(…när myndigheterna kommer på besök…)

Port Police kontrollerar Wilmas och besättningens dokument…

Skoutari, Peloponnesos, Grekland

 Den blyertsgråa ribbåten kör upp jämte och mannen ropar ut sin fråga som gränsar till ett påstående. Tonen är fordrande och smått fientlig.

– ARE YOU ON YOUR OWN!!?

 Mannen är en uniformerad sjöpolis, eller Port Police som det heter här. Det är vår vän Susan som fått besök och snabbt svarar hon ”YES”. I samma sekund hoppas hon att diskussionen inte ska fastna på ett vis som så många gånger hänt förr. Ofta blir hon ifrågasatt för sin självständighet som ensamseglande kvinna där det på något sätt stör män, myndighetspersoner inte minst. Misstron mot henne märks då tydligt och frågorna som ställs blir utformade ett såväl nedvärderande som dumt sätt. Mer än en gång har hon fått bedyra att det inte finns någon man ombord.

Att ensam äga, ansvara och framföra sin båt över främmande hav och länder är inte fullt accepterat om man är tjej. Havet är ännu i dessa dagar en arena för män, där kvinnor möjligtvis kan få delta och vara engagerade, men ensam – nä, där går gränsen. Nu anade Susan oråd då frågan framfördes lite väl burdust. För att hjälpa polismannen att förstå förklarade hon sig lite närmare. Samtidigt vill hon inte göra en stor sak av att hon är en ensamseglande tjej, det är i grunden ovidkommande.

 -Yes it´s my boat and I got the papers here if you want to see them...

 Susan hade haft gott om tid på sig att hämta båtens dokument innehållande allt det som myndigheterna brukar vilja se vid en kontroll. Susan hade sett hur vi på Wilma först fått påhälsning av Port Police. På avstånd hörde hon muntra tillrop och ett och ett annat skratt från Kapten Betong, så Susan trodde att även hon skulle få samma trevliga bemötande som hennes vänner just fått. Men ack, hon bedrog sig.

 Det var som sagt Port Police som dykt upp i vår ankarvik där vi ligger tre segelbåtar och guppar på en i övrigt nästan helt öde plats. På olika seglingsforum hade vi läst att i denna region så är Port Police extra påpassliga och båtar kontrolleras titt som tätt, därför var vi inte helt överraskade när de dök upp. Inte heller oroliga då alla våra papper är i sin ordning. Kapten Betong tilläts hoppa över till polisernas ribbåt alltmedan dokumenten kontrollerades. Det blåste en hel del så polisen lät sin båt driva fritt medan seglingstillstånd, skatt, pass, försäkringsbevis och registreringsbevis synades minutiöst. Till och med så kontrollerades våra intygsböcker ”Diplomas” vilket är de bevis för vilka nautiska kompetenser vi innehar, något som aldrig annars efterfrågas. Den ena polisen var mer pratsam och hade en mjukare framtoning medan hans kollega definitivt var en korthuggen typ som inte verkade vilja dra på smilbanden. Till synes så fattades de helt. Mötet var inte otrevlig, inte alls. Men definitivt mer formellt än vanligt, de sammanträffanden vi hittills haft med Port Police och Coast Guard har varit trevliga. Snart kom Kapten tillbaka och han släpptes av hos sin Styrman Pimpsten som tålmodigt väntat på Wilma. Alla papper hade varit i sin ordning, vilket kändes gott.

 Ja så styrde då Port Police bort mot Susan där hon stod beredd med sina papper…

Vad vi gör i denna ankarvik under dessa dagar, är att Kapten håller på att installera ett nytt elsystem ombord på Susans båt Isean. Dels har hon fått övertagit våra gamla blybatterier, de som vi hade på Wilma före vi installerade litium. Dessutom så behöver Susans båt bli bättre anpassad för långsegling så Susan i framtiden kan ha kylskåp och kunna använda autopiloten hela natten utan att behöva köra motorn. Därtill att kunna ladda datorn och mobilen så hon kan arbeta från båten och inte behöva hänvisas i land varje gång. I den stund som Port Police dök upp så var Susans båt helt strömlös, startbatteriet var bortplockat och de två andra stod oinstallerade i sittbrunnen i väntan på att den hylla Kapten höll på att snickra skulle bli färdig. Installationen krävde att Kapten byggde om inredningen en del, för att batterierna skulle passa.

 Susan räckte över sina papper och påkallade samtidigt polismännens uppmärksamhet om att hennes giltiga försäkringsbevis fanns i hennes mobil. Med endast någon procent kvar av batterikapaciteten så bad hon dem först titta på försäkringen, så det var ur världen – för vilken sekund som helst så skulle mobilen dö.

 Männen nonchalerade Susans vädjan och ena mannen snäste av hennes initiativ. Istället tog de hennes papper och synade dessa medan Susan stod kvar på sin båt och ribbåten guppande en bit ifrån. Snart var de tillbaka. Direkt så ifrågasatte de hennes försäkringsbevis, datumet för giltigheten hade passerat. Susan försökte förklarade på nytt, att det aktuella försäkringsbeviset fanns i ett mejl i hennes mobil. Men nu kunde inte Susan starta sin mobil, den hade nu helt slut på batterier och var död.

 På något vis så tolkade poliserna detta som att Susan försökte komma undan med en dålig bortförklaring och poliserna blev väldigt ifrågasättande. Nu ville de hänga upp sin ribbåt vid sidan av Susans båt, trots blåsten. De slängde över en tross och beordrade Susan att ta den och dra in båten mot Isean. Susan försökte men ribbåten var lika stor som hennes båt och då Susan lider av ryggproblem med värk så vågade hon inte ta i med full kraft. Faktum var att Susan dagen innan varit mer eller mindre sängliggandes på grund av ryggen. Därför avböjde Susan uppmaningen, vilket fick irritationen hos polismännen att öka än mer, särskilt hos den ena mannen – han utan smilband.

 Väl upphängda längs med Susans båt, männen fick själva förtöja och göra jobbet, så kunde diskussionen ta vid igen. Men poliserna hade nu höjt sitt röstläge rejält. Först och främst bannade de henne för att landsflaggan saknades. Susan sprang fort ner i båten och hämtade den och fäste den illa kvickt. Därefter hävdade polisen på nytt att hon inte hade någon giltig försäkring. Susan förklarade en tredje gång; ”jag försökte visa er men jag hade bara lite batteri kvar och sen dog mobilen”. Susan pekar på de två batterierna i sittbrunnen och tillägger ”min båt är för tillfället strömlös då jag håller på att byta batterier så jag kan inte ladda mobilen just nu”.

Kontentan av detta blir att den ena polisen skäller högt på Susan medan den andra försöker släta över sin kollega. Men de landar i det gemensamma beslutet att Susan måste ta sin båt till den närmaste staden som heter Gytheio, den ligger fem nautiska mil norr om vår ankarvik och där ska hon ställa in sig på stationen hos Port Police. Susan förklarar att hon kan inte starta sin båt för tillfället, hon saknar ju ström ombord och tillägger ”vore det inte lättare om jag kan få ta mig över till mina vänner och ladda min mobil så jag kan visa er det giltiga försäkringsbeviset, det tar bara två minuter”. Samtidigt ber hon dem sänka tonen lite, hon förklarar att de skrämmer henne. Susan vet ju att hon inte har gjort något fel och hon tycker att problemet måste kunna lösas på enklare sätt än att hon ska behöva tvingas segla utan motor till Gytheio.

 Polismännen är inte intresserad av Susans förslag till lösning om att få ladda sin mobiltelefon lite snabbt, även om poliserna verkar en aningens oense sinsemellan.

I detta läge har vi börjat ana oråd på Wilma, kontrollen har dragit ut på tok för länge för att vara i sin ordning. Vi sätter på VHF-radion utifall Port Police vill ropa upp oss för vi vet ju att Susan inte kan påkalla vår uppmärksamhet. Vi tittar i kikaren och försöker tolka det som händer på Isean, avståndet mellan våra båtar är uppskattningsvis 100 meter. Av vad som sägs hör vi inte, men på röstläget att döma har det uppstått en diskussion och vi hör hur en av männen skäller. Vad de i ilskan har sagt till Susan är att hon inte får lämna sin båt, inte för att ladda sin telefon och inte överhuvudtaget – utan ordern lyder att hon måste stanna på sin båt och följa med Port Police till stationen i Gytheio. Nu skakar Susans händer som asplöv och hon känner sig vansinnigt maktlös och trängd. Hon vill definitivt inte segla utan möjlighet att gå för motor så hon replikerar ”om jag måste till Gytheio med båten så får ni bogsera mig hela vägen”. I samma stund så vänder sig Susan om mot Wilma för en sekund, Susan har hela tiden stått med ryggen emot oss men nu vänder hon sig om och vi får ögonkontakt. Susan ger tecken åt oss att komma. Själva vet vi inte vad diskussionen handlar om men Styrman Pimpsten har i vart fall sinnesnärvaron att ta med sig sin bärbara mobilladdare. Vi ror över så fort vi kan.

 Med mobilen lite snabbt laddad så kan Susan äntligen visa sitt giltiga försäkringsbevis. Nu håller männen en lugnare fasad, kanske för att Wilmas Kapten plötsligt dykt upp vid Susans sida. Försäkringsbeviset kontrolleras av männen och sen svarar de kort ”OK” vilket vi andra uppfattar som att de är nu är nöjda. Sen släpper Port Police sina förtöjningar och lämnar oss i hög hastighet. Snart är de ute ur viken. Susan som ännu skakar berättar för oss om hur hon blivit ansatt och ifrågasatt kring det mesta, såsom flaggan, försäkring, batterier, obrukbar båt, ond rygg…och för att vara tjej! Vi lyssnar och Kapten tillägger ”konstigt att de inte ville hjälpa till att lösa situationen genom att ladda din telefon ombord på deras båt, de hade utrustning för det”. Ja, varför hade de inte erbjudit Susan den lösningen?

Nu ska vi inte dra alla myndighetspersoner över en kam, Susan bär även goda erfarenheter. En gång fick hon ligga förtöjd på Kustbevakningens brygga, ett exemplariskt fint exempel där de höll ett lite extra vakande öga över Susan och hennes båt medan ovädret rasade. Detta var i Italien. Medan hon en annan gång i samma land sökte nödhamn, men där ville myndigheterna tvinga ut henne på havet igen trots att det var långt till nästa hamn och det blåste vindbyar uppemot stormstyrka. Den gången vägrade Susan för vädret var så dåligt att hon var rädd för såväl sin egen säkerhet som för båtens. Till slut fick de ge sig. Susan ifrågasätter starkt hur man med uppsåt kan skicka ut något i ett så dåligt väder att det medför en direkt fara för den lilla människan, det är ju mot alla lagar om gott sjömanskap.

 Men så bländar Susan av ett brett leende och säger lite triumferande;

 ”Vad de däremot inte vet är att tjejen de bråkar med skriver för The Guardians” och hon fortsätter ”nu har jag tillräckligt med material för att skriva om hur man som ensamseglande tjej blir sämre behandlad, diskriminerad och ifrågasatt än männen blir. Dessutom måste man vara dubbelt så duktig för att anses ha något på havet att göra överhuvudtaget.” -Om detta ska jag skriva, säger Susan med beslutsamhet i rösten.

 Den artikeln ser vi fram emot att få läsa, och Susan som ändå är rättvis tillägger ”jag kommer såklart erbjuda de olika myndigheternas högsta instanser att få uttala sig, förklara och dementera innan artikeln går till tryck – så får läsarna chansen att höra bådas sidor”. För Susan menar att detta beteende måste stoppas. Och vi håller med. Dessutom ska inte myndighetspersoner underskatta en liten tjej som ensam tar sig fram i en blott åtta meter lång segelbåt. För med sig ombord har hon ett oanat vasst vapen – pennan!

Underskatta aldrig tjejer på havet…                                                          (foto: Susan Smillie)

 Skepp o Hoj!

(…och ett kärt återseende…)

Skoutari, Peloponnesos, Grekland

Vår alternativa ankarplats, den vi rymde till efter sydliga vindar skrämt bort oss från den vackraste av vikar – valde vi att stanna ett dygn extra i. Vi ville ta oss i land en sväng för vi hade sett på sjökortet att det fanns en lagun gömd innanför strandlinjen och människobyn i norra änden på Elafonisos såg vansinnigt inbjudande och pittoresk ut. Men det blåste ännu ihärdigt så vi ville vänta till eftermiddagen då det utlovades mojnande vindstyrkor.

Men på eftermiddagen minskade inte blåsten nämnvärt och hade vi kommit igång med pyssel ombord som vi inte kände för att avbryta, Styrman Pimpsten satt och skrev och Kapten Betong sydde slagpytsar för glatta livet. Därtill ägnade Kapten sin tid åt att förbättra kökslådorna, detta efter att den ena lådans säkerhetslås gått upp och kommit farande som en projekt i den stökiga sjön som rådde dagen innan. Lådan hade förvisso landat snyggt på mattan nedanför. Men lite tråkigt var det att ett par glas och tallrikar gått i spillror. Som ni förstår så seglar vi runt med äkta porslin och glas där vi gillar känslan av att äta på riktig matservis. Wilma är vårt hem och vi har arbetat för att bygga bort känslan av ”sommarstuga” eller annat tillfälligt boende, så långt det bara är möjligt. Det är också därför vi kaklade köksväggarna ovanför köksbänken i vintras, för att Styrman P ska trivas än bättre i den kulinariska sektionen av båten. Kapten tänkte nog när han satte kaklet att ”trivs ruffhäxan i byssan så lagar hon nog lite extra god och varierad mat åt mig”. Kapten gillar god mat och det är ett av de värsta straffen en sjöman kan råka ut för, att hamna i klorna på en oinspirerad och uttråkad kock. Nyttig och god mat är viktigt och i vårt tycke lika betydelsefullt som ett bra sjökort och flytvästar.

Under denna seglingsfria dag så passade som sagt Kapten på att fixa kökslådorna. Låsspärrarna är bra, det visste vi. Men skulle en låda mot förmodan åka ut igen i busig sjö så är det ju bra om lådan inte helt lossnar. Kapten tog fram kraftiga snören med resår i, samt sin borrmaskin. Så fixade han fästen i bakkant på varje låda där ett gummiband fästes som broms. Nu spelar resåren fint när man drar ut lådorna och det blir ett mjukt stopp och de kan inte längre fara ut som en hård Brexit utan avtal.

Dagen därpå vaknade vi tidigt och snart vi gled ur vår vik i den stilla morgonen där vi satte kurs mot det mittersta av Peloponnesos tre fingrar. Dagen var mäkta fin och vattnet låg blankt. Vinden lös förvisso med sin frånvaro och det blev motorgång, men under dagen fick vi lite draghjälp från en nordlig vind.

Under sena eftermiddagen kunde vi puttra in i en ankarvik och där längst in låg två små segelbåtar på svaj alldeles för sig själva. Den ena båten kände vi igen och det var ingen slump att vi dykt upp just här. För nu så hade tillfället kommit då vi äntligen kunde sammanstråla med ensamseglande Susan. Lite senare på året än vad vi först planerat, såväl Susan som vi hade blivit lite bromsade av olika skäl. Men nu äntligen så kunde vi droppa vår krok alldeles intill hennes lilla båt Isean (uttalas ”iischiän”, fråga inte vart namnet kommer ifrån men Susan är skotte och det säger väl allt).

Återseendet blev kärt. Med denna tjej har vi ett särskilt band, vilket säkert grundar sig i att hon var med om den dramatiska natten förra året då Wilma blev rammad och bordad av migranter. Susan satte helt osjälviskt kurs mot Wilma när MAYDAY-exklamationen gick ut över radion. Vi ville inte att hon skulle komma efter oss utan att hon i första hand skulle tänka på sin egen säkerhet, vilket vi sa till henne. Hon var ju betydligt mer sårbar som ensamseglande tjej i en blott åtta meter lång båt. Men hon kunde inte förmå sig att segla vidare mot Balearerna, utan kom till vår undsättning ändå – om inte annat för att göra oss sällskap medan vi väntade på räddningshelikoptern och SAR-båten. Hon är modig och osjälvisk vår vän Susan. Och vi är evigt tacksamma att det inte var Susans båt migranterna fann där mitt ute på havet mitt i natten, panikslagna och rädda samt elva till antal som migranterna var, det hade kunnat sluta riktigt illa. Förutom att Susan är en god vän till oss så kickade nog beskyddarinstinkten igång i oss. Vi är måna om att hon har det bra, vår egen lilla äventyrliga olegitimerade lillasyster, där ett vakande öga aldrig kan skada. Fast egentligen reder hon sig själv, hon har skinn på näsan och står på egna ben som få andra.

Nu ska vi umgås under några dagar och vi ska lämna över våra gamla blybatterier som vi seglat runt med sedan vi bytte till litium. Nu ska vi se om vi inte kan få till ett bättre elsystem på Isean så Susan kan installera ett kylskåp ombord och få lite bättre tillgång på ström. Så det blir inte enkom nöjesdagar ihop, vi ska även låta flitens lampa lysa över oss.

Skepp o Hoj!

(…fast bättre trygg än snygg…)

 Peloponnesos sydspets, Grekland

I det gamla livet, den sortens liv vi levde före vi blev seglare på heltid, hände det sällan några större överraskningar som omkullkastade våra planer. När vi vaknade om morgonen så visste vi ungefär hur resten av dagen skulle bli. Dagarna flöt förbi enligt mall, tryggt men samtidigt lite tråkigt och utrymmet för lekfullhet och spontanitet var minimalt. Men så är det inte nu, häromdagen blev dagen inte alls som vi trodde den skulle bli, en del saker blev till det bättre medan andra ting kanske inte blev lika bra.

 Vi hade spanat in väderprognosen och sett ut en ankarvik inför nästkommande seglats. Vi ville ankra i den kanske i särklass vackraste bukten i hela Grekland, intill Cross Sea-Island på ön Elafonisos. Turkost klart vatten och kritvit strand som får vem som helst att börja längta och drömma sig bort. Dit ville vi. Men för att komma dit så behövde vi runda den beryktade udden, den som sticker ut som ett knotigt finger på södra Peloponnesos. Där möts ofta Egeiska havets meltemivindar med dem som kommer uppifrån Ioniska havet.

Precis som runt de flesta uddar som sticker långt ut i havet så skapas lokala väderfenomen med bångstyrigt hav och plötsliga vindvridningar. Enligt prognosen så skulle vi ha fina vindar med oss från Monemvasia men efter udden så skulle vinden helt dö av och vi skulle få gå för motor de sista tretton distansen. Men det fick vi ta, hellre det än oväder, resonerade vi.

 När vi hissade upp Wilmas röda segel utanför hamnpiren så såg vi våra svenska seglarvänner på S/Y Carpe Diem försvinna i nordlig riktning. Själva styrde vi söderut och snart fångades vi av helt underbara vindar och Wilma susade fram i sex-sju knop, lite bättre än utlovat. Vi drog ut samtliga segel och vi drack en efterlängtad kopp te och åt Wasa knäckebröd med ost och smör. Livet log och färden gick undan.

Havet hade börjat resa sig lite mer när vi närmade oss udden. Emellanåt kom större vågor som fick Wilma att tynga över på den andra bogen och hon krängde från sida till sida. Men snart skulle vi ju runda udden så vi visste att det skulle bli kortvarigt. Plötsligt hörde vi ett dånade KABOOOM från byssan. Säkringen till kökslådan hade släppt och hela lådan flög ut som en projektil och landade på den röda mattan på durken. Glas och porslin låg i skärvor och utgjorde en skaderisk för besättningen. Vilken röra!

Nu råkar det tillhöra vår absoluta lyx att kunna dammsuga ute till havs. Vi har anpassat våra batterier utefter brukare och åtgång, och inte tvärt om. Så vi startade motorn och satte på omformaren för att få tillgång till 220 volt och så satte vi på vår högeffektiva dammsugare och sög mattan ren och fluffig, allt medan Wilma dansade fram i vinden. Vid närmare inspektion så hade inte så många glas och tallrikar gått i spillror, utan vi kan fortsatt duka upp till ett helt kompani om vi behöver. När städningen var klar så stängde vi av motorn och strax därpå rundade vi udden.

Vi kunde konstaterade att vinden inte alls dog av. Vi fortsatte segla och varje seglad distans kändes som en bonus. Vinden vred sig snart men utan att krångla med våra segel och någon enstaka gång kom det någon kastvind uppe från bergen. Men med Wilmas tunga köl så skakade hon av sig vinden och for fram med fullt segelställ i sex knop. Rätt var det var så knastrade det till på VHF-radion.

 -WILMA WILMA WILMA!

 Runt södra Peloponnesos så går det en del handelstrafik men vi hade inget fartyg särskilt nära och vi blev mäkta nyfikna på vem som ropade upp oss.

Med en stark asiatisk brytning i andra änden så fick Kapten Betong kontakt med ett fartyg som låg fyra distans bakom oss. Fartyget höll just på att runda udden och höll en högre hastighet än oss. Fartyget var upphinnande. Asiaten bad om att få passera oss på insidan mellan land och Wilma, fast det kanske var mer naturligt att gå på utsidan. Men det väntade några möten längre fram och då blev insidan ett bra alternativ (även om det var gott mått att passera på vilken sida som). Nu ville asiaten försäkra sig om att vi inte skulle slå och ändra kurs plötsligt.

 Vi hälsade att det gick bra att passera på vår styrbordssida och så ändrade vi kurs fem grader för att ytterligare lämna lite mer plats och samtidigt visa att vi uppfattat korrekt. Tydlighet hör till gott sjömanskap. Snart kom fartyget ångande i tretton friska knop.

Till saken hörde att nu blåste det rejält, vi låg på en kryssbog och gässen vandrade täta så skummet blåste av vågtopparna, det måste ha blåst 12 meter per sekund minst. Nu gick det plötsligt lite för fort tyckte vi och vi funderade på om fartyget verkligen skulle hinna förbi innan det var dags för oss att vika av, det vore ju snopet att segla förbi och behöva vända tillbaka. Samtidigt undrade vi vart vårt vindstilla väder tagit vägen med den planerade motorgången, detta var ju mycket mer än vi kunnat hoppats och vi skojade om det. Hade vi deltagit i en kappsegling som tillämpar lystal för de deltagande båtarna, så hade vi sannolikt slagits om en topplacering. För er ovetandes kan vi berätta att lystal är ett handikappsystem inom kappsegling som syftar till att olika båtar ska kunna segla i hop på lika premisser, ungefär som i golf. Vi drog in ena förseglet och släppte ut storseglet för att tappa lite fart och snart var fartyget förbi och vi kunde vika av bakom. Puh! Det blev perfekt…

 Ankarviken var rätt full när vi kom fram, inte så konstigt kanske med tanke på den vackra omgivningen, dessutom blåste det så mycket att de flesta båtägare nog ville söka skydd bakom ett stycke land och inte vara ute på havet. För vår del så innebar det att vi inte kunde droppa ankaret nere i hörnet där det turkosa vattnet skvallrade om fin sandbotten, utan vi hittade en ljus fläck i den västra delen av bukten. Snart låg vi med kroken i sjöbotten och en sen lunch kunde äntligen dukas fram, vi var hungriga som vargar. Därefter sjösatte vi jollen och satte upp vår vindfångare så vi fick lite fläktande luft genom båten. Mätta och nöjda la vi oss på soffan och somnade en stund, vi hade ju trots allt klivit upp tidigt på morgonen.

Snart vaknade vi av att det gungade obekvämt mycket…

Vinden hade vridit och vi låg nu oskyddade. Svallen gick höga och Wilmas peke var nära att doppa i vattnet och den sydvästliga vinden var helt tvärtemot vad prognosen hade sagt, vindstyrkan likaså. Båtarna som låg längst in i hörnet låg ännu bra men en handfull båtar låg precis lika illa som Wilma. Deras besättningar stod nu upp i båtarna och kliade sina huvuden och undrade likt oss vart detta väder kom ifrån. Kapten tog beslutet att hoppa i plurret för att se efter hur ankaret låg, hade det grävt ner sig rejält så övervägde vi att rida ut vädret och svallen och stanna. Snart kom Kapten upp och berättade att sandfläcken ankaret låg på vår väldigt liten och runtomkring var det idel berghäll. Ankaret hade dessutom inte grävt ner sig ordentligt så Kapten simmade ner och krafsade i sanden och upptäckte att det låg mer stenhäll under det tunna lagret av sand. -Jag har ingen bra maggropskänsla, klagade Kapten. Bakom oss låg klippor sjuttiofem meter bort och skulle greppet släppa så skulle vi sitta som ett frimärke i första bästa bergskreva.

Solen stod lågt när vi drog upp ankaret och puttrade ut ur vår vik, det var det bästa vi kunde göra och strax efter klockan åtta i blåtimmen så fann vi en ny trygg plats att lägga oss på. Nu inte längre på ön Elafonisos utan på Pelaponnesos. Här skulle vi ligga fint och när vi var helt klara så hade solen gått ner och det var becksvart ute. Middagsmaten intogs ovanligt sent.

Sammantaget så var dagen helt fantastiskt, men annorlunda och absolut inte så vi trodde den skulle bli. Dels kunde vi segla hela dagen fast vi trodde vi skulle få gå för motor en stor del av sträckan. Vi var också rätt säkra på att vår heltäckningsmatta skulle vara precis lika skräpig som den hade varit på morgonen, men nu hade den blivit dammsugen ren och fluffig. Mängden porslin trodde vi skulle vara intakt. Men framför allt så trodde vi att vi skulle få ankra i Simos Beach intill Cross-Sea Island på Elafonisos, platsen är en av de mest fotograferade och stranden anses vara en av Greklands allra bästa. Så att bli snuvade på paradiset grämer oss lite. Men det är väl med ankarvikar som med oss människor; hellre trygg än snygg!

Skepp o Hoj!

En översiktsbild, vi ligger vid den röda pricken på södra Peloponnesos…

 

(…vi seglar iväg och säger hej till Port Sabatiki…)

Port Sabatiki, Peloponnesos, Grekland

Inte en dag försent lämnade vi Porto Heli. Inte för att det är någon dålig plats, tvärt om. Men tiden vi spenderade där var i vårt tycke fullt tillräcklig och längtan efter att få segla vidare och se nya platser var enorm. Vi bokstavligen kände hur rastlösheten kröp inpå våra skinn de sista dagarna.

 Innan vi kastade loss så bunkrade vi båten med vatten och matvaror och vi passade även på att besöka Port Police för att få vårt seglingstillstånd DEPKA stämplat. Förvisso hade vi en månad till på oss, men vi kände att det skulle vara skönt att ha det gjort utifall att vi skulle ligga ankrade någonstans mitt ute i den grekiska klorofyllen när det är dags för ny årsstämpel. Kvällen före seglingen var vi över till våra båtgrannar på S/Y Tiki. Med en Colin Archer (som Wilma) seglar Astrid och Eric runt i Medelhavet. Tiki är något mindre än Wilma och byggd i stål och lite annorlunda planerad, men igenkänningsfaktorn var stor. Samma men ändå inte. Innan klockan blev allt för mycket så jollade vi hem. Vi hade lite mer att förbereda inför morgondagens seglats.

 Nästkommande förmiddag började vi spela upp ankaret men Wilma svängde konstigt och det kändes trögt på något vis. Snart stod det klart vad som var bekymret, vi hade lyckats haka fast ankaret i en kätting på botten, vad nu en sån gjorde långt ut i bukten (det var långt till nästa ankrade båt). Men efter lite trixande kunde vi klara hyskan och vi satte kurs ut ur Porto Helis stora ankarvik. Strax bakom oss kom S/Y Tiki och vi gjorde sällskap med varandra och där havet tog vid girade Tiki styrbord medan vi fortsatte på en rakt kurs mot Sabatiki, en liten fiskeby på Peloponnesos ostkust.

 När vi kände hur vinden rufsade om i vårt hår så försvann rastlösheten som i ett trollslag. Havet var blått med lätt skummande vågtoppar och vi fick en välbehövlig bris i den trettiofemgradiga värmen. Efter fem timmar och lagom till eftermiddagskaffet kom vi fram till den lilla hamnen som utlovade gästplatser för tre båtar. Vi hoppades att det skulle finnas en ledig åt oss så vi slapp ankra i viken utanför där svallen letar sig in. Till vår stora glädje låg det bara en segelbåt i hamnen som just höll på att lägga ut. Strax därpå kunde vi droppa ankaret i mitten av hamnbassängen och backa in mot kaj.

 Port Sabatiki är en stillsam plats, en avkrok med en handfull mindre fiskebåtar och ungefär lika många hus. Eftermiddagshettan slog emot oss så vi sökte skugga på Sabatikis enda taverna. Precis intill stranden, bara ett tiotal meter från vattnet där några barnfamiljer njöt av den tidiga kvällen satt vi på tavernas veranda under ett enormt bladverk av okänt trädslag. Från vår plats noterar vi att badstranden består av småsten, små runda bumlingar som naturen ännu inte hunnit göra till sand och bakom den ser vi Sabatikis lilla fiskeflotta. Efter den skyddande hamnpiren tornar Peloponneos blånande berg upp sig som en bästa teaterkuliss. En kanadagås kommer förbi och och några katter intill leker med en försvarslös ödla som inte hunnit ta till flykt. Själva njöt vi av en iskall Mythos.

Vi ville passa på att fråga servitören om Sabatiki, om hur många som bor här och hur de lever i denna lilla oas särdeles avskurna från omvärlden. Men mannen pratade bara grekiska, så Sabatiki får förbli en gåta tills vidare. När temperaturen sjunkit lite ytterligare vågade vi oss ut på en kort promenad.

 Här blir vi sannolikt bara en natt, inte för att hamnpriset avskräcker oss med sina blyga 3 euro. Men man utforskar Port Sabatiki på några få timmar och som enda gästande båt med fina vindar utanför hamnpiren så vill vi inte förspilla vår ungdom, utan se vad nästa plats har att bjuda på.

 Skepp o Hoj!

 Skönt att komma ut på havet…

 

I början har vi sällskap av S/Y Tiki, en Colin Archer (som Wilma) och hon seglar under österrikisk flagg…

 

 

 Det här är Port Sabatiki…en stilla fiskeby på Peloponnesos ostkust…

 

 Vi är den enda gästande båten…här betalar vi tre euro och har fri tillgång på vatten. Kapten har just spolat Wilmas däck fritt från havssalt…

 

 Peloponnesos blånande berg i bakgrunden…

 

 Tätt lövverk ger oss skön skugga…

 

 Intill staketet växer vinrankor…

 

 Mmm…

 

 En gås på besök…

 

 Ett av husen i Port Sabatiki är synnerligen blått…

 

 Pirarmen som skyddar fiskebyn från havet…Wilma ligger längst ut…

 

 Kvällens sista solstrålar speglar sig i vattnet och namnet Wilma får man läsa upp och ner och baklänges…AMLIW Y/S

 

Over and Out

 

 

 

 

 

(…och finner andra lösningar på kuppen…)

 Till saken hör att vi någon vecka tidigare hade varit till båttillbehörsaffären där vi tittat på en Mercurymotor som var till salu för prisvärda 700 euro. Förvisso begagnad, men den hade blott bara använts en timme vilket kom sig av att den tidigare ägaren ångrat sitt köp och tjackat upp sig på en större motor. Nu hade den ångrade motorn blivit ståendes kvar i butiken som ett skyltexemplar.

Nu hade då tillfället kommit då vi hade tid att ta itu med problemen, så återvände vi till båttillbehörsaffären för att höra om utombordaren ännu var till försäljning, och ja – det var den. Kapten kände att han hade bråkat klart med vår gamla utombordare som nu krånglade mer än någonsin. Att äga en kraftkälla man kan lita på skulle sitta fint, resonerade Kapten. Men väl i butiken fick vi veta att vi inte kunde köpa den tilltänkta Mercurymotorn på stört, den förra ägaren hade inte fyllt i sin del av ägarbytet, så vi ombads komma tillbaka nästkommande dag för att slutföra köpet.

Nästa dag hoppade vi ner i jollen med 700 euro i plånboken, en gigantisk summa för oss lågbudgetseglare. Kapten provade en sista gång att dra igång jollens utombordare och blev lite överraskad när den startade på första försöket. Sen åkte vi inåt stan. Halvvägs in så säger Kapten ”konstigt, nu går ju motorn helt perfekt”. Vi körde lite omvägar och provocerade motorn hit och dit men den gick felfritt och Kapten började tvivla kring köpet av ny motor. Kapten resonerade att felet trots allt måste vara bagatellartat, för annars skulle den inte gå bra emellanåt, saker brukar sällan laga sig själva om det är stora fel. Så när vi förtöjde vid jollebryggan så gick vi inte alls till båtbutiken – utan till mataffären. Där köpte vi oss en redig kyckling till en Coq au vin och med vårt fjäderfä under armen så körde vi tillbaka till Wilma.

När vi närmar oss vår segelbåt så utbrister Kapten;

 ”Vi har besök på Wilma”

Avståndet var fortfarande lite långt men vi ser en ribbåt som verkar ligga förtöjd intill Wilma. Men ingen person syntes och det verkade skumt om någon skulle ha klivit ombord på Wilma utan vår tillåtelse. Kunde det vara Port Police som ville kolla in våra papper, månne?

 När vi kom närmare så såg vi att ribbåten inte alls satt fast i Wilma utan att den låg och drev herrelös med en förtöjning släpandes i vattnet. Vi fångade tag i snöret och körde den sista korta biten fram och knöt fast den bakom Wilma. Vems ribbåten var hade vi ingen aning om. Vi satte på VHF-radion och gjorde ett utrop. Först ropade vi på ”Moon” vilket var ribbåtens namn, men ingen svarade. Därefter ropade vi upp Port Police, men vi fick inget svar där heller. Ja vi är ju i Grekland…

Vi ville gärna hitta ägaren av båten, att ha en ribbåt efter Wilma med en 90-hästarsmotor kändes inte så upplyftande. Någon skulle säkert känna igen den och kanske dyka upp och ifrågasätta, kanske till och med anklaga OSS för båtstöld. Nog för att vi behövde en ny utombordare men denna 90-hästare var väl lite att ta i. Vi stod rådlösa i situationen så vi valde att hoppade ner i vår jolle på nytt och innan vi försvann inåt land så fotograferade vi av ribbåten.

En trött och till synes nyvaken man öppnade dörren hos Port Police när vi bankade på, vi hade sannolikt stört honom i siestan. Lite vimsig verkade han där han med sitt rödmosiga ansikte stod framför ett skåp fyllt av pärmar. Men till slut fick han fram rätt pärm och slog upp en sida och lyfte telefonluren till sitt öra. Samtalet var kort och på rena rama grekiskan så vi förstod inte ett ord av vad som sas, men när påringningen avslutades så tog hamnpolisen till orda.

 ”The owner of the boat is on it´s way”

 Ja ha, så enkelt tänkte vi, grekerna har trots allt ordning på sina papper fast det för en stund verkade väldigt rörigt. Efter några minuter sladdade en bil in framför stationen och en småstressad man i fyrtioårsåldern for in genom entrédörren med sin gamla pappa i släptåg. Vi visade fotografiet på ribbåten för mannen och han bekräftade att det var hans båt. Dimitrios som mannen hette, hade inte hunnit sakna sin båt utan den måste ha slitit sig från sin kajplats och gett sig av på ett alldeles eget litet äventyr.

 Det hela löste sig fint. Kapten skjutsade Dimitrios ut till Wilma så han kunde hämta hem sin båt. Därefter möttes vi alla upp hos Port Police för att ordna med papper, händelsen skulle dokumenteras och skrivas under av alla parter. Dimitrios var själaglad och tacksam över att ha fått tillbaka sin båt. Vi fick veta att han bedriver en båtcharterverksamhet och är helt beroende av sin ribbåt, utan den så får han fort bekymmer då han tar sina kunder ut till hyrbåtarna med densamma. Innan vi lämnade stationen så slår Dimitrios ut sina armar i en stor generös gest och utbrister;

 ”Som tack så skulle jag vilja bjuda dig och din fru på en riktigt trevlig middag”

 Innan vi hinner protestera så trycker Dimitrios en sedel i Kaptens hand och skakar den densamma för att visa sin tacksamhet. Den rödmosiga hamnpolisen står bredvid och ser nöjd ut och han frågar oss om vi alla känner oss nöjda med uppgörelsen. Vi vill ju såklart protestera, för vi hade definitivt inte någon baktanke eller uppsåt att tjäna några pengar, vi ville bara hitta ägaren så alla blev nöjda och glada – ett handslag utan peng hade varit gott nog åt oss. Men våra protester viftades gemensamt bort av hamnpolisen och Dimitrios och vi kunde inget annat göra än att acceptera den svettiga sedeln i Kaptens hand. När vi lämnat dörren bakom oss så plockar Kapten fram sedeln och då ser han att det är två till antal, 100 euro vilket är mer än vad en schysst middag för två på en restaurang kostar här i Porto Heli.

 Senare samma eftermiddag kör vi jollen till bensinbryggan och för att köpa ny tvåtakts-olja. Under timmarna som förflutit så har Kapten grunnat kring problemet med utombordaren, om det kunde bero på bränslet. Vid närmare eftertanke så hade bekymren börjat efter det att Kapten öppnat en ny burk olja, den som han blandar med bensinen. Varje gång därefter, när motorn varit nytankad så har den krånglat och stannat som följd. Inte uppenbart direkt efteråt, så vi har inte kopplat samman händelserna, men efter femtio körda meter ungefär. Än mindre har samma tanke slagit oss, för när bränslet fått ligga i tanken ett tag så har motorn plötsligt börjat fungera fint igen. Lite på och av efter eget tycke likt en blinkande fyr, intermittent. Orsaken kändes lite långsökt, men något bättre kunde Kapten inte komma på, så kunde felet bero på tvåtaktsoljan möjligtvis?

 När Kapten köpt oljan så möter vi Dimitrios på tankbryggan och han är fortfarande själaglad, hans ribbåt ligger noggrant förtöjd intill. Därefter for vi tillbaka till Wilma och Kapten blandar en ny cocktail till utombordaren och ger sig ut på en testtur. Snart är han tillbaka och förkunnar att motorn går som en klocka igen, den spinner som en katt och har inte tjuvstannat en enda gång. (I skrivande stund håller hypotesen, utombordaren går finfint).

 Så från att ha räknat med en stor utgift så ligger nu ännu 700 euro i plånboken och därtill vår hittelön om 100 euro. Hurra!

 Blir det någon middag, undrar kanske någon?

Japp…Kapten vill ha lammkött (vem vill inte ha det).

Och det ska han få!

Skepp o Hoj!

En annan lösning har sett dagens ljus i Kaptens liv. Det är rysligt varmt här nu och framåt kvällen när eftermiddagsbrisen lagt sig så blir det extremt hett och vi bokstavligen badar i svett. Våra tolvvoltsfläktar räcker nästan inte till för att göra tillvaron dräglig för oss. Men så kom Kapten på att han kan flytta sin fläkt ännu närmare, så nu har han klämt fast den ovanför sängen blott några decimeter ovanför sin bröstkorg, i kabyssen. Nu fläktar det skönt. Men samtidigt lider han av den skräckfyllda tanken kring vad som händer om fläkten lossnar från sitt fäste och faller ner på hans bröstkorg. Kapten är nämligen väldigt hårig. AAAAJ!

 Over and Out.

Porto Heli, Peloponnesos, Grekland

-Åh det var så kul att han kom hit!

 Vi sitter i jollen på väg ut till Wilma och vi har just vinkat av Kaptens lillebror och fru som varit och hälsat på. Vi har haft några riktigt trevliga dagar tillsammans med sol, bad, god mat och dryck och inte minst utflykter. Samtalen har avlöst varandra, minnen har dryftats och vi har spexat och skojat. Några saker kommer vi minnas alldeles särskilt. Inte minst broderns fenomenala vattenkullerbyttor som fick oss att gapskratta. Han har humor brodern. Få fritidsbåtar (om än någon) i Porto Heli kan väl stoltsera med så gott sjömanskap som ombord på Wilma under dessa dagar, brodern är en äkta sjökapten. Det blev två dagsturer ut med Wilma till vacker ankarvik och en dag gjorde vi en bilutflykt till hamnstaden Nafplio.

Vi har skoj ihop och vi trivs riktigt bra tillsammans alla fyra, de två kapellmakarsönerna och deras fruar. Historiskt sett så har brödernas kontakt i perioder varit mer sporadisk, upptagna av livet som man lätt blir. Därför känns det extra fint att vi idag är ett gott gäng och för Kapten betyder den nära gemenskapen otroligt mycket. Som barn reste bröderna ofta långt och länge runt om i världen tillsammans med sina föräldrar, så det finns en ocean av spännande och roliga minnen att ösa ur. Nu under våra dagar ihop så ploppade flera av dem upp. Så när Kapten brast ut i den spontana reaktionen ”åh, det var var så kul att han kom hit” så kom det från hjärtat. Samtidigt ser Styrman Pimpsten hur Kapten torkar bort en tår ur ögonvrån. En tår av glädje och kärlek. 

Tack Adam och Lat för oförglömliga dagar tillsammans och vi ses snart igen (men inte ombord på båt Lat, du kan vara lugn fniss fniss).

Skepp o Hoj!

 Äldsta brodern i plurret först…vi har ankrat upp i en liten vik…

 

 Nästa brorsa ner i plurret…

 

 Vi bjuder på blått vatten och sol…

 

 Vi badar och spexar och det är närmare trettio grader i vattnet…emellanåt ligger vi bara och flyter…

 

 En gåva från Kaptens bror med fru, en vacker skärbräda med Wilma infräst i träet… Otroligt fin…

 

 Vi gör en bilutflykt till hamnstaden Nafplio…

 

 En gammal stad med små fina gränder och fina hus, en del äldre än andra…

 

 Dags för fotografering…

 

 Det här är Nafplio, en medeltida stad med en äldre stadsdel med butiker och serveringar utmed gatorna…

 

 En vacker balkong i Nafplio…

 

 Kaptens bror med vacker fru…

 

 Vi är hungriga och hittar en mysig restaurang…

 

 Vi väntar på maten…

 

 Glad Kapten…

 

 Efter lunchen så promenerar vi ner mot hamnen…en vacker trappa längs vägen…

 

 Ett fort ute i vattnet…

 

 Vi är glada att vi inte tog Wilma hit, hamnbassängen är rätt skvalpig och ligger oskyddat från söder…

 

 Svägerskan…

 

 Flera av Nafplios hus är färglada…

 

 Kaffe och glass…

 

 Vi pausar i värmen…

 

Vi har tagit bilen upp på berget för att se på utsikten…

 

 Ja även Styrman Pimpsten var med…

 

Dags att åka tillbaka till Porto Heli…

 

 Sista kvällen ihop, tack för att ni kom och förgyllde våra dagar…

 

Over and Out!

 

 

Porto Heli, Peloponnesos, Grekland

”Pling pling…”

 Mobilen gav ifrån sig en signal och Kapten öppnade för att läsa messet.

 ”Är ni kvar i Porto Heli, vi kommer dit!”

Meddelandet kom från våra seglarvänner på svenskbåten Sally. Senast vi såg dem var på ön Lesbos där vi firade midsommar ihop. Den gången sammanstrålade vi på ett liknande sett, vi kom från norr och de från söder, där vi med kort varsel kastade oss ut på det blå för att hinna sammanstråla för en sill och nubbe. Nu blev vi mäkta förvånade över frågan för vi hade läst på deras blogg att de var uppe i Chalkis vid ön Evia, vilket inte alls ligger särskilt nära Porto Heli. Men Sally är en fin båt som kan segla i god fart också i svaga vindar så nu styrde Sally och hennes besättning kosan mot oss.

 Vi svarade ekande JAAA på deras infall och med det positiva beskedet så utlovades det en drink till aftonen, det fanns såväl öl som vin på kylning fick vi höra. Dagen fortlöpte och vi ägnade eftermiddagen åt att försöka tvåla till våra polare på La Banda för att uttrycka oss på slangspråk. Tvålningen bestod i att vi kisar ville kamma hem potten i brädspelet Okey, hittills hade vi åkt på däng varje gång. Men jisses vilka skarpa hjärnor de har, Ulf och Kicki är definitivt inte jankade i pallet och även denna gång visade vi oss vara hopplösa. Vi sumpade chansen och åkte på torsk så det rungade om det. Men det var najs ändå och vi hade skoj. Vi behöver lite mer träning uppenbarligen.

Strax före solnedgång så kom Håkan och Eva med sin fina Sally in genom buktens inlopp och så droppade de ankaret inte långt ifrån Wilma. Någon timme senare satt vi ombord på vännernas båt och vi åt tacos och drack vin ihop allt medan solen gick ner bakom Peloponnesos mjukt böljande kullar. Vi hade en hel del att prata ikapp då vi inte setts på ett par månader.

Det är väl detta som är en av tjusningarna med långsegling, att man möts och skiljs åt och möts igen. Det riktigt trevliga med team Sally är att de inte är bang för att förflytta sig 50 distans bara för att få en trevlig kväll ihop och de tar gärna initiativet, vilket vi uppskattar enormt.

 Dagen därpå var schemat fullt. På dan hämtade vi Håkan och Eva och de fick åka Wilmas jolle vilket måste vara en upplevelse utöver det vanliga. Liten och trång som den är så fick de vika ihop sina armar och ben och njuta av saltstänket som slog över den låga förstäven. I farten, ja vi gjorde nog ett par knop trots allt, så försökte vi oss på att ta en gruppbild, en selfie. Vi kom nästan alla med på bild! Men vi gillar bilden, den ramar in vårt tokroliga liv på ett fint sätt.

…vi kom nästan med på bild…

Med kaffe och glass under ett solparasoll så lät vi eftermiddagen flyta fram allt medan vi pratade om båtar och segling. Vännerna har en massa kloka tankar och erfarenheter och vi finner alltid våra stunder tillsammans positivt givande och intressanta. Varje gång efter att vi setts så fortsätter vi diskussionerna själva på vår kammare, vi blir inspirerade av umgänget.

När kaffet var urdrucket och vi tagit oss tillbaka till våra modersbåtar så plockade vi ihop några av våra utlästa pocketböcker. Strax kom Håkan och Eva tillbaka, denna gång i deras egna jolle. Håkan knackade på skrovet och ropade att bokbåten var här, ja som en bokbuss fast på sjön då. Så bytte vi böcker med varandra så våra skeppsbibliotek åter fick friskt blod. Denna byteshandel förekommer över hela världen seglare emellan vilket är ett väldigt trevligt inslag i långseglarlivet.

Klockan hade slagit sex och vi hoppade på nytt ner i vår jolle och for in till byn. Vi la till vid kajen och promenerade tills vi kom fram till ett enkelt men trevligt hotell. Och där stod de! Vilka tänker ni. Jo, den största anledningen till att vi ännu är i Porto Heli är för att vi inväntat besök från ingen mindre än Kaptens bror med fru. Nu stod vi plötsligt där alla fyra och det blev många kramar efter long time no see. Sen tog vi den obligatoriska gruppbilden på oss själva och denna gången lyckades vi bättre och samtliga personer kom med på fotografiet.

Nu ska vi leka och spexa i dagarna fyra tillsammans – och ni får säkert hänga med på ett hörn, så häng i!

Skepp o Hoj!

(…Kapten tampas med mystiskt fel..)

Efter förra helgens tragiska båtolycka där två grekiska män fick sätta livet till så har vi märkt att hastigheterna sänkts i ankarviken. De snabba ribbåtarna som passerar Wilma gör det betydligt mer anpassat nu och de drar inte heller upp tråkiga svall, vilket är skönt. Först tänkte vi att det kanske är en ren tillfällighet att tempot lagt sig men vi märker en påtaglig skillnad nu när några dagar har gått.

En av anledningarna kan bero på den ökade närvaron av Port Police. Härom dagen bevittnade vi hur den grekiska sjöpolisen i en ribbåt körde fram till samtliga motorbåtar, stora som små och såväl ankrade båtar som båtar under färd kontrollerades. Med kikare i högsta hugg så var vi så nyfikna att ögonen höll på att ploppa ur sina hålor. Vi såg hur båtägarna plockade fram papper som sen räcktes över till sjöpoliserna, sannolikt för att kontrollera att behörighet och tillstånd var i sin ordning. Vid ett tillfälle kom en ribbåt i hög fart farandes över bukten och Port Police satte efter. Ribbåten saktade inte ner fast de fick ordningsmakten i hasorna och då uppstod det en polisjakt. Vi blev alldeles exalterade och var tvungna att resa oss i sittbrunnen för att inte missa någon detalj. Till slut fick sjöpolisen stopp på fartdåren. Vi misstänker att det blev ett aja baja och böter för den trotsige mannen bakom spakarna. Detta var underhållning på högsta nivå och vi känner såklart tacksamhet för polisens närvaro så trafiken blir säkrare och lugnare. Port Polis visade dock inget intresse för oss seglare, hade de misstänkt att Wilmas besättning skulle kunna köra fort med sin lilla jolle så hade vi febrilt börjat leta efter en blindkäpp i polisbåten. Det är rätt uppenbart att vår dinge inte går att skrämma upp i några högre hastigheter. Vi gör möjligtvis fyra knop om vi gasar och på sin höjd fem om jollen inte är tungt lastad (det vill säga att vi är båda ombord) samtidigt som det behöver råda en frisk medvind och vattnet ligga blankt.

Vi har haft ett par lugna dagar. Lugna så tillvida att grekerna har firat en helgdag mitt i veckan och allt har varit stängt. Till och med mataffären har hållit stängt. Vi passade på att städa och röja ombord och Kapten ägnade sig åt att försöka laga jollens motor, utombordaren. Den har tjuvstannat titt som tätt. Mer ofta än sällan.

 En felsökning började ta vid. Vi hissade upp motorn på Wilma och fäste den i vår allt-i-allo-planka. Motorns alla delar såg förvånansvärt fina ut och Kapten hittade inget uppenbart fel. Då plockade han isär förgasaren och gjorde ren den. Sen satte han tillbaka motorn på jollen och provkörde. Motorn stannade flera gånger trots åtgärden.

Kapten testkör motorn…

Ja det var bara att göra om proceduren. Upp med motorn och plocka isär. Kapten kliade sig i huvudet. Alla packningar var hela och det verkade inte igensatt någonstans. Han visste att problemet berodde på att motorn inte fick tillräckligt med bensin, så långt kunde han konstatera. Kapten undersökte pumpen, letade efter sprickor, och testade om det kunde ha något med suget att göra men allt verkade vara i sin ordning. Det hela var väldigt retsamt. Kapten har inget emot att saker går sönder, men när han inte hittar felet på det trasiga så blir han smått irriterad. Vid sista testkörningen den dagen och motorn fortfarande stannade så skrockade han uppgivet att det kanske var dags att skicka utombordaren till motorhimlen för en sista vila.

 Nästa dag så hade hornen vuxit ut igen på Kapten. Han hissade upp motorn och plockade isär. Förgasarens finmekaniska delar lades ut på arbetsbänken och rengjordes minutiöst, varenda packning studerades ingående. Sen testade han på nytt. Men problemet kvarstod. GAAH! När Kapten visste inga flera råd så han kontaktade en synnerligen duktig mekaniker, en tidigare kollega som är en hejare på motorer, allt för att höra om kompisen hade någon idé. Men inget nytt dök upp som vi inte hade provat. Motorns krassliga tillstånd var ett mysterium.

 Till slut sa Kapten att ”nu plockar jag isär motorn en sista gång och funkar den inte då så får det nog bli en begravning”. Om han syftade på sig själv eller utombordaren visste inte riktigt Styrman. Bensintanken plockades bort, förgasaren lika så. Allt plockades isär på nytt och rengjordes, säkerligen för den femte gången. Sen satte han ihop motorn på nytt och provkörde. Och så….GICK DEN! Motorn gick bättre än den någonsin gjort och den hade dessutom blivit lättstartad av någon outgrundlig anledning. Styrman Pimpsten som tidigare haft problem och saknat kraft och tillräckligt lång arm för att dra igång utombordsmotorn kunde nu med lätthet rycka igång den. Vad har du gjort ville Styrman veta och Kapten såg ut som ett neutralt tangenttecken i ansiktet och svarade; ”jag har inte gjort någonting alls, bara plockat isär och rengjort, jag hittade inget fel”. Men någonting verkade ändå ha löst sig, kanske att någon av förgasarens små kanaler var trång av skräp som Kapten inte fått bort de första gångerna. Vilken fröjd. Vi kände direkt att vi tjänat sju tusen spänn på att slippa köpa en ny motor. Vi hade börjat vänja oss vid tanken på att det så skulle bli.

För er som känner Kapten så vet ni att han inte direkt är någon duvunge på det där med motorer och han har skruvat på det mesta, allt från gräsklippare till bilar och flygplan. Men tänk er då någon som är ännu överjävligare på motorer och då finner ni Glenn, Kaptens före detta kollega. Tack Glenn för att jag fick bolla med dig hälsar Kapten, du verkar ha skickat någon slags telepatisk lösning på det osynliga felet.

Det var ju för skönt att det löste sig med jollens motor. I vanliga fall så har vi ingenting emot att ro men i denna ankarvik så är avståndet till byn hyggligt långt. Framför allt så blir motorn bra att ha under nästa vecka då vi väntar besök. Det känns fint att inte behöva ro våra besökare med risken att vid stort årtag dra skaftet i magen på dem. 

Skepp o Hoj!