Gibraltar/La Linea, Spanien.

Vår halvleksvila fortsätter här i La Linea då seglet från Hongkong ännu inte dykt upp. Vilket kanske inte gör så mycket eftersom vi har fullt upp med diverse andra tekniska göromål. Främst ägnas tid åt vindrodret (windvane) vi kommit över under lite annorlunda premisser. ”Vindroder” tänker ni nu, ”det har dom inte sagt något om” …och det stämmer. Så här gick det till…

Visst minns ni kompisen Marcus som vi seglade med för fyra år sedan, han som trodde Styrman drunknade i mötet med migranterna. Alltså, samma kille som vi svängde en öl med häromsistens och käkade indisk mat med. Ja just han, Marcus från Gibraltar.

Hela storyn började med att vi en halvgrå februaridag i nådens år 2018 gled in i Gibraltar – och vi blev kompisar från första stund. Han stod där på kajen och vi började prata, om segling såklart. Det visade sig att vi hade ungefär samma planer för de närmaste månaderna, att segla till Balearerna. Än var det lite tidigt på säsongen så vi fick gott om tid att umgås och förbereda båtarna. Bland annat passade vi på att handla en ankarkätting och Marcus, ja han skaffade sig ett vindroder. Sen drog vi före, först till Marocko och till den spanska enklaven Melilla i Afrika – innan vi åter sammanstrålade i Mar Menor, som ligger ett stycke österut (utmed spanska fastlandet).

Marcus hade ännu inte monterat sitt vindroder. Därför passade det bra att få dit det med hjälp av Kapten Betong. När de första förberedelserna var gjorda i lagunen, seglade vi vidare till Balearerna. Det var på den överfärden vi stötte på båtflyktingarna. Så något försenade, men med livhanken i behåll, kunde vi därefter fortsätta monteringen av vindrodret.

Det skulle komma att krävas en liten annorlunda lösning för att få till jobbet, vi låg ju på svaj i ankarviken på Formentera. Problemet var att Marcus båt inte klarade av att strömförsörja Kaptens svets – och att dra en elkabel från land några hundra meter (genom vattnet) går inte. Sånt händer bara i tecknade filmer. På Wilma däremot har vi såväl omformare och ström nog för att köra svetsaggregat och annat på. Därför bestämdes en plats i ankarviken där vi skulle hålla till. Wilma ankrade först som vanligt och väl sträckta i ankarkättingen, slängde Marcus i kroken också. Fast tvärt om. Han backade alltså upp mot Wilma så vi låg rumpa mot rumpa – och därefter knöt vi ihop båtarna.

Därpå sjösatte vi dingen och placerade den mellan båtarnas akterspeglar, som en linfärja. För att i jollen placera svetsaggregat med ett gott stycke skarvsladd och så självaste Kapten eftersom det vara han som skulle svetsa. Som vi skrattade, det såg för knasigt ut. Och blickarna från de andra båtarna var både långa och oförstående. Som de måste ha undrat. Men vår metod fungerade mycket bra. Strömförsörjningen kom från Wilma och jollen utgjorde en plattform som Kapten stod på så han kom åt att svetsa i aktern på Marcus båt. Detta lite underfundiga koncept kan vi med råge rekommendera. Men står det svetsning på schemat, så glöm inte bort att uppblåsbara jollar kan punkteras. En svetsloppa kan lätt hoppa fel.

Ja, på den vägen var det och Marcus seglade den sommaren med sitt vindroder. När han senare kom tillbaka till Gibraltar så blev det inte så mycket mer seglande. I vart fall inte med vindrodret.

Att köpa ett vindroder är inte billigt. Den sorten vi vill ha, med både ett pendel-servo-roder och ett eget huvud-roder kostar i runda slängar 65.000 svenska riksdaler, frakt och tull inräknat. Att hitta ett begagnat är nästan omöjligt. Men Marcus som visste att han inte kommer behöva sitt vindroder på flera år, erbjöd oss en synnerligen trevlig deal.

Vi har numera någon form av ”delad vårdnad” om vindrodret. Ägandet ligger i skrivande stund hos Marcus och vi har fått ”betalningssemester” med två år. Därefter börjar vi betala av med en blygsam månatlig summa. Tills vi betalat av rodret. Priset är satt till ett humant dito (som inte går att finna på begagnad-marknaden eftersom där inte finns några). Ifall vi ångrar oss, efter vi seglat kors och tvärs över jorden eller inte, får vi lämna tillbaka det. Och få pengarna tillbaka ifall vi hunnit betala något. Eller så behåller vi det och det blir vårt till fullo när skulden är reglerad. Ingen ränta, bara en schysst deal kompisar emellan. Upplägget kan nästan liknas vid skilda föräldrar, som har delad vårdnad. Men i vårt fall handlar det inte om något människobarn, utan om ett fullvuxet vindroder som vi döpt till ”Mr Wohlrab”. Allt för att kunna skrika på det när vi inte tycker den gör sitt jobb. Genom vind och havsbrus kommer våra hesa halsar gasta;

”MR WOHLRAB, KEEP THE COURSE!!!”

Nu var det bara det lilla dilemmat att vindrodret satt på Marcus båt i Gibraltar. Och Wilma befann (och befinner sig) i Spanien. Att passera tullen obemärkt med ett stycke enormt vindroder (som ingen landkrabba förstår vad det är) som dessutom ser ut som någon slags installation från Moderna Museet, är stört omöjligt. Och i händelse av upptäckt påstå att mackapären är ett lån från en kompis, är det nog mycket svårt att övertyga tullarna om. Här bör tilläggas att Marcus hamn är stängd för gästbåtar på grund av ombyggnation. Så hur skulle vi få vindrodret över landsgränsen. Ja, sug på den ni tills vi skriver nästa gång. Skepp o Hoj!

Och jo förresten…om ni tycker vi använder många bindestreck i bloggen så beror det på att vi har följare som lägger texten i Google Translate. Det är därför ett ord som pendelservoroder skrivs ut som pendel-servo-roder. Han är nämligen inte så smart den där Mr Google.

Over and Out