”Would you like to join us to the old town?”

Frågan kom från våra kanadensiska vänner. Vi hade lärt känna dem i Tunisien och nu låg de plötsligt i samma ankarvik som oss. Självklart var vi sugna på utflykt, så vi tackade ja…

Så här en bit in på seglingssäsongen börjar vi kunna jämföra med tidigare års seglingar. Något som slår oss mot förra året är känslan av ”mer gemenskap”. Under förra årets segling kände vi oss rätt ensamma, vilket säkert hängde ihop med pandemin. Få hade hittat tillbaka till Medelhavet och de som fanns här, var svåra att knyta kontakt med. Sannolikt för vi alla höll distans. I år däremot, känns det helt annorlunda. Nu knyts kontakter som aldrig förr.

Vi har mycket att tacka för vårt vinteruppehåll i Monastir på Tunisiens västkust. Platsen är en riktig hot spot för seglare från hela världen. Vi lärde känna många likasinnade och flera seglare har vi sammanstrålat med efteråt. Därtill har vi stiftat bekantskap med andra, för oss nya seglare – som vi mött längs med vår väg över Medelhavet. Mest med engelsmän som i större grad verkar segla runt i dessa vatten.

Nåväl, nu stundade vår utflykt till den gamla byn en bit inåt land. Vi och vännerna drog iväg med våra jollar in till hamnen. Därefter tog vi en rask promenad till busshållplatsen. Förmiddagssolen värmde skönt och så pass intensivt att vi behövde ställa oss i skuggan för att inte stekas.

Pollenca Old Town ligger inklämd mellan två berg och vi hade inga direkta planer för vårt besök – annat än att strosa runt bland gränder, byggnader och torg. Samt äta lunch. Och såklart stappla de 365 stegen upp till det lilla kapellet Calvari för att titta på utsikten.

Dagen blev rakt igenom mysig och trevlig. Med vännerna upplevde vi atmosfären och på torget slog vi oss ner för en fika, för att hämta krafter inför trapp-bestigningen. Väl uppe bjöds det på en bedårande utsikt och och vi tittade raskt in i det lilla kapellet. Utför trapporna gick det betydligt enklare och fortare.

Magarna kurrade och på torget låg många tavernor vars menyer var tilltalande. Men vilka priser, närmare 200 svenska kronor för en hamburgare. Nä, det gick inte för sig (vi långseglare behöver hålla hårt om plånboken). Vi började därför leta lite utanför centrum och på en oansenlig tvärgata fann vi ett litet hak som passade.

Språkliga barriärer gjorde att vi valde ”dagens erbjudande”. Vilket bestod av förrätt, varmrätt och efterrätt, vatten och vin för prisvärda 120 kronor per person. När förrätten, en paella, kom in på bordet – höll vi på att baxna. Portionerna var så grymt stora, att de gott och väl hade mättat grandiosa bodybuildare. Till varmrätt serverades panerad fisk med pommes och sås av obestämd sort. Lite trixigt var det med förståelsen, då all information var på spanska. Men det smakade bra. När vi därefter satt i oss chokladmousse och vispgrädde, trodde vi att vi skulle spricka.

Resten av eftermiddagen skedde i någon form av töcken, främst på grund av den totala mättnaden. Men vi tog oss hur som helst till bussen och tillbaka till Port de Pollenca där vi fann vår jolle. Tillbaka på Wilma somnade vi bums i var sin soffa. Efter siestan var vi fortfarande lika mätta, så det blev ingen middag den dagen. Utan en film, innan vi åter somnade för att smälta den groteska mängden mat vi tryckt i oss.

Skepp o Hoj!

Over and Out