Frågan är om jag numera kvalificerar mig för svart bälte i att resa – i den bemärkelsen att jag börjar bli expert på att slå ihjäl dödtid utan att det för den sakens skull känns som en lång väntan. Det är väl där begreppet coddiwomple kommer in; att resa meningsfullt mot en vag destination, att resandet i sig också fyller en funktion. Nu har jag lämnat Afrika och befinner mig åter i Europa, närmare bestämt i Manchester. Hemma, innanför min egen dörr i Halmstad, landar jag inte förrän i morgon strax efter midnatt – två dagar efter att jag klev av segelbåten i Palmeira. Att det tar så lång tid beror på att jag medvetet valde ett rejält långt stopover här. Vilket visade sig vara klokt, eftersom flyget från Kap Verde blev försenat…

Det är just i de här mellanrummen, i väntan, som jag hittar tid för reflektion. Här hinner jag planera, fånga upp trådar jag själv dragit igång eller som kommit flygande mot mig, och faktiskt få undan sånt som annars lätt blir liggande. Just nu upptar nästa resa en hel del av huvudet – ännu en långresa i pipen, och den kräver betydligt mer planering än när jag bara kastar mig på ett spontant flyg inom Europa. Samtidigt skvalpar det fortfarande gammalt ”bös” i bakhuvudet (eller vad man nu ska kalla det där mentala förrådet av oavslutade ärenden…). Ännu har jag inte fått tillbaka pengarna för utläggen från det inställda flyget i november. Ni minns kanske: jag hann med nöd och näppe ta mig ombord på Freya innan de kastade loss från Tromsö med gäster ombord. Tack och lov lyckades jag knipa en av de sista flygbiljetterna hos ett annat bolag, det enda flyget för att komma i tid före avgång. Men tyvärr utan mitt incheckade bagage. Så i Tromsö blev det panikköp av kläder (för att slippa jobba naken – även om säkert någon gäst och enstaka besättningsmedlem hade sett det som ett plus), hygienartiklar (för att inte se ut som ett spöke och lukta skunk), plus hotell, ny flygbiljett, taxi, mat längs vägen… Ja, ni fattar…tusenlapparna rullade iväg med en hissnande fart. Och just därför är de här väntans stunder perfekta. Här kan jag faktiskt sitta ner, höra av mig till försäkringsbolaget, skicka påminnelser, bifoga kvitton och försöka reda ut röran – en liten seger i taget. Men kvarnarna mal långsamt, jag förstår att många ger upp på vägen eftersom det är så krångligt att få pengarna att röra sig i rätt riktning.

De här stunderna av väntan är också perfekta för att hålla kontakt med vänner runt om i världen. Jag hinner inte alla alltid, men alltid några – och det räcker för att påminna mig om hur rik jag egentligen är i vänskaps-valuta. Visst klagar jag ibland över att jag saknar en meningsfull vardag i Halmstad, över glesheten bland vänner på hemmaplan. Min lokala valuta är lite svag, helt enkelt. Men globalt sett? Multimiljonär. Så i väntans tider funderar jag även över något att göra hemma, om jag nu inte ska resa så vilt som jag gör nu. För resandet drivs ju av två saker: jag älskar det (addicted to departures, helt enkelt), men det är också ett sätt att hålla tiden igång. Utan resor står veckorna i Halmstad rätt stilla och blir långtråkiga – jag har liksom inget riktigt att fylla dagarna med…

…Så antingen hittar jag något meningsfullt på hemmaplan… eller så fortsätter jag resa som jag gör. Beroende på vem jag frågar får jag olika pepp. Caroline i Kanada, min hjärtas resesyster, och Marcus från Gibraltar (som båda flaxar runt på jordklotet) säger såklart:

-Klart du ska resa, det är också en livsstil!

Medan andra suckar och frågar mig när jag ska lugna ner mig och slå mig till ro. Och jag tänker; vad händer då? Blir jag grå och tråkig på en gång? Knackar depressionen på dörren? Samtidigt måste jag ju ta hänsyn till hälsan – mina arma tarmar som vuxit fast i bukväggen, och den där gäckande gallgången som ibland drar ihop sig i spasmer och påminner om att allt inte är som det ska. Plus jobbet till sjöss med intensiva veckor, till att i perioder – när man är ledig – inte göra något alls (om jag inte reser vill säga). Det är faktiskt ett rätt vanligt fenomen bland oss som jobbar på havet – särskilt de som inte har någon som väntar hemma. Man blir rastlös, uttråkad, lite lost. Branschen vet om det: långa perioder borta gör att man missar vardagen, kontinuiteten och de små byggstenarna som skapar ett stadigt liv iland. Många sjömän beskriver just den där tomheten på ledighet, och forskning visar att isolationen (kan gälla både till sjöss och hemma efteråt) kan bidra till sämre mående, högre risk för nedstämdhet och att man känner sig utanför. Det är inte unikt för mig – det är något många i yrket tampas med.

Men så mitt i funderingarna så landar det ett meddelande från kollegorna ombord på Freya. En film som visar hur min kollegor som nu befinner sig ombord, håller på att sjösätta min pepparkaksbåt – den där lilla Freya i miniatyr som jag bakade lagom till Lucia. Jag trodde den skulle ha åkt i soporna för länge sen, full av damm efter veckor av inaktivitet över jul och nyår. Men icke – nu får jag filmen skickad, och jag sitter här och skrattar och gråter på samma gång, full av en sån där överväldigande lycka. Jisses, vad jag älskar min flytande familj.

Klart att jag inte alltid orkar med det intensiva jobbet, det sliter (jag är ju ingen ungdom gudbevars). Men jag skulle inte orka alls om det inte vore för att vi är såna experter på att lyfta varandra, så våra humör hålls uppe trots långa dagar. Så här i skrivande stund i Manchester inser jag att jag rör mig mellan ytterligheterna: intensiv samhörighet och plötslig tomhet, rusande dagar till sjöss och långsamma väntetimmar iland, överväldigande kärlek till livet på havet och en längtan efter stillhet hemma – allt på en och samma gång. Kanske är det just det som håller mig igång: att omfamna både stormen och lugnet, för det är i svängningarna jag känner mig mest levande.

// Coddi.

Spana in denna lilla filmsnutt… påhittigheten hos kollegorna är fantastisk. Love you guys!