Faros, Sifnos, Kykladerna, Grekland

Vi ligger kvar i vår vackra ankarvik intill den lilla fiskebyn Faros på ön Sifnos. Helgens hårda blåst har passerat och följs nu av annat svårseglat väderfenomen, närmare bestämt vindstilla. Detta gör oss inget. Dels får vi några sköna slappardagar med sol, bad och snorkling samt att vi hinner vårda båten – vi behövde reparera Wilma. En bit tätningsmassa hade släppt mellan styrhytten och däcket vilket resulterat i att vi fått vatten in i pilothuset vid varje översköljande svallvåg. Rätt mycket också. Kapten har nu slipat bort den gamla tätningen och lagt ny samt att han har plastat upp med glasfiber och epoxy för att få det garanterat tätt. Till god sak hör att måla efteråt, vilket Kapten nu gjort.

Faros är en bedårande liten fiskeby och en relativt okänd pärla belägen på öns sydöstra sida. Hit hittar få turister. De flesta är greker men en och en annan skandinav och fransman dyker upp här. Här finns inga krimskramsbutiker, inga parasoller i långa rader och inget hotellkomplex. Vill man besöka Faro så får man hyra något av de små vitkalkade sockerbitsformade husen med indigofärgade fönsterluckor som står intill vattnet. Eller så bor man inne i Apollonia, huvudorten på ön och tar bussen ut över dagen. Här finns vandringsleder som tar dig till närliggande badstränder eller till någon av de 365 kapellen som finns på ön. Ett kapell för varje dag på året som grekerna här säger. Faros bjuder på lata dagar med sol och bad. Soltrötta föräldrar söker skugga på tavernan där de har god uppsikt över sina barn som leker i vattnet, borden står precis intill brynet. Om kvällarna fylls restaurangerna av hungriga människor och fisk är det givna temat på menyn. Prisläget är något högre än vi är vana vid, men inte så man får hicka. Alla är mycket vänliga och tempot är lugnt. Pittoreskt och genuint. Lugnt, varmt och azurblått. Platsen ger oss en stark semesterkänsla trots vår arbetsfria tillvaro.

Vi ville inte missa chansen att insupa Faros härliga atmosfär så ena kvällen rodde vi in till fiskebåtskajen för att gå på restaurang. Vi blev varmt mottagna av personalen och vi fick ett bord på terrassen med vacker panorama ut över viken och Wilma. Den trevliga servitrisen föreslog att vi skulle följa med in och själva välja en nyfångad fisk. I en kylvagn med draglådor, en fisksort för varje låda, låg fiskarna på isbädd. Vi fick veta de olika fiskarnas namn samt hur de tillagas och vilken smak och struktur de ger. Priset anges per kilo vilket till en början verkar dyrt men som landar betydligt humanare i pris än vid första anblick, här får man in maten på ett gemensamt serveringsfat och inte som portionstallrikar som i Sverige. Vi föll för röd skorpionfisk, den såg spännande ut och utlovades ha likheter med hummern. Det lät mäkta gott och till fisken serverades en oliv- och citronsås. Förutom fisken beställde vi grillade grönsaker, tzatziki, bröd och vin.

Vi blev inte det minsta besvikna på fisken, vit och fast i strukturen och smaken påminde lite om hummer om än sparsamt. De få ben som satt i fisken var stora som fiskkrokar och därför väldigt lätta att se och plocka bort. Den röda skorpionfisken fångas av Faros egna fiskare och de tar vänligen bort alla gifttaggar före leverans. Röd skorpionfisk är nämligen giftig och skapar en toxisk reaktion och man kan bli riktigt sjuk om man blir stungen. Då skorpionfiskar lever på havsbotten så händer det att turister oavsiktligt kliver på dessa vilket inte är bra. Då gäller det att fort komma åt varmvatten, minst 40 grader men helst 45 men utan att skålla sig såklart. Ju snabbare och ju längre man spolar det angripna området, desto bättre… Nu ska man inte missta den röda skorpionfisken från den svarta där den senare nämnda tillhör en av världens farligaste vattendjur och man riskerar att dö om man blir stungen. På blott en timme kan man skickas upp till Sankte Per under svåra smärtor och för en del öppnar han porten. Bye bye, så var det slut. Den röda är inte fullt så giftig men inte heller den något att leka med. Av giftet märkte vi inget av utan vi åt med god behållning (och hälsa).

Med en avslutande dessert bestående av en iskall citronyoghurt med kakrasp så rodde vi tillbaka till väntande Wilma för lite god sömn. Livet är gott nu. Väldigt gott. 

Skepp o Hoj!

 …samtliga serveringar har den bästa tänkbara utsikten, den ut över vattnet och Wilma…

 

 En liten rackare kom med på bild…

 

 Faros är en riktig liten pärla…

 

 Wilma i viken…ett par andra segelbåtar har kommit och gått men mestadels har vi legat ensamma…de flesta seglare håller sig borta från meltemin och seglar hellre på östra sidan i Ioniska Havet där man nu så här års får trängas. Här finns det gott om plats.

 

 Vi har promenerat till badstranden som ligger väster om byn…

 

 På stranden står träd som skuggar badgästerna, ett trevlig sätt att slippa en massa plastiga parasoller som står på rad…temperaturen ligger på 30 grader…

 

 Så mycket större än så här är inte Faros…inget för den som söker party och tempo…men för den finns Apollonia som är huvudstaden på ön…

 

Azurblått vatten, utsikt från Wilma…

 

På promenad genom byn…

 

 …Faros-borna ägnar sig åt småbruk och fiske, vinrankor och höns såg vi utmed promenaden…

 

 Hej Kompis…glädjande nog så såg samtliga katter i Faros mycket friska och välmående ut…

 

 …grillade grönsaker på fisktavernan…

 

 Tillagad röd skorpionfisk…inte helt olik hummer och här serverad utan gifttaggar…

 

Over and Out

 

 

 

 

(…så det var inte med någon större sorg vi lämnade Chios…)

På bruten engelska förklarar mannen för oss; ”det var utomjordingar som skapade oss människor genom ett experiment”. Samtalet hade pågått i över en timme och vi hade flertalet gånger försökt komma ifrån mannen. Till en början hade samtalet varit underhållande och i vårt tycke mer normalt då det initialt hade handlat om segling. Mannen med det spretiga håret hade tre världsomseglingar i ryggen och han hade under sina år till sjöss sett otaliga platser. Men sakta hade samtalet börjat handla om annat än båtar och segling och nu stod han engagerat och mässade med yviga gester om hur människan kommit till på jorden. Varje gång vi försökt att avsluta samtalet så hade mannen sprungit i kapp oss på nytt. Han fortsatte; ”utomgjordingarna experimenterade med vårt DNA då de ville skapa den mest perfekta varelsen till vår planet”…”men de första misslyckades och blev apor”… ”men till slut lyckades de skapa människan…”.

 Vi fick av mannen veta att utomjordingarna först fick fram en människa som var svart i hyn och därefter en bättre som var ljus, blond och blå till ögonfärg och att det därför är den ariska rasen på jorden som har övertaget. Att vi vita alltid kommer att vara överlägsna alla andra folkslag. Vi hade hört nog och ville inte lyssna mer på UFO-mannens nonsens. Kapten Betong tittade på sin klocka och utbrast”Oj är klockan så mycket, jag måste hem för jag väntar ett samtal”. Så med raska steg lämnade vi mannen bakom oss och vi hörde honom ropa ”DETTA ÄR VETENSKAP”. Tack och lov så följde han inte efter oss denna gång.

 Puh, det hade varit en smärre pärs att hämta vatten i våra dunkar och medan vi promenerade den sista biten till Wilma så diskuterade vi om det kan finnas ett bäst-före-datum för seglare. För emellanåt möter vi människor som levt på båt i så många år att de totalt verkar ha tappat förankring till den civiliserade världen. Dessa brukar uteslutande vara ensamma män med en pepparkaksbrun senig kropp med håret i hästsvans. Som regel är de vegetarianer, inget ont i det men kanske att de lider av kraftig B-vitaminbrist i kombination med för mycket sol och ensamhet. För det verkar ha slagit runt totalt i huvudet på vissa.

 Att jorden skulle vara den enda planeten i universum med intelligent livsform kan ju på ett sätt verka osannolikt och människors nyfikenhet på rymden har därför rört sig i ett spänningsfält mellan tro, vetenskap och politik. De gåtfulla radioblixtarna som nådde jorden tidigare i år har väckt nytt liv i debatten där vissa menar att det är utomjordingar som försöker kontakta oss. Tillbaka ombord på Wilma så googlade vi på det som mannen berättat för oss och vi fick träffar som stämde mycket väl med det UFO-gubben sagt. Det finns en stor grupp människor som tror på Claude Varilhons ord. Han kallar sig numera för Rael och rörelsen går under namnet Raelian Movement eller Raelian Religion. Denne man påstår sig haft närkontakt med utomjordingar den 13 december 1973 och att dessa utomjordingar går under namnet Elohim, att de är en slags rymdgudar. Rörelsen har idag ca 50.000 anhängare världen över. Enligt Rael så har det blivit hans uppgift att predika och berätta om Elohim för jordens befolkning och förbereda alla för rymdgudarnas närstående återkomst. Berättelsen känns bekant och återträffas i flertalet religioner. Inte bara kärt barn har många namn utan även frälsaren.

 Besättningen på Wilma tror mer på vetenskap än några religioner vilka de än må vara. Så teorin om att det skulle vara utomjordingar som skapat människan tror vi inte på. I våra ögon är detta gallimatias, nonsens, rappakalja och strunt. Och sen vi lyckades skaka av oss vår efterhängsna UFO-man så har vi gått omvägar för att inte passera hans båt eller stöta på honom i området kring hamnen.

 Vi såg ett litet andhål i de envetna vindarna från norr och vi tänkte ta chansen. Det har blåst rejält i flera dagar och det har gett oss en reminiscens från vinterns månader på Naxos då det blåste kuling ett par dagar i veckan – hela vintern. Vi känner oss också klara med Chios då vi nu fyllt på våra förråd och vi även hunnit vara sociala med allsköns originella typer. Dels UFO-mannen men även paret som bjöd in oss häromkvällen på en drink. Deras relation var inte den bästa för flera gånger under kvällen hamnade de tu i luven på varandra. Alla har nog råkat ut för det, för par som tjurar, surar och är sarkastiska mot sin kära med hårda ordväxlingar och med nedvärderande tillsägningar. Vi tittade lite menande på varandra under kvällen där våra växlande blickar uttalade samma sak. Vi förstår inte att människor fortsätter att vara tillsammans när de så till den milda grad har taggarna ut mot varandra att man inte ens klarar av att hålla igen när man har gäster.

 Så det var inte med någon större sorg vi lämnade Chios bakom oss i full fräs i de friska vindarna. Chios var annars bra bortsett från människorna (vi mötte även fler original). Framför allt så var Chios gratishamn (ligger lite norr om Chios centrum) en praktisk och billig plats att landa på ett tag.

Vi fick en fantastisk segling på 50 distans rakt söderut och Wilma forsade fram i 8,7 knop som mest. Vid solnedgången ankrade vi upp i en liten vik på ön Fournoi som ligger mellan Samos och Ikaria efter att ha haft en gudomlig insegling. Som i en mindre skärgård gled vi in mellan kobbar och skär och djupa vikar där vind och svall tacknämligt hade lagt sig. Kändes som en välförtjänt avslutning på dagen då seglingen hade bjudit på rätt mycket sjö som stundtals slog över båten och gjorde såväl Wilma som besättningen blöta och saltstänkta.

Tanken är att bara stanna en natt i viken för att morgonen därpå (läs: idag) segla vidare rakt västerut, för att korsa meltemi-korridoren i mitten av Egeiska havet. Starka meltemi-vindar är att vänta framåt helgen och vi söker oss därför till lite lugnare vatten nära Peloponnesos. För vi har i vår kikare att sammanstråla med ensamseglande Susan som just nu befinner sig i västra Grekland. Men mer om det får ni veta i framtiden. Nu har vi att njuta av en lång dags segling. Får se vart vindarna bär oss.

Skepp o Hoj

 Fika på stan…

 

 Chios centrum gillade vi, på tvärgatorna trängdes små caféer…

 

 Vi närmar oss en smalt sund i ögruppen dit Fournoi ingår…

 

 Solen står lågt och vi har seglat  50 distans…

 

 Vacker segling och vi hinner precis fram innan solen går ner helt…

 

Over and Out

 

 

Ps. För att förtydliga så är vi av åsikten att alla människor är unika och har lika värde, oavsett färghud, ursprung, religiös tillhörighet eller sexuell läggning. Även denna UFO-man hade vi nog haft överseende med trots hans udda tro. Men när han började mässa om den vita mannens förträfflighet så gick han över gränsen… 

(…i den friska vinden kysser Wilma en kaj men det är myggfritt och vi hinner serva motorn…)

 Chios, Nordegeiska Öarna, Grekland

Efter ett par nätter vid den välskötta och vackra ön Oinousses så styrde vi kosan mot grannön Chios. Vi hade från seglarvänner fått tips om en gratishamn strax norr om huvudorten på ön. Hamnen skulle vara fri från passagerarfärjor så vi skulle slippa svall från dessa samt att man kunde ligga gratis längs med en stabil och väl skyddad kaj. Mumma med andra ord!

En hamn skulle sitta fint för det var utlovat ihärdiga meltemivindar samt att vi hade en planerad motorservice att göra på Wilma. Trippmätaren hade precis passerat 500 gångtimmar sedan vi för första gången startade vår nya motor på varvet i Portugal år 2017. Ja för er som följt oss minns kanske hur vi i dammet i Amora slet med att kränga ut den gamla Forden och vinscha ner en sprillans ny knallgul Vetus i motorrummet. Där Kapten fick bygga om motorbädden och förlänga propelleraxeln medan en rad kritiska ögon följde vårt arbete. Men resultatet blev toppenbra och nu med två seglingssäsonger i ryggen så kan vi konstatera att vår motor på 85hk går som en klocka och den drar blott 1,6 liter per timme.

 När vi hade satt segel utanför Oinousses hamn så tog det inte någon längre stund förrän vågtopparna började skumma vita och när vi kom mitt för sundet så yrde vattnet rejält och vinden slet i oss. Det är inte ett helt ovanligt fenomen här, att det bildas accelerationszoner mellan öarna. Enligt väderprognosen var det utlovat vindstyrkor kring fem-sex meter per sekund men det blåste gott och väl tio meter per sekund, sannolikt mer – och vinden piskade vattenytan så den blev toppig och bångstyrig. Vi hade beräknat överfarten till två och en halv timme men Wilma dundrade på i närmare nio knop och bara efter någon timme var det dags att lägga till.

Strax utanför hamnpiren så övervägde vi ett tag om vi skulle vända upp mot vind och ta ner seglen utanför, så som vi brukar. Men att stå framme på fördäck och balansera i det upproriska vattnet lockade inte, speciellt inte som vi visste att det innanför hamnpirarna lugnade sig. Men att dundra in i hamn med storseglet uppe är ju inte heller en helt lustfylld tanke, särskilt inte i denna hamn där hamninloppet är smalt och det ligger uppgrundningar på båda sidor om. Vi vägde för och emot och vi tog beslutet att segla in i hamnen.

Vi blev fullt varse om vädrets karaktär när vi kom in genom det smala inloppet. Det första vi såg var att det gick gäss på vattnet även inne i hamnen och vi insåg att väderleksrapporten sällan stämt så dåligt. Med full vind i seglen så hade vi god fart genom den smala passagen och Wilma dansade fram till båtgrannarnas stora förvåning. De undrade nog alla vad vi gjorde ute på havet i detta väder. Men kanske även varför vi seglade inne i hamnen. Med Styrman vid rodret så sprang Kapten fram på däck så fort vi kom upp i vind och tappat fart och på några sekunder så hade Kapten slitit ner storseglet. Samtidigt så fick vi se att det bara fanns en ledig plats kvar längs med kaj och den låg precis bredvid, parallellt om oss. Oops så fort allt behövde göras. Styrman fick se till att hålla Wilmas nos upp mot vind utan att köra längre fram för vi ville inte missa vår kajplats och behöva vända. Kapten fick fort på ett par fendrar och då först kunde vi styra in mot kaj och slänga över förtöjningar till hjälpsamma båtgrannar som stod beredda. Allt gick fint även om Wilma kysste kajen en aning kranbalksvis och lite färg skavdes av. Men vi tar skadan med ro för av en händelse så seglar vi runt med färgburkar i vår last. Vi hinner nog fixa skadan medan vi ligger på Chios och väntar ut meltemivindarna.

Det kändes lite larvigt att konstatera att vinden bara ett par timmar senare dämpat sig rejält. De grekiska flaggorna på landbacken stod förvisso styva ut från sina stänger men det gick inga gäss på vattnet inne i hamnen och det gick att promenera på kajen utan att se ut som ett lutande torn från Pisa. Ja den beryktade meltemin kan ställa till det men vi tycker för det mesta om den då vi inte har bråttom och har tid att vänta ut den. Framför allt så går det ju att segla (så länge man inte ska rakt norrut) för vinden är stabil och pålitlig om än i starkaste laget emellanåt. Men den är även bra för den minskar risken att drabbas av Nilfeber.

 Den grekiska Folkhälsomyndigheten har i dagarna gått ut och varnat för denna smitta, nilfebern, där alla som vistas i landet ombeds att vidta försiktighetsåtgärder och skydda sig mot den. Storbritannien avråder sina medborgare från att att besöka vissa områden i Grekland där den härjar som mest, det gäller främst platser som har stillastående vatten. Nilfeber är ett virus som sprids med myggor och blir man smittad så löper man risk att drabbas av hjärnhinneinflammation. Blir man stucken av en mygga som bär på West-Nile-viruset så behöver man inte bli sjuk men tjugo procent får influensaliknande symptom med feber, huvudvärk, muskelvärk och illamående. Tyvärr får några av dessa hjärnhinneinflammation som, om man har otur, kan leda till döden. I Grekland ser man ökade fall av Nilfeber och femtio personer dog förra året. Så det är därför vi lovsjunger den ihärdiga grekiska meltemivinden. Dagar det blåser rejält är myggfria. Men innan vi visste om faran med West-Nile-viruset så har vi besvärats av mygg, framför allt när vi var i Thessaloniki och Halkidiki, vilket är två av de värst drabbade områdena i landet. Då Kapten inte tål myggbett i största allmänhet så började vi skydda oss rejält redan då och sedan ett par månader tillbaka så sover vi med myggnät samt att vi har myggmedel av olika slag. Är det gott om mygg där vi är så baddar vi in ansikte, händer och fötter med vinäger innan vi går och lägger oss för myggen verkar inte tycka om den doften och de lämnar oss ifred.

Så vad säger man, är meltemin bra eller dålig? Ja det mesta har ju två sidor och tack vare att vi är lite hänvisade att ligga i hamn medan det blåser över så slipper vi såväl mygg som att vi har tid att gulla och sköta om båten. Här på Chios finns dessutom bra mataffärer till låga priser så nu passar vi på att bunkra upp så vi har fulla skåp tills vi släpper kajen och fladdrar söderut igen. Ser ut att kunna bli i veckan.

Skepp o Hoj!

 Efter ett par timmar så har den värsta blåsten lagt sig men flaggorna står ändå rakt ut från sina stänger…

 

 Kapten studerar matarpumpen på motorn som av någon anledning tar lite väl lång tid på sig att bygga upp trycket så vi får förlänga tiden i tändningsläget. Dels så var filtret rejält igensatt och det skulle ju ändå bytas nu när det var dags för service. Därtill så fann Kapten att en jordkabel satt lös så kontakten har nog varit bristfällig. En god sjöman arbetar förebyggande. 

 

Gratis är gott. Här ligger vi kostnadsfritt men det finns ingen elektricitet eller vatten på kajen. Men vi har solpaneler och för tillfället så arbetar vindgeneratiorn för fullt. Vatten hittar vi en kort promenad bort och mataffärerna bjuder på brett sortiment till låga priser. En praktisk plats att stanna till på...

 

Fakta att läsa om nilfeber finner du på Folkhälsomyndighetens hemsida och här kommer en artikel från brittiska The Guardian kring ämnet.

 Over and Out

(…en plats för sjöfolk och åsnor…)

I slutet av inlägget så finner du en film som bonus…

 Oinousses, Nordegeiska Öarna, Grekland

Vi tog en promenad genom Oinousses gränder, den lilla ön öster om Chios som ligger blott ett stenkast från Turkiet. Detta var något helt annat än det vi hittills sett av Grekland. Oinousses är känt för att flera av Greklands framgångsrika redarfamiljer kommer härifrån, just detta bekräftar den man vi möter och som står och målar fasaden på ett hus. Det är varmt och mannen ser ut att längta efter en liten paus. Han tänder en cigg och generöst erbjuder han Kapten Betong ett bloss som han vänligen tackar nej till. Temperaturen dallrar kring 35 grader uppe i byn, afrikanska vindar har letat sig norrut och gett stora delar av Europa värmebölja. Mannen berättar vidare.

 Vi får veta att mannen arbetat som kock där han lagat mat åt fartygsbesättningar världen över. Europa, Nordamerika, Sydamerika, Asien, Afrika och Oceanien…i alla världens hörn har han brassat käk, till och med i svenska vatten. Men nu hade han mönstrat av för gott och arbetar lite med att underhålla grannarnas hus. Han pekar utmed gatans fristående villor och berättar att ”där bor en sjökapten” och att det i nästa hus bor en redare och i nästnästa finner man en sjöman. Vi får veta att de samlas här på ön, sjöfolket. Att de på ålderns höst slår sig till ro på Oinousses men att de yrkesverksamma också har hus här som nyttjas om somrarna. Vi noterar att de förmögna redarfamiljerna har de finaste husen och att ön överlag verkar må bättre ekonomiskt än resten av Grekland. Här är husen är mer påkostade och omskötta och flera av dem är riktigt exklusiva.

 Hamnen är relativt nybyggd, kan hända med EU-pengar men oavsett så verkar underhållet finnas även efteråt. Gamla husrenoveringar verkar heller inte ha stannat av som på så många andra platser, utan tvärtom så arbetas det flitigt med att rusta upp den äldre bebyggelsen på ön. Avstannade nybyggen såg vi inte ett enda, vilka vi för övrigt tycker är en sorglig syn. Överallt kan man se dessa husskelett som lämnats åt sitt öde, men inte här på Oinousses. På ön bor det ett tusen personer året om och dagligen går det färja över till Chios.

 Vi tackar för samtalet och promenerar vidare. När vi gåendes kommer förbi ankarviken där vi först tänkt lägga oss vid så plingar det till i vår mobil. Framför oss ser vi siluetten från Turkiets berg och meddelandet kommer från svenska Telenor. ”Välkommen till Turkiet, härifrån ringer du och surfar för….”. Vi blev fulla i skratt, vi befann oss alltså så nära grannlandet att mobilen fångat upp signaler därifrån. Men jisses så dyrt, det kostar femton kronor per minut att ringa från Turkiet. Kan vi så håller vi oss ifrån sådana telefonkostnader, lågbudgetseglare som vi är.

 När vi kommer ut ur byn möter vi en åsna som är ute och promenerar helt på egen hand. Bilarna som vill passera honom får stanna och tuta och åsnan verkar måttligt intresserad av att samarbeta. Men när Kapten erbjuder den fyrbenta kraken färskt dricksvatten så blir han glad och kommer fram till oss. En egendomlig situation som känns helt naturlig här men som hade varit helt otänkbar i Sverige. Frigående åsnor som får sätta taktpinnen för trafiken är så långt ifrån ett Sverige man kan komma. I övrigt så ser vi många slags fåglar och tusentals fjärilar här och i folks trädgårdar dinglar vindruvsklasar och fikon och vi tar in allt i våra sinnen som vi ser. Ön är riktigt vacker.

 Att vi överhuvudtaget hamnade på Oinousses var lite av en slump för den egentliga planen var att segla till Chios. Men vid ett samtal med våra svenska seglarvänner på S/Y Sally så nämndes ön och att det där finns en massa fina ankringsplatser att välja emellan. Vår plan var att lägga oss i en vik bortom Oinousses tätort som bär samma namn, men när vi seglade förbi de vackra husen som skockades utmed bergssluttningen så blev vi vansinnigt lockade att gå in till hamn. Vi såg att det fanns gott om plats i hamnen och att vi kunde lägga oss längs med kajen, vilket för oss är mer attraktivt än att droppa ankaret och lägga aktern mot bryggan som man gör på de flesta håll i Grekland. Men vi visste att detta inte var någon gratishamn, sex euro per dygn kostar det att ligga här men den smällen var vi beredda att ta.

 I sammanhanget måste vi nämna den fina seglingen vi hade mellan Lesbos och Oinousses. Till en början var vindarna svaga men bara vi kommit ut en bit från kusten så fick vi jämna nordliga vindar som manade på Wilma. Med fullt segelställ och vindar på tio meter per sekund så flög hon fram över havet och gjorde som mest 7,3 knop. Seglingen var trots den friska vinden behaglig, vindarna var jämna utan inslag av bångstyriga vindbyar och svallen var försynta. Wilma är ju en tung dam som inte sällan börjar segla bra när andra funderar på att börja reva. Här trivs Wilma!

 Sammantaget så ger vi Oinousses ett riktigt högt betyg. Vi tycker oss ha sett så mycket fint nu att vi tänker att det nog inte går att överträffa våra favoritplatser. Men döm om vår förvåning. Störst behållning av ön har man av den vackra byn vars välskötta hus vilar tryggt i slänten utmed berget och mitt i smeten av hus så ligger en vacker blå kyrka. Utsikten från Wilma slår alla rekord där hamnen är naturligt skyddad genom små kobbar som ligger i en halvmåne runt bukten. Det känns som vi är mitt ute i en skärgård när vi tittar åt babord medan vi är mitt i stan när vi blickar åt styrbord. Därtill så gillar vi naturen här och då främst djuren. Mest uppskattar vi åsnan och den afrikanska gåsen men även änderna, fjärilarna och humlorna. Ön är dock sparsmakad vad det gäller kommers, ett par tavernor och en enkel matbutik finner man, ett apotek likaså. Vill man komma åt annan samhällsservice så får man ta båten in till Chios. Helt klart så älskar vi platser som är lite udda, öde och svårtillgängliga och för oss lite okända. Att få upptäcka en plats utan förutfattade meningar är absolut det roligaste. Detta blev en just en sådan glad överraskning. Så ett glatt hopp för Oinousses.

Skepp o Hoj

 …men snart får vi friska vindar…

 

 Egentligen har vi tagit sikte på en ankarvik men när vi passerar det lilla samhället på ön Oinousses så kan vi inte låta bli att gå in där…

 

 Snart kommer solnedgången och vi lägger till mitt i stan…utforska ön får vi göra i morgon…

 

 Vi vaknar till denna vy…

 

 ...en afrikansk gås cirkulerar runt Wilma…

 

 Lyxigt att ligga längst med kaj…Oinousses var så gott som tom på gästande segelbåtar…

 

 …det är varmt, uppe i stan är det trettiofem grader…

 

 …vi har tagit sikte på den vackra blå kyrkan…

 

Utsikten mot Oinousses hamn och i bakgrunden syns grannön Chios…

 

 …här är kyrkan…

 

 …på få ställen har vi sett så många olika slags fåglar som på ön Oinousses, här syns svalor…

 

 …fångad på bild i flykten…

 

 …till vänster i bild ligger den viken vi först tänkt ankra i, den är också vacker…

 

 

…insekter och fjärilar i mängder…

 

 …och blommor…

 

 …och en åsna…

 

 …och i de välskötta husen bor inte sällan sjöfolk och rederiägare…

 

 

Varsågoda…här kommer en trevlig film, bland annat får ni träffa åsnan som dricker vatten ur Kaptens kupade hand. Glöm inte att sätta på ljudet! 

 

Over and Out

(…med lokalproducerad mat och dryck i dagarna tre…)

 

 

Agios Efstratios, Nordegeiska Öarna, Grekland

Vi har under dagen varit uppe på höjden av den lilla ön och tittat på utsikten. Vi har sett ut över Agios Efstratios dalar och bort mot den blå horisonten. Agios Efstratios är en avlägsen men sjusjungande genuin ö och den har inte nämnvärt blivit påverkad av turism. Och konstigt vore det väl annars för ön ligger tämligen ogästvänligt till och lite ensamt mitt ute i havet. Ön har ingen flygplats och det är endast med båt man kommer hit, med egen eller färjan som går någon enstaka tur per dag. Men det förutsätter ju förstås att det inte blåser för mycket så att turen ställs in, för nu befinner vi oss centralt där den ökända hårda meltemi-vinden drar fram.

 Vi har lagt till i den lilla hamnen på nordvästra sidan av ön vilken även är den enda byn på ön. Här finner man en liten byskola, en kyrka och ett par tavernor. Även en enklare butik att kunna köpa lite grönsaker och förnödenheter i men den är så liten att butiken knappt är synbar från utsidan. Det mesta livet verkar kretsa kring hamnen där fiskegubbarna rensar sin fångst och lagar sina nät. Fiskebåtarna ligger på rad och är välskötta och glatt målade. Husen närmast hamnen har bestrukits i pastellernas färger och är de enda husen som står kvar sen ön drabbades av en jordbävning år 1968. All övrig bebyggelsen förstördes då men här och där längs med sluttningarna ser vi ruiner från den äldre bebyggelsen. På vintern bor femtio tappra själar här som överlever med små medel, främst genom fårskötsel, odling och fiske. Om sommaren växer invånarantalet till ett par hundra.

Den största behållningen man har av ett besök på ön är människorna här. De hälsar och vinkar och tar gärna kontakt. Att man inte kan kommunicera på ett gemensamt språk verkar inte bekymra Efstratios-borna. Barnen leker på byns gågata till sena kvällen och de kommer gärna fram och hälsar på oss där de tränar sin oövade engelska med ett nervkittlande ”hello”. Därefter springer de generat och exalterat iväg under en kaskad av fnitter. Emellanåt dyker barnen upp på tavernan bland gästerna för att hälsa på en av gästernas lilla hund och de betraktar nyfikna den ödla som dykt upp på stenmuren intill. Innan de försvinner så passerar de vårt bord och ger Kapten Betong en HIGH FIVE i farten på vägen ut och skratten ekar mellan husen. Barnen stör inte, tvärt om verkar de lekfulla och glada och i brist på kompisar så består gänget av alla åldrar, från den lilla söta tvååringen i vitblommig klänning som kommer tultande på efterkälken till den lite mer vågade killen på tolv-tretton år som tar täten. Överallt ses närvaro av föräldrar och andra vuxna.

Kapten fyller år i veckan så vi valde att släppa på lädret och skämma bort oss lite extra. Födelsedagen är en fin ursäkt för samtidigt känns det som en fin gest att hjälpa den lilla befolkningen på ön att överleva genom att spendera våra slantar här så de får lite inkomst. Det är ju trots allt gratis att ligga i hamnen. Den första kvällen slog vi oss ner på tavernan som ligger till vänster om den som ligger till höger. När vi slagit oss ner vid bordet så kommer en ung man fram och hälsar oss välkomna. Meny?!! Nej det har vi ingen. Men idag har vi bläckfisk, hummer och sardiner att välja på.

 Vi slog till på bläckfisken, hummern kändes lite för lyxig för än var det inte Kaptens födelsedag. Till detta så beställde vi bröd, tzatziki, grekisk sallad samt öns specialitet, grillad kalathaki-ost. Gemensamt röstade vi på ett lokalt vin tillverkat på grannön Limnos. Maten och vinet lät sig smakas mycket väl och det var fantastiskt gott. Att inte ha så mycket att erbjuda sina gäster känns väldigt genuint, duger det inte så är det ju bara för dig som gäst att försvinna från ön. Men tvärtom så anpassar man sig väldigt fort och själva upplever vi oss som allt mindre kräsna ju längre tiden går och ju fler ställen vi besöker. I Sverige är vi i mångt och mycket otroligt bortskämda som har så mycket att kunna välja emellan kring det mesta. Med hela bordet uppdukat av fat framför oss så satt vi länge och njöt och öns vilda katter tyckte nog vi var snåla som inte delade med oss, de satt förväntansfulla och hoppades på muren intill.

I hamnen ligger vi bra, på den bästa platsen av de tre-fyra som finns. I nödfall kan man lägga sig mot ytterpiren men den stora färjan kommer någon gång per dygn och drar upp svall. Vår plats ligger på insidan av den inre piren och vi ligger längst med kajen, en lyx som vi inte haft på länge. Hamnen erbjuder toaletter och duschar vilket inte hör till vanligheterna här i Grekland, funktionella men enkla skulle man kunna kalla dem.

 Den andra dagen då vi promenerade upp till toppen så blev vi törstiga efteråt. Så vi slog oss ner vid den andra restaurangen, den som ligger till höger om den vänstra. Ägaren hälsade oss välkomna och vi berättade att vi inte ämnade äta, utan att vi bara behövde vätskepåfyllning i värmen. Vi kände att det skulle smaka gott med en iskall öl och vi fick några förslag på välkända ölmärken att välja mellan. Men så säger ägaren och plirar med ögonen och lutar sig fram ”om ni vill så kan ni få smaka på min egentillverkade öl, det är en ale”. Självklart kunde vi inte motstå erbjudandet. Ägaren berättade mer om sitt öl, om hur han tillverkar det i köket hemma med enkla medel, i en kittel och att han har sin fru och sina tre barn till hjälp. Därför står det ”five stars” på etiketten för att familjens fem medlemmar tillsammans hjälpts åt. Det är ju verkligen sådana historier man önskar få höra så man känner att man kommer nära människorna som lever och bor här. Vi berättade vidare att vi kommit hit med egen segelbåt och snabbt replikerade han ”jag vet – ni är den svenska segelbåten som kom i går”. Ja till denna ö dyker man inte upp obemärkt.

 Och hur smakade ölen då. Ja, nu får nog svenska ölbryggare se upp för här på Agios Efstratios bor en oupptäckt ölmästare. Alen smakade friskt och var precis lagom besk för våra smaklökar med fina toner av humle och glädjande nog inte alls för söt som en del ale kan vara. Efter att Kapten druckit upp sin öl så gick Kapten fram till ägaren med den tomma flaskan och pekade på den och sa ”there must be a hole somewhere in the bottle because the beer ran out too fast…”. Ägaren skrattade gott och reste sig från sin stol för att hämtade en ny flaska åt Kapten. När flaska nummer två dök upp så passade vi på att fråga om vad som finns på menyn för nästkommande dag, att vi ämnade komma tillbaka för att fira Kaptens födelsedag. Vi fick då veta att det inte skulle finnas någon fisk för fiskegubbarna skulle få ledigt. Men däremot kunde han erbjuda lamm, från öns egna såklart samt att vi inte fick missa hans fru hemmagjorda köttbullar. Så tillade han med ett brett leende ”kommer ni tillbaka i morgon så bjuder jag på två öl som födelsedagspresent!” Ja så fick det bli, vi har anledning att återkomma.

 Egentligen finns det inte så mycket att se och göra på ön Agios Efstratios. Men den som inte lätt lider av lappsjuka och som gärna knyter kontakt med lokalbefolkningen har mycket att vinna på ett besök. För vår egen del så njuter vi av detta lugn och den genuina känslan som finns här, så till den grad att vi valt att stanna ett par dagar extra. På vägen tillbaka från vår ölprovning så blev vi stoppade av den gamle fiskegubben som har sin båt en bit från Wilma. ”Port Police har sökt er och de vill att ni går dit”. Ja ha…vad kunde de vilja oss undrade vi och för säkerhets skull så tog vi med våra pass och alla båtpapper och knatade dit. Två män hälsade oss välkomna och de informerade oss om att det kommer att pågå en militärövning såväl på land, i luften som på havet under veckan. Därtill ville de veta när vi lämnar och vilken nästa destination skulle bli. Lesbos berättade vi och han bad oss då hålla ett litet extra öga efter migranter på drift i små båtar. Varje vecka fångas flyktingar upp som försöker ta sig från Turkiet till Grekland och senast häromdagen så omkom tolv migranter på havet inte långt härifrån. ”Ser ni något så ropa upp Port Police på kanal 12 och ange position”, var deras uppmaning. Vi tackade så mycket för informationen och pratstunden kring fotboll och Zlatan och innan vi gick därifrån så tittade tjänstemännen på våra papper att de var i sin ordning. Med såväl seglingstillståndet DEPKA som seglingsskatten TEPAI betald så var de mycket nöjda, och så även vi.

 Innan vi drar vidare så ska vi fira Kapten som fyller. Sen blir det en lång dags seglats till ön Lesbos där vi ska fira midsommar. Har vi tur så blir det med seglarvänner. Men mer om det berättar vi längre fram.

Skepp o Hoj!

 Den nya längden på revsnören…ett snöre bytt av sju så här långt…

 

 Det här är byn Agios Efstratios…år 1968 drabbades ön av en jordbävning som förstörde nästan alla husen på ön…

 

 Men det finns några få hus kvar från den tidigare bebyggelsen, mer eller mindre i ruiner…

 

…den här klassar vi som ruin…

 

 …ska vi köpa kåken undrar Kapten…vi gillar ju projekt av stora slag…

 

På ön växer en speciell sorts ek och tar man sig en bit från ön så kan man beskåda stora täta ekskogar…

 

 De få människorna som bor här lever enkelt men har till synes ett gott liv, definitivt ett liv fritt från stress…

 

 Centrum ligger längs med en gågata där byggnaderna är relativt nya efter jordbävningen 1968. Här samlas familjerna för umgänge om kvällarna när temperaturen sjunkit till lite behagligare nivåer. Ett par tavernor och en liten butik med det absolut nödvändigaste går att finna här…

 

 Humlor och bin finner vi gott om och i folks trädgårdar finns fruktträd och alla har till synes sin egna lilla grönsaksodling på baksidan av bostadshuset…

 

 Uppe på höjden finns en vacker kyrkogård med utsikt över Egeiska havet…

 

 En vacker plats att ha sin sista viloplats på…

 

 Grekland är känt för lång livslängd på de mindre öarna som är mer isolerade från omvärlden där människorna i mångt och mycket lever av den mat de själva odlar och producerar. Lite nyfikna gick vi runt bland gravarna och läste vid vilken ålder dessa dött vid. Den stora majoriteten hade dött vid en ålder mellan 90-100 år, den yngsta var 77 år. Man lever till synes ett gott liv på Agios Efstratios.

 

 Så nu hoppas vi kunna förlänga våra egna liv med några dagar eller veckor genom att äta och dricka av den lokalproducerade maten här…kan behövas då åren går och Kapten fyller år i morgon! Hurra för Kapten Betong!

 

 

Här är vi just nu, den inringade ön är Agios Efstratios…

 

 

Over and Out

 

 

(…av livet…Limnos och Myrina levererar!…)

Staden Myrina på ön Limnos, Nordegeiska Öarna, Grekland

Efter ett par nätter i den ensliga viken så kände vi för lite samhällsservice och folksamlingar. Vi behövde handla mat då vi inte fyllt på några lager på över en vecka och senaste gången inhandlade vi bara lite mjölk och grönt. Vi behövde även uppsöka ett postkontor. Så vi tog reda på att staden Myrina skulle kunna erbjuda oss detta. Vi styrde kosan dit.

 Vi lämnade ankarviken utan att starta motorn. När vinden ligger på rätt så gör vi så ibland och det är en bra träning ifall man skulle få motorhaveri någon gång. Men för säkerhets skull så hissar vi inga segel förrän ankaret är helt uppe och Wilma börjat vrida sig ifrån vinden, då först drar vi ut förseglet. Storseglet väntar vi med och hissar det ute på djupare vatten. Vi har provat några andra varianter med att hissa segel först, men Wilma vill inte falla av utan står snällt med fören mot vindögat. Lite retsamt. Nu sköt vi fart och när vi kommit ur vår ankarvik fick vi en bättre broschyrsegling. Ja ni vet, såna där perfekta seglingar som visas i reklambroschyrer, fast på riktigt då.

Väl inne i Myrinas hamnbassäng så hade vi att välja på att lägga oss vid stadskajen eller att lägga oss på ankare. Här i Grekland lägger man till i hamnarna med ankaret i bassängen och därefter backar man bak och snörar fast sig (eget uttryck) med aktern mot kaj eller brygga. Vi ser just inga fördelar med detta för man ankrar ju liksom oavsett och när vi ligger med aktern till en kaj så måste vi vingla på vår smala bräda, den som fungerar som landgång, när vi ska ta oss i land. Wilma har ingen badbrygga eller annan plattform i aktern likt de flesta andra båtar har. Och då Wilma inte backar med någon vidare precision så undviker vi helst det, särskilt när vi har sidovind. Vi har ingen bogpropeller likt de flesta andra båtar har idag. Vårt absoluta skäl för att inte välja stadskajen är att där kostar pengar att ligga (fast det finns gratisställen). I denna hamn kostar det inga gigantiska summor, 7 euro per natt. Men va fasiken, för sju euro får man tre liter vin och två baguetter. Sa vi att Pimpsten har småländskt blod i sina ådror?

Så vi valde att ankra i hamnbassängen på gott avstånd från fartygen som kommer hit från Thessaloniki och Aten samt med god marginal från gästhamnen då allas ankarkättingar ligger långt utlagda. Att korsa ankarkätting vill vi helst inte göra, vi lever ett rätt händelserikt liv ändå.

 Grejen denna gång var att vi inte fick ner ankaret så bra i sanden, ytan var täckt av sjögräs. Men hyggligt fäste fick vi så det fick duga så länge. Kapten dök ner och spanade och han bedömde att det räckte gott så länge det inte började blåste rejält.

 Några timmar senare noterade vi att det just skulle göra det, blåsa upp. Så Kapten hoppade i plurret och spanade in ankaret från vattenytan med cyklopet på. Samtidigt stod Styrman vid ratten med motorn igång och så backade hon Wilma lite mer provocerat. Först backade hon med spänd ankarkätting men ankaret ville inte gräva ner sig mer. Då blev det till att ta till plan B, vilket innebar att Styrman denna gång backade med lite fart och med slackad kätting för att få till ett ryck. Två saker räknade vi kunde hända, antingen skulle greppet lossna helt eller så skulle ankaret gräva ner sig djupare.

Med 1,5 knops fart så backade Styrman och när kättingen spändes ut till sin fulla längd så kom ett rejält ryck i båten och Wilma krängde till rejält (vi hade sjösurrat allt ombord). Samtidigt såg Kapten hur ankaret hoppade ner i sanden någon decimeter till. Vi gjorde om proceduren så ankaret grävde ner sig ytterligare och vi kände oss nöjda. Efteråt var Kapten alldeles lyrisk över att fått se hur Rocna-ankaret jobbar och beter sig in action, det var såväl spännande som lärorikt.

Så nu sitter vi rejält och kan möta ett busväder utan bekymmer. Vårt sätt att forcera ankaret till att gräva ner sig är inget vi rekommenderar andra att göra om man inte har en båt som klarar påfrestningarna. Först och främst så avlastar vi kättingen med en ”snubber line” som är 24 mm tjock och därtill är vår pollare gjord i rostfritt syrafast stål samt bultad genom däck och vidare ner i kölen. Ja som ni förstår så är det inga små söta knapar på Wilma utan hon är byggd för att tåla rejält med stryk.

 Vi kunde därefter lämna Wilma med trygg förvissning om att hon inte skulle slita sig likt en brunstig tjur på jakt efter någon villig kossa kring Aneby-trakten. (I Småländska Aneby finns flest kossor i hela Sverige med 1,3 kossor per invånare).

Myrina visade sig vara en pittoresk liten stad som föll oss helt i smak. Staden är faktiskt en av Europas äldsta om man ska tro informationstavlan i hamnen. Intill ett skyddande berg har den lilla staden sitt centrum och caféer, restauranger och affärer trängs utmed kajpromenaden samt upp genom ett smalt språng där klängväxter hänger som ett tak över gågatan, för att skydda människorna från den heta solen. Fortfarande undrar vi varför vi inte känt till eller hört om denna plats förut? Limnos och Myrina har seglat upp som en stark kandidat till förstaplats över alla de ställen vi besökt under vår dryga tre års långa segling. Ja känn på den. Och alla människor här är hur gulliga och hjälpsamma som helst. Vad sägs om att Kapten fick skjuts av en kille på scooter till båttillbehörsaffären. Kapten hade bara snällt frågat killen om vägen och den motorburna mannen propsade på att få skjutsa och hjälpa till. Styrman Pimpsten såg strax sin Kapten försvinna inåt stan.

Nu har vi handlat mat och fyllt på våra förråd. Maten är inte speciellt dyr här kan tilläggas, inte heller restaurangpriserna. Kapten har köpt lite snöre och vi har fikat ute på stan. Vi har fått oss en välbehövlig sötvatten-dusch då duschar står utplacerade längs med badstranden och vi har varit uppe vid den gamla borgen. Utsikten där var magnefik. Nu är det strax dags att dra vidare…

 Här följer några bilder från Myrina, varsågoda!

Skepp o Hoj!

 Så här låser vi fast våra åror, ett litet eget patent…men nu tror vi inte att någon skulle stjäla, vi känner oss trygga här, men för säkerhetsskull…

 

 Vi finner så gott som inget skräp i Myrinas, gator och stränder är rena.. Till viss del så beror det på denna trevliga mannen vars hus ligger precis intill Myrinas badstrand. En del ting som han städat upp på stranden hänger han dekorativt upp på sitt balkongräcke, resten åker i sopkkärlen intill.

 

 Butiksgatan bjuder på svalka med det grönskande ”taket”…

 

 En sanslös vacker solnedgång, utsikten är från vår ankarplats…passagerarbåten har just lagt till…

 

 Berget Athos syns som en svag siluette när den får solen bakom sig, på dan syns inget alls av det höga berget. Avståndet mellan Limnos och  Athos är cirka 50 nautiska mil…

 

 På natten ser Myrinas hamn ut så här, den gamla borgsruinen uppe på berget är upplyst…

 

 Dagen efter bestämde vi oss för att besöka borgen…vi kämpade tappert i hettan, i två dagar har temperaturen pendlat mellan 30 och 35 grader….

 

 Här var det svalt!

 

 Luftig kåk!

 

Hej hej, Styrman tittar fram!

 

 Styrman gillar att klättra och när hon var barn så gav hennes pappa henne smeknamnet ”Karlsson på taket” för att hon ofta hittades på höga höjder. Hon vill upp helt enkelt!

 

Utsikten åt ena hållet…

 

 Utsikten åt andra hållet…Limnos har 102 sandstränder kan vi berätta…

 

 Nedanför ligger hamnen och som en liten prick ser man Wilma i bukten…

 

Over and Out

 

 

Limnos, Nordegeiska Öarna, Grekland

Solen steg upp bakom kullarna och avslöjade Limnos något karga natur. Vi hade sovit ut efter vår nattsegling och vi var fortfarande precis lika förundrade över platsen som då vi kommit inseglande. Terrängen var så varierande till sina former och färger, dalar och kullar och här och där något enstaka stenhus som likt en sockerbit kilat in sig mellan knalle och krön. Vår ankarvik låg djupt inkilad i Limnos landmassa och det hade tagit sin tid att leta oss ända upp till slutet av inskärningen. Här låg vi trygga och ensamma och vattnet vilade platt framför oss.

Vi kunde knappt bärga oss att sjösätta jollen för att ta oss i land. Vi hade tagit sikte på det höga berget strax intill viken och det ville vi bestiga. Med en välfylld fikakorg rodde Kapten oss tvärs över bukten och vi drog upp jollen på en liten strand. Därefter började vi vår vandring.

Vi behövde korsa några fårstängsel för att komma ut på den lilla vägen som ledde oss bort mot berget, men plötsligt stannade vi. En vakthund markerade vår närvaro och han såg inte ut att vilja kela, så vår plan att bestiga berget kändes plötsligt osäker. Vi visste egentligen inte vad eller vem hunden vaktade, för det fanns inget bostadshus i närheten. Hunden var utplacerad längs med den dammiga grusvägen vid foten av berget och han stod där fastkedjad i en länk som kom precis utom räckhåll för oss. Med några lugnande ord till jycken bad vi om ursäkt för intrånget och så backade vi och vände oss om för att därefter välja en annan väg.

Så det blev inget klättrande i berget för vår del. Men inte blev det sämre för det, för efter någon halvtimmes promenad så fann vi en liten pittoresk by. Vi promenerade runt bland de blyertsgrå stenhusen och ruinerna från traktens tidigaste bebyggelse och vi hälsade på byns invånare där alla vinkade glatt tillbaka. Vi slog oss ner på en parkbänk och åt vår medhavda matsäck. Anblicken av oss främlingar var till synes ett exotiskt inslag i stadsbilden och alla som passerande log när de fick syn på oss. Vi log tillbaka. Sen fortsatte vi vår vandring.

Efter ytterligare någon timme passerade vi ett par väderkvarnar vilket fick bli vår sista sevärdhet. Därefter knatade vi tillbaka till vår väntande jolle och vi rodde ut till Wilma. Väl ombord så konstaterade vi att halva dagen hade förflutit och vi var fyllda av intryck och beundran. Limnos eller Lemnos som den också heter beroende på vem man frågar, är en vacker plats mycket värd att besöka. Ön har besparats från massturism och är därför en av Greklands bäst bevarade hemligheter. Vi är så fantastiskt glada att vi seglade hit och vi kan inte se oss mätta på omgivningarna. Limnos har något som resten av Grekland inte har. Något gott. Något unikt.

Skepp o Hoj!

 …som denna… 

 

En utsikt med mersmak…

 

I bakgrunden syns berget vi aldrig besteg…

 

 Ett ensligt hus på ängen…

 

Förlåt att vi störde, du vill tydligen inte att vi passerar här…

 

 Vi passerade en liten bondgård som hade eget mejeri…undrar om de tillverkar getost…

 

-Kiss me darling…vi har just ätit vår medhavda matsäck…

 

Den lilla staden har blyertsfärgade fyrkantiga stenhus, mycket smakfullt…

 

Rent och ordningssamt, även stenarna på uthusen är lagda med precision...

 

En av byns gator och vi vet inte ens vad platsen bär för namn…

 

Mellan nyare bebyggelse finner man gamla ruiner vilket fungerar fint…

 

Ett par väderkvarnar fann vi på vägen tillbaka till jollen…

 

Limnos, lägg öns namn på minnet…en enastående vacker plats att besöka…

 

Wilma ligger ensam därute, vi har en enorm vik bara för oss själva…

 

-Hej jollen, har du saknat oss? Längst till vänster i bild syns Wilma som en liten vit prick. Vår Kapten fick ro långt (men så är han ju stark)

 

Over and Out