Inte för tidigt på morgonen och inte heller för sent, började Kapten spela upp ankaret för avfärd mot Sardinien. Vinden var svag och med en lätt frånlandsvind var tillfället perfekt för att skita i att använda motorn. Jo, vi har börjat göra så allt oftare, att helt slopa motorgång när det funkar…

Sakta vände vinden på Wilma så hon drev ut från kusten. För att få lite bättre fart och inte riskera att hon gick upp i vind, började vi med att dra ut förseglet. Först med bättre fart hissade vi (på undanvind) storseglet. Allt var frid och fröjd och nu hade vi att försöka navigera oss runt ön Favignana, innan vi skulle nå de rätta vindarna. Kapten gick fram på däck och blickade ut över det fria. Solen sken och havet glittrade i skiftande färger. Vilken härlig dag. Ett djupt friskt andetag och plötsligt fastnar Kaptens blick på förseglet, en åtta meter upp. ”MEN VA FAN ÄR DET HÄR????

Solens strålar på baksidan av seglet avslöjar en reva. Parallellt med UV-skyddet i själva segelduken har tyget gett med sig och gissningsvis hände det under den hårda seglingen mellan Tunisien och Italien. Särskilt upprörd blev inte Kapten, för seglet (en klyvare och vårt absoluta favoritsegel) har hängt med länge, ända sedan pappa Felix köpte det på 80-talet, för snart 40 år sedan. Ingen dålig kvalitet med andra ord och någon dag tar ju livet slut, även för ett segel.

Vi kunde ju knappast segla till Sardinien med trasigt segel så vi tog helt enkelt ner det och bytte den mot en genua. Vid närmare inspektion bedömde vi skadan inte vara värre, än att det skulle kunna gå att laga. Men det fick bli när vi kom fram till Sardinien och tills dess fick genuan göra jobbet.

Wilmas andra segel har vi undan för undan bytt ut. Storseglet beställde vi från Sverige för två år sedan och förra året beställde vi från en annan leverantör, en fock till det inre förseglet. Det senare väntar på oss hos våra vänner i Spanien, dit vi skickat seglet. Klyvaren däremot, har vi inte gjort något åt. Förrän nu, i och med revan som uppstod. Skadan i seglet var därför ingen större överraskning, vi visste att det snart var dags för ett nytt segel.

Snabbt, innan vi kom för långt ut från land och därmed förlorade internet, hörde vi av oss till vår senaste leverantör av segel. Kunde de snabbt sy ett nytt och skicka det till samma adress i Spanien som focken? Samma röda segelduk men med lite nya mått bara… Snabbt svar och ”javisst, hör av er när ni mätt seglet, så sätter vi fart”.

Väl utanför öarna om västra Sicilien fångades vi av vindarna som skulle ta oss västerut. En jämn och behaglig vind, inte alls likt Medelhavet. För Wilma tunga kropp var vinden initialt möjligtvis i svagaste laget, men två knop är också en fart och vem har bråttom liksom. Vi kopplade in autopiloten och satte på kaffe. Och så flöt det på. Wilma seglade och vi höll vakt och roade oss med annat (ja, inte med DET om ni trodde, utan med yatzy, läsning och radiopoddar). Dag blev natt och sen dag på nytt. Vartefter timmarna gick tilltog vinden och nu pendlade farten mellan tre och fyra knop. En riktigt brochyr-segling där vi aldrig behövde justera seglen. Efter andra natten tilltog vinden ytterligare och på slutet toppade farten med sex knop, innan vi sladdade in i ankarviken bakom Cape Carbonara på Sardinien. PLUMS och i åkte ankaret på nytt.

Otroligt nöjda och såklart lite trötta efter att ha gått vakt ett par nätter, somnade vi ovaggade och sov hårt till nästa morgon då symaskin och måttband åkte fram. Med nytt segel beställt och klyvaren lagad, kan vi nu ta oss an Villasimius som byn heter.

Skepp o Hoj!

Over and Out