(…fick vi tack vare våra svenska seglarvänner…)

 

 

Lesbos, Nordegeiska Öarna, Grekland

 

Dagen före midsommarafton seglade vi som en projektil ner till ön Lesbos. Något dygn innan hade det plingat till i vår mobil där vi läste följande meddelande…

 ”Hej, ser att ni är på väg söderut. Har i några planer för midsommar?”

 Avsändaren var våra seglarvänner på S/Y Sally. Att de befann sig på ön Chios vid tillfället hade vi ingen aning om och mellan dem och oss så låg ön Lesbos. Vi bestämde att vi skulle sammanstråla för lite svenskt midsommarfirande ihop. Textmeddelandena gick täta…”vi har sill”…”vi har nubbe”…”vi har anjovis”…”vi har öl”…och så vidare.

Till det riktigt roliga hör att vi firade midsommar ihop med S/Y Sally förra året, och den gången var även några andra seglarvänner med, ickesvenskar vilket alltid är intressant. Vi lärde ut ”små grodorna” och ”helan går” till våra engelsktalande vänner och de fick en gedigen inblick i hur en svensk midsommarafton går till. Inklusive huvudvärk dagen därpå.

 I år hade vi själva inga planer på att fira midsommarafton annat än på tu man hand med en sillsvans, vi trodde inte ens att det fanns några vänner så nära oss. Men tur för oss att andra har koll på vart vi befinner oss. Lite lustigt så visste vi inte riktigt när midsommarafton skulle inträffa detta år, det var först i måndags som vi blev varse. Ja livet som seglare gör att man lätt tappar kontrollen över veckor, dagar och klockslag. En klen tröst är att vi i vart fall vet vilken månad och år det är. För det är väl maj nu?!

 

Med en lång dags segling på dryga 60 distans så ankrade vi upp i en frisk vind intill våra svenska vänner som hade dykt upp ett par timmar före oss. Och med en nattvila emellan så kunde festligheterna sen börja. Vi dök upp hos S/Y Sallys besättning vid femton-tiden på eftermiddagen med kokt potatis, sill, knäcke och öl i vår korg, våra vänner hade resten. Efter att vi klarat av välkomstkramarna så åt vi och njöt och pratade om minnen, om seglingsåret som gått och vad som ligger i våra kikare för kommande seglingar. Vännerna hade lyckats hinna rulla köttbullar och fixa en janssons frestelse dagen till ära och den jansson kommer vi sent att glömma, den la sig gott som bomull i magen. Ja som ni förstår så var det en högst trevlig (och svensk!) midsommarafton vi firade i år. Enda skillnaden var väl utsikten och klimatet, vi slapp åtta plusgrader och spöregn.

Vid midnatt så rodde Kapten tillbaka sitt ekipage bestående av en proppmätt Styrman och lite mat som vi inte lyckats trycka i oss och vi somnade bums utan några blommor under huvudkudden.

 

Till vår ankarvik har det dykt upp en finskflaggad båt. Lika väl som vi kan bli rådvilla över vilken veckodag det är i vårt almanackslösa och kringflackande liv så kan vi även drabbas av konstiga infall i brist på interaktioner från en normal omvärld. Detta har fört med sig att vi i återhämtningens lilla bakrus från gårdagen nu har gått runt i en halv dag och pratat på svenska med grov finsk brytning. Den enda anledningen till vår finska brytning beror på att grannens båt bär finsk flagg.

 Pimpsten…

 ”vill tu haa fiika i sittibrunni met kaaka ti kaaffet?”

 …varpå Kapten svarade ”jootåå” med tillägget ”perkele” och ”jooo saaatan” i kölvattnet av var och varannan mening.

 Vi vet, det låter inte riktigt sunt. Så den av er som under åren följt oss och haft ett telefonnummer i beredskap till psykakuten för vår räkning så kan vi hälsa att det kanske är dags nu och hög tid för vård. Vi skulle kunna ringa upp och säga att vi drabbats av långseglar-suuukan och berätta att vi är ett par som seglar i Metelhaafet, i Kreeklant näärmare pistemt. SUCK! (skratt)

 

Annars så går livet sin gilla gång här. Det är varmt som hos en bagarhustrus generösa barm där vi svalkar oss med ett dopp mellanåt. Vi har tjugosex grader i vattnet nu, törs inte klaga. Lesbos är till synes en fin ö även om vi inte sett så mycket av den än. Främst är nog ön mest känd för två ting.

 

Här finns det omdiskuterade flyktinglägret Moria där 6000 migranter trängs under svåra förhållanden. Lägret har blivit som ett slags fängelse för människorna inte får lämna ön medan deras asylskäl utreds. Problemet är att många blivit fast i flera år där inget händer i deras ärende. Processen har stannat av och de kommer varken framåt (till Europa) eller bakåt (tillbaka till Turkiet och för vidare resa till ursprungsland). Flera hjälporganisationer vittnar och larmar om misären som råder i lägret med bristande antal duschar och toaletter samt otillräcklig tillgång till sjukvård. Lägret är anpassat för tvåtusen personer och inte för de över sextusen som finns där idag och värst är det med den mentala hälsan. Många flyktingar har varit fast i lägret i över tre år.

 

Lesbos andra kändisskap består i att det är denna ön som gett namnet åt kvinnlig homosexualitet, lesbianism. Det är dock inte dagens lesbiska på Lesbos som myntat ordet utan den kvinnliga poeten Sapfo som hade en skola för unga damer här på 600-talet före kristus. Sapfo skrev vacker prosa kring samkönad kärlek och då framför allt kvinnor emellan. Hur hennes kärleksdikter mottogs var väl lite blandat men många såg det inte som något problem. Grekerna har ju inte minst genom sin grekiska mytologi anammat allsköns mänskliga beteenden och att vara lesbisk ansågs vara medfött. Stora bekymret kom på 1600-talet då det började lagstiftas mot homosexualitet, bland annat i Sverige. Ja vi vet ju inte vad ni människor tycker där hemma i stugorna. Men för oss så tycker vi att all kärlek är vacker, bara den inte skadar någon.

 

Så mycket mer blir det inte från skrivarlyan denna gång för vi ska snart i land och göra ett strandhugg och se vad Lesbos kan bjuda mer än ovan nämnda. En promenad kanske.

 

Skepp o Hoj!