Kirurgen pillar vid min navel och frågar ”vet du varför de gjorde så?”. Mitt lilla operations ärr ser speciellt ut; mer som något som man finner bland korsordssidorna i tidningen Allers. Fint läkt och blekt förvisso. För det otränade ögat knappt synbart, mer uppenbart för en kirurg. I minnet letar jag efter svaret och försöker erinras gångerna jag blivit opererad. ”När jag tänker efter så har de nog varit in med kamera via titthål mer än en gång”. Jag känner mig lite dum när jag svarar, för att jag inte är säker. Ens ärr borde man ha koll på…

Det sägs att sorgens ord inte dödar någon, utan ordlösheten. Ambitionen att skriva står därför fast. För jag tänker att smärtan behöver ord för att övervinnas. Den inflammerade gallblåsan har börjat göra mig sjuk. Trött och orkeslös håller jag mig hemma. Smärtan är dov och den bränner och trycker inne i bröstet. Jag har ingen feber men är matt och jag avvaktar för att se vart den leder. För att ge kroppen en chans att svara på medicinen, den som förutom mot smärtan hjälper mot inflammation. Mina barn står beredda att ta mig till akuten. Att hålla ut till tisdag känns i stunden högst osäkert…

Jag fastnar i orden. Börjar om och om igen i ett försök att få ur mig det som hindrar mig från att komma framåt. Det blev ännu en sväng till akuten. Denna gång var det inget tvättäkta gallstensanfall. Utan symtom som kunde tyda på en akut inflammation. Proverna visade inte på något katastrofalt, så jag fick åka hem. Med en inplanerad tid hos kirurgen på tisdag så hoppas jag gallblåsan nu håller sig lugn…

Resväskan är packad. Nu ger jag mig av mot en ny destination. En plats där jag varit förut. För att söka efter mitt solsken och finna vägen framåt. Jag kommer ägna tiden åt att skriva och umgås med vänner. Och leta efter en keramikmugg. Vad det sistnämnda handlar om återkommer jag till. Med resan hoppas jag kunna börja laga min trasiga livskompass, så jag kan sätta ny kurs. Lika mycket som det handlar om en fysisk resa, är det en inre. Som jag inte vet vart den för mig. Det både kittlar och skrämmer…