(…och annat från denna vackra plats…)

Neos Marmaras, Halkidiki, Grekland

 

Vårt färdmål för dagen var marknaden, vi hade spanat in den från vårt morgonte i sittbrunnen. Vi såg stånden ringla sig längs med den långsträckta vägen som följde utmed vattnet. Ingen av oss är särskilt intresserad av shopping eller av att springa i affärer, men marknader kan vi uppskatta. Det är främst mat i form av råvaror som lockar, helst de som är i säsong och lokalodlade. Förutom mat så kan även tyger och blommor väcka vårt intresse men vi handlar sällan men tycker de är vackra att titta på. Kläder, skor och krimskrams passerar vi fort och intresselöst. Finns det några rullande kök så jublar vi, särskilt om de serverar något outtalbart och okänt. Vi kan oblygt kliva fram och fråga ”vad är det där?” och samtidigt pekar vi likt barn på menyn, eller på maten som vi ser en annan gäst intill stå och äta. Förvånansvärt är att ingen tar illa upp, utan vår nyfikenhet besvaras som regel med stor entusiasm där en diskussion som inkluderar såväl kocken som hans gäster kan uppstå. Alla vill vara med och berätta och de förklarar hur man tillagar maten och vilken kultur och bakgrund som råder kring rätten. Detta landar ofta i att vi köper något som vi sen äter på stående fot, inte sällan med en liten publik. Detta har varit med om på flera ställen utmed vårt äventyr och vi hade för dagen förhoppningar om att marknaden i Neos Marmaras skulle bjuda oss detta, bland mycket annat.

 

Med sedelfodralet och tygkasse i högsta hugg så gav vi oss av, vi behövde om inte annat fylla på våra lager av frukt och grönt ombord, då det gått en vecka sedan vi senast handlade. Redan vid första ståndet stannade vi till för där stod en kvinna och sålde stora vitlöksflätor från sin skåpbil. En intensiv doft av Orienten slog emot oss. Styrman som är något av en skafferi-entusiast går runt med en massa matdrömmar, inte minst drömmer hon om att ha en lång vitlöksfläta hängandes ombord. Men någon affär har det hittills inte blivit, för de flätor vi mött har varit för dyra och inte sällan är vitlökarna för gamla och torra. Fru Vitlök visade tillsammans med sin lilla söta dotter upp sina nyflätade skapelser där det dinglade 25 vackra vitlökar från varje. På grekiska pladdrade hon oavbrutet och vi förstod inte ett skvatt, dock sa hennes yviga gester och plirande blick att detta var greklands absolut bästa vitlökar, vilket vi inte betvivlade en sekund. Priset för en fläta var 5 euro och vi slog till utan att blinka.

 

Marknaden visade sig vara omåttligt lång och det var skördetider för aprikoser och körsbär. Stora berg tornade upp sig av dessa söta skapelser med garanterad salivutsöndring hos spekulanterna, inte heller vi kunde motstå.

 

Efter någon timme liknade Kapten en packåsna där han släpade på alla de grönsaker, frukter, bär, ägg och oliver vi inhandlat. Allt hade visat sig vara galet billigt dessutom, ett standardpris på grönt verkade vara 1 euro per kilo. Oliverna kostade allt mellan 4-5 euro per kilo och vilka oliver sen, ett helt gottebord av olika varianter och sorter. Vi föll dels för de stora gröna oliverna som låg i en marinad med örter och vitlök och vi handlade även de klassiska svarta Kalamata-oliverna för att ha till vår grekiska sallad. Tyvärr så fann vi bara ett matstånd, en foodtruck och de hade sedvanliga hamburgare och hotdogs på menyn. Vi passerade i god fart utan att lyfta blicken för det vet ju alla att hamburgaren kommer från Hamburg i Tyskland och varmkorven från Solna!

 

När vi kom ner på bryggan med kassarna så kom italienaren på Katamaranen fram till oss. Han hade noterat att vi inte kopplat upp oss på landström och han ville informera om att i denna gratishamn så ingår el och vatten. Kapten tackade så mycket för informationen men vi upplyste vår båtgranne att ombord på Wilma är vi självförsörjande på ström genom solen. När vi berättade hur mycket solpaneler och batterier vi har så utbrast han ”MAMMA MIA”, det italienska uttrycket kom spontant. Faktum är att vi inte är behjälpta av någon landström nu, utan tvärt om så har vi kopplat ifrån motorladdning på underhållsbatterierna för solen räcker gott och väl. 

 

Vi lämnade in all mat ombord på Wilma och så steg vi ut i solen igen, vi ville gå en lång promenad genom den lilla staden. En vacker plats absolut värt att besöka, om vintern bor här dryga tre tusen själar medan sommaren invaderas av turister och antalet uppgår då till tjugotusen. Staden följer vattenkanten och hamnen har en central plats med små tavernor intill det klara blågröna vattnet. Ett trevligt stopp men efter två nätter i Neos Marmaras så kände vi oss nöjda och släppte kajen för att styra sydvart. Vart får ni läsa i nästa inlägg!

 

Skepp o Hoj!