Ibland blir det så tydligt att vi som vistas här uppe i det arktiska klimatet är avskärmade från allt det vanliga. Dagarna glider fram som om det inte finns någon annanstans. Med bara tolv gäster ombord blir allt så mycket påtagligare. Isoleringen gör att vi lär känna varandra på ett sätt som knappt verkar möjligt på andra platser. Redan efter några dagar märker man det – leenden som blir varmare, samtal som går djupare. Här går det inte att springa ifrån. Vi är alla långt hemifrån, och under de här tio dagarna hinner vi lära känna varandra hyggligt väl. Framför allt jag, som får möta gästerna så nära i mitt arbete, känner hur banden växer. Vi lär oss att luta oss mot varandra. Naturligt. Nödvändigt. Och vackert på sitt eget vis…

Det är onekligen inte vilket jobb som helst. Helt klart måste hjärtat vara med. Nu har jag spenderat så pass mycket tid i Arktis att naturen – isbjörnar, valrossar och valar – blivit en del av vardagen. Exalteringen som jag kände i början har lagt sig. Istället är det nog gästerna som verkligen får mitt hjärta att brinna. De som kommer hit med så mycket förväntan, nyfikenhet och mod. De har lagt både drömmar och en rejäl slant för att få uppleva Arktis, och i den upplevelsen blir båten, rummen och vi som finns runt omkring dem en viktig del av minnet de bär med sig hem.

Ibland får jag den finaste påminnelsen om hur betydelsefull den närheten kan vara. Som en morgon när ett par kom in i mässen före alla andra. Något sorgligt hade hänt hemma och med tårar i ögonen sökte de upp mig. Jag kunde bara vara där, ge en kram och lyssna medan de delade det som tyngde dem. Långt senare, när de var hemma igen, fick jag ett meddelande som rörde mig djupt. Ett enkelt och uppriktigt tack för att jag funnits där när de behövde det som mest. I Arktis är man långt från sin familj och sina vänner. Och i sådana ögonblick får jag en påminnelse om varför mitt jobb är så viktigt – förutom det mest uppenbara att servera frukost och hålla båten i ordning. Att kunna möta människor på riktigt är på samma gång både magiskt och sårbart.

Dagarna här flyter långsamt vidare. Freyas motor spinner tryggt under min säng. Hur mitt liv skulle se ut utan denna stora dam av järn som tar sig fram mellan isflaken vet jag inte. Många tycker nog att jag lever ett arktiskt exotiskt liv. För mig har det blivit mitt sätt att leva. Min vardag.

// Coddi.