Sedan ett par dagar tillbaka har vi legat ankrade på Favignana och om allt går som tänkt, seglar vi till Sardinien i morgon…

När vi dök upp i vår ankarvik låg det redan en båt där. En så kallad skolbåt vars besättning är under upplärning. Nyfikna tittade manskapet på oss när vi droppade ankaret och vi därefter tog fram ankarklotet, den så kallade dagersignalen som talar om att man ligger för ankare. Den andra båten saknade en sådan och utan att veta vad som sas, förstod vi att vårt drag orsakat diskussion. Inom loppet av ett par minuter hissade även skolbåten sin dagersignal. När vi strax därpå skulle testa vårt internet men upptäckte att signalen var lite för svag, tog vi till vårt lilla specialtrick. Vi la mobilen (som vi använder som hotspot) i slagpytsen och skickade upp den i masttoppen. Gissa om vi nu hade nyfikna blickar på oss. Diskussionen gick varm kunde vi se och höra. Kan hända att eleverna frågade sin lärare vad detta var för något. Vilket såklart läraren inte kunde veta. Snart stack skolbåten och vi blev ensamma kvar.

Vi sjösatte jollen och tog oss i land. Vi ville utforska ön lite bättre och samtidigt se om det gick att ta några bilder på Wilma där hon ensam guppade i det azurblåa vattnet. Med kaffetermos och frukt tog vi oss i land och gick en promenad. Fin ö, men förvånade vi blev när det plötsligt stod fyra danskor bredvid oss och blickade ut över havet. Väninnorna var på semester och nog såg vi något drömskt i deras blickar när vi berättade att Wilma (som de stod och beundrade) var vår båt. ”Har ni seglat hit från Sverige”. Jo, ja…det har vi, svarade vi med ett glatt leende. Tjejerna rekommenderade segling i Limfjorden och eftersom vi inte varit där, tog vi tacksamt emot förslaget. Men det blir inte nu. För nu ska vi segla till Sardinien!

Skepp o Hoj!

Over and Out!