Sparsamhet är inget misslyckande

Gibraltar/La Linea, Spanien

Nyckeln till vårt nedväxlade liv är vår fantastiska förmåga att hålla i slantarna. Vi kan nog uppfattas som lite udda – eftersom vi frivilligt väljer att leva på en betydligt mindre mängd pengar, än gemene man gör. Vid en koll konstaterar vi att vår budget ligger klart lägre än vart gränsen går för existensminimum. Nu vill vi inte förringa den som sliter hårt för att få sin ekonomi att gå ihop, det har vi förståelse för. Men oavsett om sparsamheten är frivillig eller inte, har det inte riktigt setts som ok att vara ekonomiskt aktsam. Sparsamhet är inget man skryter med och helst ska den inte märkas…

”Lyckad” anses snarare den vara, som lägger stora slantar på att renovera sitt hem, åka på häftiga resor och äta lyxigt på restaurang. Fotografier på sociala medier brukar vittna om detta. ”Men gör inte ni det då, renoverar, reser och äter ute???” Jo, det gör vi. Det händer. Men med en avsevärd skillnad. Vi kommer ge några exempel. Men först vill vi nämna varför dagens blogginlägg handlar om sparsamhet. Det är nämligen ingen slump, det ligger i tiden.

I takt med människors förändrade livsvillkor till följd av pandemin och pågående krig, ser vi att synen på sparsamhet håller på att förändras. Medan allt fler behöver kämpa för att klara sin ekonomi, står vi rätt obekymrade och ser på. Vår fallhöjd är som ni förstår, näst intill obefintlig. Snarare är det så att vi för en gångs skull börjar få lite inkomst på våra sparpengar och några lån, det har vi inga. Kostnaderna är i övrigt minimala. Medan många vant sig vid ett liv präglat av flärd, trend och konsumtion – har vi ägnat vår tid åt att än mer spetsa vår kompetens kring hur man vårdar, underhåller och reparerar.

Det är nämligen något vi ofta får höra, att allt är så enkelt för oss som har både kunskap och verktyg. Men vi vill mena att svaret är mer komplext än så. Kapten Betong föddes knappast med en sticksåg i handen och Styrman Pimpsten fick definitivt inte behålla förlossningssaxen vid födseln. De färdigheter vi har, har vi tränat oss till. Och vi lär oss fortfarande. Sedan länge har vi haft ett mindset att ”maxa det mesta ur det minsta”. Det är därför vi kan segla runt (nästan) gratis med hjälp av våra segel. Med fri elektricitet från sol och vind och med dricksvattnet tillverkat från havet. Samt annat som kommer med en livsstil som denna. Men likaväl som det är billigt för oss, kan det vara dyrt att segla. Med det sagt, vill vi mena att alla kan lära sig att underhålla och reparera. Men det är klart – ett visst försprång har vi ju…

Idag är vi så vana att leva sparsamt, att det för oss känns helt normalt. Därför behöver vi tänka till för att komma på hur vi lever. Här kommer två exempel på sparsamhet, händelser som vi plockat från denna vecka.

Häromdagen klippte sig Styrman Pimpsten och färgade utväxten. Kanske inte perfekt klippt (alla som provat klippa sig själv vet hur svårt det är). Men tillräckligt bra för att ingen ska märka. Saxen köptes för årtionden sedan och hårfärgningsmedlet inhandlades i Grekland för ett par år sedan, funnen på rea för 1,99 euro. Styrman köpte 8 paket, vilket räcker i två år (och under tiden håller hon utkik i butikerna efter en ny utförsäljning av liknande vara). Visserligen blir det inte lika proffsigt som hos hårfrisören, men valet måste göras (ifall vi vill fortsätta kunna leva detta fria liv). Totalt går det ut ur vår hushållskassa 100 kronor om året för hårklippning och hårfärg. Säg, 50 kronor per person och år, eftersom Kapten får sitt hår klippt av Styrman också (dock får han ingen färg). Här kan det vara på sin plats att förklara, att någon utbildning i hårklippning inte finns. Det var Styrmans barn som i späd ålder fick agera försöksobjekt (f´låt barnen).

Häromdagen skulle Kapten göra rent heltäckningsmattan i salongen. Under flera år har vi pratat om att byta ut den, vi har haft den i många år nu. Men varje gång det kommit på tal, har vi ångrat oss. För med en ordentlig skrubbning blir mattan åter som ny. Med billig naturvänlig såpa skrubbade Kapten mattan hårt och till sin hjälp hade han vattenslangen. Vars munstycke plötsligt slutade fungera. Så den fick han laga. (Slangmunstycket har vi haft i många år och den krånglar emellanåt på grund av avlagringar och då gör inte fjädern sitt jobb. Kapten plockar då isär och lagar, vilket fungerar eftersom munstycket är av lite bättre kvalitet). När mattan var torr och åter på plats i salongen kom vi överens om att stryka ”ny matta” från vår önskelista. Vårdar vi den kommer den säkert hänga med i tio år till.

De två exemplen kanske inte säger så mycket, men betänk då att vi gör på liknande sätt kring det mesta. Allt ifrån att vi delar tepåse på morgonen till att vi bara köper ett (1) internet (vi gör sen en delning från Kaptens mobil till de andra enheterna ombord). Till Styrmans uppgift ingår att se till att ingen mat kastas och Kapten tar hand om verktygsparken. Som exempel slutade wastepumpen fungera för ett tag sedan. Felet visade sig vara något udda, det var planetväxeln som pajat. Få demonterar sina prylar som Kapten, till minsta beståndsdelar om det så krävs. Och i detta fall kunde Kapten med lite ”fnul” laga utan reservdelar.

Vi kastar ingen mat ombord, annat än äggskal och potatisskal typ. Och största hotet mot att kunna hålla vårt mål om ”zero waste” är faktiskt, tro det eller ej – utemat (inklusive avhämtning). För varje gång vi väljer att vända ryggen till vårt matförråd och istället äta ute, riskerar någon mat hemma bli dåligt. Nästan dagligen inventeras kylskåpet och Styrman brukar samla de varor som ”ber om att få ätas upp”. Därefter får fantasin kliva in och resultaten varierar friskt. Roligast är det när det blir en helt ny maträtt. Ingen matmängd, hur liten den än må vara, går till spillo. En liten ensam kokt potatis mosas gladeligen ner i köttbulle-smeten och spadet som blivit över i en burk med sparris, görs det stuvning på (jättegott till omelett och det behövs inga sparrisbitar). Såklart är det lättare för oss, med all den tid vi har. Men glöm inte att det också kostar tid (förutom pengar) att åka och handla. Varje gång man har en plan för den mat som ligger i ens frys, kyl eller skafferi och man slipper åka hemifrån – friställer man enormt mycket tid. Och medan grytan kokar (den bil- och shoppingfria dagen) kan man ägna tiden åt att städa, baka eget bröd, laga något trasigt eller klippa gräsmattan (eller vad man nu behöver göra). Att i större grad knyta sin fritid till sitt hem är bland det mest kostnadseffektiva sakerna man kan ägna sig åt. Planering A och O. De behöver inte vara så stora, men komma desto oftare. Vi planerar framför allt dagligen, annars är det så lätt att missa den lilla potatisen. Men vi gör planer även för veckan och på längre sikt.

Såklart vill vi ibland gå ut och känna pulsen på stan. Vi kan då slå oss ner på ett café. Standard är att vi beställer en (1) kaffe och kanske vatten (när det är varmt). Så delar vi. Ja, ni skrattar kanske. Men nu är Styrman ingen stor kaffedrickare och att gå ut och äta och dricka, handlar tills stor del om att byta miljö. Vill vi ta en kaka till, brukar vi dela på den. Fördelen är att fikastunden bara kostar hälften och risken att vi lämnar något ouppätet på tallriken, blir minimal. Dessutom är ett halvt bakverk per person bättre för vår hälsa, sockerstinna dito har väldigt liten plats i kostcirkeln. Vi vill minnas i vår barndom, att kaffekopparna var riktigt små och man åt en LITEN kaka till. Nu för tiden är kaffemuggarna stora som baljor och sötebrödet blir till en hel måltid.

Vi vill mena, att det mesta vi gör – gör vi på ett alternativt sätt. I perioder när vi ligger på ankare utan att kunna ta oss i land, måste vi klara oss utan omvärlden. Vi har historiskt haft månader där vi levt på totalt 3500 kronor (350 euro) allt inräknat utom försäkringar och internet. Men som regel budgeterar vi för mer än så, vilket framför allt behövs när vi ligger i hamn. Men så händer det också – att vi öppnar på plånboken lite mer, så även vi får flärd. Man skulle kunna säga att vi tagit uttrycket ”det man förlorar på karusellerna, får man ta igen på gungorna” ett steg längre. Vi gungar en jäkla massa för att någon gång ibland unna oss något som kostar. Det intressanta är att vi inte upplever att vi försakar något.