Hur mycket jag än vill plocka fram Coddi i mig, stöter jag ideligen på motstånd. Sedan det förargliga gallstensanfallet förra helgen har min fysiska hälsa inte riktigt funnit sin väg tillbaka. Kvar dröjde sig en molande värk under revbensbågen och tillbaka i Halmstad valde jag därför att söka vård. En trevlig doktor tog emot mig och på hans skrivbord stod ett dubbelvikt vykort med motivet av en segelbåt på. Detta bådar gott, hann jag tänka i stunden jag slog mig ner på stolen…
Läs mer »
Coddi Womplers blå klänningslycka varade inte allt för länge. En kväll kände jag hur en dov och krampartad värk i magen sakta började stegra sig. Det gjorde ont under revbenen på höger sida och smärtan strålade bakåt ryggen till. Efter någon timme var plågan så intensiv att det kändes som jag blivit spetsad av en lans. Kallsvetten rann och illamående sköljde över mig. Tidpunkten för ett gallstensanfall var sämsta tänkbara för jag saknade medicin mot åkomman (något jag i vanliga fall brukar ha i mitt skeppsapotek). När jag frågade Malin om hon hade någon Cox-hämmare hemma och hon nekande skakade på huvudet, insåg jag att natten skulle bli lång…
Läs mer »
Plats: Lysekil, Sverige
När jag i stunder lyckas lägga grubblerier och tårar åt sidan, ges jag lite välförtjänt vila. För det sägs att sorgen är randig, att man ibland behöver ta en paus. Det välbehövliga andrummet kom en dag då jag valt att inte åka till förrådet över huvud taget. Det tar på krafterna att rensa och gå igenom minnen. För en stund är det skönt att glömma…
Läs mer »
Älskade Lysekil, platsen jag noga taget aldrig bott på men som jag så starkt knyter an till. Men den här gången gjorde jag färden ensam, det har aldrig hänt förr. Syftet med resan var att åka upp till förrådet där vi haft våra saker magasinerade under tiden vi seglat. Ägodelarna är förhållandevis få, det mesta kommer från svärfars dödsbo. Och i förrådet hade jag inte satt min fot på närmare två år…
Läs mer »
I mitt tillstånd av vankelmod började jag fundera över bloggens framtid. Nu när seglingstemat inte riktigt längre stämde, vad skulle den då handla om? I någon mån är ju webbsidan mitt personliga varumärke och vad jag funderade över, var hur jag vill att du som läsare ska uppfatta min sajt. Utan att riktigt ha svaren lät jag idéerna börja ta form i mitt huvud. Snart upptäckte jag hur de smärtsamma hågkomsterna (som för mitt inre ständigt spelas upp som scener ur en film) jagades på flykt. Att följa någon nära mot döden är omtumlande och nu fick jag plötsligt en paus från minnena och sorgen. Jag fortsatte därför låta kreativiteten flöda…
Läs mer »
I stunder av svårmod blir jag en tvivlare och den förbaskade sorgen ställer till det för mig. När texten jag filat på till nästa inlägg var klar, föll jag åter i grubblerier. För närvarande är det tankar kring Wilma som kretsar i mitt huvud. Jag måste snart ner och det inte bara av känslomässiga skäl. Utan av praktiska och tekniska orsaker. Jag behöver helt enkelt dra på mig arbetsbyxorna…
Läs mer »
Inte bara livet är under förändring, utan även bloggen. Mitt solskensprojekt som handlade om segling med Kapten Betong togs ifrån mig i samma stund jag stod ensam och nu måste jag hitta en ny mening i livet. Jag har därför bestämt mig för att ägna en tid åt att resa. Med min dator för att skriva. Det var det sista jag lovade min Kapten, att inte sluta skriva. Målet är vagt, för jag vet inte riktigt vad jag söker. Annat än att få tillbaka solsken i livet. Mina resor kommer vara av skilda slag. Jag har en önskan om att vandra och sova ensam i skogen. Jag vill solosegla. Kanske plocka vindruvor i Loiredalen eller att för en period återkomma till ett café i trakterna av Venedig och bli igenkänd som den blonda änkan. Jag vet inte… Vad jag däremot vet, är att jag inte vill ta några livsavgörande beslut kring min framtid förrän jag känner mig redo. Sorgen och saknaden behöver få ta sin tid.
Läs mer »
Jag var naiv nog att tro att de tunga dagarna skulle vara över. Att jag blivit så pass stark att jag kunde blicka framåt, utan att falla tillbaka ner i det stora svarta hålet av sorg. Jag hade fel. Lika oannonserat som en storm i svunna tider, drog skuggorna över mig och ensamheten höll på att slita mig itu. Uppgivenhet. Tårar. Nu när alla åkt är jag den mesta tiden ensam. Men värst är ändå känslan av att sakna mening och sammanhang. Vem är jag ens? Vem är den här tjejen som på ostadiga ben ska gå vidare i livet på egen hand? Samtidigt som de svårmodiga känslorna rullar som vågor inuti min kropp, finns det ekonomiska och juridiska ting som jag måste ta tag i. Jag tänker framför allt på Wilma, mitt kära hem som står ensam på en grusig plan i Lissabon…
Läs mer »
Den ständiga frågan snurrar i mitt huvud, hur går jag vidare? På något förunderligt vis så verkar det vara livet självt som fört mig en bit fram. Tiden har gjort sitt. Men även att jag haft möjligheten att få ventilera mina känslor och tankar med kloka människor jag har runtomkring mig. De har gett mig den vägledning jag behöver för att kunna sätta kurs. Min egen motor är inte stark, men behöver kanske inte heller vara. Dock tror jag nu jag vet, i vilken riktning jag ska börja röra mig…
Läs mer »
Trots min förtvivlan och sorg innehåller livet paradoxalt nog positiva inslag också, mitt i det mörka. Att åter få se många kära ansikten på begravningen och vid minnesstunden efteråt, var fint. Jag hade velat hinna få mer tid med er alla. Men det var en ekvation som blev stört omöjlig, cirka 90 personer dök upp på begravningen och nästan alla följde med bort till minnesstunden efteråt. Jag försökte mingla runt så gott det gick…
Läs mer »
projektsunshine.se 