(…av livet…Limnos och Myrina levererar!…)

 

Staden Myrina på ön Limnos, Nordegeiska Öarna, Grekland

 

Efter ett par nätter i den ensliga viken så kände vi för lite samhällsservice och folksamlingar. Vi behövde handla mat då vi inte fyllt på några lager på över en vecka och senaste gången inhandlade vi bara lite mjölk och grönt. Vi behövde även uppsöka ett postkontor. Så vi tog reda på att staden Myrina skulle kunna erbjuda oss detta. Vi styrde kosan dit.

 Vi lämnade ankarviken utan att starta motorn. När vinden ligger på rätt så gör vi så ibland och det är en bra träning ifall man skulle få motorhaveri någon gång. Men för säkerhets skull så hissar vi inga segel förrän ankaret är helt uppe och Wilma börjat vrida sig ifrån vinden, då först drar vi ut förseglet. Storseglet väntar vi med och hissar det ute på djupare vatten. Vi har provat några andra varianter med att hissa segel först, men Wilma vill inte falla av utan står snällt med fören mot vindögat. Lite retsamt. Nu sköt vi fart och när vi kommit ur vår ankarvik fick vi en bättre broschyrsegling. Ja ni vet, såna där perfekta seglingar som visas i reklambroschyrer, fast på riktigt då.

 

Väl inne i Myrinas hamnbassäng så hade vi att välja på att lägga oss vid stadskajen eller att lägga oss på ankare. Här i Grekland lägger man till i hamnarna med ankaret i bassängen och därefter backar man bak och snörar fast sig (eget uttryck) med aktern mot kaj eller brygga. Vi ser just inga fördelar med detta för man ankrar ju liksom oavsett och när vi ligger med aktern till en kaj så måste vi vingla på vår smala bräda, den som fungerar som landgång, när vi ska ta oss i land. Wilma har ingen badbrygga eller annan plattform i aktern likt de flesta andra båtar har. Och då Wilma inte backar med någon vidare precision så undviker vi helst det, särskilt när vi har sidovind. Vi har ingen bogpropeller likt de flesta andra båtar har idag. Vårt absoluta skäl för att inte välja stadskajen är att där kostar pengar att ligga (fast det finns gratisställen). I denna hamn kostar det inga gigantiska summor, 7 euro per natt. Men va fasiken, för sju euro får man tre liter vin och två baguetter. Sa vi att Pimpsten har småländskt blod i sina ådror?

 

Så vi valde att ankra i hamnbassängen på gott avstånd från fartygen som kommer hit från Thessaloniki och Aten samt med god marginal från gästhamnen då allas ankarkättingar ligger långt utlagda. Att korsa ankarkätting vill vi helst inte göra, vi lever ett rätt händelserikt liv ändå.

 Grejen denna gång var att vi inte fick ner ankaret så bra i sanden, ytan var täckt av sjögräs. Men hyggligt fäste fick vi så det fick duga så länge. Kapten dök ner och spanade och han bedömde att det räckte gott så länge det inte började blåste rejält.

 Några timmar senare noterade vi att det just skulle göra det, blåsa upp. Så Kapten hoppade i plurret och spanade in ankaret från vattenytan med cyklopet på. Samtidigt stod Styrman vid ratten med motorn igång och så backade hon Wilma lite mer provocerat. Först backade hon med spänd ankarkätting men ankaret ville inte gräva ner sig mer. Då blev det till att ta till plan B, vilket innebar att Styrman denna gång backade med lite fart och med slackad kätting för att få till ett ryck. Två saker räknade vi kunde hända, antingen skulle greppet lossna helt eller så skulle ankaret gräva ner sig djupare.

Med 1,5 knops fart så backade Styrman och när kättingen spändes ut till sin fulla längd så kom ett rejält ryck i båten och Wilma krängde till rejält (vi hade sjösurrat allt ombord). Samtidigt såg Kapten hur ankaret hoppade ner i sanden någon decimeter till. Vi gjorde om proceduren så ankaret grävde ner sig ytterligare och vi kände oss nöjda. Efteråt var Kapten alldeles lyrisk över att fått se hur Rocna-ankaret jobbar och beter sig in action, det var såväl spännande som lärorikt.

 

Så nu sitter vi rejält och kan möta ett busväder utan bekymmer. Vårt sätt att forcera ankaret till att gräva ner sig är inget vi rekommenderar andra att göra om man inte har en båt som klarar påfrestningarna. Först och främst så avlastar vi kättingen med en ”snubber line” som är 24 mm tjock och därtill är vår pollare gjord i rostfritt syrafast stål samt bultad genom däck och vidare ner i kölen. Ja som ni förstår så är det inga små söta knapar på Wilma utan hon är byggd för att tåla rejält med stryk.

 Vi kunde därefter lämna Wilma med trygg förvissning om att hon inte skulle slita sig likt en brunstig tjur på jakt efter någon villig kossa kring Aneby-trakten. (I Småländska Aneby finns flest kossor i hela Sverige med 1,3 kossor per invånare).

 

 

Myrina visade sig vara en pittoresk liten stad som föll oss helt i smak. Staden är faktiskt en av Europas äldsta om man ska tro informationstavlan i hamnen. Intill ett skyddande berg har den lilla staden sitt centrum och caféer, restauranger och affärer trängs utmed kajpromenaden samt upp genom ett smalt språng där klängväxter hänger som ett tak över gågatan, för att skydda människorna från den heta solen. Fortfarande undrar vi varför vi inte känt till eller hört om denna plats förut? Limnos och Myrina har seglat upp som en stark kandidat till förstaplats över alla de ställen vi besökt under vår dryga tre års långa segling. Ja känn på den. Och alla människor här är hur gulliga och hjälpsamma som helst. Vad sägs om att Kapten fick skjuts av en kille på scooter till båttillbehörsaffären. Kapten hade bara snällt frågat killen om vägen och den motorburna mannen propsade på att få skjutsa och hjälpa till. Styrman Pimpsten såg strax sin Kapten försvinna inåt stan.

 

Nu har vi handlat mat och fyllt på våra förråd. Maten är inte speciellt dyr här kan tilläggas, inte heller restaurangpriserna. Kapten har köpt lite snöre och vi har fikat ute på stan. Vi har fått oss en välbehövlig sötvatten-dusch då duschar står utplacerade längs med badstranden och vi har varit uppe vid den gamla borgen. Utsikten där var magnefik. Nu är det strax dags att dra vidare…

 

 Här följer några bilder från Myrina, varsågoda!

 

Skepp o Hoj!