Limnos, Nordegeiska Öarna, Grekland

 

Solen steg upp bakom kullarna och avslöjade Limnos något karga natur. Vi hade sovit ut efter vår nattsegling och vi var fortfarande precis lika förundrade över platsen som då vi kommit inseglande. Terrängen var så varierande till sina former och färger, dalar och kullar och här och där något enstaka stenhus som likt en sockerbit kilat in sig mellan knalle och krön. Vår ankarvik låg djupt inkilad i Limnos landmassa och det hade tagit sin tid att leta oss ända upp till slutet av inskärningen. Här låg vi trygga och ensamma och vattnet vilade platt framför oss.

 

Vi kunde knappt bärga oss att sjösätta jollen för att ta oss i land. Vi hade tagit sikte på det höga berget strax intill viken och det ville vi bestiga. Med en välfylld fikakorg rodde Kapten oss tvärs över bukten och vi drog upp jollen på en liten strand. Därefter började vi vår vandring.

 

Vi behövde korsa några fårstängsel för att komma ut på den lilla vägen som ledde oss bort mot berget, men plötsligt stannade vi. En vakthund markerade vår närvaro och han såg inte ut att vilja kela, så vår plan att bestiga berget kändes plötsligt osäker. Vi visste egentligen inte vad eller vem hunden vaktade, för det fanns inget bostadshus i närheten. Hunden var utplacerad längs med den dammiga grusvägen vid foten av berget och han stod där fastkedjad i en länk som kom precis utom räckhåll för oss. Med några lugnande ord till jycken bad vi om ursäkt för intrånget och så backade vi och vände oss om för att därefter välja en annan väg.

 

Så det blev inget klättrande i berget för vår del. Men inte blev det sämre för det, för efter någon halvtimmes promenad så fann vi en liten pittoresk by. Vi promenerade runt bland de blyertsgrå stenhusen och ruinerna från traktens tidigaste bebyggelse och vi hälsade på byns invånare där alla vinkade glatt tillbaka. Vi slog oss ner på en parkbänk och åt vår medhavda matsäck. Anblicken av oss främlingar var till synes ett exotiskt inslag i stadsbilden och alla som passerande log när de fick syn på oss. Vi log tillbaka. Sen fortsatte vi vår vandring.

 

Efter ytterligare någon timme passerade vi ett par väderkvarnar vilket fick bli vår sista sevärdhet. Därefter knatade vi tillbaka till vår väntande jolle och vi rodde ut till Wilma. Väl ombord så konstaterade vi att halva dagen hade förflutit och vi var fyllda av intryck och beundran. Limnos eller Lemnos som den också heter beroende på vem man frågar, är en vacker plats mycket värd att besöka. Ön har besparats från massturism och är därför en av Greklands bäst bevarade hemligheter. Vi är så fantastiskt glada att vi seglade hit och vi kan inte se oss mätta på omgivningarna. Limnos har något som resten av Grekland inte har. Något gott. Något unikt.

 

Skepp o Hoj!