Inför avsegling har vi ägnat tiden åt rostfria arbeten (vi väntar ännu på värmeslingan till varmvattenberedaren). En hyvens kille här i stan gör riktigt schyssta jobb och för att öka säkerheten ytterligare på Wilma, bad vi honom tillverka ett räcke. Det låga mantåget har i grov sjö känts lite läskig, trots att vi alltid spänner fast oss vid jobb på fördäck. När vi var i Portugal tillverkade Kapten ett räcke runt aktern och vi har bokstavligen älskat detta stadiga räcke. Sedan dess har vi pratat om att sätta räcke runt resten av båten. Här i Tunisien blev det äntligen av, prismässigt kan vi inte få det billigare.

Ett helt annat rostfritt arbete var dock mindre planerat. En dag fick vi stopp i avloppet, i kröken ner mot skittanken. Senast vi gjorde rent så långt ner (under durk) var för flera år sedan. Nu fick vi plocka isär och göra rent rör. Samtidigt passade vi på att rengöra skittanken invändigt (det luktar inte direkt smultron då). Det var trots allt inte med någon större sorg, för det gav oss chansen att upptäcka att manluckan till skittanken hade korroderat. Fekalier och rostfritt är ingen bra kombination, det är bara en tidsfråga innan det fräter hål. Själva tanken är också i rostfritt men den plastade vi utvändigt innan vi lämnade Sverige. Därmed gav vi vår händige kille som gjort räcket, i uppdrag att även tillverka en manlucka med till- och frånlopp.

Men än var vi inte klara med rostfria arbeten. Med dieselpriser som ligger på en femtedel av dito i Sverige, vill vi såklart fylla riktigt fullt innan vi seglar iväg. Vi har därför tagit med oss en dieseldunk och fyllt på vid macken varje gång vi haft ärenden på stan. Tillbaka på båten har vi tankat över dieseln till huvudtanken. Plötsligt hade det blivit så fullt i tanken att dieseln stod upp i röret mot däck. Då upptäcker vi att inte heller den manluckan höll tätt. Oj, oj, oj…nu luktade det inte bara bajs ombord, utan även diesel. Snabbt fick vi tömma tanken på överskottet och låta killen göra en ny manlucka även till dieseltanken. Särskilt förvånade över läckaget blev vi inte. För varje år när vi tömt tanken för rengöring, har det blivit allt svårare att få manluckan tät efteråt. Pappa Felix använde (av någon outgrundlig anledning) blott en 1,5 mm plåt när han för 40 år sedan lät tillverka manluckan. Denna gång har vi valt en grövre tjocklek, 4 mm.

Nu är arbetena klara och manluckorna blev även de perfekta, precis som räcket. Så nu är det egentligen bara väntan på slingan till varmvattenberedaren som hindrar oss från att segla iväg. Vi får se vad som händer i veckan…

Skepp o Hoj!

Over and Out