Ännu en dag på vår skuta..

Förra inlägget avslutades med att berätta att vi oljat och börjat fernissa trösklar, samt att vi hängt upp den lilla nödutgångsdörren.

Trösklarna till styrhytten har blivit lite tråkiga med tiden, de är ju rätt så länge sedan vi satte dit dörrkarmarna och vi har inte behandlat dessa. Trösklarna blir fort tråkiga med lite färg- och plastspill som bonus.

Men med en slipmaskin så kan man få de flesta ytorna som nya. Det går på några sekunder, vi har även några ytor i hemmet som skulle behöva få sig en ansiktslyftning så det ska vi också göra när tid ges. Något för unga människor att tänka på, att ärvda köksmöbler, eller loppisfynd kan bli som nya om man har en skral budget eller man satsar på en hållbar livsstil.

Här torkar oljan i väntan på lite fernissa. Nedgången till maskinrummet. I verkstan pågår operation måla alla dörrarna till styrhytten. En av tre är klar och den andra är påbörjad.

Vår gulligaste dörr på båten, nödutgången framtill i däcksbyggnaden. Mellan däcksbyggnaden och relingen, på skarndäck så är avståndet 55 cm. Denna dörr kan man slå upp på vid gavel utan att den slår i relingen.

Vi trodde när vi började projektet att vi kunde göra klart på ett ställe i taget. Men ack så vi bedrog oss. Allt sitter på något sätt i hop och man kan vid vissa tillfällen inte fortsätta om man inte löser en knut i en annan ända på båten. Nu ska vi snickra ihop däckbyggnaden fint kring den ena dörren, som sedan går över mot utsidan av styrhytten som är svängd, och då behöver vi ha väggen till köket klart, iallafall med reglar och skivor.

Det kändes plötsligt som ett stort steg att redan få upp väggarna till köket, vi står ju med så mycket annat vi håller på med. Men med väggarna på plats så blir vi inte lika bromsade och behöver inte gå tillbaka med träsnickeri och målning lika mycket. Duttandet tar tid. Här har vi börjat regla upp däcket. Här gäller det att inte skruva i golvvärmen..

Denna hörna är mycket intressant. Hörnan får två vinklar, se bilden ovanför denna. Då blir det inte samma korridorkänsla och matsalen öppnas upp på ett trevligare sätt än att man ska svänga runt ett nittiograders-hörn. Problemet blir då på insidan, där köket ska utrustas. I hörnan ska det bli en rund diskho, så den rostfria diskbänken får specialgöras.  I köket kommer ventilationsröret upp. Det blir mycket intressant hur vi löser detta, lite idéer och tankar finns men nu är det inte insidan av köket som är prio utan det som finns utanför.

Tjoppe drar i långa skruv när reglarna har blivit måttade på plats. Golvvärmeslangarna är fortfarande hela och konstruktionen rak och stark.

Helena tittade en stund upp ur sin gömma, hon har blivit sjuk så Tjoppe får snickra utan sin kompanjon. Men hon orkar ta några kort.

Trött och blek så lämnar hon sin Tjoppe som fortsätter tills alla reglarna är på plats.

Sådär, nu är det klart så här långt. Inne i köket så kommer vi ställa dit ett högt men litet barbord, som vi har i vårt hem. För vi har tänkt att det kan tjäna som ett köksbord där vi två kan inta vår fika och någon eventuell middag. Men vi saknar ett par höga barstolar. Vi har möbelladan bara ett stenkast ifrån, där de säljer begagnade möbler. Vi tänkte titta in där och se om de har ett par lämpliga stolar för ett par tjugor. Om någon läsare står i taget att slänga bort ett par höga barstolar så hojta till, kanske de skulle passa fint på båten. Köket kommer att bli bland det sista vi inreder så denna provisoriska lösning ska ju vara ett tag.

När Tjoppe var klar så fixade han lite fika åt sig själv och sjuklingen. -Helena, kom upp, det är go-fika! Helena tassade upp väl påpälsad för att inte frysa. Och så tog diskussionerna vid, som oftast. Mitt emot trappnedgången, på babords sida så ska vi ha en bardisk. Vi har inte ännu tagit ett beslut om vilken form eller i vilket material denna disk ska bli. Vi har en fin ekplanka i verkstan som vi har sparat utifall det ska bli disk av denne. Men det lutar åt en annan lösning. Idéerna gick varma coh vi fastnade nog för att det skulle vara marint, fräckt och snyggt med en båt som bardisk. En liten träeka, inte större än en dinghy, som vi kapar längsmed och lägger på en skiva ovanpå. Läsaren har nog svårt att förstå hur vi tänker och menar,  men vi kan intyga att det skulle fungera och bli helfräckt. Problemet är bara att ekan måste vara tillräckligt liten.

Så härmed efterlyser vi en liten eka, i trä, gärna gratis eller billig och det kan vara ett stort hål i ena sidan (inte i båda), den kan vara i stort renoveringsbehov och inte se mycket ut för världen. Alltså en sjöoduglig eka som någon har skräpandes och som inte har gått till ved eller tippen än. Vi vet av erfarenhet att det ligger massor av bortglömda ekor längs med Sveriges kustremsa och sjökanter. Men vågar man plocka någon som ser ut att vara utan ägare? Begår man ett brott eller blir man en miljökämpe som städar upp? Ge oss gärna tips och idéer. Visst kan man köpa en bättre och nyare, men det känns lite tråkigt eftersom vi ska kapa av den längs med.

Som alltid när vi börjar med något nytt moment på båten, som att regla upp nya väggar och hitta framtida lösningar i form av ett båtskrov till bar, så blir vi härligt exalterade och upprymda. Och det kan behövas när bakterierna härjar, regnet smattrar, mörkret hotar och blåsten piskar.

Hissa segel!

Tjoppe och Helena

Vi är fanstastiskt lyckligt lottade. För vi har många som följer oss med intresse och som ger oss energi och inspiration att fortsätta. Det blir som en extra vitamininjektion att från någon varje vecka mötas med beröm och beundran över att fartyget sakta men säkert vinner mer och mer mark mot sitt färdigställande. Nu är vi inne i en fas då det mesta vi gör syns. En vanlig fråga vi även får är; -hur hinner ni allt?! Ja tiden är det mest rättvisa som finns, alla har 24 timmar på ett dygn. Men därefter skiljer det sig, för det beror på hur man prioriterar och förvaltar tiden. Sanningen är också att det är inte bara mängden tid, utan hur innehållet ser ut, som avgör. Nu har vi två lika lite tid, eller mycket, som alla andra, vi får ständigt priorietera bort och försaka och vi har som alla andra, dåliga samveten för tidsbrist för barn och annat vi borde göra. Att vi överhuvudtaget drog igång detta projekt beror dels på att vi tror på andra värdegrunder än bara ekonomiska. Allt snurrar fortare och vi ska hela tiden bli effektivare, och detta kommer från två personer som bygger båt i en rasande fart. Men det är skillnad, det beror på om det är med ekonomiska och tidsmässiga förtecken det hela bedrivs.

En värdegrund är värdet av uthållighet. Vi är varken de snabbaste eller de duktigaste på att bygga eller i att besitta kunskap. Men vi har en uthållighet utöver det vanliga. Vi har en känsla av att många fort ledsnar idag. Och ledsnar man så tappar man fokus. Och utan fokus så förflyttar man sig inte lika lätt. Oavsett om det gäller ett projekt, en familjeutveckling, ett personligt mål eller ett företags dagliga drift så brister det oftast här. Det är sällan pengarna i grunden som är problemet, fast det oftast blir pengarna som blir problemet ändå tillslut. Man släcker bränder hela tiden för små problem hela tiden radar upp sig, och man ligger ibland milavis ifrån den röda tråden. Den tråden som leder en till målet.

Vi är fast övertygade att det kostar pengar att tjäna pengar. Bland det mest vansinniga som finns är att ge sig på ett stort byggprojekt som kostar pengar utan att ha finansierat bygget någorlunda. Ingen skulle ju köpa ett hus i stort renoveringsbehov utan att ha budgeterat för en renoveringskostnad. Men inte sällan så hoppar man på tex ett båtprojekt utan en ekonomisk förutsättning. Lättare blir det inte när många gamla fartyg mer eller mindre skänks bort.

Helena brukar fråga Tjoppe om han inte är medlem i the Rollings Stones. Första gången Helena frågade så förstod inte Tjoppe frågan. Nä det hade inget med musik att göra. Nä Tjoppe är en person som börjar rulla på stenarna. Han är expert på att se pudelns kärna i ett problem, han pekar på problemet och ofta är det flera steg tillbaka i händelserna eller i en organisation som felet är. Och här saknas då en budget, för att hantera problemet, än på ett mer akut släcka-branden-planet. Det är olika plånböcker som styr, detta känner säkert de flesta igen från sina arbetsplatser. I vårt eget projekt är det lätt att gå tillbaka till det egentliga problemet.

Vi skrev nyligen att vi har haft problem med värmepannan på båten. Vi fick byta de gamla kullagrena. Sagt och gjort. Ännu en gång så gick pannan sönder, nu med ett annat problem. De flesta hade nog blivit stressade, det stannar upp arbetet och kostar tid, i material och reparationer. Och utan pannan så är det kallt på båten. Inte Tjoppe, då, han stressas inte. Han tar det lugnt och sätter sig in i problemet och låter det ta den tid det tar. För han har kalkylerat med problem längs med vägen. Han är mentalt förberedd och han är även beredd på att det kostar. Att arbeta under stress och utan budget är bara att göra sig själv en björntjänst. Och i väntan på att lösa problemet, för ibland kan det dröja pga ett inväntande samtal eller en saknad reservdel, så sätter Tjoppe på en kopp te och njuter en stund. Eller bygger i en annan hörna, där det inte hindrar.

Vi hade önskat att det såg ut så här lite överallt i vår värld. Idag är företag är hårt pressade och den lilla människan är vansinnigt stressad. Vi ska producera och leverera på kortast möjligaste tid. Hur ska människan orka? Och detta för att vi glömt flera av livets andra värdegrunder.

När vi är klara med vårt byggprojekt och vi går över i version 1:2, själva verksamheten. Så är vår vision att vi inte ska behöva arbeta under stress alltför mycket. För vi har lagt en kalkyl som gör att vi inte måste tjäna de vansinnigt stora pengarna. Hade inte kalkylen hållt från början så hade vi inte startat projektet. Har vi någon anställd så har vi givetvis krav på denna någon, men i kraven kommer det finnas med tid för planering, återhämtning, tid för att hitta förbättringar och för utveckling. Samma sak gäller oss själva, vi ska ge oss den tiden också. Och klarar vi inte det, då gör vi en stor förändring för att nå det målet och vi ska inte hamna i läget där vi dagligen släcker bränder i vår verksamhet. Vi är båda visa av erfarenhet, och att försöka nå dit i en tid av denna, är ett vågat och modigt mål. Det är därför vi lever i en tid då det inte finns plats för människor som är äldre, oerfarna, handikappade, sjukskrivna…

Så för att svara på frågan, hur hinner ni? Så är nog svaret, att vi har kalkylerat med att det tar tid och att vi har plockat bort annat som slukar tid så att vi vinner de timmarna till båtbygget. Kalkylen är väl tilltagen, så det finns tid för att saker går sönder och att vi ska hinna titta ut över fjärden med en rykande kopp te i handen. Sen är det bara att krydda med lite målmedvetenhet och uthållighet så når man målet tids nog. Troligtvis ganska snart, fast vi fikat bort halva tiden.

På båten fortsätter vi byggandet, vi har satt i lister i ett par dörrar i däckbyggnaden. Så de håller tätt för vinterkylan och att de inte ska skallra och väsnas när det rör på sig. Lilla gulliga nödutgångsdörren har vi hängt på plats. Och pannan är lagad – på nytt.

Simma lugnt!

Tjoppe och Helena

När luften är så där syrerik som den bara kan vara på hösten, och vädret bjuder på solsken och vinden blåser, ja inte här iallafall. Då är det inte mycket som slår dessa vackra dagar. Våren och hösten är ibland lite bortglömda vädermässigt då bara sommarens soliga dagar brukar räknas. Känslan på hösten när man är påväg in i vintermörkret är nog känslan av friskhet och stillhet. Och vi två känner ju av alla slags väder då vi tillbringar så mycket tid utomhus. Snart är mörkret och kylan här och vi klär upp oss till tandraden för att kunna arbeta ute. Men än dröjer sig vintern och vi fick en underbar helg, bara sol och den värmde våra ansikten lite grann. Tänk så lite det behövs för att man ska känna sig lycklig.

Det fina vädret bidrog till att människor kom ut och kajflanerade mer än vanligt såhär års, och sen var det full rulle på båtfolk som tog upp sina båtar för vintern. Det tänkte inte vi göra, den här vintern heller..

Och för en del så var det kanske sista båtturen för året, men vilken dag, solen har aldrig glittrat sig i vattnet så mycket på flera månader. Här bjuds några fler solbilder, vi behöver ha dessa att kunna gå tillbaka och titta på, så vi inte bara minns år 2011 som det blötaste året någonsin. Det blöta ska vara i vattnet, inte i luften!

Inne på båten är vi i full gång att vinterbona, vi försöker hålla kylan utanför. Det vackra vädret har bjudit på frostnätter och vi arbetar på för att inte elda för kråkorna. Som lite extra otur så la vår pulsonexpanna av och kylan blev påtaglig. Vi fick konsultera pulsonexpanne-gurun Micke, som kom med ett par goda råd. Lagrena i fläktoljemotorn hade lagt av och istället för att köpa helt ny fläktmotor så bytte vi ett par kullager. Kostnaden blev istället för tusenlappar några ynka tjugor och pannan spinner som en katt i maskinrummet igen.

Här är en bild på de gamla kullagrena. Vi diskuterade det här med att saker går sönder. Något händer alltid, allt som är helt kan teoretiskt sätt alltid gå sönder. Det som är sönder brukar sällan laga sig självt. Så man behöver  ha en luttrad inställning till att det går sönder. Och vi kan inte kasta och köpa nytt alltid, för det första så börjar det bli rätt knepigt att få i och ur saker ur maskinrummet. Så vi var nästan glada att pannan gick sönder för då fick vi träna oss på den.

Med värmen tillbaka så kunde vi fortsätta vårt byggande.

Våra fönsteröppningar har vi tillsvidare täppt igen med isolering i väntan på glaskassetterna. Nä, de har inte dykt upp ännu.

Målet för denna dag var att isolera klart hela däcksbyggnaden och sätta innerväggarna. Och det är lite trixigt, hål för fönster, hål för dörrar, lutande däck. Malla, måtta, mäta, klippa, såga, kolla, bära, kånka, såga, bära, kolla, såga, bära, kolla och till sist skruva dit skivan. Vi sågar på kajen och skivan åker många gånger över relingskanten innan den är klar för ditsättning.

När sidorna var klara återstod bara det främre partiet. Här svänger det så mycket så det blir två böjbara tunnare skivor som vi limmar och skruvar och då blir det starkt. Och runt.

När vi höll som bäst så kommer plötsligt Tjoppe fram bakom Helena och greppar tag om hennes ben och sen känner och hör hon ett ljudligt SMACK på hennes snickarbyxbeklädda bak. Lite förvånad så kom hon på varför han betedde sig så underligt. Ja han brukar inte kyssa Helena på bakfickan. Förklaringen låg i att Helena, när hon markerat ut var fönstret skulle sågas ut, hade skrivit på skivan KISS MY ASS. Och Tjoppe fullföljde uppmaningen. Vi skrattade gott.

Halvvägs..

Och när vi bar ut nästa skiva så försökte Tjoppe kapa av sig halva huvudet, då han glömde ducka i dörröppningen. Det tog tvärstopp, ibland är det bra att vara tjockskallig, så den håller när man försöker forsera en tvåtumtre och lite korregerad plåt. Tjoppe gned sin skalle och svor. Nu har vi båda försökt korta av kroppslängden ett flertal gånger. Vi hoppas vi inte har blivit dvärgar lagom tills vi tar av överbyggnaden.

Helena målar lim så andra skivan kan skruvas på plats..

Och vi nådde dagens mål, att bli klara med väggarna. Åh, så skönt. Detta var nog det sista jobbiga tradiga momentet under vår byggtid. Detta firades med hemmagjord pytt på kajen. Överbliven kokt potatis, mycket lök, en skiva entrecote i strimlor, färsk persilja, svartpeppar och salt och avslutningsvis ett par ägg. Serverades på kajen med sol och rödbetor.

Rätt så nöjda så tog då dagen slut. Vi har stakat ut den närmaste tidens mål. Det här är vansinnigt kul, att bygga båt. Och ibland är det bara vansinnigt. Och det är ju kul!

Tjo va de va livat!

Tjoppe och Helena

Snart kommer ett mer vanligt igenkännande inlägg från oss två båtbyggare. Men i skrivande stund så har vi inmundigats lite gubbröra på knäcke men en whiskey till förrätt. Och till varmrätt, eller borde det heta kallrätt, räkor, aioli, bröd, camembert och ett vansinnigt gott vitt vin till. Under tiden vi äter så tittar vi på datorn, vi har ju ingen tv ombord. Och på trevliga youtube så fann vi den underbara texten;

VI BYGGER OSS EN BÅT

med Björn Skifs. En artist vi båda gillar och vi har aldrig förut någonsin tänkt hur träffsäker texten är, vi bygger oss en båt. Brasan sprakar gott och vi fyller våra glas på nytt och hälsar Björn, fast det är föga troligt att han läser, att vi kommer, när båten är klar ha lagt ner över 15tusen timmar på båtbygget. Vi tog dig på orden. Och om du kan komma till båten och spela, unplugged, i en timme så skulle vi bli glatt själaglada och djupt tacksamma. Vi betalar dåligt, ekonomin har vi plöjt ner i skruv och annat byggmaterial.

Ja ja, man kan ju alltid drömma. Men vi bjuder på länken till en av världens bästa artister, våran egen Björn Skifs, the one and only. Vi bygger oss en båt, och det gör vi med.

http://www.youtube.com/watch?v=VgYd2SpqVMQ

Håll till godo och trevlig helg.

Tjoppe och Helena

Vårt lilla garnnystan av trassel håller sakta på att reda upp sig. Men ännu saknas vissa avgörande delar för att kunna möta vintern och kylan, tiden känns ja, kanske inte pressad precis. Ännu. Men iallafall angelägen. Vi väntar nu på glas till våra fönsterramar och vi behöver måla en del och dröjer det några veckor till. Ja då uppgraderas läget från angeläget till pressat och kanske mer därtill. Senaste natten visade sig vara klar att man kunde ägna sig åt astronomi och således riktigt kall, de har varnat för frost. Hua. Det blir inte riktigt bra ifall vintern kommer förtidigt, då blir det till att frysa i onödan.

En härlig bild, och som får symbolisera att vi börjar kunna stänga in oss inför vintern för att behålla stugvärmen..fast på båt får det nog heta skutvärme eller nåt. Vi sätter i den ena ytterdörren till däcksbyggnaden.

Glad Tjoppe laddar med skruv och Helena får hålla i dörren och så blir den upphängd. Vi firar det hela med en fika efteråt, på kajen i solen. Den värmer inte mycket nu, den gula.

Ett par sista skruv..

..innan man kan sätta sig och beskåda den fina dörren. Nu ska vi få till det med handtag och godkända lås. I mässing såklart och lite häftigt tycker vi två båtbyggarnördar är att det går att få tag på nycklar som är i mässing också. Klart man ska ha mässingsnycklar på båten.

Go-fika på kajen. Kaffe och hallonsorbet. Ja här ska firas.

Sen kan vi berätta att vi fått post, som är adresserat till båten. Vi vill härmed upplysa vår avsändare att NU fungerar postgången. Vi hade tänkt att fota vykortet och lägga upp den på bloggen men nu är det så att kortet har drabbats av italiensk kulinarisk olje-sjuka. Vid ett trevligt inmundigande av inlagda kronärtskockor med vitlök och olja så spilldes det på kortet och som torrt gammalt pappersvykort så blev det mumma med lite olja. Till detta serverades en god Cava, men vykortet var minderårig och fick inte smaka.

Vykortet var instucket under dörren och låg på relingen när vi kom hem från jobbet. Kortet var adresserat med endast våra förnamn och följande rader:

Trålaren Orskär
Halmstad Hamn 

Sen gick det att läsa;

Hej! Minns när posten i Vaxholm kände alla. Man kunde skicka med tveksam adress. Har skickat många kort till er men kollegorna i Halmstad vet inte att det är ni som bygger båt/ A.

Nu vet kollegorna på posten att det är vi och vi gissar vår avsändare, en närbesläktad trevlig man för sinne för god mat bland annat. Så vi är nog förlåtna att vykortet blev matat med italienska delikatesser. Tjoppe skattade gott åt kortet för det förde tankarna vidare till en annan historia. Hans pappa, vår konsult Felix af Lysekil fick en gång ett vykort. Och om inte Tjoppe minns fel så stod det inte så mycket mer än namnet Felix på kortet, åtföljt av Sweden. Möjligtvis något mer som fick brevbäraren att knäcka koden Och på kortet gick att läsa:

Den törsten, den törsten.

Och det kom fram, det var tider det. Ja när vi växte upp i Vaxholm så kände man nog till de flesta, och brevbäraren var ju givetvis den skickligaste av oss alla. De tiderna är över nu, men vi ska göra vårt bästa. Kanske kommer det ett returvykort till vår avsändare med adressen Balkongen närmast eken med utsikt över fjärden, Vaxholm. Och till detta kan vi lägga till ett par förnamn. Man vet aldrig…

Vi har påbörjat arbetet med att isolera väggarna och sätta innerväggar inne i däcksbyggnaden.

Helena isolerar väggarna och Tjoppe slår i reglar för att kunna skruva dit fönsterramarna ordentligt och för att kunna skruva i skivorna i något rejält.

Därefter är det att måtta, malla och såga till innan man får upp skivan. Vi behöver vara två när vi kånkar runt på de stora skivorna och ska få dem att passa perfekt. Inte mycket är rakt på en båt.

Och efter ett tag har vi kommit så långt att man börjar skönja resultat.

Det är bra att vi får in isolering i väggarna, men så länge vi inte har glaskassetterna så känns det som luftkonditioneringen är något överdriven. Det lär bli iskallt med tolv stora hål, isoleringen till trots. Men glasen är på väg…(de har de varit länge).

Och dörrkarmen till vår lilla minidörr tillika nödutgång har vi fått på plats.

Tänk att en dörr kan vara gullig, men den är verkligen gullig.

Vår båt, en byggarkväll i oktober år 2011. Vi har snart hållt på i fyra intensiva år. Tjoppe beklagade sig lite för en kompis att  han upplever att det står lite stilla i byggandet. Kompisen spärrade upp ögonen och såg ut som ett frågetecken och replikerade; -varje gång jag kommer hit så har det hänt så mycket, så jag vet inte riktigt vad som stått stilla. Ja kanske är det känslan av att det står stilla för man väntar på något (glasen), eller för att vintern är på intågande och man vill hinna till en viss punkt innan, eller kanske att målen är väl högt satta. Vi har ingen aning men vi backar ju iallafall inte, det kan vi själva se..

Ja annars har det inte hänt så mycket, våra andra jobb kräver en del vilket de ju i och för sig ska, Tjoppe har dragit på sig någon gammal krigsskada för hans knän och rygg har packat ihop. Det blev en läkartid en av kvällarna och nu väntar han på resultat, om han ska bli utdömd som båtbyggare med förslag om att knyppling är bättre aktivitet för honom.

På kvällarna bryter vi byggandet och slappnar av en stund innan sänggåendet. God mat och ibland även god dryck.

Mys framför kaminen, med en grillad köttbit, kokt potatis, sparris och bea. Ett gott rödvin till och en camembert på lut till småtimmarna. Så lite en har, så gott en mår.

Håll kurs!

Tjoppe och Helena

Likt en kemist så har Tjoppe testat olika lacker och fernissor på nåten för att råda bot på problemet att det inte härdar på nåten. Och med facit så fungerade ingen utom en sort, och egentligen finns det ingen större skillnad på den produkten mot andra. Det var en oljefernissa precis som vår vanliga vi brukar använda. Och deklarationen är mycket knapphändig på burkarna. Men vi vet vad som gör skillnaden nu. Vi har diskuterat och pratat kring detta en del och vi kan konstatera att vår samhällsutveckling är högst tråkig ur några aspekter. Att den som säljer och tillverkar produkterna till synes inte själva använder produkterna. Vill formulera detta vidare..

Vi kan ta vår konsult Felix af Lysekil som exempel. En man i sina bästa år som har arbetet med båtar på ett eller annat sätt i hela sitt liv och är aktiv än idag och således en vis man något till åren. I sin verksamhet tidigare i livet så stod det i hans affär diverse burkar på hyllan som man som båtägare kunde komma och handla och få goda råd kring vilken produkt som passar. Även trossar och andra båttillbehör fanns givetvis i denna lilla båttillbehörsaffär. Ägaren arbetade även med att bygga en egen båt och sydde båtkapell åt stadens alla båtägare (vilket han än idag gör). Och till detta hade han en bakgrund av att ha arbetet med diverse, seglingsinstruktör, riggare och you name it. Han har i sina möten med kunder fått sig en otrolig bank av erfarenhet av de produkter som finns på marknaden OCH varit med i problemlösningar kring produkterna. Både i sina egna arbeten och med kunders. För han kände här ett ansvar för de produkterna som stod på hans hylla. Och för att det var givetvis honom man frågade i ärendet, handlade det om styckning av en ko så gick man till köttmästaren. Gällde det båtfernissa så gick man till Felix. 

Därför kan det ju kännas lite tråkigt när utvecklingen har gått så långt att den som säljer kött i affären inte har en aning om hur anatomin på en ko ser ut och hur man styckar och tillagar köttet. Och Bengt Fritjofsson kan vi anta inte är nykterist för vi hoppas att han vet vad han pratar om och att han dessutom besitter kunskap om hur man tillverkar vin. Och så vidare. Man behöver den bakgrundskunskapen, och den har man inte från början utan den lär man sig i sin profession. Idag ser utvecklingen ut så att du kan gå genom ett helt liv på en arbetsplats och du kränger varor men behöver inte veta mycket mer än det som står i produktbladet. Inte konstigt att människor blir bakbundna så fort något går sönder, man köper nytt eller på sin höjd ringer någon som kan laga.

Vi vill därför hissa och lyfta fram alla äldre personer som än finns i livet som är av den gamla stammen, fyllda av erfarenhet och vishet. Som har sett och provat. Ni borde K-märkas. De finns en och en annan yngre, men de är få och direkt utrotningshotade. Nä kepsen ska sitta fram, inte bak-och-fram! Själva kanske vi kommer en liten bit på den långa erfarenhetsstegen, vi vill gärna tro det när andra människor som bygger båt hör av sig till oss, som tillexempel det unga paret med båten Basilika som gör ett fantastiskt jobb med att våga ge sig på ett stort båtprojekt och behöver lite goda råd på vägen. Man måste våga och flytta sina positioner, oavsett vad man sysslar med, för det är i detta den personliga utvecklingen sitter.

Ja detta var lite tankar..

Och vi har löst vår problem med nåten som inte härdade. Butiken som sålde produkten saknade kunskapen, tillika tillverkaren. Och då vi betalar 6000 kronor för nåtmassan så är vi inte särskilt intresserade av att lösa kunskapsproblemet åt dem när vi inte fick någon hjälp eller kompensation när det krånglade. Däremot är vår kunskap gratis för alla som renoverar en båt och som ska nåta sitt däck. Det är bara att höra av sig.

Nu har vi lagt ett lager med den fungerande fernissan. Däcket börjar bli blankt som en spegel.

Tjoppe faller på knä ännu en gång.

Och liksom ketchupeffekten så kom det vackra vädret också, lite brittsommar.

Påskliljorna som blommade i våras har blivit kvarglömda på terassen hemma, och nu tror de att våren är här på nytt. Vi har plockat ner krukorna till båten för att se om vi kan få dem att blomma. Spännande!

Våra fina öppningsbara ramar står och väntar på att bli målade och monterade. Vi saknar som sagt våra glas som det också gått troll i. Men det är ju på väg att lösa sig.

Vi har varit uppe på taket igen..

Den rätta bollen är nu på plats och den snurrar så fint när det fläktar och blåser.

Fantastiska höstdagar när den är som bäst.

Vi har kunnat sitta ute på kajen och fika och äta lunch i bara en T-shirt. Stanna lite nu värmen!

Numera är båda tankarna monterade.

Innan de stänger av vattnet på kajen för vintern så behöver vi få ordning på färskvattentanken, så vi kan fylla och använda den under vintermånaderna för att ha vatten i kranen.

Tjoppe monterar och drar rör och testar. Pannan är på och nu finns det både kallt och varmt vatten ombord. Vi har satt igång golvvärmen nere under däck så nu har vi en perfekt miljö nere under däck, som vi toppar med lite brasvärme på kvällen.

Helena har målat klart det brandsäkra taket ovanför motorn.

Helena bytte därefter ut vit färg mot svart.

Nu har fönsterramarna fått sin svarta kant målad.

En kompis kom förbi och bjöd på mazariner i solen..

Och Helena gjorde ett hästhuvud av stanniolet som mazarinen tidigare bott i. Klart man ska ha ett hästhuvud, skaparglädjen är det inget fel på!

Sen blev det tejpning och målning av dörrkarmarna på styrhytten.

Helena högt ovanför Tjoppe..

Och han fortsatte med arbetet i båten hjärta, maskinrummet. Det mesta börjar och utgår från detta rum, det börjar se rätt avancerat ut.

Och med lite lättade hjärtan fortsätter vi vårt idoga arbete med båten och hoppas kunna njuta av ytterligare några soldagar innan vintern slår till och man får huka sig.

Hissa segel!

Egentligen borde bara inlägget innehålla denna bild.

Det är inte bara en sak som krånglar just nu, utan det känns som det är det mesta. På den positiva sidan står nog vädret, för det är grått utan regn. Och det förklarar lite hur vi upplever situationen. Någon har kallat på troll, för det går verkligen troll i byggandet nu.

No 1 : Vi har nåtat däcket och lagt ett lager fernissa. Fernissan torkar fint på träet men inte över nåten. Den är oljig och kladdig. Vi har pratat med säljare av både nåt och fernissa och hört oss för med båtfolk. Många teorier om varför, men inga svar på vad man gör åt det. Vi har googlat och sökt på problemet, och det finns, problemet alltså. Och de flesta teorier spricker på någon punkt. Fernissan är det inget fel på, att den inte skulle härda på ett stumt material som inte suger stämmer inte, vi har fått den att härda på plåt. Fernissan är av en modell som funnits på marknaden i hundra år. Att det behöver vara en fuktig miljö för att fernissan ska kunna dunsta bort överskottet av oljan som naturligt finns i fernissan stämmer inte. I halland har vi uppnått den högsta luftfuktigheten på 7000 år minst. Att det är för kallt funkar definitivt inte, med värme blir bara nåten värre. Att valet av nåtmaterial inte är lämpligt stämmer inte, då tillverkaren rekommenderar deras produkt till att nåta däck med. Och med traditionen på ett nåtat däck följer ju att man fernissar, för att skydda mot väta och slitage. Det finns ett enda ställe där vi sett att någon inte bara diskuterat problemet, är på tråbåtsakuten där en kille hade fortsatt fernissat och att det hade blivit bra tillslut. Nu är det ju inte riktigt bara att fortstätta fernissa, man ska slipa mellan strykningarna och slipdammet fastnar i det kladdiga nåtet. Vi valde dock att prova fernissa lager två, fast utan slipning emellan. Först tvättade vi nåten med thinner för att få bort den oljiga ytan. Restultatet blev ungefär detsamma, inte längre oljig nåt men dock kladdig. Från säljaren har vi inte fått någon hjälp så nu ska vi prova ett av råden vi har fått från vår konsult Felix af Lysekil, som inte bara arbetat som säljare av diverse båtmaterial, utan han har även arbetat med dem och sett ett och ett annat i sina dagar.
Tjoppe är tämligen less på situationen. Att det blir fel, det kan det alltid bli. Men alla svär sig fria från ansvar och vi står med ett odugligt däck på 30 kvadrat. Vackert att titta på men det går inte att gå på det. Just snyggt. Någon som förstår sig på problemet tröstade med att det faktiskt härdar, men att det tar 6 månader.

No 2. När vi beställer glas till båten så går det alltid troll i våra beställningar. Läsarna kanske minns glaset till vår vinkällare, som tog flera månader för att det blev tappat på vägen, fel färg, försenat och så vidare. Nu har vi beställt glasen till våra ramar som ska sitta i däcksbyggnaden. Vi har väntat och väntat och veckorna har gått till månader. Och nu så kom de, fast bara hälften till antal, resten hade gått sönder i transporten. Ja ja, sånt kan väl hända. Fast vi har ju inte riktigt tid med detta för kylan börjar komma. Så nu testade vi våra glas och DE PASSAR INTE! De går inte ner i ramarna för någon klåpare har gjort dem och kanterna är alldeles ojämna. Ser ut som någon inte använt laser till att skära glasen. Eller som Tjoppe säger; -Det ser fan ut som det är jag själv som gjort dem, och jag har bara skurit glas ett par gånger i mitt liv. Vi har kollat med vår tillverkare av ramar, jo deras mått är riktiga med 5 mm marginal runtom. Alla glaskassetterna är nu tillbakalämnade och de har fått låna en av ramarna. Och så ska de ta dit en representant från företaget som ska få titta på deras produkt. Vi hoppas det mynnar ut bra, i glas som överrensstämmer med mallen och som passar i ramarna. Dock drar det ut på tiden, ett halvår här också som det känns. Men vad fasen, vi kan ändå inte sätta i ramarna om vi inte kan gå på däcket. Suck!
No 3. Skulle vara vädret då..

Men visst finns saker som är trevliga och bra även om allt överskuggas just nu för att vi inte kan bygga vidare. Ramarna till fönstrena är mycket välgjorda, proffs har varit framme. Vi tackar! Och fernissan vi använder är en himla bra fernissa, även om den nu inte vill härda på nåten. Inte fernissans fel, vi har använt den så mycket under åren att vi nog vet vad vi pratar om. Och vi har haft underbart besök från Helenas barn och barnbarn från ostkusten och solen tittade fram den helgen. De hade säkert med sig solen och tog med sig den tillbaka till Stockholm för när de åkt så blev det mulet.

En dag regnade det så mycket att det blev en sjö på hamnplan och vattnet rann över kajkanten ner i Nissan som ett bättre vattenfall. Dagvattenbrunnarna orkade inte med syndafloden som kom.

Mormor har lekt med barnbarnen..

Här hoppas det på prickar, ett jättestort fia med knuff finns i en av stadens parker. Men vi körde varken med Fia eller knuff.

Yngsta barnbaret har slutat med napp. Och nu ska Kiraffen få alla napparna. Ja han kan inte säga Giraff, utan det blir Kiraff.

Tjoppe överväger att behålla napparna, han kan behöva lite tröst nu när det mesta strular på båten.

Janne Kiraffer är jätteglad. Glass och napp!

Vår provisoriska skorsten har blivit permanent. Här byter vi till det riktiga skorstensröret.

Tittut! Säger Tjoppe.

Byte av rör, Helena är nere under plåttaket men på däcksbyggnaden. Och Tjoppe står uppe på plåttaket och håller i skorstensröret.

En kletig massa som tål tusentals grader ska ligga i skarven mellan skorstensdelarna. Det måste bli tätt.

Här drar vi åt!

Tjoppe skruvar på taket. Den riktiga bollen till skorstenen har vi inte fått på plats än, den dröjer något dygn och presenningen behöver vi ha tills vi tagit bort överbyggnaden, som blir i vår. Som vi längtar. Fast det blir inte förrän vi har fått i fönster och dörrar och fixat däcket, vilket verkar dröja..

Vilken utsikt från taket. Vi var båda uppe och beskådade staden från ovan.

Ja och vad säger man mitt i eländet. Kanske simma lugnt. Klart allt löser sig, frågan är bara när och hur.

Simma lugnt!

Som leken skeppsbrott och hela havet stormar ter sig livet på båten nu. Man kan inte sätta fötterna och händerna var som helst. Målade fönsterramar, dörrkarmar. Fernissade trösklar och hela däcket för att nämna den stora förbjudna ytan. Man balanserar på kanter och språngbrädor när man ska ta sig fram. Synen är nog rätt komisk när man ska fram med middagen som vi valt att äta nere under däck framför den sprakande brasan. Endast ytan framme vid diskbänken är fredad och dess två stolar, kylskåpet likaså men på den brukar vi inte sitta. Leken kommer att fortskrida under någon vecka då det fernissas och målas för fullt med alla strykningar.

Ja här balanserar vi när vi ska ta oss fram till trappen. Och man ska förutom att hålla balansen, komma ihåg att inte ta på ramarna framme vid väggen då även dessa är nymålade. Och väl framme så har man sex centimeter att sätta tårna på på kanten runt trappnedgången innan man når säker mark.

Här håller vi på att måla fönsterramarna utvändigt. Tjoppe i farten.

Lite funderingar hade vi över att vår däcksbyggnad är plastad och således målad med en tvåkomponentsfärg. Men ramarna är i trä och färgen passar inte på träet, då färgen med tiden skulle spricka. Vi behövde lite goda råd så materialen blir kompatibla med varandra. Ett samtal till vår färggrossist krävdes och sen kunde vi köra på. Vinyguard och Pilot II blev det goda rådet och vi var glada för dessa hade vi kvar av i vårt färglager på verkstan.

Helena fortsatte med målandet, dörrkarmar och fönsterramar på insidan.

Under tiden gav sig Tjoppe på att betsa däcket. En liten liten burk med ekbets. Inte trodde vi att betset skulle räcka till hela däcket, men döm om förvåning.

Då däcksplankorna har olika åldrar, allt ifrån 50 år på nacken och säkert några som är ca 15 år gamla och de senaste är tre år gamla och den sista, en meter däcksplanka, har enbart ett par veckor på nacken. Således så har tidens tand mörknat dem olika. Nu är det ju lite charmigt med däckets naturliga skiftningar men vi ville tona ner differensen lite, och betset visade sig göra de nyare däcksplankorna härligt gyllenbruna.

Bets-boy kämpar på!

Hunger, och visst kan vi laga gott trots vårt bristfälliga kök.

En härlig tomat och mozzarellasallad och en grillad köttbit medan betset torkar in.

Och när det var fritt fram igen så kunde vi fortsätta vårt arbete. Helena målade vitt.

Tjoppe oljar däcket. Mmmm, vad gott det luktar på båten. Synd att vi inte har lukt-dator så vi kunde förmedla doften.

Trösklar har även de blivit oljade och fått ett lager fernissa.

Och i skrivande stund så torkar första lagret fernissa. Sen ska vi slipa lite försiktigt och torka av innan vi lägger på lager två och sen slipa, torka och lager tre och kanske lager fyra. Vi får se när vi tycker vi är nöjda med resultatet.

Faktum är dock att det kommer att ta sin tid innan man kan gå normalt på vår båt. Och tillsvidar så hoppar vi runt i vår skeppsbrottslek och hela havet stormar. Undrar lite stilla om det var någon som renoverade en båt som kom på dessa leker, känns så. Och glada är vi att vi inte har ett gäng barn här, för denna lek ska man inte leka i skarpt läge. Då hade både vi och barnens mammor gråtit blod. Nä det är bäst att vi leker själva…

Hela besättningen stormar!

Tjoppe och Helena

Att hålla vid och fast kring ett sådant här stort projekt kräver sitt fokus. Det mesta kan ju te sig som att det är ganska enkelt, och att man fortskrider helt enligt planerna. Man sanningen är att det händer även saker mellan textraderna och bilderna.

Det som byggs händer ju inte bara. Någon har ju först haft tanken, som sen ska passa in i målet och helheten. Tanken ska sedan förvandlas till en planering och praktiskt genomförande och tillslut ett färdigställande. Och detta gäller allt, det finns inte en detalj som det inte tagits ett beslut om.

Det finns en historia om en liten pojke som fick som jobb att sitta i en potatiskällare och sortera potatis. Efter en dag så gav pojken upp, fast arbetet inte alls egentligen var så betungande. Hans chef frågade oroligt om felet, var inte lönen bra, fick han inte sina rast och så vidare. Pojken skakade tungt på huvudet och sa att lönen och rasten och miljön nere i potatiskällaren var det inget fel på. -Men vad är då felet pojk? Frågade chefen på nytt. -Jo, svarade pojken. Det är alla besluten, det är alla besluten.

När vi hörde historien så kände vi lite, att det är ju som med vår båt. Vilken kulör, vilket material, vilken form, när och hur och varför! Men i detta ligger också vår styrka, att hela tiden påminna varandra om målet och så har vi dessa små möten med dagsmål, veckomål och långsiktiga mål. Rätt fokus ger resultat. Det mesta som sker är ingen slump. 

Förutom alla besluten så har man alla dessa dagar man upplever nöje, missnöje, ilska, frustration, värk, kyla, oro, funderingar och lite mer frustration men även stor stolthet och glädje. Många dagar är man en stor människa, andra dagar känner man sig rätt så liten. Man har väder och vind, och man är uppe på nätterna och kollar förtöjningar och fendrar och hoppas man inte ska blåsa bort. Man har värkande kroppar, knän och höfter som ibland kräver läkarbesök. Och skitig blir man, så kopiöst. Fokus på ekonomin gör att vi har lagt alla kronor åt projektet, trasiga skor och bristande garderob hör till vardagen och ibland tittar man ner i plånboken och konstaterar att idag blir det potatissoppa, vilket i och för sig är gott. Och i perioder lider man av en bedövande trötthet då man uppå projektet även arbetar heltid och är engagerad även där. När andra sitter hemma i soffan i värmen på kvällen och tittar på Idol så står vi fortfarande i skenet av en bygglampa och drar i skruv, i kylan.

Nudlar, billig mat som värmer. Vi brukar skratta åt att det alltid är fyra ärtor med i paketet. Just fyra stycken, och vi har ätit nudlar så många gånger nu att vi kan berätta att det är en smärre sensation att denna förpackning innehöll några fler ärtor.

Nu har vi kommit så långt att vi ofta kan fira och skörda små framgångar, livet på båten börjar bli rätt så angenäm. Vårt slit och våra beslut börjar ge resultat. Bloggen berättar en hel del om vilken tid arbetet tagit, och en hel del annat. Men mellan textraderna och bilderna så finns minst lika mycket till att berätta. Fast den berättelsen är mer vår egen.

Detta långa utlägg skulle man lätt tro ha att göra med att det just nu skulle vara tungt på något sätt. Men just nu är vi inte trötta, vi fryser inte, vi kan äta annat än potatissoppa och besluten är inte svåra och det har äntligen mojnat ute på havet. Visserligen är garderoben lite knapp, men dock tillräcklig. Nä anledningen är att vi har kunnat skörda. Av hårt arbete har vi nu fått resultat och igår kunde vi tända vår kamin och skåla framför brasan med en whisky. En liten sak för de flesta, men en stor sak för oss. Häri ligger 12000 arbetstimmar så här långt och första miljonen har vi passerat med råge. Det var värt att fira.

Innan vi nådde kvällen då kaminen kunde testköras så började vi med våra fönsterramar.

Nio stycken ramar står och väntar på att bli monterade, ytterligare tre ska vi ha men dessa ska vara öppningsbara.

Här har vi ritat ut på insidan var första ramen ska sitta.

Helena borrar ett hål i vardera hörn, som Tjoppe sen sågar från utsidan.

Först drar Tjoppe streck och sen sätter han sågen i däcksbyggnaden.

Första hålet klart, nu ska fönsterramen på plats.

Helena leker Hedvig från A till Ö. Vi gamlingar behöver ingen närmare presentation men unga läsare kan behöva veta att A till Ö var ett barnprogram när vi var barn. Och Hedvig (Birgitta Andersson), en tant som bodde i en stuga och som tyckte om att cykla vingligt fick en lång näsa när hon inte förstod ett ords innebörd. Till sällskap hade hon en uggla, Helge, på taket som spelades av Bert-Åke Varg. Inte förrän hon förstått det svåra ordets innebörd så blev hennes näsa normal igen. Och man gick igenom hela alfabetet med svåra ord, så Hedvig fick många långa näsor. Helenas blev bara lång en enda gång, fast hon förstod alla orden Tjoppe sa.

Nä detta är inte en näsa, det är pipen på pistolen som vi fyller med Tec7. Helena drar en sträng runt ramen innan den sätts på plats och skruvas.

Och från utsidan så fogas ramen runtom så kanten får fuktspärr. Och så här hölll vi på tills vi fått dit fyra ramar.

Nu saknas glaskassetterna till fönstrena och vi sätter i dessa när vår beställda leverans har kommit.

Och vi ska även förstärka upp fönstrena med reglar innan vi isolerar och sätter inneväggar.

Vi kände oss nöjda såhär långt för dagen började gå mot sitt slut. Vi hade tidigare under dagen inhandlat ett spirorör för att förlänga vår skorsten så den stack ut ovanför plåten på vår övertäckning. Konstig båt vi har med två tak i dagsläget. Vi hade även inhandlat lite fin björkved.

Janne Giraffer höll på att sätta glassen i halsen när Tjoppe stack upp ett rör ur taket. För övrigt så har Giraff-snubben börjat klaga på att glassen är kall nu när det blivit höst. Kanske borde vi göra något åt kraken. Men nu kan han få lite värme från röret till vidare.

Troppe river lite tidningspapper och har några bra stickor till hands.

Och så sätter han eld, och den tar sig direkt. Nu finns det en gammal sägen som säger att ifall man har lätt att få fyr på brasan så har man bra kärleksliv. Ja, nu har ni alla svaret.

Luckan på glänt i början för lite extra drag. Och Tjoppe springer upp och kollar hela skorstenen i alla skarvar att den håller tätt. Det ser mycket bra ut.

Ja så här var vår inne temperatur när vi började elda, sköna 14-15 grader. Brrr..

Men med värmen från brasan utvärtes så höjde vi ett glas whisky för den invärtes värmen och skålade för vår milstolpe och stod och tittade in i lågorna tillsammans.

-Skål min bäste kompanjon, detta gjorde vi bra säger Tjoppe.
-Skål, vi är nog inte helt värdelösa fyller Helena i.

En bild på oss själva, mycket glada. Vilken härlig dag, allt slit är bortglömt och förlåtet.

Det sprakade gott i brasan. Och sen ställde vi till det med lite grillfest och en kompis och en son dök upp och gjorde oss sällskap. En fantastiskt trevlig kväll och temperaturen steg på alla dess sätt skulle man kunna säga.

Fina 25 grader, varm och torr värme. Det här är lyx.

Vi summerar denna dag som en av de roligaste och stoltaste under vår tid med projekt Sunshine.

För fulla segel!

Tjoppe och Helena

Här följer en arkivbild tagen i december 2008, den är tagen nere under däck och man kan lätt påstå att standarden höjts en aning.

Ibland säger en bild mer än tusen ord. På samma plats där Tjoppe är på bilden stod vi och skålade framför brasan. Svårt att tro att det är samma plats.

Skepp och Hoj!

Någon vecka har förflutit och vi har småjobbat på båten och storjobbat på våra andra jobb. Flera gånger har Helena sett nere från båten, något konstigt borta vid en träddunge. I en av grenarna så har det hängt något, och tankarna har varit många. Snören eller en kanin eller en katt. Ja det har sett ut så från kajen då avståndet är lite i längsta laget för ett par ögon tillhörande en 45-åring. Hon frågade till och med Tjoppe; -Vad är det som hänger där i trädet och svajar oroväckande?? Han tittade och funderade men kom inte på vad det kunde vara. När Helena senare skulle iväg i ett ärende så tog hon vägen förbi och klev ur bilen för att titta närmare på saken. Och när bilden uppenbarade sig så började hon skratta.

Någons kvarglömda BH!! Vem glömmer en bh i ett buskage hyggligt centralt i Halmstad månne?? Klart funderingarna har gått varma kring hur detta har gått till. Något tält har vi inte sett till så det känns inte som det är en campare. Kanske någon tyckte den skavde och slängde av sig den på sin morgonpromenad eller hör och häpna en kärleksaktivitet nästan mitt framför våra ögon?! Synd att vi missade den, för sådant har hänt här förut fast uppe på kullen lite till höger framhåller Tjoppe. Så härmed efterlyser vi dess ägare på vår blogg, kanske någon fortfarande letar i sin garderob efter sin favorit-bh.

Förutom att vi spanat in klädesplagg i björkarna i omnejd så har vi jobbat på båten. Glädjen stod högt i tak när vi kunde konstatera att vi nåtat klart däcket.

Nu anar vi vårt fina färdiga skeppsgolv när vi oljat och fernissat det.

Vi har pluggat däcket också där det fattades.

Överskottet ska kapas och pluggen ska slipas jämn med däcket. Nu ska hela däcket slipas innan vi kan olja och fernissa.

Ett par dörrar har blivit målade i verkstan också, våra ytterdörrar till däcksbyggnaden. Det börjar bli lite lätt kyligt så det kommer sitta fint med att få dit dem. Härom morgonen hade vi sköna 11 grader på däck, det ryker bra ur tekoppen då. Nä man får inte vara harig om man valt detta livet.

När vi baxat in dörrarna så riktade vi karmarna. Så nu kan vi måla karmarna också innan vi hänger dit dörrarna permanent.

Tjoppe testar dörren, nu sitter den som en smäck. Fint handtag och en mässingsventil så blir dörren perfekt.

Ja och nu ska tre dörrar till målas i verkstan, Helena laddar penseln på nytt och sätter fart. Och däcket står på agendan. Men om det får ni läsa en annan dag.

Skepp och hoj – båt e skoj!

Tjoppe och Helena