Gibraltar/La Linea, Spanien.

Hej Gott Folk! Denna morgon läser vi på de svenska nyheterna att ett lastfartyg i Gibraltar kolliderat med en annan båt. Med oljeutsläpp som följd. Aj aj aj, men vi läser samtidigt att olyckan inte ska medföra någon miljöpåverkan. Vi är oskyldiga, ifall någon undrar…

På Wilma nöter vi mest kaj, vilket vi snart hoppas kunna sluta göra. Äntligen kan vi börja se fram emot avsegling, vilket blir om drygt en vecka ifall vindarna tillåter. Listan med göromål gås igenom. Vart eftersom bockar vi av den, punkt för punkt.

Vi har mer eller mindre varit seglingsklara hela tiden vi legat här. Men såklart vill vi passa på att göra saker innan vi lämnar. Som med mattan i salongen. Den ska vi slita ut på bryggan och skrubba hårt med vatten och såpa. Så blir den som ny.

Sen var det ju vindrodret. Vi har bestämt oss att ha roderdelen monterad och nedstucken i vattnet när vi seglar iväg, trots risken för orcas-attacker. Just det hände vår kompis – från ingenstans dök ett par späckhuggare upp och de simmade rätt in i vindrodret. BONK! Så var rodret böjt. Nu verkar späckhuggarna sedan en tid hålla till utmed Portugals västkust och en bit norröver. Därför känner vi oss rätt så trygga med att låta vindrodret sitta på. Så vi kan trimma det, när vi kommer ut på havet.

Här i Gibraltar finns billig diesel (jippie). Därför har vi under en tid ägnat oss åt att pumpa över den diesel som legat i Wilmas huvudtank (köpt i Tunisien för 6 kronor litern) över till dunkar på däck. Så säger reglementet här, att man inte får tanka externa dunkar med diesel från sjömacken i Gibraltar (för att den inte ska bli föremål för den svarta marknaden). Nu har vi tömt Wilmas huvudtank så till den grad att vi riskerar motorstopp på vägen bort till macken. Men vi har löst det genom att koppla över till dagtanken, som också den (liksom dunkarna) är fyllda till bredden. Utanför huvudtanken har vi i dagsläget 250 liter diesel.

Någon undrar kanske hur det går för vår kompis Greg. Hans primära fokus är rehabilitering och det behöver löpa ett par månader till, innan han tillåts flyga hem till Boston. Sakta gör han framsteg, men det tar tid (vilket det ofta gör när man haft en stroke). Hur framtiden kommer bli är därför svårt att veta, men planen är (som vi förstår) att Greg och Connie åker hem till USA för fortsatt rehabilitering. Hur de gör med deras båt SAGA får vi se när det blir dags att lämna Gibraltar. Vi kommer att vara i Cadiz då, alltså inte längre bort än att vi kan hyra en bil och pipa över. Ett bekymmer är att marinan SAGA ligger i, inte erbjuder ”long stay”. Gränsen går vid 6 månader.

Ja, det var en liten uppdatering från oss. I övrigt försöker vi hålla båten ren från sand, den återkommer ständigt från Sahara medförd av regn och blåst. Sen måste vi såklart nämna temperaturerna. Äntligen har den värsta tropiska värmen lagt sig. Nu överlever vi inte bara, utan lever!

Skepp o Hoj!