligt utmed den väglösa sluttningen av berget. Och att de där håller vilda partyn till långt in på småtimmarna och äter äppelmunkar till kyrkkaffet efter söndagsmässan. Skämt, å sido…påhittigheterna skenar lätt iväg men vi fick faktiskt en fantasiskenande känsla av att platsen döljer något mer förutom de uppenbara religiösa reglerna eftersom kontrollen av besökare är så rigorös. Och helt fel kanske vi inte heller har, för i anslutning till Jugoslaviens upplösande på 90-talet så efterlystes Serbiens före detta president Slobodan Milošević då han stod anklagad för folkmord. Det sägs att det var här ute på Athos-halvön hos munkarna han tagit sin tillflykt undan rättsväsendet. Helt osannolikt är det nog inte, för i Milošević ungdom så studerade han till att bli ortodox präst även om han aldrig prästvigdes. Huruvida påståendet är sant eller inte kan vi inte gå i god för. Vi har inte hittat något som verifierar det som många greker känner till, att det var här ute på Athoshalvön som den forna jugoslaviska presidenten gömde sig, men osannolikt är det inte. Milošević kunde senare gripas och arresteras och han dog i krigsförbrytartribunalens fängelse i Haag år 2006 av en hjärtattack. Men det är en helt annan historia.

 I övrigt läste vi att munkarna på Athos livnär sig på vinproduktion (bland annat) där de tillverkar högkvalitativa viner av Grand Cru klass. Exportvaran går under namnet Mount Athos med det snarlika producentnamnet Mount Athos Wineyards. Landskapet är orört och munkarna sköter vinstockarna i harmoni med naturen där odlingarna sköts för hand. Med över tvåtusen soltimmar per år med varma somrar och milda vintrar där frost sällan förekommer tillsammans med dess unika klippgrund skapar dessa djupa och koncentrerade viner av världsklass.

 Numera bor tvåtusen munkar på halvön men rekryteringen går trögt och har så gjort en längre tid. Men under första världskriget så bodde hela sextusen munkar intill berget Athos vilket är en herre jösses många. Kanske inte så konstigt att vi reagerade på alla husen vi såg, att de såg ut att räcka till för så många fler än de munkarna som idag bor där.

 Utan att ha skådat en enda munk i vår kikare så seglade vi därefter vidare mot ön Limnos. Seglingen gav till en början ojämna vindar med ständiga vindvridningar och vid något tillfälle var vi var nere på knappa knopen i fart. Men när vi kommit en bit ut från Halkidikis landtungor så tog den stadiga nordostvinden tag i Wilmas segel och förde henne med säker hand mot vårt mål. Som mest var vi uppe i 6,5 knop men mestadels låg farten kring moderata 3,5. Strax efter gryningen med nästan ett dygn ute på havet så kunde vi glida in i ett makalöst vackert landskap. Morgonsolen dränkte sina första strålar över Limnos kullar. Kullarna bar fantasifulla former, en del var runda och mjuka medan andra var toppiga och det kändes som vi helt plötsligt kommit till ett annat land. Hade någon sagt Shetlandsöarna, Skottland eller Färöarna så ja visst, men vi hade aldrig tippat på Grekland. Lite trötta av en natt på havet så fick lägga vår beundran och nyfikenhet åt sidan för det var blev dags att droppa vårt ankare i en enslig men vansinnigt vacker vik. Innan vi kröp till kojs för att ta igen vår bristfälliga nattsömn så såg vi hundratals tackor och lamm rogivet beta intill stranden och snart somnade vi själva som ett par klubbade får. Limnos, vad är du för en spännande plats? Snart hoppas vi får veta.

 Skepp o Hoj

Efter bilderna kommer en liten kortfilm från seglingen, vi hade sällskap av delfiner till och från under färden, men oftast stannade de bara kort – kanske de var mer hungriga än leksugna. 

 Tyvärr är bilden suddig på grund av den kraftiga förstoringen, vi får ju inte segla närmare än femhundra meter och vi var betydligt längre ut från kusten än så, ca 1400 meter…här syns ett kloster-komplex…

 

 …vår kikare har bättre zoom och vi såg solpaneler och byggställningar kring bostadshuset…

 

 …morgonen därpå kommer vi fram till ön Limnos precis lagom till soluppgången…

 

 …vi möts av en makalös vacker natur…

 

 

…solnedgång i vår ankarvik…

 

…karta över vår senaste seglats, den tog oss 21 timmar…

 

…och här kommer filmen, varsågoda!

 

Over and Out

 (…på en liten skräpfri kobbe utanför Ammouliani…)

Ammouliani, Halkidiki, Mellersta Makedonien, Grekland

Finns här ett postkontor på ön?!

 Styrman Pimpsten passade på att ställa frågan till kvinnan på caféet. Nyss hade hennes lilla söta dotter kommit ut med vatten åt oss, dock fick mamma bära det varma kaffet. Vi hade under vår promenad genom ön Ammoulianis gator inte sett till något postkontor och inte heller någon turistinformation att fråga. En caféägare skulle säkert fungera lika fint vilket det fått göra på så många andra platser vi besökt. De bästa tipsen och den bästa informationen har vi faktiskt fått hos biluthyrare, apotek samt av café och restaurangfolk. Denna gång skulle visa sig inte vara ett undantag.

 -Åh nej, på Ammouliani hittar ni inget postkontor, då måste ni in till fastlandet. Kvinnan brände av ett stort leende från öra till öra samtidigt som hon satte sig på stolen bredvid. Det hade vi aldrig varit med om förut, att personalen tar sig tid och slår sig ner vid ens bord någon minut och vi var verkligen inte de enda gästerna hon hade att ta hand om.

 -Det finns en gul brevlåda nere vid färjeläget och den töms på tisdagar och fredagar – om man har tur vill säga och säker kan man absolut inte vara.

 En brevlåda dög inte åt oss för vi hade såväl paket som brev att skicka. Caféägaren berättade vidare att hon bott på Ammouliani i åtta år och att hon kommer från Aten och om hur svårt det hade varit att anpassa sig i början när hon först kom hit. På ön går det mesta i maklig takt och hon la till ”Vi är inte så civiliserade här”. Vi förstod precis vad hon menade, lite som på den danska ön Anholt som vi besökt flera gånger, isolerade platser och öar har en tendens att göra något med människorna, de stressar inte i samma grad och de sköter saker lite på sitt eget vis.

 Vi tackade strax därefter för kaffet och promenerade vidare. I det första gathörnet mötte vi en stor och tung motorcykel lämplig nog för en fullvuxen man med rejäl kroppshydda, men förvånade blev vi för det satt en ung pojke ensam på hojen och körde. Inte äldre än att han nyss kan ha kommit in i målbrottet och därtill utan hjälm på knoppen. Vi kliade oss i huvudena och anade att det var detta som caféägaren syftade på, att de gör lite som de själva vill här.

På vägen till den lilla fiskehamnen där vår jolle väntade så passerade vi torget. Vi hade från kvinnan på caféet fått veta att det bredvid kyrkan på torget fanns ett museum om öns historia att förkrovra sig i. Men museet verkade stängt så vi traskade vidare. På vägen passerade vi ett par små matbutiker och vi träffade på ett gäng katter och fåglar som sida vid sida delade en måltid. Någon vänlig själ hade till synes lagt ut mat på backen och det pågick en stor festmåltid hos de förvildade katterna och deras flaxande kompisar. Ingen verkade hysa agg mot den andra eller försvara sig mot varandra, de såg tvärtom ut att vara kompisar. Synen fick oss att tänka på oss människor som så ofta har svårt att hålla sams, särskilt länder emellan eller religioner emellan. Kanske religioners och länders ledare skulle åka till Ammouliani på studiebesök och se hur djuren här håller sams.

 Någon timme senare var vi tillbaka på Wilma och vi tog oss ett kvällsdopp i det svala havet före kvällsmaten. Badtemperaturen ligger nu på tjugotre grader. Vi har guppat här på ankaret i några dagar och planen är att vi förflyttar oss till den västra sidan av Ammouliani inom kort. Än har vi inte riktigt bra vindar för att segla vidare söderut, vi behöver ju komma förbi Athos-halvön och munkarna så motvind eller vindstilla är inget vi vill ha. Men framåt söndag så ser det ut att bli seglingsbart.

Annat kring Ammouliani. Det är den enda bebodda ön i Mellersta Makedonien och här bor 600 personer. Det är tyvärr mycket skräpigt här med plast, plast och plast i mängder. Bredvid soptunnor så ligger inte sällan en uppsjö av utslängda föremål av större slag såsom trasiga plaststolar, dunkar och kylskåp. Likt en snitslad bana så kan man sen följa plasten längs med vägkanterna och skräpet fortsätter bort till fiskehamnen och den stora badviken där Wilma ligger ankrad. Under vår vistelse här har vi ägnat oss åt att plocka plast i flertalet timmar, men vårt tillskott märks inte. Så våra känslor inför Ammouliani som turistmål är kluvet. Resebolagen kan snart börja fylla i sina kataloger med ännu ett argument, där de kan locka resenärer till platser som är rena och fria från nedskräpning. Kanske något för svenska resenärerna att börja ställa frågor till researrangörerna om hur det ser ut med nedskräpningen på resemålen. Och då inte bara inne på hotellområdet där vi förväntar oss att det är rent. Själva skulle vi absolut kunna tänka oss att bojkotta vissa resmål för att på så sätt ställa krav på turistnäringen och landets styrande. Framför allt de resmål som finns inom EU som Sverige är en del av, indirekt så är det ju dina och mina pengar vi talar om.

 För att skaka av oss den tråkiga synen av ett nedskräpat Ammouliani så tog vi ena dagen jollen längs med stranden. Ön kom i bättre dager och överallt såg vi havsfåglar av olika slag där de hade ungar att vakta. Vi ville inte störa dem så enda stället vi gick i land på var den lilla klippan mitt i havet där Kapten Betong strandsatte sin käresta och drog iväg. Inte länge dock utan bara för att fånga henne på bild som skeppbruten kvinna på en öde ö.

 Det finns färjeförbindelse till ön, bilarna som ska från ön in till fastlandet får backa ombord…

 

 En selfie och i bakgrunden på vänster sida är fastlandet, rakt akterut bakom Kaptens huvud ligger Athos-området och det kvinnorfria området med dess munkar, till höger i bild syns Ammouliani, ön är till formen långsmal och bananformad…

 

 Kaffe med rådgivning fick vi på fikastället vi besökte…

 

 Kapten på torget…

 

 Här finns en kyrka men inget postkontor...

 

Här i norra Grekland så är inte huset vitputsade i samma utsträckning som i södra…här är entrén till kyrkan…

 

Fåglar och katterna samsas…något för Mr Trump och Kim Jong-Un att lära sig av…

 

 Wilma på ankaret…vi är den enda segelbåten och vi har så gott som varit ensamma där vi seglat sedan vi lämnade Thessaloniki…

 

 När vi tog jollen längst med Ammoulianis kust så möttes vi av massor av fåglar och det låg fågelungar överallt i bergskrevorna…

 

Här syns en liten nykläckt sak…

 

 …fångad på bild i startögonblicket…

 

 Hjääälp – kom tillbaka! Styrman leker att hon är skeppsbruten…

 

 …men så hon ser räddningen komma…en ståtlig sjökapten ombord på en vacker skuta en enkel skärgårdsgrabb i plastjolle kommer till undsättning…

 

Kapten Betong räddar sin kvinna…

 

 Vår ankarvik…det är ju inte riktigt så vi trängs…helt ensamma ligger vi här. En skräpfri bild då vi städat stranden innan vi tog fotot…

 

 

Skepp o Hoj!

Porto Koufo, Sithonia, Mellersta Halkidiki, Grekland

Nu är vi så gott som längst ut på Sithonia-halvön, i Porto Koufo.

Vi seglade in genom den smala öppningen mellan de två bergen och där innanför fann vi något av en naturens egen hamn. Platsen förde tankarna till en norsk fjord och det kändes som vi befann oss på stranden av en fjällsjö.

I ena hörnet av havsviken ligger Porto Koufo, en stilla fiskeby med några få men väl besökta restauranger. De ligger precis intill vattnet och de två äldre kajerna, som vi misstänker har anor från andra världskriget. Under denna ofredade tid gömde tyskarna sina ubåtar här, en idealisk plats på grund av naturhamnens djup och dess strategiska läge.

Diametralt hamninloppet, några hundra meter från själva byn ligger badstranden och där finns några mindre hotell också. Ett fåtal semesterfirare som ägnar sig åt sol och bad ser vi, ännu har inte säsongen dragit igång på allvar. Desto fler är de fritidsfiskare som söker sig hit. De fiskar från stranden, från kajerna och ståendes en bra bit ut i vattnet. Platsen är inte överexploaterad utan det känns tvärt om som att omvärlden ännu inte har funnit denna gömda pärla. Vi hoppas det får förbli så. I Porto Koufo bor blott dryga 100 personer om vintern.

Vid kajen ligger små fiskebåtar och trängs, emellanåt kan man se dem komma och gå. Det rogivande dunkandet från motorerna ramar in känslan och på andra sidan berget, där vi nyligen själva kom inseglande, finner de sin fångst. Porto Koufos tavernor erbjuder självklart fisk och skaldjur och rykten går långväga om att den färskaste fisken och de finaste skaldjuren i hela Grekland serveras här.

På restaurang Porto Marina njuter vi av den välsmakande maten, ett stort fat blandat med fisk och skaldjur, som en slags grekisk variant på skaldjursplatå. Det var så gott så gomseglet fylldes likt en fullriggare på öppet hav, vi åt och vi njöt. Efteråt bjöds det på dessert, grekerna gör gärna så. Men lyxigare än denna bricka med glass, små bakverk och färsk frukt har vi aldrig tidigare skådat. Allt detta tillsammans med bröd, tzatziki, dryck och två cappuccino kostade oss inte mer än 32 euro sammanlagt. Medan vi njöt av maten såg vi Wilma ligga på ankaret intill, bara ett stenkast bort.

Porto Koufo är en dold pärla, ett stycke paradis. En plats som må vara liten till ytan men som finner en stor plats i våra hjärtan. Maten och naturen har en central plats här. Porto Koufo är en plats som man aldrig slutar minnas och den tillhör en av våra favoriter.

…där nere i hörnet har vi ankrat upp…

Kommer du bilvägen så ska du svänga av här, lova det!!!

 

Den bästa restaurangen i Porto Koufo enligt TripAdvisor, Porto Marina heter den. Vi rekommenderar deras fisk- och skaldjursfat…

 

Räcker till två personer gott och väl…

 

Kapten hugger in, han är förväntansfull…

 

I Grekland bjuds det ofta på dessert efter maten, det kan vara lite äpplen med kanel eller yoghurt med honung…men vad sägs om det här?!! 

 

Skaldjursfat, bröd, tzatziki, dessert, cappuccino, öl och vatten…32 euro…(Styrman drack bara vatten och Kapten unnade sig en öl så dryckeskostnaden var sparsam bör tilläggas…men ändå…)

Wilma såg vi från vårt bord, hon skötte sig fint…

 

Vi gick en promenad och följde stranden…

 

Från de flesta vädersträck skyddas naturhamnen av de omkringliggande bergen…

 

Mittemot inloppet ligger en fin badstrand…

 

En favoritplats för fritidsfiskare om vi ska tro antalet som sökt sig hit…

 

Styrman njuter av blommor…

 

Vattnet är enastående friskt och klart och Styrmans ben börjar bli brunbrända…

 

 En handfull semsterfirare har funnit den långa sandstranden och det finns gott om plats…

 

Porto Koufo erbjuder sina besökare åtta små restauranger eller fik, flertalet ligger lummigt och de ser så inbjudande ut så man vill gå in på varje ställe…ännu tidigt på dagen men om några timmar fylls borden av hungrande gäster…

Ett café i Porto Koufo…

 

Här är vi nu, nästan längst ut på halvön Sithonia i Halkidiki…

 

 

…och så här har vi seglat sedan vi kom till Grekland…

 

Skepp o Hoj!

 (…och annat från denna vackra plats…)

Det här är Neos Marmaras och därnere i hamnen ligger Wilma, bakom den skymtas en marknad som ringlar sig fram utmed vattnet…

 

Neos Marmaras, Halkidiki, Grekland

Vårt färdmål för dagen var marknaden, vi hade spanat in den från vårt morgonte i sittbrunnen. Vi såg stånden ringla sig längs med den långsträckta vägen som följde utmed vattnet. Ingen av oss är särskilt intresserad av shopping eller av att springa i affärer, men marknader kan vi uppskatta. Det är främst mat i form av råvaror som lockar, helst de som är i säsong och lokalodlade. Förutom mat så kan även tyger och blommor väcka vårt intresse men vi handlar sällan men tycker de är vackra att titta på. Kläder, skor och krimskrams passerar vi fort och intresselöst. Finns det några rullande kök så jublar vi, särskilt om de serverar något outtalbart och okänt. Vi kan oblygt kliva fram och fråga ”vad är det där?” och samtidigt pekar vi likt barn på menyn, eller på maten som vi ser en annan gäst intill stå och äta. Förvånansvärt är att ingen tar illa upp, utan vår nyfikenhet besvaras som regel med stor entusiasm där en diskussion som inkluderar såväl kocken som hans gäster kan uppstå. Alla vill vara med och berätta och de förklarar hur man tillagar maten och vilken kultur och bakgrund som råder kring rätten. Detta landar ofta i att vi köper något som vi sen äter på stående fot, inte sällan med en liten publik. Detta har varit med om på flera ställen utmed vårt äventyr och vi hade för dagen förhoppningar om att marknaden i Neos Marmaras skulle bjuda oss detta, bland mycket annat.

Med sedelfodralet och tygkasse i högsta hugg så gav vi oss av, vi behövde om inte annat fylla på våra lager av frukt och grönt ombord, då det gått en vecka sedan vi senast handlade. Redan vid första ståndet stannade vi till för där stod en kvinna och sålde stora vitlöksflätor från sin skåpbil. En intensiv doft av Orienten slog emot oss. Styrman som är något av en skafferi-entusiast går runt med en massa matdrömmar, inte minst drömmer hon om att ha en lång vitlöksfläta hängandes ombord. Men någon affär har det hittills inte blivit, för de flätor vi mött har varit för dyra och inte sällan är vitlökarna för gamla och torra. Fru Vitlök visade tillsammans med sin lilla söta dotter upp sina nyflätade skapelser där det dinglade 25 vackra vitlökar från varje. På grekiska pladdrade hon oavbrutet och vi förstod inte ett skvatt, dock sa hennes yviga gester och plirande blick att detta var greklands absolut bästa vitlökar, vilket vi inte betvivlade en sekund. Priset för en fläta var 5 euro och vi slog till utan att blinka.

Marknaden visade sig vara omåttligt lång och det var skördetider för aprikoser och körsbär. Stora berg tornade upp sig av dessa söta skapelser med garanterad salivutsöndring hos spekulanterna, inte heller vi kunde motstå.

Efter någon timme liknade Kapten en packåsna där han släpade på alla de grönsaker, frukter, bär, ägg och oliver vi inhandlat. Allt hade visat sig vara galet billigt dessutom, ett standardpris på grönt verkade vara 1 euro per kilo. Oliverna kostade allt mellan 4-5 euro per kilo och vilka oliver sen, ett helt gottebord av olika varianter och sorter. Vi föll dels för de stora gröna oliverna som låg i en marinad med örter och vitlök och vi handlade även de klassiska svarta Kalamata-oliverna för att ha till vår grekiska sallad. Tyvärr så fann vi bara ett matstånd, en foodtruck och de hade sedvanliga hamburgare och hotdogs på menyn. Vi passerade i god fart utan att lyfta blicken för det vet ju alla att hamburgaren kommer från Hamburg i Tyskland och varmkorven från Solna!

När vi kom ner på bryggan med kassarna så kom italienaren på Katamaranen fram till oss. Han hade noterat att vi inte kopplat upp oss på landström och han ville informera om att i denna gratishamn så ingår el och vatten. Kapten tackade så mycket för informationen men vi upplyste vår båtgranne att ombord på Wilma är vi självförsörjande på ström genom solen. När vi berättade hur mycket solpaneler och batterier vi har så utbrast han ”MAMMA MIA”, det italienska uttrycket kom spontant. Faktum är att vi inte är behjälpta av någon landström nu, utan tvärt om så har vi kopplat ifrån motorladdning på underhållsbatterierna för solen räcker gott och väl. 

Vi lämnade in all mat ombord på Wilma och så steg vi ut i solen igen, vi ville gå en lång promenad genom den lilla staden. En vacker plats absolut värt att besöka, om vintern bor här dryga tre tusen själar medan sommaren invaderas av turister och antalet uppgår då till tjugotusen. Staden följer vattenkanten och hamnen har en central plats med små tavernor intill det klara blågröna vattnet. Ett trevligt stopp men efter två nätter i Neos Marmaras så kände vi oss nöjda och släppte kajen för att styra sydvart. Vart får ni läsa i nästa inlägg!

Skepp o Hoj!

Oliver i långa rader…alla lika goda!

 

Wilma i gratishamnen i Neos Marmaras, den tyska båten som låg på tvären har lämnat hamnen…

 

Här är vattnet otroligt klart…

 

Det går inte att klaga på utsikten från marknaden…

 

Inseglingen till Neos Marmaras hamn är lite speciell, dessa vågbrytande flytbryggor har skadats och förflyttats efter oväder och stormar, sannolikt för flera år sedan för dess nuvarande placering finns med i sjökortet…

 

En grekisk liten fiskebåt är alltid trevligt att vila ögat på…

 

En selfie på Kaptens vis…

 

 Stadens puls…

 

Vid sidan om staden så finns en lång badstrand och en pytteliten kaj och plats för att plocka upp små fiskebåtar för underhåll…

 

En liten och mycket enkel slip används för att få upp båtarna på land…

 

 Varje dag jobbar Kapten en stund med att plocka upp plast…

 

 

Over and Out

 

 

 (…ja vem har sagt att livet som seglare är händelselöst…)

Nea Fokaia, Sithonia, Grekland

Efter passagen genom den smala kanalen vid Halkidikis första halvö Kassandra så seglade vi bidevind med hårt skotade segel tvärs över bukten till nästa halvö, Sithonia.

I Nea Fokaia fanns det en rätt fin och gullig liten hamn men den var till synes full och marinan verkade privat utan plats för några gästande båtar. Vi gled ändå försiktigt in i hamnen för att utröna möjligheterna att finna oss en viloplats för natten. En fiskegubbe ropade snällt till oss och pekade att vi kunde lägga oss ute på en bryggände. Men bryggan var smal och bryggänden på tok för kort så valde vi att gå ut och lägga oss på ankaret i stället.

Vi fann lite lä för vind och svall en distans söder om hamnen. Vi droppade ankaret på 4,5 meters djup och vi hade 130 meter in till strandkanten, god marginal kände vi. I Grekland saknas ofta djupangivelser i sjökortet närmast land så man får bedöma detta själv. När vi satt där i sittbrunnen i kvällssolen och njöt så såg vi några glada badare som började vada. När de hunnit halvvägs ut till oss så gick vattnet inte högre upp än till naveln på personerna. ”Hjälp, vad långgrunt det är” sa vi till varandra. Wilma låg för stunden parallellt med strandlinjen men vi väntade oss en vindvridning under natten. Så det skulle innebära att vi hamnade ännu närmare land med risk för bottenkänning. Skulle vi behöva ankra om?

Kapten hoppade i plurret för att inspektera djupet. Vi kände oss osäkra och det var tveksamt om Wilma hade möjlighet att svinga runt sitt ankare obehindrat. Men så av en händelse så hittar Kapten en övergiven bojsten med en stor fästögla nere på havsbotten, strax intill Wilma.

Att ankra konstigt har tydligen blivit lite av vår melodi. Kapten fridök ner och på botten fäste han en lina i bojstenen. Vi tajtade hem så Wilma låg sträckt mellan ankaret och bojstenen. TADA! Problemet var löst!

Nästa morgon kunde vi lätt dra ur repet ur bojstenen utan att dyka. Vi seglade vidare söderut, i mycket lätta vindar ska tilläggas. Mellan ankarviken intill Nea Fokaia och hamnen i Neos Marmaras är det åtta distans. En rätt kort distans kan tyckas och som normalt inte tar mer än ett par timmar att segla om man har någorlunda med vind. Men vi hade att välja på att antingen gå för motor eller att kryssa i den svaga motvinden. Det fick bli kryss, att bränna diesel är varken någon sport eller bra för miljön.

Lite fulla i skratt blev dock allt för när vi kom fram så konstaterade vi att det tagit oss åtta timmar att segla åtta distans. Men i själva verket så hade vi ju seglat längre än så, kursen var ju inte rak. Man kan anklaga oss för mycket med tålamodet är det inget fel på. Fast roligaste händelsen under seglingen var att vi sannolikt gjort ett av världshistoriens långsammaste slag. När vi skulle vända båten genom vinden så tog det evigheter. Men eftersom Wilma ändå snällt gjorde sin rörelse om än med en vandrande pinnes fart, så lät vi henne hållas. I rörelsen hann att notera den fantastiska superfarten om 0,2 knop. Wow, det måste vara något slags långsamhetsrekord. Men på slutet av seglingen så gjorde vi fina 3,5 knop så vi hade en utmärkt dag på havet, ”På Minuten” skrålade ut ur radions högtalare och vi åt lunch och spelade Yatzy.

Neos Marmaras, Sithonia, Grekland

Neos Maramas är en stadskaj som är gratis att ligga vid. Lite oskyddad i sydliga vindar och med flytbryggor som har mer att önska. Underhållet verkar obefintligt och betänkliga hål blottar sig lite varstans i bryggan med risk för att snubbla och snava. Men gratis är gott och vi slängde i vårt ankare och rattade in Wilma i fållan. Vi la oss närmast en franskflaggad båt, på styrbordssida fanns ännu plats för två gästande båtar ifall någon skulle dyka upp. Och bortom de två tomma platserna låg en italienskflaggad katamaran. Och snart dök det upp en båt…

Den segelbåt som kom in i hamnen var chartrad av fyra stycken tyskar av yngre årsmodell än oss, två män och två kvinnor. De höll länge på att pyssla med ankaret men vi stod tålmodigt beredda att ta emot deras tampar. Lite väl sent tyckte vi de la ner ankaret, deras ankarkätting hängde rakt ner och det verkade inte riktigt ha fått fäste.

För att vara hjälpsam så frågade Kapten Betong hur lång ankarkätting de lagt ut. De svarade glatt tio meter. Ooops! För er ankringsokunniga så kan vi berätta att ett ankare inte kan få fäste om det hänger rakt ner, man behöver minst ha tre gånger djupet för att få fäste och ge ankaret möjlighet att gräva sig ner i botten. Själva lägger vi gärna ut fem gånger djupet, i hård vind så kan dra till med tio gånger djupet. I Neos Marmaras hamn var det sju meter djupt intill flytbryggan och där vi droppat ankare 40 meter ut var det 9 meter djupt. Så grannens tio meter kätting var definitivt otillräckligt.

Kapten föreslog för tyskarna att de skulle göra om proceduren och ankra om, fast denna gång droppa ankaret längre ut.

Men något hände. I brist på kommunikation ombord på deras båt så lyfte de aldrig upp ankaret utan körde bara full fart framåt. Hux flux så bet ankaret i något på botten. De satt fast med ankaret och kom inte loss, hur mycket de än försökte – så det var bara att backa bak på nytt och förtöja. Sannolikt skulle de behöva en dykare nu, men det kunde de ju ta senare när det var dags att segla vidare.

Sällskapet gick strax därpå upp till en restaurang intill och medan de satt där och mumsade som bäst så tittade ena tjejen plötsligt ner mot hamnen (vi själva satt nere i salongen på Wilma och märkte inget). Ankarfästet hade släppt och i pålandsvinden hade tyskarnas båt påbörjat en egen förflyttning. Deras båt dunsade först i bryggan och därefter började segelbåten vrida sig på tvären i den stora fållan. Sällskapet hade rusat upp från sina tallrikar och sprungit ner på bryggan och när vi hörde att det pågick någon form av tumult så rusade vi upp som två stora frågetecken från kajutan. Vad sjutton var det som stod på?!!

Några minuter av villervalla uppstod innan situationen var helt under kontroll. Båten hade dunsat i den framförvarande segelbåten, den italienskflaggade katamaranen, inte allt för allvarligt tack och lov. Wilma hade de missat med en ytterst liten marginal.

Tyskarnas båt låg nu längst med kajen och tog upp två båtplatser, men allra bäst var det ju att låta båten ligga kvar så för natten. Sannolikt så var det tyska gänget inga stora sjömän med någon lång gedigen erfarenhet, med blott en enkel för- och akterförtöjning så verkade de nöjda. Så vi bad dem lägga två mötande spring för att förhindra deras båt från att kunna dunsa i oss och italienaren. Italienaren kände nog att det räckte med att bli kysst en gång.

Men tyskarna förstod inte vad vi menade med spring, så Kapten hjälpte dem förtöja. Ett spring innebär att man förtöjer från båtens akter mot midskepps (ja man förtöjer på bryggan såklart) och lika så från fören mot midskepps. Ihop med en vanlig akter- och förförtöjning så ligger en båt tryggt och säkert och kan inte längre vandra så långt fram och tillbaka i sina linor.

Vi kom överens om att hjälpa dem vända deras båt nästkommande morgon då de saknar bogpropeller på båten och den ligger inkilad rätt tight mellan oss och katamaranen. De hade att segla till nästa hamn för att där lämna tillbaka hyrbåten för att senare under dagen ta flyget hem till Tyskland.

Lite synd tycker vi att deras semester är slut och att de därmed ska sluta segla för denna gång, nu när Kapten lärt med både hur man ankrar och förtöjer med spring. De verkar dock mycket tacksamma för den support de fått och man får ju aldrig glömma bort att vi alla har varit barn i början.

Skepp o Hoj!